Tingsten

Tingsten, tingshög, tingsted, Baskemölla, edsten, edgång, Evenstorp, Birkendegård, edgång, Frostating, Domsheia, tidhjul, byalagsbalk, Sola, veideristning, kalender, Vistehula, Tybrind Vig, paddel, stockbåt, Åmöy, ritualsamhälle, Rogaland

Förhistoria

Här kan vi inskjuta vår äldsta nordiska rituallag från Lerfald, Tröndelag. Den berättar om när de tre tillväxtens och barnsbördens jungfrur kom till Norden under fjärde årtusendet. Det är ett litet klipp ur ca 1200 hällbilder på Norges största häll där det mest finns skepp och liknande. Tyvärr hotas den av erosion. Det som förvånar är kanske att man kan dra parallell till Eddans Voluspa vers 20

Vers 20 VOLUSPA, Eddan gjort begriplig

Men det skulle ta lång tid innan ting i vår mening behövdes i takt med folkökning och att ägandet bredde ut sig och måste kunna dokumenteras. I mellantiden har vi den germanska traditionen med gemensamt ting där folket diskuterade och beslutade saker.

Tillägg 19 januari 2006.

Jag har undan för undan samlat data för att skriva om forntida tinget och gör en koll igen. Arkeologerna har inte visat något vidare intresse och det gäller ju i allmänhet förkristen arkeologi och samhälle där man vanligen börjar tinget med kungarna. Felet är att man definierar det ut från nutidens ting som en domstol vilket börjar med kungarna. I Västgötalagen har vi det gamla uttrycket "alla mäns ting" och domarna utfördes i "alla mäns namn". Det är den tid jag syftar till här.

I Danmark hade man en tid där de första kungarna valdes på ting av folket och man kan kalla det "folkets ting". Det försvann sen när kungen smordes av kyrkan och fick kungamakten av gud som det heter. När Margareta skulle väljas till unionens regent höll man landsting där hon officiellt valdes. I Sverige var det stormännen som tillsatte Margareta. Med stormän menas i praktiken Östgötalands och Svealands högadel. Det fanns inte många i Västgötland.

När jag skrev om Lerfald kom jag på att vi bör ha ett mer vetenskapligt förhållande till forntida tingen och sammankomsterna. Vi måste definiera efter vilken funktion de hade i samhället. Först på senare tid har arkeologin på kontinenten börjat intressera sig för forntida "samlingsplatser". De är svåra att finna och svåra att undersöka eftersom de innefattar en stor yta och sparsant med artefakter.

I forntidens rumtid och helhetstänkande var samhällslivet icke fragmenterat så som det är i våra dagar. Deras "ting" och fester/ keltiskt gille / knytkalas gick i ett och därtill var ochså knuten marknad. I Norden med alla våra hällristningar måste vi definiera många av dem som forntida samlingsplatser och ting och man har funnit spår av verksamhet i närheten av dessa.

Äldre hällmålningar och tidiga ristningar är mycket svårare att utforska. De ristningar som bevarats finns i regel på skyddade lodräta ytor eftersom förfäderna viste att de bevaras där … det gäller även Australiens hällmålningar som i det torra klimatet kan vara mer än 20000 år gamla. Vi kan sluta oss till att speciellt de stora djuren var lagen, med vilket menas att djuren gav tid och rytm åt året. Men även i hällmålningar ser man den astronomiska ritualkalenderns ankomst exempelvis i Allestorp, Kville.

Hoppas tiden är förbi då uttolkare av forntidens målningar talar om "jaktmagi, shamaner och andar". Det är en åsikt och inget man kan vetenskapligt bevisa. Kärnan i forntidens uttryck var att leda lokalsamhället där det funktionellt icke finns någon skillnad mellan forntidens ledare och våra pampar.

Våra dösar, gånggrifter och stenkretsar är det lättare att se som en samlingsplats för gemensamma ärenden. Det utvecklades under en lång period och mot slutet har vi flera typer anläggningar samtidigt där fotpald, altarsten, domarring är de lokala varianterna av tingskretsen som åtminstone i historisk tid har omfatta nånting i ett härads storlek.

De "gamla!" i samhället som en gång som en gång kom på hur de ska illustrera tiden som en sträcka och vårt liv som en färd var super-intelligenta. Tror knappast att våra kloka utan förkunskap skulle kunna konstruera en modell som passar från de yngsta till de äldsta. Tiden är svår att förklarar och rumtiden kanske lite lättare trots allt. Men utan deras banbrytande arbete stod vi på den riktiga stenåldersnivån dvs. ungefär Australiens urinnevånare … de lever lyckligt omedvetna om att de hade kunnat komma på ett levnadssätt som förstörda lika mycket natur som vi gör.… sen är det en annan sak att vi fått en massa problem när människan inte förstår sin begränsning.

Ting / möte/ stämma knutet till stenbumlingar

Även vid Rörum i närheten finns en bevarad Byasten men utan skålgropar. Groparna daterar förstås grovt till bronsåldern. Tinget lokalt började förstås från byastämman som genom samarbete eller annan orsak utvecklades till den större enheten ting för ett landskap, kan man anta.
Egentligen bör man tala om möte på särskilda platser där sen en del var utformade speciellt för ritual. Men i mindre samman hang var det stenen/ altaret /idolen som markerade platsen. Även tidiga altare förekommer medan det i en senare fas blev fotstol/ talarstol där den valde talaren tog plats. Baskemöllas sten ser ut som en fotpall.

Man kan förstås fråga sig vad man kallade samman till. I det fredliga bondsamhället var det början på säsongen och skördefest. Schematiskt kan man anta att det förekom procession och vissa symbolhandlingar som föregick kommande del av säsongen. Däremot är det osäkert om man följde Tiden såsom i de stora länderna där man hade månads ritual och kanske även varje kvartal.

Sen har vi de rörliga bevisen som är Mångudinnan halssmycke där bronsålderns danska smycken i all väsentligt var gjorda för ritual där man kopierar bl.a. Inannas bröstplåt "Kom människa, kom". Fynden visar att traditionen fanns på många håll fram till runt 600 AD. Bredvid detta får vi i sumeriska sånger veta att man bar en dubbelyxa i processionen och det fanns även män med svärd som vakter och kanske egentligen symboliserande "hjälpare"

I Danmark finns över 30 tingshögar upptagna i ortnamnsförteckningar och därtill finns lokala traditioner såsom i Gerum och Vrads som kallas "tingsted". Med den historiska kända tidens mått förbinder vi "tingsställe" med en plats för flera socknar. Landstingen är för hela landskap. Danskarna hade i början av valkungadömet sina ödestenar i Viborg, Urnehoved Sönderjylland, på Fyn, Själland, Lolland och i Skåne och kungen fick göra sin "eriksgata" för att bli vald.

Tingstenarna från Næstved är förstås av samma släkt som fotpallarna. Där får vi även minnas att "eder ska sväras vid jordfast sten" … det var en symbolisk handling att tillägna dem till evigheten. Kanske ledaren stod och talade på stenen och blev vald där

I Sverige har vi i ortnamn hugfäst begreppet edsten i ortnamn exempelvis Edstena i Valbo på Dal. ED betyder egentligen vadställe och det beskriver en situation likt porten att man är mellan två världar. Man svär eden innan man går in i den ordnade världen, medan få vill vara i världen utan ordning när det kommer till kritan. På Dal har vi Munkaltarstenen på en arrangerad plats med stensättning. Det kan ha varit ett altare på tingsplats emedan det finns domarringar inte så långt därifrån

Tinget är resultatet av en historisk process genom årtusendena där samhället i takt med befolkningsökningen och även tekniken krävt allt fler gemensamma regler. Det är bekvämt att skilja på vad jag kallar "ritualtid" företrädesvis under stenåldern och det senare "folkstyret". Denna sorts abstraktioner är relativa och olika kulturer lever i olika takt och det mesta beror på samhällets storlek och dess teknologi.

Sen är det också en fråga om utveckling av språk och begrepp. Om vi läser sumeriska kung Gudeas 2100 f.Kr. berättelse om hur han bygger ett tempel till Ningirsu märker vi att han pendlar mellan dröm = tankar och talar med gudar = abstraktioner och sen verkligheten där många "ben" bygger "berget". Vi måste förstå deras poetiska språk och inse att vårt abstraherade språk har utvecklats undan för undan.

Även Moses fick hjälp att tänka ut planerna på ett tabernakel och det påminner faktiskt om Gudeas Ningirsu tempel. Föremålet var likadant men ordvalet var mycket annorlunda. Moses levde kanske 1000 år senare än Gudea och människans intellekt hade utvecklats till individuell tanke och handlingskraft såsom vi ser i det hettiska sigillet. Fortfarande behöver den lokala gudomen en ställföreträdare eller rättare den lokal ledaren behöver en virtuell symbol att projicera sina tankar/idéer på. Tidiga generationer använde vanligtvis ordet dröm där vi brukar ordet tänka och analysera … även vi har våra idoler.

Allt detta speglas även i ett lite glesbebyggt landskap som här på Dal. Det fanns folk under fjärde årtusendet visar fynden av dubbelyxor även om inte det finns något gjort av stora stenbumlingar. Tredje årtusendet visar mer spridda fynd av ritualyxor och i slutet kommer hällkistorna som är rätt väl spridda över då användbara områden inkluderande bergen för bergsbruk. De kilformade kistorna innehåller ofta kopparyxor i Frankrike, England och Irland åtminstone. Evenstorp kan berätta om hällkistfolkets rituallag.

Hällristningarna från ca 2300 f.Kr. visar oss rituallagen och de första stegen mot lagar i vår mening. Samtidigt vet vi med säkerhet att det fanns nedtecknade lagar i Sumer under tredje årtusendet. Rituallagen skiljer sig från den folkstyrda lagen genom att folket lever och verkar i gudomens namn och det blir mer kanoniska budord Ritualsystemet dör förstås inte ut finns bakom när man sen organiserar det mer i detalj. Fundamentalistiska ritualsystem kom först med kristendomen och dess avarter. I egentlig mening är kristendomen sista resten av det rituallagarna.

Tempelområdena var i regel omgärdade och säkerligen för att förhindra tjuvar. I Norden var det bara en symbolisk stenrand för att skilja på det helgade och det vanliga området. Vid hällkistor har de ofta försvunnit eftersom huvudstora stenar var bra till många ting under senare tider. De tillyxade hällarna kunne också användas. Under fjärde årtusendet var det vanligen ett rektangulärt område bl.a. därför att man synbarligen haft två rituella platser inom rektangeln. Det har kunnat vara en dös och en sten altarsten eller upprest sten. Men även dös och stenkrets förekommer i Danmark

Bronsåldern bringar mycket fler kontakter och handel över hel Europa. Bronsåldern storhögar har säkerligen idén från pyramiden och sumeriska zigguraten som var en symbol för gudomens nedstigande även om kanske idén kommit i andra hand från Grekland. Alltså förband man samhällets lagar och ritual med högen. I en sumerisk text sägs att man reste stel och kastade upp hög för att markera sina domäner. Gudarna måste finnas ovanför folket enligt logiken även i våra dagar med alla de överdirektörer vi har.

Hällkistorna var sannolikt mest för begravning inom en clan/socken och de användes även in i bronsåldern. Det gudomliga föremålet varc kanske fortfarande Nymånen/ Vattengudinnan, men istället för att gå under jord tog man ett rituellt bad. Både i Evenstorp och i Högsbyn finns möjlighet i närheten. En del gjorde små och rymmer bara en urna. Brandgravskicket fordrade en speciell plats och ett väl anlagt likbål.

I Danmark finner man en del stenringar med eller utan stenläggning som sannolikt har använts för detta ändamål. Även ritual med eld förekom under vår bronsålder. Bosättningarna hade på sina ställen vuxit och hade sitt eget gravfält. Gravar är även i våra dagar minnesplatser där vi går för att meditera och liksom söka kraft från de bortgångna.

Egentligen är det ingen skillnad som idé och användning mellan lokal domarring och tingskrets för ett område. Det var frågan om att fatta beslut i gemensam ärenden och ringen var ett sätta att hålla i hävd och binda besluten till en plats och utföra symbolhandlingarna där. Det var då tingsmenigheten som var vittne och kunne vid behov minnas vad som hänt och beslutats

Ofta förekommer stenkretsar i par och där man då gör skillnad med eller utan "stake". Det förekommer även att man har den ena med enkel stenrad och den andra med dubbel. I formationerna ser man ofta att man har haft olika mode på olika håll. I Sönderjylland finns inte långt från varandra två storhögar där man funnit två stenkretsar i bottnen på högen. Även andra formationer visar regionala olikheter. Sen är det frågan om man ska se två tidsperioder i detta med stenringarna som den första

Anläggandet av domarringar och tingsplatser började sannolikt under högbronsåldern. Järnåldern medförde ökad befolkning och ytterligare behov att organisera samhället. De romerska etnograferna mötte en särpräglad keltisk kultur de faktiskt inte förstod. För dem var krigsguden Mars rättsordningens gud och militärbefälhavaren var högsta domare … Mars sägs ha ett förflutet som odlingens gud?

Medan för kelterna var tingsidolen lagläsare eller som i Norden den enarmade Tyr som viste vad smärta är och därför var lämpad som domare. Tyr är egentligen Oxens stjärnbild från runt 4000 BC, men finns i bildfragment under bronsåldern och är den andra av guldålderns stora idoler. Tyrs mod/ dumhet att sättar armen i käften på Fenrisulven var kanske lämplig idol för bålda krigare. Vi har säkerligen miste många legender om honom.

De flesta av våra domarringar ger intrycket av byaringar. Vi vet att många större stenkretsar är arrangerade med möjlighet att bestämma tiden astronomiskt. Mne förmodligen är alla möjliga storkretsar bortodlade på attraktiv mark. Det var inte bara torparna som var jordhungriga utan storgodsägarna tog för sig. Ett exempel är biskopsstolens Birkendegård 10 km öst Kalundborg på Själland. Tyvärr har hela utgrävningsverksamheten skett vid fel tidpunkt och med för dåliga medel runt 1969. Det var före markradarns tid och den hade kunnat ge en bra översiktsbild. Det är t.o.m. tvivel om det möjligen funnits två likadana anläggningar

Den något utgrävda anläggning har haft tre koncentriska ringar med omkring 100 sten i yttersta ringen med diameter omkring 1000 meter. Inre ringen av stående stenar med ringdiameter ca 320 meter. Det har funnits en stor jordhög och även stenkista inom ringen. I närheten finns ytterligare en långdös. Det samlade antalet stenar har varit omkring 250. Fundamenten antyder att stenarna bör ha haft en storlek på 3 - 5 ton.

Man kan jämföra storleken och även formen med Avebury i södra England. Det är Europas största anläggning fast den överskuggas förstås av Stonehenge där folkminnet skapat sin egen mystik. Tyvärr hann Thorkild Ramskou inte fullföra projektet vid Birkendegård och nationalmuseum har inte ansett det värt att lägga resurser på Nordens ende riktigt stora stenanläggning.

Det är uppenbart att en så stor anläggning har varit av typ landskapsting för hela landsdelen. Det kallades Arfs syssel på 900-talet och förmodligen var det något avskuret genom lågländer och åar såväl i norr som i öster. Det ligger så pass högt att man haft utsikt över nordvästra Själland. Fynden av eldstäder, gropar och keramik var från yngre bronsålder och järnålder, men bara från en bråkdel av det en kvadratkilometer stora området som borde ha undersökts ordentligt.

Eftersom jag tillbringade min barndom i Arfs syssel finner jag uppgifterna om anläggningen något motstridande. Inom Arf finns nog annars den största förekomsten av dösar, långdösar i Danmark. En av landets största gånggrifter finns i Ubby och därtill ett antal stora bronsåldershögar på åsarna. Alltså det är ett gammalt kulturområde. Mest undrar jag över att det inte finns ett enda fynd av brakteater från folkvandringstid.

Bäst känt inom arkeologin är kroksabeln från Rörby och äldre bronsålder. Det är förmodligen av nordisk produktion och det finns t.o.m. efterapningar i flinta av sabeln. Inspirationen kan ha hämtats från Ungern eller Transsylvanien som tillverkade vapen av ren sabeltyp utan parerstång. En sen variant är den saxiska saxen som är ett ensidigt huggsvärd. Rörbysabeln borde egentligen kallas kroksabel och det är nog slarvigt att kalla det ett svärd (jag syndar själv ibland).

I landskapet Odsherred norr om Arfs har man grävt vid Sandagergård, Ferslev en stor anläggning som sannolikt har varit handelsmännens bronsgjuteri och kan genom fynd dateras till bronsålder period IV och hällristningarna dateras till efter 1200 f.Kr. Handsymbolen borde kanske ge namnet "feniciskt bronsålder" och de finns ofta i fyrtal eller man visar med symboler att man följde Handen / Kräftans stjärnbild under fyra kvartal. Det tycks finnas en invecklad rituell symbolik i lämningarna som kan förstås så att metallhanteringen var omgärdad med ritual. Detta stämmer överens med mitt antagande att handelsmän och hantverkare bildade sitt eget skrå eller lagrum på olika ställen i bondelandskapet.

Danelagen i England började bildas med angelsaxarna under 400-talet och säkerligen fanns något kvar av druiderna och kelternas samhällsordning kvar när romarna flydde fältet. När sen Augustinus kom till Canterbury i Kent i början av 600-talet nedtecknade han en samhällsordning som nordbor etablerat där 150 år tidigare. Tynwald Hill på Man byggs under 900-talet och kanske ett bättre bevis än våra egna källor på att det fanns ordning och reda i Norden allt sedan bronsåldern. Här får man vara lite spydig eftersom arkeologin hellre leker med teorier om krigiska hövdingar än analyserar vad ett samhälle behövde för att fungera.

Sannolikt har befolkningens storlek växlat under årtusendena. Vi ser de spridda hällkistorna och det ser ut som ett språng fram till järnålderns många småhögar. Orsaken är brandgravsskicket vi inte har så mycket lämningar av och ej vet om de exempelvis på Dal har bränt på centrala platser i "socknen". En del brandgravar finns på bergklackar spridda i terrängen. I Danmark har man grävt ut några stenringar med benrester och keramik som talar för eldbegängningsplats. 

Av ortnamnen att döma finns en del "utflyttarbyar" från vikingatiden dvs. 800 - 1000 AD då vi exempelvis vet att by-namn på -unga var mode och associerar till släktgårdar. Här på forna Rååde ligger Hålsunge och Hiartunge utanför den gamla centralorten medan namn på -by kanske oftare är en kodifiering av något redan existerande.

För att få lite proportioner är det lämpligt att ta exempel från början av 1400-talet då Dal hade runt 300 gårdar dvs. skattebönder. Senare på Gustav Wasa tid var det 850 och steg till 1000 runt år 1700. Sen sköt hemmansklyvningen fart på de ursprungliga fastigheterna bokförda 1540 - 1700 och som har sina namn den dag i dag. Som mest var det runt 3000 brukningsenheter och Dalsland har runt 50000 innevånare. Torparna flyttade ut och vi finner dem i närheten av tidigare epokers "utflyttare". Nu är Lantbruksstyrelsen mål att komma ned i 1000 storfarmare.

Tidigare forskare har nog inte varit källkritiska när man lättvindigt köpt diverse utrikiska källors uppgifter om att Norden skulle ha varit överbefolkat och samma gäller Gutasagan. Däremot kan man ha känt sig överbefolkade och när man ändock reste runt i världen tog man tillfället i akt att söka nytt land i ett Europa som var relativt glest befolkat.

Vi behöver proportionerna bl.a. för att förlika oss med det faktum att Norden inte haft folkunderlag att bygga stora tempel och palats såsom i Grekland och Rom. Vi får leva med tanken att även en glesbygd kan ha en högtstående och väl organiserad kultur.

Befolkningsökningen på Dal började med tredubbling under 1600-talet och likaså under de påföljande århundradena. Lite kulminerade det med de stora utvandringarna i mitten av 1800-talet och framåt.

Denna utveckling från en glesbygd med få gårdar till att varje jordplätt odlades upp av torpen åstadkom förstås att fornlämningarna skövlades undan för undan. Dels planades högarna ut och stensättningarna var begärliga som socklar till husgrunder. Sista svepet var när Järnvägen på 1880-talet behövde sten … och även en hög för sin vattentank som ett exempel. Där försvann 68 gravar på en kulle och bland dem något som ser ut som ett skepp/ julle av sten

Hos oss i Sverige är Skogen arkeologen och historikerns bästa vän numera på ett sätt. Skogen ger skydd mot de som vill röja bort minnena, men snart kommer skogsmaskinerna. Uppifrån förarhyttens höjd lägger man inte märke till mossbelupna stenformationer.

Vi på Dal har förmånen av att ha en någorlunda heltäckande bild av fornlämningarna omkring år 1840 när etnologen Richard Dybeck reste på Dal och upptecknade sägnar omkring fornlämningar samt dokumenterade det som folket kände till vi denna tid. Det omfattade förstås mest de större lämningarna.

På Dal har vi då enligt Dybeck runt 10 fornlämningar som måste anses vara rituella och det är då svårt att skilja mellan tingshög, fotpall och altare och egentligen tycks åtminstone en del av domarringarna höra till det lokala ritualet och rättskipningen. Exempelvis berättar folkminnet vid den stora ringen i Tormansbol att här hade en dömts för att brutit "guds lås" och stulit säd från åker. Han dömdes att doppas i tjära och rullas i fjäder. Vid denna plats har det tydligen funnits minst fem domarringar varav den ena har stora stenar som då möjligen utmärker en tingsring.

Tingshög är ett vanligt ortnamn i Danmark och vi vet ej om det har funnit stensättningar för ting på dem. Mest känd kvarvarande är förstås ovannämnda Tynwald Hill där vi på Dal förmodligen har haft motsvarande i Steneby. Richard Dybeck nämner stenbord på hög i Brålanda och Färgelanda där våra beskrivningar flyter ut när vi bara har fragmentariska lämningar kvar. Beskrivningen låter som det altare kejsar Konstantin föreskrev för katolska kyrkan.

Det var gammal tradition i stora delar av gamla världen att ha sitt tempel utomhus. Kanske nordiska arianer häll sina ritual på dessa högar? Vi känner till att åtminstone en del av nordiska noblessen favoriserade Kontantin och hans söner. En guldbrakteat ritad och slagen på Fyn säger texten "Constans är vår husbonde". I början var kejsarhuset i Trier arianer eller i varje fall neutrala. Vi kan spekulera i att vissa nordbor var arianer där vi sen har silverkorset från Lilla Jored i en grav med en kopia av Konstantins medaljong.

Det fanns en tingsplats i Steneby som bestod av ett upphöjt plan med 80 stegs omkrets dvs. 16 meters diameter och det var upphöjt en knapp meter över omgivningen. Det omgavs av ett meterbrett dike. Det är kanske ingen tillfällighet att det finns en liten jättegryta i närheten, där man kunne doppa eller döpa folk. Eller är det konspiratorisk fantasi?

Tynwald Thing på ön Man antas vara gjord av nordiska vikingar och är den största och vackraste tingsplatsen vi känner och den används fortfarande för såväl Manxtinget som fest. Det var nog det vanliga bruket att ting och förfädersplatser var centrum i livet. Historikerna på Man talar om Norsemen, men det är antagligen av gammal vana, medan det kanske nog är mer osäkert varifrån dessa norrmän kom.

På Man skapades en ornamentstil som är en unik sammansmältning av keltiskt och nordiskt under 920 - 1000 AD. Samma still kallas i Nordjylland - Viken för Borrestil där vi finner exakt samma bandornament på Man och exempelvis i Vindbläs kyrkportal NordJylland. Alltså kan man se det som ett möjligt moderland.

Jag är uppvuxen nära halvön Reersö Nordvästsjälland och där är kattorna lika svanslösa som Manxkatten. På Man finns en ort som heter Dalby och eftersom jag bor på Dal kan jag inte låta bli att associera. Dessutom har vi folkminnet av ett rättspodium i Steneby. Vill minnas att på sydvästra Själland finns en större hög som har terrasser om nu inte det är en efterapning av en sumerisk trappstegspyramid.

Ordet tingsplats har en stark förankring i folkminnet för olika typ av platser och då oftast en hög. Dybecks anteckningar visar att det ofta fanns en rest sten på en stor hög … och här på Dal förstås ofta två eftersom man bedrev parsamhet. I Levanten och Ugarit hade man Tvillingarna som lagläsare. Om det var knutet till ritual-astronomin var det naturligt att Tvillingarna stod i porten mellan två lagrum eller mellan olagligt och lagligt.

Liksom i domarringen från Fenicien beskrivs ofta att ovanpå högen eller i mitten av cirkeln låg en flat stenhäll eller flisa. En speciell utformning hade en förmodat tingsplats i Ånimskog. Den bestod av en större hög med omkretsen drygt 20 meter diameter ca 7 meter. Den var förbunden med en mindre hög genom en 4 meter bred och 7 meter lång stensatt sträng. På den större högen fanns knappt meterlång stenhäll.

Mitt antagande är att man här haft edgång genom att man symboliskt gick från den lilla högen symboliserande det avtalslösa skedet till högen med hällen och där "svor ed vid jordfast sten". Liknande förfarande kan ha skett vid dubbla domarringar varav en har mittsten. Vissa dubbelhögar har spår av en rest sten och man kan då tänka sig samma arrangemang.

Vi vet från tidiga medeltidens brev och handlingar att symbolhandlingarna var viktiga. De skedde in för publik som skulle minnas vad man sett och möjligen hört. Det kan vara svårt att höra i en folksamling, men en symbolhandling ser man. Till insignierna tycks höra en stav och förmodligen en avbarkad hasselkäpp sen gammalt. Det finns uttryck som säger att vid förlikning och avtal "höll man i staven". Att "låta staven falla" motsvarar vårt klubbslag.

Från Erik Skallagrimssons saga kan vi saxa hur det såg ut på Gulatingsplatsen. "Där domstolen var satt, var en slät vall, på vallen fanns i ring nedstuckna hasselstänger och mellan dem löpte runtom snören. Dessa kallades veband. Innanför dessa satt domarna i ring, tolv från vardera Firda-, Sygna- och Hordafylke"

Vi ser att hasselkäppen hade en närmast sakral betydelse. I Västmannalagen och Dalalagen finns uttrycket "a thing ok a ring", vilket antyder en urtida tingsordning. I en annan lag stadgas att en avbarkad hasselkäpp skulle sättas upp på skördefält om äganderätten ifrågasattes. I Gulatingslagen och passande även för nutida klimat var sommarhalvåret från Tiburtius 14 april till Kalixtus 14 oktober.

Vi kan vidare associera till domarringarna och deras funktion var antagligen åtminstone i vissa fall den samma. Dock måste anmärkas att ting fanns av olika storlek. I nämnda lagar används ordet thingrith = tingstämma för tre årliga ting av landskapskaraktär och det antyder att man red till tings dvs. åtminstone herrarna. Andra landskap hade två eller fyra enligt landskapslagen.

Jag letade i ett par timmar på Internet efter en ordentlig bild och beskrivning av denna legendariska tingshög. Men det var lögn i Norge, så att säga. Som vi ser har den "ungefär" 10 stenar om de nu är originalet. Arkeologiskt vill man datera den till 600-talet. Av nån anledning talar man om ting först när kungarna tog över på 900-talet. Då blir Frostatinget förstås äldst i Tröndelag och man brukar referera till Frostating tillsammans med Gulating och Eidsivatingen som lagtingen Intresset för förkristen historia är ofta bara rudimentärt. I alla händelser kan vi jämföra med Domsheia och systemet med markerade ekrar i tidshjulet

Emellan dessa hade man lokalt mindre ting vi kanske bör kalla byalagstämma eller som i Svealand hamnastämma där skeppslaget var en lämplig enhet för att behandla gemensamma ärenden och smärre brott.

I stadslagen och ett par landskapslagar talas om ting varje vecka, men det kan knappast ha gällt hela landskapet. Som en generalisering och förenkling kan vi neutralt tala om tre sorts ting/stämmor = landsting, häradsting och bystämmor/ stadsstämma. Bystämman har förstås varit det mest ursprungliga där man utvecklade lagar efterhands som det behövdes.

Domsheia

Denna unika stencirkel har förmodligen varit tingsplats men också center för tidsritualet. B.C. De Fines såg 24 stenar och om man gör den strikt symmetrisk blir det en 8-delning av året på keltiskt vis. Därtill får man delat i 24 dvs. halva månader eller fortnight vilket är unikt. Man kan möjligen se att man bara varit intresserade av sommarhalvåret såsom det är i många framställningar i sten-bronsålder. Dateringen är förstås svår och en C14 datering skulle kräva att man skulle vända på varje sten för att finna daterbart ursprungligt material.

Här måste vi lämna öppet för att äldsta stenkretsen Domsheia kan ha varit kombinerad ritualplats och tingsställe där man avgjorde gemensamma angelägenheter. Årsritualet var en ledning för folket. Vi får plocka bort många ärenden från vårt normala ting. … Om man ser 1600-talets domböcker på Dal var det få ärenden under de första decennierna. Sen börjar de som har att göra med ägande, nya lagar stiftades och ny professioner tillkom och tingshus byggdes i slutet av seklet. Vi brukar förbinda tinget med brott men de var inte ofta förekommande och går vi tillbaka till bronsåldern fanns väl icke så mycket att strida om?

I det följande skissar jag snabbt en kontext till Sola som med halvön bildar en naturlig naturgeografisk enhet där mycken kultur har blomstrat från stenålderns ristade hällar t.o.m. vikingatid … se kartorna om Rogaland

Sola, kontexten

I Norge kallas de tidiga stora djurbilderna veideristning - största älg 2 meter lång - och där finns exempelvis långhalsade fåglar, tallrika valar och kveiter. Båtar, hyddar och människor börjar synas i mellanperioden före 4000 BC och ibland är det svårt att avgöra om det är senare tillägg. Man relaterade allt till människan och hennes mått. Den första kalendern gjorde man säkerligen genom att låta vissa bytesdjur representera tidspunkter eftersom dessa "gick till" och därtill "hyddan" för den kalla säsongen. Båten var symbol för färden och därmed också för Tiden. Vid någon tidspunkt tog man i bruk cirkeln för att symbolisera ett slutet år och spiralen kunne vara tiden gång

Vistehula, Stavanger är en grotta ca 8000 år gammal. Där har man funnit ben efter runt 70 olika sjö- och landdjurarter. Naturen vi norska kusten var givmild och klimatet varmare Därtill borde läggas rester efter kanske lika många växtarter för inte att tala om allehanda vanliga och speciella redskap för fångst och beredning. Det har varit en hel vetenskap att veta hur man ska fånga var och en av dessa arter.

Tybrind Vig på Fyn är lika gammal där man undersökt under vatten. Man har fått många fynd av växter och pollen som visar att man samlat växter som senare domesticerades till betor som ett exempel. Där har man även funnit textiler gjorda från växtriket och en paddel och ett par 8 - 9 m stockbåtar i lind vilka omedelbart ger bevis för att båten är mycket äldre än man normalt beskriver. Det finns fler platser men dessa är exempel med rika fynd från tidig kultur men befolkades tydligen när isen smälte mer än 5000 år tidigare än detta. Rekommenderas länkarna till Tybrind Vig på engelska och danska för nyttoväxter i fynden:

Norska traditionen vill får det till "bondebilder" så snart man ser en båt eller en cirkel. Låt oss se pollenfynd av säd först! Båtfiguren var mer än en båt eftersom den användes i Norden liksom i Egypten att symboliserar Tiden … viste du att det finns tidiga egyptiska båtar på häll i Tröndelag. I Leirfall finns ankomsten av "Tre mör" som nämns i Voluspa, men är den sumeriska trion man senare kalla barnsbördens/ tillväxtens gudinnor. Vi känner myterna för säsongen som är likartade i Gamla Världen och syns i nordiska hällristningar. Däremot behöver vi lokalt bevis för odling för att kunna tala om bondestenålder.

Det ligger nära till hands att förbinda den astronomiska Domsheia med bronsåldersgravarna. Tiden med stora av grästorv gjorda högar var relativt kort på de flesta håll samtidigt som vi i pollenkurvorna på många håll ser en period av sädesodling. Egypten gjorde sin kalenderjustering 1159 BC men andra kan ha gjort det lite tidigare eller senare. Det var när stjärnbilden Aries/ Väduren / ibland Geten blev ledare vid vårdagjämningen. Fenicierna och Karthago hade deras eget sätt att observera så att vi ser Handen som symbol lite varstans och det är Kräftan/ Cancers stjärnbild. Karthago gick snart nog över till Hästen / Pegasus. På hällarna i Rogaland finns några få hästar.

Redan sumererna använde uppkastade högar eller stenpelare för att markera närvaro och domän. Man knöt då detta till sitt folks ledstjärna och vissa högar kanske tillägnades denna ledstjärna där prästkungen var ställföreträdare och uttolkare. Sen tog prästerskapet över och i Norden blev de då begravda i dessa högar. Men det var säkerligen hela kollektivets manifestation både som kollektivt arbete och som rituell manifestation. Det var ett ritualsamhälle där präst/ prästinna var ledare och det fanns kanske icke så mycket att strida om i ett kollektivt samhälle med allt gemensamt.

I Danmark "regerade" hon i mer än 1500 år från de första till de sista bronserna manifesterade i halskragen. Det är rituella prylar så det är svårt att se "stora hövdingar" i sammanhanget. Man kan leda utan tvång om folket fängslas av de gemensamma idéerna. Hon återuppstod under Guldåldern i guldhalskrage och ormhalsring men var kanske aldrig borta utan osynlig i lämningarna.

Prästinnan i Rege har tydligen fått vila i frid medan ett par andra liknande gravar med stenkista har plundrats. På en del gravhällar ska finnas cirklar, spiraler, fötter och skålgropar och det är Tidens symbolik för återliv/ återuppståndelse. Cirklarna står oftast för period halvår eller år, medan foten med ett tvärstreck är första halvåret och med två andra halvåret och den nakna under jord är gudinnan. Symboliken är icke konsekvent

Gravarna skiljer sig icke från övriga södra Skandinavien. De lämnar oss förstås dräktdetaljer i brons, silver och guld såsom spännen, nålar, fibulor, pärlor och förstås guldbrakteater. Kniv i järn, vävsked, träspann, lerkar medan vapen är ovanliga även om järnsvärd, sköldbuckla, pilspetsar, skjutspetsar nämns i enskilda fall. Orsaken kan vara att Mackeprang listar bara gravar med brakteater och dem finner man då oftast i kvinnogravar. För övrigt tycks kvinnan ha varit Husmodern runt vilken allt kretsade och som hade "nycklarna".