Skapelse och världsordning i Sumer och Norden

Ubaid, Ereshkigal, Djurkrets, zodiak, Uruk-period, Sumer, Akkad, Babylon, Susa Elam, Abzu, Ginungagap, Eridu, garpha griha, Enki, Lugal, Väinämöinen, Världsordning, Edda, Kalevala, Enuma Elish, Voluspa, Nippur, Enlil, Sin, Ninlil, nummer, rep, stång, Inanna, Dumuzi,

Dessa är från den såkallade Ubaid-perioden i sumeriska Ur 6000 till 4000 f.Kr. och tidigare än Uruk-perioden. Eftersom Underjordens växtkraft/ livmoder senare syns som Vattenormen i symbolismen ligger det nära till hands att gissa att ormhuvudena just symboliserar denna. Den har sitt huvud i ingången till underjorden under stjärnbilden Kräftan. Det finns en myt om systrarna Inanna och Ereshkigal och denne har maken Nergal/ Erra som finns i en liknande figurin Naturligtvis behövde odlarna en myt och detta är bara en antydning om att dessa mytiska idoler fanns långt innan stjärnkalendern som kan dateras till ungefär 4200 f.Kr.

Det tidiga samhället stod in för problemet att skapa en parallell värld och symbolism som en modell och förklaring till vad man höll på med. Kravet är att det ska vara en enkel modell som kan förmedlas till andra och tas i bruk varje säsong i framtiden. Även vi benar upp våra problem genom att dela upp i lämpliga bitar eller moment. Sumererna sökte ofta tre moment men det blev förstås fler i de invecklade sammanhangen.

Vi får då exempelvis "avlare" "mottagare" "att älska", "att föra in säden", "havandeskap", "att föda", "att amma" och "moderskap". Det är från dessa analyser vi har tre eller fyra "barnsbördens idoler" som hjälpare vid födseln… I Voluspa finns en rad om "tre mör/ jungfrur kom till Norden" Eftersom man använde den mänskliga fruktbarheten som känt model tillämpade man den även på odlingen och tänkte sig återfödsel även vid begravningen med hopp om återfödsel.

Det är som magi att när man en gång skapat människolika gudar och en myt som levandegör dem får de en viss existens. När man därtill i ritualen använder präster och prästinnor blir det som en spegel av verkligheten. Det var förstås också meningen eftersom man ville att ritualet var föregångare till människans verksamhet.

Myten rör sig i övre världen, människans värld och undre världen och fyller livsrummet. För oss blir språkbruket mystiskt och primitivt eftersom det skiljer sig från våra begrepp men inte från verkligheten. Vi använder inte himlen särskilt mycket även om vi inte klarar oss utan solvärme och regn uppifrån. Vårt jordbruk rör sig mellan vår synliga värld och underjorden. Vi lever av jorden och hamnar så småningom i jorden utan att förväntar oss återliv såsom när vi odlar. Det är bara när vi blir poetiska vi talar om Moder Jord och underförstår att Sol och Vatten befruktar jorden/ gifter sig med jorden.. Och vist har många religioner sin högsta gudom i höjden.

Vi har för lite bevis före ca 4200 f.Kr. för att se eller konstruera nån systematisk bild av samhällsritual och andlig överbyggnad. Säkerligen hade man sina föreställningar om naturens kretslopp och fruktbarheten. Det jordbrukande samhället och de växande tätorterna behövde ett program/ ritual för säsongerna och det var en genial idé att låta det skenbart roterande himlavalvet bli en stor klocka för året. Så skapades Djurkretsen (tidig zodiak) längs med solbanan. Idén spriddes rätt snabbt över kontinenterna där även fiskare, jägare och andra naturbrukare drog nytta av att ha kontroll över "Tiden Gång" och man har nog följt månen "sen Tidens början"

Urbanisering och jordbruk gick hand i hand där de mindre städerna förmodligen liknade våra medeltida "fläckar". Folk hade lite jordbruk vid sidan om sina andra sysslor och templen hade egna större jordbruk. Man började systematiskt att brygga öl och det gav dem rent vatten året om vilket ökade den allmänna hälsan och överlevnaden. Den såkallade Uruk-perioden sammanfaller 3600 - 3100 f.Kr. sammanfaller med megalittemplen, "gå-i-jord" i Västeuropas och vid samma tid ser vi livliga förbindelser mellan Mesopotamien och Egypten.

Uttolkare av Sumer och Västeuropa bygger allt för ofta på att man använder vår tids referensramar ja rent av ställer jämförelser på huvudet exempelvis mellan hebréer och sumerer. Man kan inte säga att Israel var en parallell eftersom hebréerna kultur vaknade upp mer än 1000 år efter att den rent sumeriska kulturen försvann. Däremot kan man säga att de kopierade. En liten anmärkning i sammanhanget är att sumererna var icke semiter. Hebréer och kristna sysslar ofta med "biblisk arkeologi" dvs. de vet svaret innan de börjar gräva. Det är som att sätta skygglappar på en häst.

Det är frågan om att välja metod. Om man står i tidflödet och ser bakåt blir det enligt tele-effekten det som är nära är bäst/ ser man mest. Vill man följa en process och utveckling måste man börja från ursprunget så att man kan se vad som orsakade vad eller vilka nya behov efterfrågade förändringar och nymodigheter.

Vi måste också vara öppna för att från de stora kulturerna i söder spriddes deras kultur som ringarna på vattnet. Detta skedde ungefär samtidigt och vi kan tala om parallellitet under epokerna. Därför ska det här handla om att både skissa den tidiga utvecklingen och jämföra med Norden och Västeuropas megalitkultur samt det litterära arvet.

Man måste också inse att "allmän aggressivitet" är något som trappas upp i takt med samhällets tillväxt och utvecklingen av vapen. Man kan inte utgå ifrån att de tidiga samhällena var aggressiva. Det utvecklades och man försökte i det längsta med konster och knep och fördrag att hålla fred. Krig ger avbrott i tillväxten och kostar pengar och ingen vettig människa bygger sin tillvaro på ständigt krig.

Numera har vi lyckligtvis mycken såkallad sumerisk litteratur och därtill i översättning till engelsk. Det är dock inte helt problemfritt eftersom nutida språk och begrepp inte riktigt sammanfaller med dåtiden. Sen får vi egentligen tacka akkaderna 2300 - 2100 f.Kr. Under en kort tid utvecklade delskriften och därtill nedtecknades n stor del av den sumeriska litteratur vi känner till. Sen får vi i många fall lita på att myterna bevarats oförändrade i 1000 till 2000 år dessförinnan. Det är inte omöjligt eftersom templen var institutioner som konserverade ritual och liturgi och kanske även hade noteringar som stöd.

Den enkla kärnan i samhällslivet är att alla får mat på bordet och man måste främja fruktbarheten i alla lägen. Man får känslan av att förfäderna vördade naturen och straffade brott mot dessa lagar. De äldre och senare prästerskapet utvecklade ritualen och skrev texterna och samverkade med andra samhällen. Men i takt med urbaniseringen fjärmade sig innehållet från verkligheten och fantasin fick blomma ut speciellt om vad som händer i Underjorden. Naturens kretslopp var inte längre i centrum utan man skrev om samlevnadsproblem i städerna egentligen. I början animerade man gudar/ idoler med djur. Sen när man humaniserade blev det svårt att skilja på verkliga existenser och de uppdiktade.

Eftersom våra källor är blandade från Sumer, Akkad och Babylon måste vi finna det sumeriska och även det tidiga Susa i Elam/ Persien i materialet. ABZU motsvara Ginungagap det stora hålet används för fler aspekter. A) Abzu som Enkis tempel i Eridu. B) Abzu den underjordiska strukturen. C) Abzu ett mytisk ställe där de rådande krafterna finns inklusive mål och medel. D) Abzu den obegripliga ofattbara hemligheten. E) Abzu en plats som producerar råmaterial. F) Abzu rymmer minnet och kunskapen

Indien har sin gamla myt om garpha griha/ vommen, den symboliska kammaren med det farliga kaos varur världen utvecklades. Den säkra platsen är berget, jorden symboliserad med templet. Såväl Sumer som Egypten har en liknade ursprunglig struktur. Eddan har sitt Ginungagap kanske skapad på Island när vulkanen och är ett bottenlös gap med dimma och eld. I finska Kalevala speglas de lugna insjöarna och är en urocean där naturgudinnan flyger i sin ensamhet innan skapelsen. De behövde en punkt där allt börjar och därför görs en knut på Tidens tråd. En bra metod vid omöjliga stora frågor. Var börjar vårt universum? Finns det ett annat utanför?

Sumererna liksom egyptierna hade en mycket bra analys av den ekologi man behövde. De viste om vattnets kretslopp fast det regnade för litet i floddalarna. Men ändock viste de att vattnet egentligen steg ur havet och kondenserades över land och fukten i jorden symboliserades som en underjordisk flod. Ordet AB = fader och ZU = visdom är en annan tolknig vi kan jämföra med nordiska Mimer. Steget från vetande till verklighet är förstås inte långt i tanken.

Den första manlike på jorden var Enki där EN = först och KI = jorden och på sigillen ser vi honom stiga upp på urkullen. Ensi där SI egentligen betyder den andra/ andra sidan men ordet betyder ledare (framför eller vid sidan om folket). Oftast använder man titeln Lugal där LU = man och GAL = stor där vi egentligen inte kan använda vårt "kung" utan hellre "Stor (gammal) Man" eftersom man fram till våra kungar helst satte gamla vise män i lednigen. Jämför även Kalevalas "gamla vise Väinämöinen"

Olika dikter ger olika ursprung för Enki. Än kommer han från sjön, än från underjorden och ibland från träsken och det speglar det sumeriska landskapet. Vi får se litteraturen som en helhet och då upptäcker man att Enki hade god hjälp av några "uppfinningarnas mödrar" med var och en sin specialitet. Första steget var att ge namn och nästa at utforma världen att föda folket. Sumererna var ett jordbundet folk och skapelsen var en fråga om att skapa en brukbar värld. Sagan om denna värld börjar i Eridu, en verklig stad vid dåvarande persiska viken, men lika ofta själva idén om "den första staden"

Dessa senare bilder visar att det är lätt att förvillas av de animerade arketyperna vi allt för ofta kallar gudar. Enki representerar vattnen och fuktigheten ovan jord och utan det hade vi inget liv. Vattnet skapar liv. Eller är förutsättningen för tillväxt som ger oss mat och då gav det de flesta verktygen. Ordet Enki är en sammanfattning av vad de äldre och kunniga skapade för samhället.

All förändring innebär också motstånd från det bestående där man symboliserar det som om inte onda så motsträviga krafter. Gudarna = de äldre och prästerna gjordes stora och levde på ett högre plan medan folk i allmänhet var "ben" och symboliseras ibland med ett ben ... samma inställning möter man ibland hos överheten och direktörsplanet i större företag.

Man har funnit amuletter i form av ett "svart hål" som säkerligen ska vara underjorden Abzu eller ingången … från Norden har vi begreppet "underjordens ansikte". I Djurkretsen har vi hålet under Kräftans stjärnbild och underjordens livmoder Hydran har sitt gap där. Vi kan då associera våra gånggrifter och andra tempel till denna symboliska livmoder. En del är orienterade så att månen dvs. det symboliska regnet strålar in vid dåtida vårdagjämningen. Andra är orienterade efter den livgivande solvärmen.

När människan började odla tvingades man söka kunskap om vad som finns under markytan. I vanlig ordnig animerades det med levande varelser som främjare av tillväxten men även de som kan förstöra den. I templen frodades fantasin och undre världen befolkades snart av en mängd idoler. En del rätt tänkta och andra är spekulation eftersom man inte viste. I Egypten nådde spekulationerna sin höjd i pyramidtexterna och Dödsboken. Man fick ihop en beskrivning av "utsädets" hela väg genom jorden. Man försökte tillämpa det även på liket som skulle återuppstå. Det lyckades inte så väl och i bästa fall fick man "eftermälet" som en verkande kraft.

Sumererna var goda praktiker och analytiker och kärnan i "Råd till en farmare" gäller än i dag. Vid sidan av att veta hur man skulle behandla jorden för bästa resultat behövde man locka pojkar och flickor till det ovana arbetet på åkern. Därav de invecklade ritualen och festerna och i vissa städer satte man naturligtvis en vacker flicka i ledning för tåget som skulle odla och skörda jorden. Arbetet flyter bäst under sång.

Texterna om Enki, den första på jorden är formulerade som om han nyss kommit till Eridu och sätter i gång med världsordningen. Det finns ett poem om att han stiger ur Abzu:

en mah di an ki nir gal ni-te-na

a-a en-ki gud-dam a ri-a am gal-e tud-da

mi dug-ga kur gal en-lil-le ki ag an kug-ga

lugal meš abzu-a du-a kur-kur-ta il₂-la

ušumgal mah eridug-ga gub-ba

gissu-bi an ki-a dul-la

tir geštin-na kalam-ma la-a

Det finns ett lager av hymner vi kan datera till fjärde årtusendet och kanske tidigare. Här nämns förmodligen stjärnbilden Oxen fixstjärna för vårdagjämningen vid denna tid och där Enki då också symboliseras med denne och vi underförstår vårdagjämningen. Astroritualet innebar att man bestämde konjunktionen då måne, sol, stjärnbild var i linje/ fas med referensen på jorden exempelvis ett vi eller en passage i en gånggrift.

Här används begreppet Världsordning som inkluderar tingen, symbolerna och reglerna för det årliga livet. Enki, den första på land skapade världsordningen och de praktiska tingen som Det Stora Flödet. Poemet använder titeln Lugal, LU = man och GAL = stor dvs. Man Stor och inte ett ord för gud eller kung. PÅ sigillen ser vi honom då med vattenflödet över honom och ibland stiger han upp på "urkullen" dvs. den första jorden efter skapelsen och allt är ytterst förenklat. Vi har samma symbolik i Egypten.

… mycket senare fastslog Mindre Asiens ioniska filosofer "allting är vatten" och jag håller med eftersom de säger jag är till största delen H2O och egentligen är de termodynamiska lagarna inne på samma sak … Enki planterar det första Livets Träd/ Världsträdet som modell för alla senare träd. För sumererna var "första-gången" den man sen upprepade i följande genrationer.

Från poemet om Huluppu-trädet lär vi att ANZU-fågeln med sin himmelska visdom fick bo i Världsträdet. I ett hål under lövverket gömde sig Lilith, mörkrets och det osynligas ande i en ugglas skepnad. Getter kunne beta av löven längst ned och vid dess rot hade ormen sin håla, vilket placerar trädet som Kräftans stjärnbild.

Ur Eddan kan vi läsa

Ur Kalevalas andra runa om Väinämöinens sådd:

Men snart nog fick den gamla vise mannen problem när eken växte för mycket … för mycket skugga, för många ollon kanske. Så man skaffade en kopparyxa och högg ned trädet. Och eftersom man fick så mycket virke kunne man lika gärna tillverka en massa saker av det. Men i slutändan var det inte bra utan träd heller:

Här på Dal kallar man det "vårdträd". De fanns nog i de gamla byarna såsom fram min bostad ser jag ett minne av de äldsta gårdarna i byn. Ute i bygderna ser man vårdträd från storskiftets tid då man byggde nya gårdar och planterade nya vårdträd.

.

Enuma Elish den senare babyloniska hymnen runt 1800 f.Kr. börjar med fantasier om allra första början:

.

Och i Voluspa vers 3:

.

För sammanhangets skuld får vi ta "gå-i-jord" myten från Nippur som var Enlils stad. Enlil, den första anden var avlaren och den kraft som skiljde åt himlen AN och jorden KI som var tät omfamnade som två musselskal … ungefär som i maoriernas myt på Nya Zeeland. Med andra ord han var en av de tidiga idolerna och fanns antagligen också i Susa, Elam vi vet för lite om men det var en av de tidiga städerna. Den är antagligen samtidig med de första myterna om Enki dvs. redan under femte årtusendet. Myten om att få Sin = månen = säden upp ur jorden utformas som en våldtäckt av stadens unga kvinna Ninlil

Ett av problemen med animeringen av naturens krafter och ordning till människolika gestalter var att samtidigt som de verkade skulle de följa lagarna bland människor för att ingen skulle få idéer. Allt hände långt innan "gudarnas ben"/ verktyg människorna hade skapats och i staden Nippur bodde dess unga man Enlil och dess unga flicka Ninlil och modern Nunbarshegunu = som inte kan föda barn ... modern bestämde sig för att gifta bort flickan i huset för att få mat på bordet och ger dottern goda råd:

dottern Ninlil är lydig:

Flickan var blyg och skulle kanske stå på sig även på den tiden ... bockar finns det alltid gott om som kan lukta sig till en mödom ... och bocken hade tydligen vaknat inom Enlil, så han förför Ninlil ... men se det tillåter inte gudarådet, man får inte våldta och de dömer Enlil och Ninlil till underjorden - så osedlig får man inte vara. Det blev förmodligen ochså en lagregel för folk i allmänhet

Enlil utvecklar en plan och en resa till underjorden genom att klä sig i väktarnas hamn och skepnad. Sen gör han Ninlil havande med dessa tre underjordiska gudomligheter. Det är de tre 'jordlåsen' som återkommer i andra sammanhang. Det är en underpant för att de ska låta sonen Sin, månen stiga upp ur underjorden och få stiga upp på himlavalvet. I överförd bemärkelse är det förstås plantan som växer upp. Vi får genast en aning om att det blir svårt att hålla isär dikt och verklighet i synnerhet som man spelade upp scener ur idolernas verksamhet.

Kalevala börjar med den ändlösa ocean medan andra börjar med kaos där den humanoida jätten skapar ordning. Vist är det med ordet och vår tolkning vi påstår att det finns en ordning. Ibland får vi gå längre fram i tiden för att få en modell för hur en del saker varit långt tidigare. Eftersom ritualen framfördes till punkt och pricka och sångarna hölls vid liv är det inte alls omöjligt att poemen var oförändrade under några tusental år. Templen konserverade det mesta. I Sumer och Egypten kan man med vissa förbehåll anta att ritualen var oförändrade åtminstone från fjärde t.o.m. andra årtusendet.

Förmodligen byggde en del av minnesystemet på växelsång vi känner till från katolska och ortodoxa kyrkan. Kalevala har förmodligen hållits vid liv som växelsånger och än i dag håller man på med antifon sång i Karelen. Problemet för otåliga människor i nutiden att sångarna är långrandiga för långa kvällar och det finns många omtagningar. Speciellt Kalevala har ett blommande språk men vissa sånger i Eddan står inte långt efter. Där möter vi också duetter som närmar sig "debatten" vi känner från Sumer.

Första delen i babyloniska Enuma Elish handlar om kaosmakterna och att bringa ordning. Nästa steg är egentligen Inannamyten fast man kallar henne Ishtar och hon är mer krigisk än Inanna och hennes medpart Tammuz har en lite annorlunda myt än den om Dumuzi. Man reciterade Enuma Elish under Akitufestivalen 12 dagar i mars och det förebådade sådden med rituell eller symbolisk nedstigning i jorden. I festligheterna ingick även resor mellan templen vi känner igen det från Egypten. Det var kanske att symbolisera tiden mellan olika delar av ritualen i verkligheten.

I Voluspa finns fragment av kaos och skapande av ordning. Det finns även raden om "tre mör/ jungfrur från jättarnas/ trollens värd" vilket syftar på införandet av astrokalendern Det finns mycket lite om vår och sådd men desto mer om skördetiden och Baldermyten samt avslutande Ragnarök. Man får exempelvis tänka sig att man under vårritualet vid Laghällen i Högsbyn reciterade och sjöng Voluspa och läste lagarna. Man gjorde det varje år och i den belysningen blir Ragnarök något återkommande vilket också antyds av att livet återkommer. Ragnarök är lite dubbeltydigt och de flesta vill kanske se det som vår världs slut medan andra ser det som det personliga livets slut.

I Högsbyn finns två tidslingor där den andra tycks vara för boskapsfolket. Det speglar kanske det egyptiska året som hade en vintersäsong för kon och Hathor och i andra tempel himmelskon Nut. Vi kan då associera till vår Audhumla som närs av de himmelska vattnen. Kalevala har inte Inannamyten vilket kanske beror på att man i hög grad var boskapsskötare. Kalevala ligger ju i Karelen som på finska heter Karjala = boskapens land.

Normalt får man något vagt ange Mesopotamien som ursprung till vissa europeiska idéer. Denna kam kan med större säkerhet ges ursprung i Elam och kanske Susa som tillsammans med Eridu och Nippur var de tidiga städerna i Sumer dvs. området nära mynningen av floderna.

Det finns ett mindre antal hällristningar man kan datera till fjärde årtusendet och samma gäller dubbeleggade yxan vi finner såväl i Sumer som Indus. Förnämsta bevisen är stentemplen som uppenbart ska vara Abzu eller porten till underjorden. Arkeologerna har hittills ensidigt sett dem som gravar, men exempel templen Gavrinis vid Carnac, Bretagne och Knowth, Dowth och Newgrange på Irland ger oss nödvändiga bevis för dels ritualastronomi och 'gå-i--jorderitual'. Där får vi bevisen för att månkalendern var den egentliga ledaren för folket. Solstånden är viktiga för att synkronisera Djurkrets och månkalender.

Man kan kalla dessa stentempel för "måntempel" och deras blomstring sammanfaller som sagt med Inannas Uruk. Judendomen och kristendomen har dragit upp murar till vår mesopotamiska arv. Man har velat skilja sig från detta där judendomen har sin bekanta tes om "utvald folk". Vi kan direkt visa att Bibeln har kopierat mycket från de sumeriska och babyloniska texterna och en del idéer har man fått från Egypten bl.a. tanken på "en enda gud".

Sumererna var idet närmaste modernt ekologiska, medan judendomen - kristendomen har blivit en intellektuell konstruktion som sätter sig till herre över naturen och förnekar naturlig fruktbarhet och fertilitet … ja, det var i min ungdom i det närmaste "synd". Den Sumer-babylonska världsordnigen följer tiden och naturens gång i syfte att utnyttja fruktbarheten för att överleva. Vår tid har tagit ytterligare ett steg bakåt från att vårda vårt livsrum … och att älska sin nästa som sig själv.

Här må också nämnas att vi kanske fått våra germanska nummersystem från Elam/ forna Persien nära viken. Elam hade fler system eller baser för deras talserier och det skiljer sig från det Sumer-babylonska med bas 6 till 60.

Elamite har fyra system där sexagisemal är baserad på 6 och tycks ha använts om nobelt folk. Decimalsystemet används om mängder arbetare och djur. Bisexagisemal dvs. 2 x 6 används om odlade produkter och vidare finns ett mixat system.
.
Min iakttagelse är att vi har individuella namn från 1 - 12 som tycks delas till 2 x 6 medan finskan har basen 6 från början. Det har också funnits ett system med basen 6 x 20 som syns speciellt i danskans snes (20), fyrre (40), tres (60) och firs/ en ol (80) med halvnumren halvtreds 50 och halvfjers 70. Serien fortsätter till hundred och 120 långhundra som också finns i engelskan
Franskan har endast kvar quatre-vingts 4 x 20 för 80.
.
Jag ska titta mer på de gamla måttsystemen. Många byggde på mängder som passade de olika varorna såsom tolft för timmer, tjog för ägg och buntar av lutfisk osv. Jag har en gamla sliten almanacka från 1877 då metersystemet infördes och det finns omräkningstabeller till de gamla måtten med bl.a. rep och stång.

En del forskare menar att "primitiva" folk bara kan räkna till tre eller "en, två många" men jag tror de blandar ihop grammatikens singularis, dualis och pluralis. Men det finns mer än 30000 år gamla serier av skåror eller andra märken som tyder på att man kunne räkna genom att jämföra med en referens. Man kan ju icke se siffror men väl jämföra med något. Andra menar att man i början räknade fingra och tår. På fingrar kanske.

I Sumer var det skördetid och det finns en rad i en sång om att hon sitter och dricker öl i "lejonets ansikte". Just det uttrycket tycks ha vållat översättarna besvär. Men om vi vet att det är en stjärnbild klarnar det. Samtidigt var det i dessa sydliga länder början på det nya året. I Indus var signalen när grodorna kväker och monsunen nalkas och i Norden kanske när man dansar "små grodorna". För oss är det obegripligt men de såg monsunen/ regnet som början till fruktbarhet och har sin långa regnperiod. Det är därför vi ser stencirklar riktade efter midsommaren.

Men I de flesta fall var Inanna, det nakna, regnet och våren. Fortfarande i dag firas den nakna Gangaur i Indien, Akitufestivalen och Ishtar i Irak och vi i Europa har påsken som beräknas på samma sätt som fordom. Vi har 40 dagar till pingsten och det beror kanske på att man i Sumer hade ett sädesslag som mognar på så kort tid. Inom väderlekens osäkerhet passade detta schema dåtidens klimat i Norden ett par grader varmare än nu. Man kan inte gå efter kalendern utan efter att jorden nått 4 grader Celsius innan det är lönt att så. I Högsbyn finns symbolik som visar att man var medvetna om att "Solen tar Moder Jord"

Vårritualet var då när Inanna, nymånen är i Skorpion. Det finns ett poem på 412 rader och vi tar ett klipp från rad 29 -45

Dessa rader är om vårdagjämningen då Skorpion och motstående Oxen var fixstjärnor för dagjämningarna. Visserligen är det luckor i texten men vi får ändock fram meningen i den dramatiserade texten och vi förstår att man binder tiden till Djurkretsen. Den högsta makten An gillar inte att nån är starkare än han …vem gör väl det. Det är tillväxtens under!

Astronomisk är det ett möte mellan måne, sol, stjärna och referensen på jorden exempelvis en gång in i en gånggrift … vid midsommar/ midvinter behöv egentligen bara solen och referensen på jorden. Verklighetens möte är solvärme, regn/vatten, jord, gödsel/ näring och utsäde.

Vi fåt den fullständiga sekvensen av "Inanna stiger ned och stiger up" här med några få utdrag. Enligt denna myt är hon fullmånen Nannas dotter. Hon symboliserar tillväxten men också dess bärare vattnet. Myten om Sin symboliserar förstås samma sak, men var skriven för Nippur och Susa möjligen.

Inanna utför "första gången" i hennes stad Uruk efter att ha fått instruktioner från Eridu. Efter henne tog maken Dumuzi och dennes syster Ghestinana över nedstigandet och färden i underjorden. Verklighetens parallell är jordbrukets instruktion. Den tidiga versionen talar om tre steg till underjorden. Men gudarnas ritual räknar senare alltid med 7 så Inannas fick klä av sig i sju steg. Naturligtvis spekulerade man i vad som hände där nere i jorden och diktade scenerier. En del är rätta slutsatser om vad som får säden att spira och komma upp igen. Annat är dramatisering och kanske medveten mystifiering för att fånga folks intresse.

När Inanna väl kommit ned skickar hon sin budbärare Ninshubur till pappa Nanna som en extra försäkring.

I den logiska traditionen tar man inte något utan att lämna något i stället som underpant. Här avses troligen rötterna. Så Inanna beslutar att efter denna första-gång låta hennes make herden Dumuzi må träda i hennes ställe. I raderna 354 … 393 fortsätter historien

Det finns ett senare poem om "Dumuzis drömmar" som associerar till både Gilgamesh och till nordiska Balders drömmar. Dumuzis får hjälp av syster Ghestinana med underjorden och de turas om att vara där var sitt halvår. Det handlar om den försvinnande månen och praktisk återfödsel. Det finns många varianter av såväl Inannas myt som av parallella myter. Men det är ofta svårt att utreda om de hör till samma tradition eller stad. Här försöker jag bara att skissa upp förenklade versioner för att man ska förstå vad det är frågan om. I takt med urbaniseringen blev myterna mer intellektuella och ritualen längre

Inanna var ursprungligen regnet eller dess förmåga att bära fruktbarheten. Bilden ovan visar henne som regngudinna och det finns sigill där hon åker i vagn åtföljd av åskfågeln. Sumer fick endast runt 200 mm årlig nederbörd så det var naturligt att man var "regnmakare" och åkallade regnet som behövdes även om man kunne bevattna på många ställen. I den sumerisk traditionen var kvinnliga idoler "uppfinningarnas moder". Därför är det naturligt om "skuggande träd" och bruket att hamla träd uppfanns av henne. Motivet getter betande på träd berättar om fattigmans ko som kunne beta även i torka.

Den nordiska jämförelsen tar upp bara några uppenbara paralleller. Det går säkerligen att hitta fler där både Kalevala och Eddan har dikter som är duetter eller debatter som vi finner motsvarande i Sumer. I vissa fall kan likheterna bero på att man överallt levde under samma villkor med undantag för de större städerna. Man får betänka att pyramiderna till största delen byggdes med stenverktyg av samma typ som vi har i våra samlingar.

Källor

En del arkeologer spekulerar i människooffer

Svårt att tro när idolerna kom tillbaka varje år och satt under äppelträdet med ett sugrör ned det stora kärlet med öl