Jag skulle knäckas

krigsbarn i Danmark, adresslapp, kappsäck, körpiska, kommunist, mongol, lusing, fattighjon,

"Han har hårda ögon och vad hårda hans händer är … och hon är en inställsam smilfink, vad menar hon egentligen". Även en femåring kan se rakt genom folk och jämföra de man mött i sitt korta liv. Man känner vid beröring om det är varma eller kalla människor. Kvinnan hade ett skevt leende när hon såg min lilla kappsäck modell femåring. Hon hade väl väntat att jag skulle ha en stor kappsäck med alla kläder jag behövde för fem år framåt. Hon började inse att det skulle inte vara gratis att få en unge på halsen.

Efter några veckors omtumlande resa med en adresslapp runt halsen och en liten kappsäck i handen var jag äntligen på väg till destinationen hos ett bondepar på danska landbygden. De hade hämtat mig i stan hos en dam som var finska och hade hand om installeringen av barn. Hon anlitades senare för att översätta breven mellan bondmoran och morsan. Hos henne hade jag känt mig trygg och börjat hämta mig från omtumlande resa med bland annat bombning av det tåg vi reste med i Finland.

Jag hade velat stanna hos henne. Nu var jag utelämnad till morsans enda råd "Le mot folk då är de snälla mot dig", när hon inte viste hur hon hjälpa mig i ett land med annat språk. Mormor hade väl varit än mer hjälplös "Kom ihåg att be din aftonbön, annars kommer Gud och slår ihjäl dig med en stor sten" … den stenen såg jag falla på mig i flera år efter det. Det var alltid just när jag somnade och insomningsögonblicket blev en mara.

Den öppna landsbygden var något nytt för en stadspojke som mig. Jag såg ingenting när vi åkte med häst i en speciell gigg man kallade "jumbe". Den var som en stor tunna och lilla jag såg inte över kanten utan kände att vi skumpade iväg medan jag följde trädtopparna längs de trädkantade vägarna 7 kilometer.

Det var den 14 maj 1942 och full vår men jag kände ingen doft av granar och björk … minns att jag senare blev så glad b när jag hittade björk på en långdös hos grannen. Det fanns också en häck med stora granar … det kändes som hemma. Annars var det 7 kilometer till närmaste skog på den nya platsen.

Hemmave´ hade jag stått vid stugknuten oh gråtit och snön hade börjat smälta på södersidan. Det växlade med att jag var störtförbannad att morsan kunne skicka iväg mig. Jag som lovat farsan innan han for ut i kriget att se efter flickorna och han menade mormor, morsan och lillsyrran. Jag kunne inte hålla vad jag lovat och medan vi åkte tänkte jag på lillsyrran.

I mina hemtrakter brukar en farsa tala till det bästa i en och kalla en "Stor Karl" fast man är liten. Det är kanske också klokast för det ligger i våra gener att ha adrenalin så att vi kan stå mot ödemarken. Det är inte längre tillbaka än min morfar som var Norra Karelens sista och värsta björnjägare med 63 björnnosar på väggen. Att börja sätta sig på mig var inte klokt ens då jag var liten. Stora karlar tar allvarligt på löften som därtill är i smaken. Han lovade därtill att jag skulle få hans skidor som stod mot väggen när vi talade allvar.

Såg mummos (mormors) kjolar yrde i ögonen när jag mindes hur hon dansade och berättade att hon blev björnbruden. Ritualen för bröllop och björnfest var i stort likadana och kan läsas i Kalevala. Hur klarar hon sig när jag inte är hemma och hjälper henne när morsan är på fabriken … och lilla syster Laila i vaggan

… när jag tog adjö stod jag med armen om huvudgärden och sjönk in i hennes ögon … försiktigt och ändå så starkt att jag bett ihop tänderna och koncentrerade viljan till vänster öga. Jag ville ta med henne och det kändes som att ögonen slets ut genom vänstra ögat … Laila … uhuu … Nej Stor Karl gråter icke … förmodligen var det då jag började använda bara ett öga och blev lätt skelögd.

Nu kände jag efter de lugna dagarna hos hon som kunne finska att nu kom allvaret. Jag hade mist tryggheten hemmave´ där var jag inte ens rädd för flygplanen längre fast de ofta flög över stan (… men de var ju farliga när vi fick fly till skogen från tåget?) Jag hade en sån hörsel att jag hörde dem komma långt innan de vuxna. Men en gång hade jag varit så inne i leken ute på gården att jag inte märkte att det kom ett flygplan nära

Jag flög upp och rusade mot skogen längre bort där vi hade våra skyddsrum … skiten började rinna ned med benen och jag var skräckslagen … jag kastade mig under en gran samtidigt som planet svepte förbi. Då blev jag förbannad … jag blev så förbannad att jag såg bara skärt rött i ögonen. DET HÄNDE JU INGENTING.

Här hade Stora Karln sprungit helt i onödan och fått skiten i byxorna … det skulle jag få höra för av mormor. Hon skulle inte ta björkriset längre, därför att jag lärt henne att man kan inte båda älska mig och slå mig. Hon kan tala till mig som till en Stor Karl. Men nu kanske när jag hade skiten i byxorna?

Efter den dagen gick det inte att få mig att springa för sketna flygplan. Egentligen hade jag rätt, därför att fiende skulle nog inte ha bombat i det glesa egnahemsområdet där jag bodde längst bort mot skogen. Efter den dagen knöt jag handen i luften mot flygplanen vare sig det var egna spanare eller fienden. Jag svor som en borstbindare och sa dem att man ska inte skrämma skiten av en Stor Karl.

När man är liten lever man i nuet och ett förhållningssätt består så länge inte nya händelser kommer och slår om till något annat. Bombningen av tåget och allt annat skulle göra mig skiträdd för flygplan tills 15-årsåldern då jag kom på mig att t.o.m. i fredstid gick jag in nånstans när ett flygplan flög över … och sirener skar alltid i öronen och det ryckte reflexmässigt osynligt i kroppen.

När vi kom till gården steg jag ut och såg de vita husen runt omkring. På trappan stod mormor en gammal gumma som var lite tjockare än mormor och med tjocka glasögon. Hon hade så varma händer och så mjuk röst. Henne tycker jag om!

Han spände hästen från giggen medan vi tafatt bekantade oss med varandra. Snart skulle de ta in korna och jag stod med mormor på kökstrappan och såg när han kom hem med korna och lukten var ovan för mig. Korna ville inte gå in så fort som han ville så han tog en påk och slog dem så att de fick vita ränder i skinnet … den karln är då inte snäll!

Det var väl små saker som detta som skrämde mig. Man har berättat för mig senare att ingen fick ge mig mat eller dricka och att jag skyddade talriken med armen. Jag minns inte men kanske vi missförstod varandra. Jag var Stor Karl och kunne själv … samtidigt kanske jag trodde att de ville ta maten ifrån mig eftersom jag inte hann äta i den takt de förväntade, när jag liksom måste hinna tolka allt jag såg. I mig fanns väl redan då hannen som alltid noga spejar ut och ser vad som är farligt och sen bestämmer vad göra.

Hon hade ett snett leende när hon kollade innehållet i min lilla krigstida resväska av papp. Hon såg mors bild och jag såg att hon inte tyckte om mor. Bilden av mig småskrattade hon åt och likaså vuxenslipsen i väskan. Jag hade fått den av fotografen när vi skulle ta passfoto och det togs fler bilder. När han hörde att Stor Karl ska ut och resa satte han slipsen på mig. Jag blev så glad att han gav den åt mig.

Kortbyxorna, skjortan och strumporna var väl som överallt i Norden vi den tiden. Mormor hade stickat en slipover åt mig. Den ville jag ha på mig alltid. Den blev stoppad och lagad många gångar och hon menade sen att hon fick skämmas om jag gick i lappade kläder. För mig var det doften av mormor. Kvinnor som sticker ting åt barnen får in sina tanker i tingen och det känner man nog.

Det råder ingen tvekan om att från början var deras tankar goda om än kanske impulsiva. De ville göra något för de nödställda. Jag såg det senare när hon bjöd in och gav mat åt en tjeckisk krigsfånge som drog telefonledningar under tyskarna … och andra små händelser under mina elva år som ändå blev ett helvete. Hennes impulser var goda, men när vardagen kom och det var besvärligt med en unge i kjolarna som inte förstod vad man sa.

Han skulle komma att bli skräcken för mig eftersom han var än mer otålig. De hade ej egna barn och han var nog inte lämplig som far åt ett gossebarn. Han var äldst i en syskonskara på 13 och jag fick höra senare att han varit rena tyrannen mot de yngre syskonen. Liten till växten men ramstark såg han mig som en vuxen från början …eller kanske som en häst han skulle knäcka. Han kunne inte handskas med djur utan att knäcka dem.

Han skulle sen komma att jaga mig ett flertal gångar med sin bästa långa körpisk. Vet inte om jag ska känna mig hedrad eftersom den annars användes bara vid högtidliga tillfällen som bröllop och sånt när vi körde tvåspann med charaban. I mig hade han mött sin överman en urkraft från skogen med björnjägarens gener i kroppen. Han försökte knäcka mig i mer än tio år.

Naturligtvis hade jag inte mycket att sätta emot som nykommen femåring och full av sorg och skräck i kroppen och så mycket så mycket att lära … gammelkatten hjälpte mig med språket. Hon hade oändligt tålamod att lyssna när jag gick och tränade på de nya orden. Hon lärde mig förstås andra saker också. Man ska inte dra en i svansen … man ska inte tåla vad som helst … det är gott att ha ett eget gömställe … ibland kan det vara klokt att fjäska … ja och mycket mera.

Mormor hade också tålamodet att lyssna och förklara … fast hon var lika religiös som min egen mormor. Snart nog skulle hon ochså försöka använda riset på min rumpa. Men jag berättade vad jag sagt till min egen mormor "Varför ska du slå mig, du säger ju att du älskar mig" … och man kan ju tala vänligt med mig så att jag förstår vad jag gjort för fel … och se hon förstod med en gång och försökte sen aldrig mer.

Egentligen var skillnaden mellan henne och min "riktiga mormor" inte så stor. Både hade varit bondmoror på en ansedd gård. Min finska mormor var grekisk ortodox och levde i en liten stuga i utkanten av ett egnahemsområde i Joensuu Norra karelen. Dit hade vi evakuerats under vinterkriget och mor fick jobb på nån fabrik, medan mormor tog hand om mig. Min nya mormor hyrde ett par rum på gården och blev nog den som tog hand om mig i början. Sen vintern -44 föddes en flicka i gården.

Problemet under de första månaderna blev snart nog att jag nu och då sket i byxorna eftersom jag var så koncentrerad på att klara vardagen. Det blev bannor och sen något mycket värre. Jag fick pröva på vad han menade med "ståndsrätt". Han band en av sina påkar på ryggen av mig, så att jag måtte lära att inte skita i byxorna. Det är dock omöjligt att dra ned byxorna när man har en påk bunden på ryggen.

Han dillade något om "stavnsbåndet", vilket är tiden av livegenskap då man hade trähäst på sina håll. Vet inte om man band pålar på ryggen av folk redan då. Om han velat visa att han respekterade mig och tyckte om mig var det förstås helt fel metod. Jag begrepp att jag var tvungen att vara där och hade inte än grunnat ut hur man ska förhålla sig till en som bara tänker på stavnsbåndet över hundra år efter att det avskaffades.

Alltnog händelser av denna typ gjorde ju att jag inte hann att bearbeta allt annat jag borde hinna med förutom att lära språket. Man är så naiv så länge man inte förstår nyanserna i språket. En god sak med det är att det samtidigt skyddar en … och använder man då morsans patent med ett ständigt leende klara man åtminstone de snälla. Rätt snart förstod jag ju att inte alla tänkte vänligt. Jag hade ju superhörsel och hörde vad man sa i andra rummet.

Det var en annan tid och man talade om "gula faran", kommunister och mongoler och det begrepp jag ju inget av. Det kunne i varje fall inte vara min sak att ta ansvar för deras gärningar. Hitlers drängar hade vi ju in på knutarna och såg dem nu och då. Det var en evinnerlig tur att de aldrig fick reda på att jag var en ryssunge, då skulle jag väl ha blivit spärrat in såsom brukligt är under krigstid att fienden eller tänkbara fiender ska isoleras. Sånt händer i alla tider överallt.

Nu var det bara det att jag såg hur hon såg på min lilla kappsäck och foton jag hade där. Hon skrattade åt min vuxenslips jag fått när jag var hos fotografen. Morsan tyckte hon inte om. Den slipover mormor stickat åt mig tyckte hon väl om eftersom hon inte behövde skaffa en sådan åt mig. Men när jag sen envisades med att gå med den tills den höll på att gå i bitar, menade hon att hon skulle få skämmas om jag gick med sådana kläder.

För mig var det förstås doften av min riktiga mormor. Jag begrepp inte men kände att hon likt alla mödrar och mormödrar har knepet att sticka och väva in en massa tanker när de gör något åt sina barn. Det är sånt man kan känna men inte tala om när man är Stor Karl.

Kvinnan var rätt så prydd och även låtsasreligiös. Hon hade varit kammarpiga hos adelsfolk Hon hade gift ner sig men skulle ändå vara finare och det gav förstås en massa regler. Hennes genration fostrades som i Husmoderns Gyllne Bok -22 att en högreståndsfru skrev "Barn får finnas men inte synas".

Hon förstod av pappren att jag är "oäkting" och det begrepp jag inget av. På den tiden var det väl höjden av utanförskap att vara oäkting. Morsan hade det än värre eftersom jag var ryssunge under en tid man jagade dem med blåslampa i Finland. Sen var det ju också så på landet på den tiden att de som bara hade nån stämpel eller var ensamma gjordes till hjon och hackkycklingar. Det skulle jag lära allt om så småningom.

Den första karaktärsdanande krisen kom redan till Alla Helgon. Gårdsfolket var inte speciellt religiösa, men jul, påsk, pingst och Alla Helgon var det kyrkobesök med nattvard. Jag fick följa fram till koret som hade ett räcke och nattvardsgästerna la sig på knä framför det på den stoppade kanten. I mitt hem var man grekiskt ortodoxa och jag har inget minne av att ha varit i en kyrka.

Med stora ögon såg jag på prästen i hans långa svarta kåpa och lustiga krage. Samtidigt som blicken drogs till den stora altartavlan med massor av sniderier, figurer och änglar. Jag märkte inte när prästen kom till oss och Bonden stötte till mig och sa "Böj knä in för din Gud" …jag svarade "Det är inte min Gud, Min Gud är en snäll gammal man med långt vitt skägg och han bor i himlen"

Han envisades, men jag stod på mig och han vågade väl inte ställa till scen in för all folket. Så jag blev stående medan alla andra låg på knä. Man ska inte spotta på de ting jag håller heligt … tänkte jag väl kanske.

Åtminstone på den tiden var det ytterst vanligt i många familjer att det blev räfst och rättarting efter att man hade varit borta nånstans ... i synnerhet om det hänt något ovanligt.

Så snart han spänt från hästen och fått in giggen kom Åskmolnet in och det var första gången jag såg att ögonen kunne bli vita, stora och stirrande. Han ställde sig framför mig och sa med hård röst "Böj knä in för din Gud!" … "Du är inte min Gud" svarade jag och såg blänket i ögonen. Jag var snabbare än skottet när jag snodde förbi honom och in på mormors rum. Där kröp jag in under hennes höga säng och gömde mig.

Mormor hade stått bakom Åskmolnet och backade från rummet via hallen till sitt eget rum där hon ställde sig i dörren när han kom efter. Hon var stor och tjock och runt 70 så hon fyllde upp dörren: "Över min döda kropp att du rör den pojken" sa hon med en myndighet hon haft på den tiden hon var bondmora på en av grannsocknens större gårdar. Hon sa väl också några sanningens ord om hur man ska behandla barn och han gav sig så småningom.

När hon väl var ensam med mig satte hon sig på en stol och grät. Jag var för uppskakad för att riktig bry mig riktig än och låg kvar där ett par dar och ville inte ens ha mat. Mormor grät mycket och tredje dagen kom jag ut och tröstade henne. "Vad ska vi göra" grät hon. Det var väl nog för att Stora Karln skulle manas fram i mig och jag började tänka.

Sen sa jag att jag går ut och låtsas som ingenting har hänt. "Vad ska du säga om de frågar dig?" … "Nå om de kommer efter mig springer jag till grannen, annars säger jag att jag ska på dass". Det var väl mitt första viktiga egna beslut och en helt ny taktik att alltid ha svar till hands och vara förberedd.

I situationer av denna art finns mycket mer än man omedelbart kan fatta. Ja, vissa saker har jag fattat först långt efteråt. Modiga Mormor lärde mig vad mod är … hon gav mig även ett litet paket av kärlekens eld. Hon en gammal främmande kvinna visade med sin handling att hon älskade mig och var beredd att ge sitt liv för mig. Sånt skapar band och ger en kraft i livet … sen förstod jag också att den karlen kan vara livsfarlig.

Sen är det en annan sak att det även reste murar mellan mormor och hennes dotter och förstås till Stora Mannen och de skulle bestå alla år därefter. Det blev mig och mormor mot de andra. De fick en flicka -44 och hon blev förstås också mormors flicka. Kanske det också lugnade ned den macho mannen, medan kvinnan såg mig som ett hot mot sin dotter. Av nån anledning fick jag inte komma när flickan när hon kom hem från BB. Jag såg ju min lilla syster Laila i babyn.

Något av spänningen släppte när jag väl började röra mig hos grannarna och grangårdens tös lite äldre blev något av barnflicka. Snart blev jag så stor att jag kunne besöka en flicka i min egen ålder som bodde 300 meter bort. Vi blev sen oskiljaktiga hela skoltiden. Sen blev det förstås fler vänner i gårdarna som låg med runt 100 meters avstånd. Man behöver en någorlunda normal värld för att kunna få perspektiv om man själv lever i en abnorm omgivning.

Att jag trivdes hos min flicka berodde nog också på att det fanns mer natur. Det var de stora björkarna på långdösarna och den stora raden av granar som gav hemkänsla. Det gav mig också en massa roliga stunder som en motvikt till eländet som förstås inte var kontinuerligt. Jag ska inte göra detta till en eländeskatalog utan nöja mig med de karakteristiska händelserna. De farliga stunderna kom dock så ofta att de höll liv i den inre skräcken.

Nästa händelse värd att nämna är dagen då vi började skolan. Vår gård hörde till en grupp gårdar som flyttades ut med storskiftet. Det var inte ofta vi var i byn, en gammal långby som bestod av ett dussin gårdar samt ett lika stort antal affärer och specialister. Avstånd var stora på den tiden och 1,5 kilometer färdades man högst en gång i veckan för att handla. Med skolan blev jag förstås handelsbudet för det mesta.

Inte hade jag nån aning om "stora världen" och ställdes på pottan första rasten första dagen. En översittartyp och storbondes son hade den dåliga smaken att förvränga mitt namn till "koskit". Han försökte få de andra att stämma in i en visa och peka finger. Jag gjorde det enda rätta och hoppade på honom. Jag tog ett rejält tag i håret och hur det nu bar sig fick jag en bit hår och huvudsvål i handen. Det lugnade ner honom omedelbart.

Det blev förstås en väldig palaver efteråt. Det är märkligt att vuxna aldrig kan vara rättvisa och se vad som egentligen ligger i en sådan situation. Det var ju mig de fördömde medan man slätade över vad den andra börjat med. Jag har mött liknande senare och sett på andra håll. Man viste förstås i byn att jag var en sån där mongolunge och man hade pratat om mig. Den där storbondsonen kan man inte skylla eftersom han var barn. Han hade lärt av andra, fast han hade lite översittare i sig … fast det mesta försvann efter min behandling.

Sen blev det ju allmänt känt att jag var en vilde från skogarna. De flesta passade sig trots att jag aldrig blev av Bondens kaliber när det gäller vildhet. Senare räckte det med ett rejält slagsmål när vi flyttade till Storskolan och sen ett par gångar när vi fick nån ny pojke som liksom skulle pröva sina krafter på mig. Jag fick ju leva upp till mitt rykte, men det här med mobbing låg ju vilande hos de som vågade. I vilken samling människor som helst finns det alltid en viss procent som gärna gör andra till hackkycklingar om de får tillfälle.

Med mig blev det att jag levde mellan ytterligheter … mellan eld och vatten … än skulle de adoptera mig och än skulle jag skickas hem. Det var aldrig nån som frågade mig utan jag fick ana mig till vad man pratade bakom ryggen. Av andra krigsbarn har jag få höra samma sak. Det verkar ha gått på lösa boliner överallt.

Det fanns inga ansvariga och förmyndare bakom var och en av oss. Egentligen var vi ju gäster eftersom vi faktiskt levde med pass från hemlandet. Det var öppet för de som hade anlagen att behandla oss som forntidens fattighjon. Bondeparet hade förstås försuttit sin chans att bli vän med mig redan det första halvåret. De hade visat att de inte respekterar mig utan såg mig som en vilde och föreställde sig mig med kniv vid bältet. Resten var för mig en lång väntan på att bli myndig.

De sista åren under kriget var en blandning av normal tillvaro och sen en och annan händelse där jag fick till fälle att studera körpiskens räckvidd. Vid andra tillfällen fick jag känna kraften i hans lusingar. Jag diskuterade mycket med mormor om rättvisans natur eftersom han ofta stödde sina argument med "Det står i grundlagen". Så fort jag lärt läsa blev det att studera den danska grundlagen och påvisa att han kanske inte läst så grundligt som han borde.

Resten av min tid hos honom blev en kamp mellan råstyrka och hjärna. Hälsosamt nog började jag säga emot honom mer än andra i trotsåldern. Jag upptäckte att om jag körde med rättviseargument blev han ställt och det minskade tillfällena när han kokade över. Då gick det inte att stoppa honom … var det riktigt illa såg man bara det vita i ögonen som var stora som tefat med stel iris.

Av omgivningen ansågs han vara ett original man kallade "spöjtme" eftersom det var hans favorituttryck när han försökte undvika svära. Kvinnorna sa "sjutton" eller något liknande. Det här "spöjtme" betyder "spruta mig" och det var kanske självinsikt och en vädjan att kyla ned honom när han kokade. Jag fick en och annan spann kallt vatten över mig när han kokade och borde ha hällt den över sig själv.

Mormor var en mycket religiös människa och läste Bibeln varje dag och följde kyrkoåret. Jag skyndade på min läskunnighet eftersom hon hade starr och såg så dåligt. Under de perioder då det var värre läste jag för henne. Hon menade att det står i skriften att man ska vända andra kinden till om världen är ond. Jag ut i verkligheten och prova det där. Det resulterade i att jag fick en lusing på andra örat för balansens skuld.

Mormor vill ju gärna göra mig till en god kristen, men min skepsis hade väckts av min riktiga mormor … och sen det att Gud hade aldrig tid med mig när jag behövde det. Jag var praktikern som tidigt insåg att lagar och regler är bra så länge folk lever efter dem. Praktiken är något annat då man få försöka klara varje läge som uppstår.

Bonden var förstås chanslös verbalt mot ett team av mormor och mig som tillsammans hade etik, snabbtänkthet och mod. Därtill började jag använda allt mer av omgivningen som bollplanke när jag bollade mina tankar om det som låg mig nära. Jag lärde snabbt att tänka dubbelt dvs. att kunna prata om något helt annat samtidigt som jag löste mina egna problem. Det är praktiskt att tänka analogt och se samma mönster i flera ting.

Vist matades min inre skräck hela tiden genom en och annan händelse. Därtill var ju Danmark ockuperat och tysken fanns där som ett hot. Mest var det de svarta bilarna som körde på vägarna medan ingen annan hade bil. Soldaterna kom nära in på när de drog sin egen telefonledning längs vägen. Bondmoran stack smörgåsar åt de tjeckiska fångarna som var tyskarnas ben och armar.

En tjeckisk fånga var inne i köket och jag satte mig i famnen … jag såg mycket i hans ögon … och tårarna kom i hans ögon.

Hon var impulsivt godhjärtad, men snart nog vaknade beräkningen och hon krävde att få tillbaka och sånt gör att det lätt ser ut som ögontjäneri. Fick hon inte lika mycket började käften gå och det kunne gå över i att hon baktalade folk. Hon tyckte väl att de var finare folk eftersom hon var från en större gård och hade tjänat kammarpiga på ett gods där han hade varit arbetsförman.

Största vinsten för oss andra var att hon lärt sig en del recept och kunne laga än bättre mat än andra moror i allmänhet. För mig var det lite marigt att uppfostras till baron med en massa krav på hur håret skulle kammas, hur jag skulle sitta, stå och gå när vi var borta. Hennes tjat dag ut och dag in klingar fortfarande i mina öron.

… en a´n är ju av ödemarksadel där dethär med hjälpsamhet är en självklarhet om nån råkar illa ut, lika väl som att var och en ska kunna stå på egna ben. Några få samtal jag minns med farsan hade gett mig grunderna i att vara född av karelsk nobless och ha stolthet. Resten ligger förmodligen i generna. Dethär med att få tillbaka det brukar ordna sig när man själv behöver. Man kan inte blanda ihop äkta känsla med beräkning.

Vi kräver inte att våra egna barn ska tacka och vara tacksamma varje dag och lite till. De är en del av oss som sträcker sig in i framtiden. Åtminstone förr var det meningen att barnen skulle ge det tillbaka när vi blir gamla som nån sorts naturens ordning. Om de krävde tacksamhet av mig gick det inte ihop med att jag var gäst och ej heller med att jag var jämbördig och inte alls med att man hade en tanke på att adoptera och göra till egen son. Deras krav blev en soppa jag inte kunne leva upp till.

Under åren får jag väl tacka grannarna som vid några tillfällen räddade mig och satte lite broms på Stora Mannen. Minns en gång vågade jag inte gå hem eftersom jag glömt vad klockan var och stannat för länge och lekt med flickan. Vet inte men kanske de trodde att jag hade en inbyggd klocka eller stup i kvarten sprang in och frågade vad klockan var.

Nåja jag vågade inte gå in hemma utan gömde mig i en höstack på gården och somnade. Jag vaknade av röster och ljus i ansiktet och skymtade Stora mannen med körpiskan i handen och han lyfte den mot mig. Men en ännu större granne grep honom i handen och sa att så gör man inte mot barn. Efter den dagen brukade de vuxna i et par granngårdar hålla reda på klockan åt mig.

Annars vet jag inte om jag ska tacka grannarna, som nog inte riktigt såg allvaret och faran. De månade mer om att bevara grannförhållandet än att skydda mig. Först när det var för sent tog de avstånd från tyrannen.

Skräcken satt mer som en knyck i förlängda ryckmärgen när vi hörde sirener eller flygplan. Under sista krigsåret kom ibland armador av bombplan och annat flyg och marken skakade. Då mådde jag illa och viste inte var jag skulle gömma mig. Det var flyget som tog vägen över Själland hem efter räderna mot tyska städer.

Krigsåren var lite överallt en motsägelsefull period för oss barn, därför att vanlig moral gällde inte längre. Vi fostrades efter alla gamla regler exempelvis att inte stjäla och luras. Men under krigen av det fritt fram att lura tysken. Vår präktiga bonde stoppade under en vinda som kunne vara bra att ha att rulla upp taggtråd på. Jag fick en stor låda med tompatroner jag sen lekte krig med. Patronerna var soldater.

Bönderna hade goda tider då arbetskraften var billig. Hos oss täckdikades och avvattnades varenda vattensjuk däld dvs. 6 stycken. Gården var en ursprunglig gård från storskiftets dagar och det fanns t.o.m. lerklinade stockverksväggar på flera ställen. Sen blev det åtminstone för en tid något av ett kråkslott eftersom det byggdes om och till lite överallt och lades tegeltak.

En stor inkomstkälla hos oss var nog svartabörsaffärerna. Mot en normal 150-kilos gris födde man tre 300-kilosgrisar och tog själv bara en halv. Resten såldes i halva eller mindre delar. Tyskarna försökte hålla reda på hur många djur man hade och allt skulle levereras till slakteriet. Man fick vara på sin vakt att det inte blev inspektion.

Ovanpå det hade vi ett par hundra höns och 300 kycklingar köptes varje vår. Det blev mycket ägg och kycklingar som såldes svar. Jag fick en cykel med massivgummidäck när jag började skolan och blev sen svartabörskurir. En del såldes till släktingar i storstan och närliggande städer. De brukade också komma ofta på besök och firade jul och semester hos oss och ibland t.o.m. påsk.

Minns en gång strax före jul när vi skulle sen på kvällen till grannbyn med en slaktad gris. Vi blev omkörda av en kolonn tyska lastbilar (det var de som hade lastbilar och Gestapo kördes i sina svarta bilarna trafik var bara läkare och djurläkare.) Gubben blev förstås nervös och på helspänn och stenen föll från hjärtat när de bara körde förbi.

Men sen körde vi vidare och efter en vägkrök utan sikt stod hela kolonnen parkerad. "Nu är det klippt", sa han. Men han vågade inget annat än att fortsätta. Vi kom till huvudändan av kön och en officer stoppade oss medan gubben darrade. Sen visade det sig att de tagit fel landväg och de kunne faktiskt ta av just där och nå den riktiga vägen. Det var en riktig bumling som föll sen lite senare.

Annars var legenden den att kommendanten för de tyska soldaterna i stan hade låtit folk förstå att de var soldater. Om nån av hans män uppförde sig illa på stan skulle man bara ringa till honom så skulle han sätta dem i buren. Gestapo var det värre med och sen skulle man se upp för "stikkare". Det var angivarna som kunne finnas var som helst. Efter denna händelse lekte vi förstås Gestapo, motståndsmän och angivare. Vi viste att motståndsmän fanns men inte vilka och ingen ville vara angivare. Sen när de stora armadorna av bombplan började flyga över på vägen hem från Tyskland började vi leka flygplan och alla ville vara RAFare.

Det mesta av följande berättades för mig på 60-talet. Men jag minns den månskenskvällen vi åkte till grannbyn för att besöka kusiner till familjen. På en åker i närheten såg vi en fallskärm dala ned med något stort. Mig och min glappkäft förmanades att låtsas att det regnade fast det var månsken ... och inte berätta vad jag sett. Under besöket må planerna sen ha lagts upp.

Efter nedtagningen var problemet att få transporterat vapnen in till närmaste stad en mil bort. Tyskarna hade förläggning i stan och man viste inte hur bra bevakningen var och riskerade att bli stoppade i vägspärr. Nu förhöll det sig så att en av de större "pojkarna" i familjen var lättpåverkad och hela tiden levde på gränsen att behöva tas in på sinnesjukhus. Hans tillstånd var inte bättre av att han förälskat sig i en rödhårig och det var vår med stigande sav.

Hur de nu lurade honom minns jag inte ... kanske de slog honom i skallen med något lämpligt ochså, men i alla fall skulle han transporteras med ambulans i ilfart till stan ... och man passade på att lasta vapnen i ambulansen och hade honom som yrande patient i ambulansen.

Problemet kom sen när han vaknade på sinnessjukhuset och vart än mer virrig än förut. Lilla jag oskulden och troskulden hade ett gott förhållande till honom så man instruerade mig att besöka honom och tala förstånd ... eller få honom tillbaka till förståndet eftersom han knappast skulle misstänka att jag försökte lura honom.

Detta är i all korthet min kurirverksamhet i danska motståndsrörelsen och denna och fler berättelser om deras bravader berättade man runt "en lille en" när jag var på besök nån gång på 60-talet.

Sen kom 5 maj -45 med befrielsen. Cigarrer, kaffe och konjak kom fram från för kriget. Det skulle firas och grannarna kom och pratade av sig. Jag bodde i en trelängad gård öppen mot landvägen utanför häcken. Jag var ute på gården när en lastbil sakta åkte förbi. På flaket fanns fullt med folk bevakade av motståndsmän med armbindel i RAF-färger. Det var folk som skulle interneras därför att de vänslats med tysken.

Genast såg jag flickorna som man klippt håret av därför att de umgåtts med tyska soldater i stan en mil bort. Sen upptäckte jag den rödhåriga. En flicka runt 25 med stort vackert mörkrött hår. Nu var hon helt renrakad. Jag hade besökt henne nu och då i landsbyn och hon hade varit så vänlig mot mig. "Hon fryser om huvudet tänkte jag".

Sen sprang jag in till moran och berättade och hon tyckte också att det var dumt. Hon gav mig omedelbart en huvudduk och sa spring ut och ge henne denna. Jag ut men lastbilen var förstås borta…. Jag på cykeln och följde efter fann den sen i grannbyn där man inkvarterade fångarna i en stor samlingslokal för rättegång.

Jag cyklade till huvuddörren som vaktades av en soldat med kpist. Jag ville gå in men han stoppade mig. Sen sa jag vad jag ville men jag skulle ändock inte få gå in. Sen sa jag några allvarsord att man behandlar inte flickor på det sättet och sen smet jag in under hans vapen. Jag hittade henne i salen där var och en hade fått en madrass att sitta på. Hon undrade förstås men blev glad och kramade mig. Sen skickade hon mig hem när hon menade att nu klarar hon sig. Jag såg henne aldrig mer. Det hade kanske varit svårt att återvända till den lilla byn efter detta.
 

Kriget tog slut och -46 eller -47 besökte två tanter oss. Mig frågade man inget jag kan minnas och nu började en tid av väntan på att komma hem. Men jag hade fått en lillebror och morsan hade gift sig så det fanns förmodligen inte plats till en vilde från skogen. Breven blev allt mer sällsynta och de hade inte gett nånting ändå eftersom kvinnan hade hand om detdär. Jag frågade efter min syster Laila men fick inget svar. Långt senare fick jag veta att morsan gett henne till en insjöskeppare under kriget. Förmodligen har hon försvunnit till Ryssland.

Bondeparet förstod att det skulle bara bli flickan de fick -44 och som förlossades med kejsarsnitt och moran tycks ha varit rädd för att föda. Han började kanske se mig som sin möjliga son, men jag kände väl inte av det. Vad man sen höll på med ovanför mitt huvud vet jag ej.

När jag fyllde tio skrev morsan och lyckönskade på nioårsdagen och i den vevan började jag förstå att hon ville inte ha mig hem. Under våren körde jag omkull på cykel och fick en kraftig hjärnskakning. I den följd var jag borta flera dagar och jag tror att jag helt enkelt inte ville vakna tillbaka till verkligheten. Jag såg syner och "pratade med morsan" och förstod att det var kört.

Bondemoran kom in i rummet medan jag yrade om min mor. Hon sa "Jag är din mor, jag är hos dig" … vartill jag svarade "Nej du är inte min mor, du är elak och slår mig. Min mor bor hemma i Finland hon är snäll och älskar mig". Hon tog förstås illa vid sig av detta.

Det tog bortåt en månad innan jag var mig själv igen. I skolan satt jag och såg ut genom fönstret och det var väl min lilla käresta och bänkkamrat som höll mig kvar i verkligheten och ibland höll mig i handen. Under denna tid började jag planera en låtsasvärld där jag liksom hade min egen familj i de bästa människor jag kände. Mormor fick bli mormor, Frode blev min onkel och jag fick låna min kärestas mor som morsa osv. Jag hade en plan.

Det blev faktiskt storbondepojkens morsa som slutligen hjälpte mig ned på jorden igen. Vi var på födelsedagskalas 10 maj och hade haft så roligt. Mot slutet när vi var inne kom det plötsligt för mig. "Det är inte min värld ... detta är inte på riktigt". När tårarna ville komma gick jag ut i köket som var tomt och satte mig och grät.

Moran kom ut och såg att det var riktigt illa. Hon fick sen lirka med mig och jag berättade att jag liksom hör min mor inne i huvudet. "Hon säger att jag aldrig får komma hem igen" … jag fick vila en stund i den goda moderns ögon. Hon sa sen att det är nog inte riktig kontakt jag har utan att jag bara fantiserar för att jag så f gärna vill nå henne.

Skolfotot från samma sommar kommer jag alltid att minnas. Hon hade satt fast en liten dansk flagga med en säkerhetsnål. "Så att det ska synas att du är dansk". Naturligtvis fanns det välvilja, men inte tanke bakom handlingen. Alla som ser fotot undrar vem den skelande snorungen är och snart rullas historien om vilden från de finska skogarna upp. Handlingen visar också att hon hade en tanke på att behålla mig.

Själv ser jag djupare i ögonen och ser sorgen, vilsenheten, det skrämda och allt döljs av det flinet morsan rådde mig att använda … samma sommar minns jag att vi jagade på lek med med min blodsbror Erik. Mitt i det hela kände jag efter hur det är att vara hare och att vara jagad. Jag frågade honom om han vet hur det känns att vara jagad. Han var förstås helt oförstående. Och jag lämnade frågan därhän. Efter det ville jag inte vara med om den leken och inte ens vara med som drevkarl när han jagade med sin farsa.

Vi hade högtidligt blandat blod och var oskiljaktiga i några år. Han var ett år yngre och då liten till växten så jag skyddade honom mot de äldre pojkarna. Han var praktikern med humor och slagfärdighet, medan jag var filosofen som ibland svävade ut i rymderna så att säga. Det var gott att ha hans snusförnuftiga frågor. "Vad är det bra för? Vad kan man tjäna på det? Vi var alltid på jakt efter att tjäna några stålar och blev hajar på kortspel om småpengar.

En gång minns jag att vi diskuterade "Var går gränsen mellan ont och gott?" För mig var det blodigt allvar medan han följde med in i argumenten bara för vänskaps skuld. Det var gott att höra hans "Ja, jag kan gott se det?" När vi kom fram till min slutsats. Egentligen var det samma fråga som Einstein preciserade nämligen relativitetens natur. I kristen etik är det antingen eller, medan det i verkligheten är relativt. Det är helt enkelt frågan om åt vilket håll impulsen skjuter så att man hamnar i det som är ont eller det som är gott. Det är ju inte ens detsamma hela tiden dvs. det är relativt även i tiden.

Tillsammans med hans äldre bror var jag med i scouterna och hade mycket skoj under några år. I det flesta avseenden hade jag nog som de flesta i min ålder och var med lite överallt bland de andra. Dock med den skillnaden att jag fick schemalagda arbetsuppgifter hemma. Jag skulle betala för maten.

I och för sig var det inte så konstigt eftersom alla gäster sattes i arbete. I mitt fall skar det väl sig lite när man samtidigt vill att jag skulle bli deras son och sen behandlade man mig som dräng. Skillnaden var den att andra barn hade det överlag fritt och behövde inte tacka för att de fick finnas. Efter den sommaren blev det att överleva och käftas emot om det blev för mycket. Det är ju möjligt att bondeparet anat att jag levde i min egen lilla värld.

Det gick några år och mitt öde svävade ovanför huvudet i vanlig ordning. Mor ville inte ha mig hem och bondeparet streds sinsemellan adoptera eller inte. Ibland pratade de inte med varandra på veckor. Min inställning var glasklar jag ville bort. Alla upplevelser satt djupt i mig och de hade inte visat respekt och kärlek.

Min största besvikelse var att inte få gå realen, fast skolläraren, prästen och jag viste att jag var bäst bland pojkarna i min klass. Julen jag fyllde fjorton skymfade bonden mig in för familjen och i något samtal i januari menade han att jag har inte huvud att studera. Det blev väl början till uppbrottet. Vid konfirmationen då jag var 14 höll läraren tal för mig och kom in på att jag borde studera. Då brast den självkontroll och behärskning jag annars var mästare på.

Det blev mitt första tal som inte handlade bara om min lust att studera. Det blev också att tala om några oförrätter och grym behandling. De hade låtit trycka deras efternamn på psalmboken jag fick. Jag påpekade att ingen frågat vad jag ville och jag tänkte sannerligen inte bli deras son.

Många tog illa vid sig och menade väl att jag skulle vara tacksam för ekluten och saltet. Men jag lärde mig ju en del om min omgivning. Det är ju så att när man sparkar nån så brukar den verkliga känslan uppenbaras.

Nåja, jag hade redan blivit tingad som dräng hos honom för sommaren och hans gård byggde på att ha en yngre dräng som hjälp. Under min uppväxt växte jag att bli den drängen. Nu fick jag känna hur det var att jobba 80 timmar i veckan med varannan helg fri och med lite fickpengar. Resten av lönen förvaltade han.

Antagligen var det en kompensation för den missade realskolan att jag fick gå en efterskola därpå följande vinter. Den danska efterskolan var nog mer som en ettårig folkhögskola på den tiden. Haken i det hela var att jag skulle stiga upp fem om mornarna och jobba till sju och komma hem tre på eftermiddagen och jobba till sex. Vi hade rätt mycket hemarbete så följden blev att jag blev så blek och utarbetad att t.o.m. omgivningen märkte det. Moran menade att jag rökte för mycket.

Det året fick han allt större respekt för mig. Först var det vid tröskningen sommaren innan. Vi hade ambulerande tröskvärk och alla hjälpte varandra. Första dagen skröt han vid middagsbordet att han burit säckar dvs. 100 kilo då han var 15. Dagen därpå passade jag på att på middagsrasten bära upp 5 säckar på vinden. När de kom ut igen undrade de vart de tagit vägen. Jag sa i förbigående "Det var jag" … "Du kunne ha knäckt ryggen" … det är möjligt men jag hade ju tränat på mindre säckar och dessa kunne man med en lyftanordning lyfta till lämplig höjd så att de låg rätt på ryggen. Sen lite vilja …

I alla händelser var det språk han förstod och gjorde honom spakare som vi ska se.. Likaså att jag i gemensamma arbeten drog förbi honom. I fortsättningsskolan lärde vi att beräkna kraftfoder åt korna så var och en fick precis vade den behövde. Han tjänade ju pengar på att lyssna på mig.

I brist på någon plan gick jag med på att bli dräng för ytterligare en sommar. Men sen gick det för långt. Han hade visat vad han var i stånd till genom att utan någon etiskt försvarbar ursäkt slå min rygg med en rem så att jag såg ut som när forntidens profosser och bestraffare hade gått lös. En del av slagen fick jag extra därför att jag blev allt mer förbannad över hans orättfärdighet, vilket retade honom än mer.

En del menade att jag förtjänat dem. Det är märkligt att somliga vuxna inte tänker annat än i etiketter. Man hade satt etiketten "finsk vilde" då jag började skolan.

En del vattenkastningar och lusingar var nog morans anstiftan och det började bli för mycket och jag hade en kronisk huvudvärk. Jag pratade med vägmannens son Erik och han berättade att han hade också kronisk huvudvärk eftersom hans farsan kom hem på fredagarna med en pava och gav honom sen en traditionell omgång av slag främst mot huvudet. Jag slapp min huvudvärk några år senare i Finland när jag fick en hjärnskakning i fotboll och efter den var jävelskapet borta.

Min beslutsamhet var färdig i skallen när moran och dottern retade upp honom en dag i maj. När han sen försökte strypa mig kunne jag lugnt säga "Det är sista gången du rör mig" och han släppte mig med en gång. Jag hade under de sista åren byggt upp en respekt och kanske rädsla hos honom eftersom jag visat hur stark jag var. Jag har nog aldrig varit starkare än då. Efter den händelsen talade jag inte ett ord med dem under tiden fram till november när jag reste hem. Det var ett klokt beslut och besparade mig för en del tjat.

Direkt efter händelsen cyklade jag till den finsktalande damen ett par mil bort och sa "Nu vill jag hem". Hon såg förstås strypmärkena på min hals och viste att det var allvar.

Nu hade jag inga hämningar utan pratade med alla om de förbannade åren. En del var förvånade medan andra nog låtsades förvånade. Det visade sig också att medan jag i stort hållit inne med kritik genom alla år så hade bondeparet förtalat mig nästan hela tiden. Jag var väl också lite naiv och trodde gott om alla och då egentligen även om plågoandarna.

De som var av den sorten att de tänkte och följde med tiden såg nog att jag utvecklats till en belevad och påläst ung man. Kanske det var för att slippa tjatet jag utvecklades åt grevehållet i mitt uppträdande. Läsning var ett måste och jag hann beta av det mesta av sockenbiblioteket. Inte för att jag begrep så mycket.

Kunskap är en fråga om mognad och det kan ta ett helt liv att begripa vissa saker, men det fanns i minnet. När jag använde min kunskap ansåg man att jag hade en livlig fantasi. Kanske det retade en del att finnungen kunne så mycket. Alltnog jag hade nytta av detta när jag senare som kusinen från landet rörde mig hemtamt i den svenska grädden i Hfors

Under de senaste åren hade jag av och till skorviga öron efter många lusingar, vilket väl knappt undgått nån. En del tyckte att jag gott kunne ta emot allt och menade jag förtjänat det och skulle vara tacksam. Människonaturen är en märklig ting och har oanade djup.

Samma sak bekräftades när jag sen mer än tio år senare våldgästade dem för att kolla om mina bedömningar var de rätta. Vist hade bondeparet blivit isolerade efter att jag farit, men det hade ju inte hjälpt mig. Det fanns fortfarande de som tyckte det var rätt och billigt att behandla en gäst på det viset. Det är den berömda nordiska gästfriheten. Kom gärna men stanna inte för länge.

Senare på sommaren kom tanterna på besök och talade mest med bondeparet, men mig lovade de att nu ska jag hem när avtalet är fullfört första november. De lovade att jag ska få studera och bli vad jag vill.

Det blev en stor besvikelse och de ville styra vad jag skulle göra. Jag vill inte påstå att det var ur askan i elden, men nog hade jag några svåra år medan jag väntade på att bli myndig och göra vad jag ville.

Men det var förstås en barnlek i jämförelse med den själländska macho tjuren som nog gjorde sitt bästa att knäcka mig och göra mig till ett lydigt hjon.

Som en sista jävelskap överbelastade jag högra handled den sista hösten. Jag hade börjat växa och månbenet i handleden var mjukt och tålde in så hög belastning och deformerades. Det gav mig ett livslångt handikapp som trots operation ibland håller mig vaken. Jag kan ju inte gå och vara förbannad för det utan har liksom allt det andra lärt att sublimera och tänka på något annat.

Sen långt senare när jag blev 41 kom det fram att allt arbete visserligen gett mig stora lungor … men dårliga kläder hade förmodligen gett mig en hjärtinflamation och ett förstorat hjärta. I längden blir det obalans mellan dessa organ och i slutändan infarkt.

… och tacksam är jag nog inte vare sig mot Finska Staten eller bondparet från Själland. Den kunskap och visdom jag förvärvat är nog dyrköpt och hjälper tyvärr inte mot värk. Hjärtinfarkten jag fick som 41-åring är nog också en följd av de 16 förbannade åren i mitt liv då jag var livegen.

Lagen om orsak och verkan är frågan om att ta lära av det som förorsakade det hela och där är nog barnet i mig helt skuldfri. Jag blev kastad ut i det hela på en resa i Tiden som inte var bra för min del.

Enda tillfredsställelsen är förstås att jag var i slutändan den starka överlevaren.