hällarnas följen, tidsbåt, skålgrop, hällmålning, den fallne, omfärd, Voluspa, Völvans spådom, aser, vaner, tre mör

För att kunna tolka en viss företeelse behöver man ett så stort urval som möjligt, för att avgöra om den är speciell eller generell. Ju fler desto bättre och bäst om det är från olika lokaler. Att dra slutsatser ur enstaka exempel kan leda fel och tvinga till orimliga spekulationer. Jag har samlat på mig över 60 % av Nordens hällbilder … somliga av god kvalitet andra sämre … men bör ändå utgöra ett så stort statistiskt underlag att det går att dra slutsatser åtminstone om några företeelser.

Det här med lokala avvikelser är inget nytt. Visserligen är största delen av bilderna från bronsåldern, men de bärande idéerna är lika gamla som det mer reglerade samhället. Samtidigt är det lösningar på samhällets problem och de är beroende av klimat, naturgeografi, näringar och folktäthet. De förändras med tiden.

Följet som princip är första steget mot ett ritual. Här först de nakna följen jag finner i mitt material. Det är bara en hårfin skillnad jämfört med ritualföljen vilka skiljer sig såtillvida att där finns en myt bakom och de olika deltagarna är närmare förklarade. Följena nedan är tydligen i huvudsak av två slag: årsföljen och halvårsföljen.

Här är det mer precist att årsföljden börjar till vänster i en oändlig serie av år där solbanan skär månvarven. Kanske man följer fullmånen. Det finns en gräns vid tolfte som är förbunden med trettonde och det antyds att följden fortsätter.

De övriga skålgroparna är svårare att bestämma. En skålgrop av storleken 4 – 7 cm i diameter tolkas som en enhet och ingår i budskapet som ritats "på hällen". Tjockare linjer och större gropar 8 –12 cm i diameter anger att man brutit jordens skorpa och är under jord eller kommer ur den. Normalt är vi intresserade av vad som kommer ur jorden … att gå i jorden kan betyda tre ting — att vi sår eller planterar — att vi letar efter metaller eller annat eller — att det är sista resan. Logiken är exakt och klar, som om vi själva skulle ha gjort den, om man säger så.

Det skulle ta en hel bok att beskriva språket som finns i hällarna. Därför definieras här bara en del av de viktigaste begreppen. Jag har ljudsatt ett "alfabet" enligt dåtida metod i stavelser som byggstenar. Hos oss saknas dock oftast organisationen i strängar av symboler, så att man lätt kan läsa meningar i språket. Att ordna i följen eller strängar gör att man lätt kan få en betydelse. Det är svårare om symboler och ikoner är utströdda planlöst över en häll.

Kort sagt den lilla skålgropen har fått ljudvärdet ER. Det är danskans er och vårt är och betyder alltså nuflödet och finns som rot i tyskans erde och i vissa fall betyder det nog Moder Jord. Vill man vara poetisk kan en skålgrop sägas vara en åkallan av jordmodern. Detta tycks ha skett vid vårritualet samt vid Alla Helgon. Från 1600-talet finns folkminnen att man offrat till Moder Jord i skålgropar eller i Vattenmodern dvs. bäcken. Därtill kastar vi en slant i vissa fontäner eller källor den dag i dag.

Den större gropen har ovanligt nog fått dubbla stavelser GE UR eller sammandraget GYR. Gyr eller Ger har tvivelsutan funnits i de norröna myternas språk eftersom de manifesteras i ortnamnen. Ger är i princip samma namn som grekiska Hera och egyptiska Her enligt språkens förändring från ett språk till ett annat utan att nån ändring egentligen sker där H, G, K egentligen är olika hårdhetsgrader av samma ljud. Efter sidosprånget till:

I Egypten växte året till en stor krokodil under årets gång och byttes ut mot en unge. Här är har det tydligen blivit en Stor Karl.

Här är det bara tolv men en likadan finns rätt långt borta i bakgrunden och icke med här. Nummer två från höger har fläta. Vid sidan om skålgropen är det en markering av att det är en kvinna. Lägg märke till den tomma båten i början av följet. Förbindelsen mellan sjätte och sjunde är skarvandet av såväl året som halvåret.

Här är det tydligen nånting nära en människa medan det är längre borta vid Ekenberg. Ordet för måne är i många språk med rot man eller människa. Latinets luna är säkerligen i släkt med sumeriskan LU som betyder man. I våra norröna språk är släktskapet med man rätt tydligt.

Här ser vi lite av vådorna med att inte ordna språket i klara strängar. Det är oklart om man vill beskriva ett halvår plus ett annat halvår. Båtlyftaren hör hösten till.

Här vart det bara elva i det manliga sällskapet. De är nog inte så krigiska som de ser ut. Spjutet riktat mot den stora med tjurhorn riktas nog mot den stora skålgropen. Det är kanske den tolfte. Man måste veta vad de olika individuella vardagstyperna har betytt för att kunna tolka dem. Längst upp en enarmad tidig Tyr. Den huvudlöse längst till höger nämns i Egypten och var en stjärnbild. Den store har som extra kännetecken en torshammare

… Tor eller hammaren härstammar nog från bronsåldern senast ca 1000 f.Kr. då den ersatte Tvillingarna åtminstone på vissa håll. Hans hammare brukar ju vara i öster och jaga troll ibland. Flygaren med spö i handen är förmodligen Loke. Han är jämngammal med Tor. Den svarta tuppen är Heltuppen och antagligen en fallen Balder. Den långbenta är Häner "de tre solstegens Meile".

Hur den inbördes rankingen sedan var får vi ej ur detta oordnade följe, eftersom vi inte har dåtidens nyckel. De ende vi möjligen kan placera är Tor som den förste och skördemånaden är augustis Balder. Samt möjligen den flygande Loke med kråkan i närheten. Mars kallades även kråkmånad hos oss liksom hos vissa indianstammar. Bredvid den huvudlösa finns en skopa och det kan vara Orion och årsskifte.

Möjligen är detta import från ioniska världen eller närmare bestämt hettiterna. De i sin tur kanske har tagit efter Egyptens Amonfjäder. Under en period var det högsta mode med "struthattar" där. Kanske skåningarnas Strutharald hade hört talas om dem. Under tidig medeltid var det ett mode hos kvinnorna.

Dessa är med säkerhet invandrat med folk alternativ hämtats därifrån. En annan metod var att ta nån annan symbol för de sju månvarven man "reglerade" under sommaren.

I Alperna var dolken och dolkstaven symbol för odling och fruktbarhet även bland de som inte odlade säd såsom ovan. Deras följen är oftast minst 8 antagligen beroende på längre växtsäsong. Även där man har kvinnliga kvadratiska figurer med skålgrop har man oftast den ena på tvären. Den markerar antagligen "den fallne" dvs. skörden. Dolken kommer från Egypten och gjordes tidigt i koppar och kunne fästas i skaft och bli en hacka.

Följet leds av en Stor Man likt många andra ställen i det organiserade samhällets början. Den andra betydelsen är det fullgångna året. Utformningen är sparsam, men krok-symbolen hos den store antyder höst och krokning. Vad "storfiskaren" längst upp har för funktion är oklart.

Lökeberget är den detaljrikaste kalendern och är tydligen ograverad av senare ristare. Här ett upptåg mitt i kalendern.

Figurerna är till sin rektangulära kroppsform med helhugget huvud i släkt med den s.k. Lekarehällen i Tisselskog på Dal. Där var det dock inte hästsvansmode. De små symbolerna kan vara extra kännetecken för att skilja på bröderna och en syster.

Såhär borde alla symboler radas upp. Då återstår "bara" att tolka betydelser i utformningen.

Här dock endast ett centralt avsnitt med ett följe och där kompositionen påminner om Lökeberget. Vingarna på svärdens doppsko daterar till Halstatt-tid. I mitten syns fyra kvartalscirklar och även ett kollegium.

Detta följe är ett mellanting mellan följe och ritual med myt. Kvinnan längst till höger med skålgrop är tagen ur den tidiga sumeriska Inannamyten. En ytterligare tidig datering är dolkstaven längst upp. Den daterar till fjärde årtusendet f.Kr. Bilden är en påminnelse om att inte ens i Lappland var man bakom flötet och civilisationen från Nya Tidens början.

Här har utelämnats ett stort följe från Berg, Biskopskulle i Uppland. Enligt beskrivningen består det av en rad om 25 figurer. Ser ut som sol- eller månskivor med huvud och ben. En del fattas och det är oklart om de är grupperade. Alltså finns det inget viktigt att läsa ur den bilden. I sådant fall är det lika bra att tiga.

För övrigt må i samband med verkliga följen nämnas att bönsöndagen den femte efter påsk hade man första gångdagen av tre. Den har anor sedan början av kristen tid i Norden. Då gjordes en omfärd runt åkrarna i kristen tid med lämplig helig pryl … i förkristen tid antagligen med något beläte. I Västergötland kallar folkminnet det asaka. De kristna anser förstås att deras omfärd är finare.

Det finns inte mycket i Eddan man kan hänföra direkt till urtiden. Det mesta är nog folkminnen från järnåldern. Men ett par motiv i Voluspa kan vara äldre. Denna dikt räknas vara mest ålderdomlig. Völvans spådom vers 8:

.

Asar är boskapsfolket och vaner är odlarna. Bortsett från att guldet är ett sentida tillägg är motivet gammalt. I dag vet ungdomarna inte vad ordet "mö" betyder. … i min ungdom lärde man lite mer om det ordet … men rätta forntida betydelsen lär vara kvinnor redo att ge fruktbarhet. På himlavalvet är det Jungfrun, Vågen och Skorpionen dvs. en uppdelning i moment av havandeskapet. Det är en variant av Inannamyten.

"Tre mör" finns också bevarade både i yngre och äldre månadsnamn i de europeiska språken. Det är månaderna maj, juni och juli.

Idén härrör sig sannolikt från 3100 f.Kr. när "asarna" dvs. boskapsskötarna samlades till rådslag. De gamle i församlingen ordnade upp samhället enligt fruktbarheten budskap. I Voluspa är det en massa dvärgar och andra namn och företeelser som en poetisk omskrivning.

.

Detta är förstås inte historia. Men man kan ana att det blev fördrag mellan asar med stake och vaner utan stake dvs. växtrikets skenbara könlösa fortplantning. Likaså kan man ana Iannanamyten i Voluspas rader om tre mör och Isiskulten bakom Heid. Isis hör ihop med dolken och därmed med hällkisttiden Hon syns än mer tusen år senare och kan möjligen förväxlas med Demeter.