Oftast är kistorna delvis nedgrävda och en del är täckta av en hög förmodligen i rituellt syfte. Det har inte varit möjligt här eftersom det finns bara ca 50 cm lera mellan ytan och berget under. Man har dock grävt ner hällarna 40 cm. De består av lerskiffer och är i nuvarande skick mycket eroderade. Kistan var ihopsjunken före utgrävning och rekonstruktion. Det tycks ha funnit en liten oval hög och kanske med stensättning runt kistan.

Definitionsmässigt är en hällkista gjort av bearbetade stenflisor och man kan spekulera i om tekniken kommer från Egypten där man kunne det mesta om stenbearbetning vid denna tid, fast på Malta hade man gjort det mycket tidigare. Stenarten bestämmer formen och graden av bearbetning bestäms förstås av folktätheten och niten att få det slät. Oftast har man dolt det mesta av kistan i en jordhög eller i ett röse med en rund eller oval kantkedja.

På lilla Dal har funnits minst 109 hällkistor med största koncentrationen från Åmål till Hästefjorden och de flesta på östra Dal. Exempelvis fynden i Holms socken visar att säkerligen har man åtminstone på tre ställen inom odlingslandskapet odlat bort kistor. Fynden är de normala hängsmycke, dolk och skära och oftast i par.

Under arbetet med hällkistan har jag förvånats över att detta lilla landskap tydligen hade utvecklat en egen kultur och samhällsorganisation under tredje årtusendet f. Kr. Hällkistornas placering och konstruktion, parsamhet samt artefakter ger allt en bild av ett homogent landskap med samma seder. Hällristningarna ger slutligen deras årsritual och enkla lagar varav en del bestod tills herrarna i Stockholm tog över.

Inom samma område inklusive Valbodal har registreras 346 fynd av skäror varav en stor del antagligen hör till denna tidiga odlingsperiod. Lunnebomossen indikerar med pollen odling under en period 2300 till 2100 f.Kr. Vi kan anta att det varit en mission som spritt sig vid denna tid.

Gemensamt för denna och många av de andra är att de är gjorda av stora flisar man sprängt ur berget. Vid Bramre-Karis kistor i Holm finner man stenbrottet alldeles i närheten. Det har krävts kunskap om tekniken att arbeta med att spränga loss sten i den storlek man önskar. Om inflytande på designen från Västeuropa och Kaukasus är en fråga för framtiden, men själva tekniken att använda stenflisor var känt där. Se nedan "Övriga Europa"

Förutom Evenstorps ristning har vi boplatsmarkeringar i form av hällristningar i närheten av Grönhults och Knarrebyns hällkistor, vilket talar för samtidighet. Hällkistorna ligger utspridda i landskapet parvis eller enstaka. Vi anar att man då ibland haft brödrabo för herdar och odlare och ibland bara en enkel kista för endera näringen. Förmodligen var herdarna de dominerande

Man kan fråga sig om man delade upp landskapet i ritualsammanslutningar dvs. socknar vid denna tid. Även vid de tidigare större "yxorna/mejslarna för procession" i skånsk flinta har fynden gjorts som enstaka i "socknar" men med en mycket glesare utbredning.

Om vi utgår från Evenstorps ristning har deras ritual varit en variant av Isis-ritualet. Vid samma tid var "Den Nakna" på modet i Levanten och deras ritual var förmodligen knutet till rituellt badande, vilket pågår i Indien den dag i dag. Hällkistorna är ofta belägna nära vatten vilket kanske inte är så märkligt ens i det nuvarande landskapet, men ändå tycks platserna vara valda i anslutning till lämpliga boplatser. Alltså var kistorna avsedda endast för begravning.

Inom keltiska Europa blev sedermera källorna en central del av sederna. Påve Gregorius fann det nödvändigt att instruera missionärerna att införliva källorna med kyrkans ritual. I Norden fortsatte "källkulten" långt in i katolska tiden.

Vi har en del ortnamn och synonymer i Norden som antyder en källornas gudinna bakom. Hos kelterna var det Brigida man jämför med Maria och en av hennes fester var vid kyndelsmässa. Det är vårt Disating och förmodligen danska Gyrtinget. Det är rimligt att anta att dessa utvecklats ur hällkisttidens Den Nakna Jättemön på himlavalvet, symbol för vårfloden.

Antagligen var blomstringstiden några århundraden efter 2320 f.Kr. En kista i Kaukasus är daterad till den tiden och jag synkroniserar den med den kända pollenkurvan från södra Dal. Då ser vi en odlingsperiod speciellt i inlandet som annars tydligen höll sig till boskapsskötsel och annat. Senare tids forskning tycks visa att det finns ingen tydlig gräns bakåt.

Senaste forskningen visar att sederna var i själva verket varierande från plats till plats. Seden med hällkistor fortsatte långt in på bronsåldern, medan kistorna blev mindre och mindre och oftast rymde bara en person. Ett exempel är ett kummel med skymtande liten kista jag sett en kilometer söder om Bramre-Karis hällkistor.

Ser vi närmare på spridningen av några kistor på Dal finns tre kistor nära den rituella ristningen i Evenstorp. Men spridningen är stor i odlingslandskapet och det finns kistor även i skog, på öar och på berg. Visserligen odlade man bara små plättar, men man får fråga om inte annat folk var i rörelse. Vi finner dem på platser där man antagligen letat efter metaller och lämplig sten i bergen såsom Köpmannafjället där det finns "kända gamla gruvhål"

Vid Furusjön, Högelund i tänkbara kopparberg finns en liten ristning "Ga up ma" dvs. "öppna dig berg". I Egypten var bergsnäringens speciella gudinnan Hathor och förmodligen därför att hennes period var under översvämningen då det var svalare och det fanns folk lediga. Templen hade monopol på guldet eftersom det var och gav gudarna kött på benen, som de sa. Gå-i-jordritualet gällde alla former av inträngande i jord och berg.

Vid Tisselskog har funnits en hällkista och i närheten finns Kopparskogen med Glyckshult där det även finns små mängder järnmalm. Såväl vid Knarrebyn som vid Trollungebyn finns såväl kistor som ristningar och där man skymtar "gå-i-jord och bearbetning" i symbolerna. Nära Trollungebyn ligger Lianeformationen med grönsten och den var kanske nog lika begärlig som koppar. Dess hällkista ligger vid Grönhult och även i hällkistan finns ristningar.

Den liksom en annan i Ödskölt skiljer sig från övriga Dals kistor genom att de har båda gavelhål. Detta är annars för Sveriges del mest vanligt i Västergötland och delvis i Småland som är hällkistornas förlovade land. I Västergötland finns ca 70 kistor med gavelhål och det är 70 % av det totala antalet i Sverige.

Ett mycket litet antal hällkistor är utgrävda eller såsom på Dal 12 utav 109 kända i 1900-talets början. Få av dem var helt orörda. Utgrävningarna företogs i början av förra sekel och redan då hade de plundrats för det mesta av sitt innehåll och tekniken var skiftande vid utgrävningarna. Därför har jag tvungits dra slutsatser från ett mycket litet och inte helt representativt material.

På Jylland har man konstaterat att gånggrifterna och även båtyxor användes på sina håll in i hällkist- eller "dolktid". Man har funnit stora hällkistor som användes genom att man städade ut ibland. I Skåne och Småland är bilden blandad av enkelkistor och andra "kommunala". Eftersom utgrävningar är får och inte representativa kan man inte generalisera till en enda bild av företeelsen. Denna beskrivning gäller bara Dals hällkistor.

Ytterligare en slutsats blir en fråga om inte malmletande varit bidragande orsak till att det skapats ett unikt område med hällristningar nästan mitt i storskogen vid Högsbyn Tissselskog? De dominerande ristningarna där har gjorts fr.o.m. ca 2300 f.Kr. och framåt till järnåldern även om det finns ett mindre antal ristningar vilka sannolikt är från gånggrifternas tid.

Kaukasus

Vetenskapen vill gärna ha klara kategorier och det får man i Norden där det finns en klar skillnad mellan dösar/gånggrifter och vad vi kallar hällkistor av formade flisor. Även om jag inte är så påläst på södra Europa tycker jag det står klart att där finns inte den klara typskillnaden mellan dösen med tre eller fyra stenar med täcksten och de klara husen vi ser inte bara i Kaukasus utan på många håll i hela södra Europa.

Denna är lång medan de övriga bilderna är mest av fyrkantiga kistor och oftast med en taksten som väl täcker huset och på fronten går en bit utanför. Karakteristisk är det lilla gavelhålet vi finner även i Sydtyskland och Schweiz.

Det finns också halvt eller helt begravda tempel. Sergei har gjort en virtuell bild av ett tempel i en hög. Den omges av en kantkedja och hela högen delas av fem radiella stensträngar. Förmodligen har man följt en vis stjärna exempelvis Auriga/Capella och markerat tider på året. En av strängarna ligger i fas med ingångens passage. Vi känner igen de radiella strängarna från ett mindre antal stenkretsar i Danmark med radiell delning. Sen har vi förstås alla tidhjul i våra hällristningar.

Sergei påpekade att deras Nart Epos liknar vår skandinaviska Edda, vartill jag måste anmärka att det finns mer Kalevala i det. Men där finns också "bevattningens idé" förmodligen från Sumer och Trädgudinnan är troligen från Egypten. Gemensamt med Kalevala är Mästersmeden, Naturgudinnan och rovet av månen (solen och elden också i Kalevala).

I Nart-myten odlade folket hirs som de fick plocka för hand nästan dygnet runt i månskärans sken för att hinna med skörden. Sen rövade grannen på andra sidan av berget månskäran. Vi får ochså veta att hos grannen var arbetet uppdelat mellan odlare och herdar. Nåja, Mästersmeden tillkallas och han smidar en skära åt Nart-folket. Myten är förstås en förklaringsmyt och kan vara så gammal som när man arbetade med flinta.

De nordiska skärorna är halvmåneformade och det är kanske månen i nedan, eftersom det finns folkminne som säger att man skulle skörda i nedan och då var det ju naturligt om månskäran försvann. Samtidigt var månskäran en del av odlingsmyten som en influens från Sumer kanske. I Sumers stadssamhällen sparade folkminnet istället myten om spetshackan eftersom man byggde städer med den. Men de har också något fragment om "grävkäppens tid" och den går tiotusentals år bakåt.

Gemensamt med Nordens myter är också de få gestalterna och "folket", vilket vore naturligt i dåtida rätt glest bebyggda trakter. I såväl karelsk som estnisk myt är det lilla folket aktörerna på scenen. Myterna är enkla men ändock ett stöd för minnet. Sen har i synnerhet överklassen och städerna förvanskat de ursprungliga myterna så att det finns inte mycket kvar.

Ett annat alternativ är förmodligen senare folkmedicin där kryper genom ett hål av något slag för att bota en viss krämpa. Man går från den sjuka världen till den friska. Jag har haft tinitus och värk i vissa delar av kroppen i decennier. Jag vet det mesta om hur viktigt det är "att sätta smärtan" på något annat. Så länge "god tro" hjälper är det bra tyckte även Carl von Linné.

Om vi ser till kompositionen kommer vi att tänka på såväl Engelstrup som Herrestrups stenar från Danmark. Bilden är väl lite otydligt och ofullständig men i nederkanten skymtar tre figurer. Det är antalet centralfigurer på Engelstrupsstenen där motivet är mycket likt ett sumerisk sigill med den tidiga Inanna-myten

Är det "tre sittande gudinnor" kommer man att tänka på Europas "tre barnsbördens gudinnor" som även fanns i Lappland med ytterligare en fjärde som modergudinna. Vidare finns dessa tre på en ristning i Leirfall, Tröndelag, Norge.

Vidare associerar man till Voluspa vers 8 som berättar om tre tursamör = jättekvinnor som kom från trollens värld och som vanligen är den i öster eller sydost. Verkligheten bakom dessa kan vara stjärnbilder för sommaren och de är ju jättelika med människas mått. Endast i gamla polska språket har man kvar "tre Anja" dvs. kvinnliga idoler för de tre viktiga tillväxtmånaderna. Det har kanske också varit de ursprungliga latinska Maja, Juno och Julia.

Norden har gemensamt med Egypten och Sumer att vi har en omfattande symbolism med tidbåtar och ritualbåtar. Båtarna från Gobustan synes vara ensamma i sitt slag i området. Vi får fråga efter källan och då blir den Norden eftersom det inte är vanligt med båtar med streck i de stora kulturernas rituella bilder. Däremot finns de på en del hällristningar i exempelvis Wadi Hammamat på leden till Röda Havet.

Vidare kan vi konstatera att båttypen motsvarar de vi finner på Evenstorps ristning. Högsbyn har få båtar men det finns ett par liknande på samtida hällen från hällkisttiden dvs. Laghällen. En jämförelse med tillgängligt hällristningsmaterial från Kaukasus och Armenien visar att det finns få båtar. I övrigt har vi gemensamt endast ett mindre antal figurer såsom ormen och symboler som normalt är allmängods.

I klartext vi kan inte säga att Kaukasus är källa till nordisk symbolik. Vi kan ej heller säga att nordisk symbolik har påverkat stilen i Kaukasus i nämnvärd grad. Alltså kan vi bara tala om "tillfälligt gästspel". Slutsatsen är att den bild från Gobustan är ett bevis för tidig Volga-trade dvs. handel och kulturutbyte via Volga till Kaspiska havet.

Vi kan anta att vi fått hällkistan med gavelhål från Kaukasien. Med den har kanske myten om "skäran" kommit. Den samma typen har också tagits upp i Alperna. Däremot har vi fått den kilformade hällkistan från Alperna och med den även dolken och det Isisbetonade ritualet. I Kaukasus ser vi mest djur på hällarna och kan anta att folk mest levde på getter och annat vad naturen ger.

Irland och Frankrike

Mike Weirs sajt Irish Genius och French Genius rymmer många fina bilder på dösar, gånggrifter, hällkistor och en del andra stenmonument … engelsk och fransk text

Hällkista allée-couverte från Conflans-Sainte-Honorine, Oise. Man tror att
området norr om Paris har influerat Norden

Denna svagt kilformade (wedge) har precis samma form vid Trollungebyn, Grönhult på Dal. Dock är det inte sagt att man fått formen från just Frankrike. "Stenhusen" i Frankrike är mycket talrika med tusentals kvar och det är svårt att skilja på typerna ibland.

Vidare tycks alla typer har använts under närmare ett par tusen år fram till mitt i bronsåldern. I Norden har vi klara skillnader mellan de äldsta dösarna och gånggrifterna. Hällkistorna är en sen ny typ med särpräglad kultur. Mörkertalet är antagligen stort eftersom de välformade stenflisorna har varit begärliga för senare byggare.

Inom stora områden på Irland har man denna typ som i regel ligger med öppningen mot sydväst, vilket skulle kunna tyda på en månkalender. Vidare menar man att folket bakom dessa hade kunskap om bronshanteringen. Irland är kanske det land som sparat den största variationen i stenmonument före vår tid.

Allmänt sett har man ägnat allt för lite uppmärksamhet åt dessa "talande monument": Även inom ett speciellt monument såsom hällkistan kan man finna stora variationer

Alperna

Hålet i blocket är av samma storlek som i de lokala hällkistorna i samma stil som i Kaukasus. Dessa "hålstenar" har sannolikt använts för ritual där man "går från en värld till en annan".

Ett annat alternativ är förmodligen senare folkmedicin där kryper genom ett hål av något slag för att bota en viss krämpa. Man går från den sjuka världen till den friska. Jag har haft tinitus och värk i vissa delar av kroppen i decennier. Jag vet det mesta om hur viktigt det är "att sätta smärtan" på något annat. Så länge "god tro" hjälper är det bra tyckte även Carl von Linné.

Remedellokulturen har manifesterat vid Arco med sex stelar och egentligen ska man ha med "Det klädda barnets" stele. Man ser inte klart "kragen" som symboliserade åkern och dubbelspiralen flödet mellan himmel och jord samt säsongens "IN och UT".

Denna symbolism finns även exempelvis vid Carnac och ska kanske anses som en uppfordring till folket att se till att mor och barn får sitt. Vidare finns i hela Sydeuropa från Spanien till Anatolien amuletter av dessa båda ... förmodligen från fjärde årtusendet och framåt.

Om vi vill söka modell och myt till nordisk dolktid / hällkistetid får vi ge oss till norra Italien där den s.k. Remedellokulturen finns manifesterat även i en mängd hällristningar med den typiska dolken från Remedello med fog mitt på bladet. Till kulturen hör över s.k. dolkstavar där dolkbladet har fästs på skaft.

Det var en kopparkultur med blomstring runt 3000 f.Kr. Den tycks inte ha exporterat koppar till Norden fram till hällkisttiden. Vi har inga fynd av koppar yxor från denna mellanperiod. Däremot kan man möjligen se antydning till motsvarande förenklade bildstenar i några gånggrifter. Även i Alperna och Frankrike finner vi enkelt ornera stenar med dessa motiv, medan andra helt tydligt symboliserar jordbrukarens säsong med dolkstavarna som försvar för åkern.

Förmodligen symboliserar dess det odlande paret och dolkarna symboliserar dolkarna säsongens månvarv eller månskäror. Symbolisk kan man se månskäran på knoppen som det fruktbara vattnet och dolkbladet symboliserar inträngandet: Den Nakna kan ochså symboliseras med en dolk:

Till höger en detalj från Årman Dens årsplakett från Egypten runt 3000 f.Kr. Vi ser en tidig förlaga till ANKH-tecknet (betyder "liv" i överförd betydelse) som förmodligen symboliserar månens nedstigande till underjorden via stegen. I Sumer handlar en del sånger om mångudinnans nedstigande. Det är förstås det fruktbara vattnet som avses. Medan "barnet" blev symbol för det sådda kornet från början, men senare Osiris eller i Sumer Dumuzi kanske nog sågs som såväl kornet som gödseln.

Dolken blir symbol för "inträngandet" På dolken från Alperna ser vi en förenklad "naken gudinna" och det finns tydligare utförande av handtaget som figur. Den associerar omedelbart till tidiga egyptiska idoler av en ibland naken kvinna som lyfter armarna över huvudet "ja är redo". På vissa hällristningar ser vi att dolken var rituell och det finns exempel på att handtaget är en bygel så att man kan bära dolken i handen.

Intressant är också att man vid begravning symboliskt plöjt i fältet vid sidan om kilen: Detta trots att det inte finns minsta spår av odling i den omgivande bosättningen. Man förmodar att befolkningen har bestått av metallurger som kanske utarbetat ett ritual de sålde tillsamman med koppardolkarna och yxorna de tillverkade.

Eftersom vi sen ser kilformade hällkistor och att man antar att de gjorts av folk som hade koppar/ bronshantering är det naturligt att anta att själva idéen spridde sig från koppardistriktet i Alperna. På Dal har vi 10% kilformade hällkistor och ett par av dem ligger i vårt "koppardistrikt". Enligt Montelius kommer en mindre del av våra bronser från Mellaneuropa och Italien för att senare domineras av England och då kanske tenn från Cornwall. Ovan lämnar jag en öppning att vi även fått direkt import/ intryck från Kaukasus också.

Symboler för stjärnbilden Oxen finns i egyptisk symbolik senast runt 3000 f.Kr. Här på det vanliga sättet att avbilda bara sommarsäsongen. I Släbroparken, Nyköping finns en ristning som möjligen kan associeras till Alperna också: Man tycks ha försökt definiera en bosättnings olika funktioner. På samma sätt har man i Alperna "kartor" över sina bosättningar och analyserar "huset" … och egentligen i samma still som många hus i dag.