Stenrad exempel Danmark

Megalit, stenrad, dolmen, dös, långdös, dubbelyxa, Inannamyten, återliv, bautasten, heltalsmatematik, måne , månvarv, cromlech, solkors, Carnac, sliprännor, ritualyxa, vårdagjämning, aveny, tingshög,

Det finns ett större mörkertal i Danmark när det gäller stenmonument än i övriga Norden. Det beror förstås på att landet har blivit uppodlat överallt där det funnits möjlighet. Bästa exemplet är stenraderna som kräver mycket utrymme eftersom det som är kvar kan var 200 m långt. Detta gör att man finner dessa bara i skogar eller plantager och i stort bara i norra Jylland samt några vid Åbenrå.

Samma gäller övriga monument man finner där de varit för stora att förstöra eller det har inte funnit användning för sten till kyrkor och järnvägar exempelvis. Antagligen finns hur många som helst monument inmurade i kyrkor och bland dessa även sådana som har skålgropar eller andra hällristningar.

Ett än större mörkertal gäller lämningar efter stolpar eller byggningar i trä. Tursamt nog har man lagt ned mycket grävarbete på Foulums anläggning öst om Viborg med bl.a. lämningar efter tempel. Där har man hittat bl.a. lämningar efter stolpar på en sträcka av 43 meter. Detta är nog för att vi med fog kan tala även om "möjliga" stolprader.

Egentligen är det nog inte ändamålsenligt att kategorisera efter anläggningarnas form, eftersom rader, cirklar, högar kan vara del av en större anläggning och på så sätt är odelbart. I det följande ska jag försöka undvika allt för mycket knappologi om formerna och istället söka efter idéerna som kan ligga bakom dessa.

Naturligtvis kan analysen in bli bättre än underlaget, som kunne ha varit bättre. Men utgrävningar av stenåldern har i regel begränsat sig till nöd och tvång där nya vägar och städer har byggts. Allmänt i Europa råder ett stort ointresse för tiden innan kristendomen.

Bronsåldern skiljer ut sig tack vara sina fina föremål, men tiden dessförinnan underskattas och under min livstid har de flesta dateringar flyttats 200 - 500 bakåt. Många arkeologer anser att Europa har varit en isolerad ö mitt i storkulturen dvs. Mellersta Riket i Egypten som lägger en tung hand över all arkeologisk tolkning

Jag har inte möjlighet att resa runt och ens besöka viktigare platser och får nöja mig med de korta beskrivningar som är tillgängliga. Förövrigt skulle jag inte bli mycket klokare av att se på mossbelupna stenar djupt i skogarna. Ändock kan man komma fram till fingervisningar och sannolikheter genom att använda ett stort material. Förutom Rud Kjems lista har jag sökt på Internet för allt om megaliter i Europa och även andra delar av världen för att få lite perspektiv.

Vidare använder jag inte gärna begrepp som kult och offer eftersom jag egentligen inte har en aning om att sådana funnits. Det finns ett sagobrott om att nymånegudinnan Inanna blev förgrymmad när man kastade benen till henne. Kanske det var prästerskapet som fick alla gåvor och menade att de skulle ha innanlår? Det har alltid varit så att ett utvalt prästerskap har haft ensamrätt på att tolka gudarnas vilja och för att höra den krävs speciella öron. Man ska inte låta sig luras av orden utan granska vad som fanns bakom.

Med kult avser man vanligtvis handlingar enbart för kultens skuld och deras funktion är på det själsliga planet. Det ger inte bröd på bordet. Utvecklad kult kan endast utvecklas i större samhällen. Däremot använder jag begreppet ritual för att beskriva handlingar som syftar till att förbereda och utföra ett vist ändamålsenligt arbete för födan. Offer går sällan att bevisa och dessa har väl i regel två syften att beroliga sinnet in för framtiden.

I ena fallet är det mer som en bön och i andra ett tack med förhoppning om ytterligare utbyte i framtiden. Jag kan inte se att det skulle var ändamålsenligt med ett språk och en uppsättning begrepp för vår tid och ett annat ofta nedsättande om forntiden. Vi som förstör Moder Jord i rasande takt har inget att yvas över

Stenrader av första generationen

I Frankrike började man bygga dolmen/dös och stenrader före 4200 f.Kr. En närliggande tolkning av dolmen ger "gudabordet" dels efter storleken och dels efter sumeriska berättelsen att folket var "gudarnas ben". Det är tänkbart att man satte ut eller upp mat på täckstenen för att gudarna skulle få provsmaka. Åtgången var inte större än gudafåglarnas aptit. Om sen folk tolkade fåglarnas beteende som budskap från gudarna är en annan sak

… även i vår tid har folk mycket hysch för sig vid viktiga tillfällen … i yngre dagar brukade jag stiga upp från stolen och gå ett varv runt den och spelbordet i en åtta, när jag låg under i pokerspelet. Vist hjälpte det av och till.

Man kan väl säga att man sopade benen under bordet då man tydligen har begravt människor i dösarna. Frågan här och även vid gånggrifter "När gjordes sista begravningen? Det nordiska ordet dös eller daus tolkar jag som "öppning mot andra världen" och det ligger poetisk i linje med den andra definitionen.

Vår nuvarande djurkrets skapade runt 4200 f.Kr. Det är sannolikt att man under ett antal århundraden har "mätt up himlavalvet" och kompletterat gamla stjärnbilder med nya. Vi vet ej om man haft anläggningar i Egypten. Astronomerna tycks ha använt Nilen och odlingen vid stränderna som modell för avsnittet från Kräftan till och med Skorpionen som bara kan ha skapats vid en flod.

Sen är det mycket möjligt att det förekommit samarbete åt alla håll. Vi har kvarvarande traditioner av astronomi i Västeuropa och Indien. Tack vara precessionen kan vi datera en URR-punkt då djurkretsen måste ha börjat och det blir ca 4200 f.Kr. med fyra punkter i Tvillingens Tå, Lejonet, Skorpionens Tab och i Kvadraten Pegasus. Förmodligen har detta varit en process och runt 1100 år senare ser det ut som en justering och möjligen tillkommer synkronisering med månåret. Man daterar vanligen Indus och Maya kulturernas kalender till denna tid.

Under fjärde årtusendet manifesteras den nya tiden i byggandet av tempel under jord. I Norden har vi fynd av dubbelyxa vilket indikerar Inannamyten och ursprung i Tvåflodslandet. Dubbelyxor nämns i sånger från tredje årtusendet, men de kan ofta vara mycket äldre. Ett exempel är en samling kanoniska verser som kan uppfattas som gudomens bud medan man senare kallar det som lagar.

Buden ges till Currupag son av Ubara-Tutu och han nämns som kung före Floden. Förmodligen är Ubara-Tutu en mytisk idol knuten till himlavalvet eftersom hans regeringstid varade 18600 år Vi vet ej vad man menar med Floden. Är det en verklig händelse eller är det en flod på himlavalvet? I alla händelser eftersom man sparat dessa texter måste det ha varit något grundläggande för stadssamhället och kan vara lika gammalt som urbaniseringen. Utgrävningarna har visat att det fanns städer i Sumer för sex till sjutusen år sedan.

Detta ger oss en fingervisning om att man i ritualsamhället hade ett helt annat tidsbegrepp och egentligen var människan bara "ben" och prästerskapet uttolkare av de texter de själva skrivit utifrån analysen av deras värld. Det muntliga folkminnet är levande och minns bara det man har bruk för. Resten förvandlas till kaotiska myter. Det skrivna folkminnet gör det möjligt att upprätta kronologi och komplettera det med fysiska fakta. Stenanläggningarna är en form av folkminne som består men ofta saknar vi bruksanvisningen och får analysera oss till den så gott det går.

Här är det viktigast att försöka förstå idéerna i rituella lösfynd och stenanläggningar. Ett tempel under jord uttrycker idéen "att gå i jord". Det är en indikation på ett utvecklat ritual med en underförstått tanke på "återliv".

Man får kanske hellre använda Nymånen om Inanna för att hela tiden minnas att det är dens cykel man avser. Vidare finns myten som berättar att hon besöker sin tvillingsyster i Underjorden och detta är egentligen det samma som odling. I Norden vet vi att en del dösar är riktade öst väst och vi vet att man sysslat med ritual som går i jord. Alltså kan vi sluta oss till att även de tidiga underjordstemplen är uttryck för Nymånemyten som knyts till vårdagjämningen och måncykeln på några håll i Skandinavien

Samtidigt blev ormen symbol för underjordens havandeskap. När en orm sväljer ett byte kan man se det under en liten tid förflytta sig genom den långa saken. I synnerhet egyptierna använde djursymboler just för att dynamiskt uttrycka ett förhållande. Sjakalen Anubis blev symbol för återfödande därför att dessa djur kan äta as och skapa nytt liv. Så blev hydrans stjärnbild symbol för jordens havandeskap som en lång orm som går från Kräftans stjärnbild till skördegumman Skorpionen. Vågens stjärnbild är sensommarhettan när det väger om kornet ska fyllas eller icke.

Människan hade följt stjärnor och åtminstone de största planeterna sen urminnes och viste på ett ungefär "tidens gång". I Egypten vet vi att man följde en stjärnbild dvs. Isis eller Auriga och än finns uttrycket "Shemesu Hor" vilket betyder "följa tiden". Capella blev cirkumpolär runt 1900 f.Kr. och dessförinnan försvann hon för en tid. Förmodligen är "Brudföljet" i Stenehed Bohuslän en serie stenstoder som symboliserar detta. Stenarna är i stigande eller fallande storlek hur man nu vill se det.

Att odla krävde en bättre organisation och man behövde dela upp arbetet i moment samt skapa ritual som bruksanvisningar. I alla händelser ser vi att man börjat analysera och organisera inte bara odlingen utan även ett viktigt skede i livet. Att resa en stele är att "växa" och i egyptisk symbolik reste man djed-pelaren när väl kornet börjat gro. En pelare är förstås också en referenspunkt "här finns vi" i universum.

När man väl börjat systematiskt odla kom automatisk tanken på en cykel och återfödande. Sen utvecklades det till att man inte gjorde skillnad på att så eller att lägga lik i jord eller underjordstempel. Man var också nyfikna på att undersöka vad som egentligen hände i jorden. Säkerligen har man experimenterat med gödsling och då är det väl naturligt att även liket får med färdkost. I sumerisk litteratur finner man att man analyserade vartenda steg och undrade vart försvinner skalet på kornet eftersom det inte gror utan omvandlas till gödsel.

En naturlig följd är även att ju rikare man är desto mer ger man som färdkost … Karonsmynt används fortfarande som en vacker tanke. En utbredd tanke åtminstone sen neanderthalarnas tid är att det finns en själ som flyger iväg likt en fågel. Egyptierna menade att den flög till stjärnbilden Orion … Det är kanske miljoner själar som samlas till våra UFO:n, vem vet, om man nu får skämta. Egypten målade ögon på Nut dvs. sin abstraktion av himlavalvet, medan vi har allseende ögon i satelliterna och vi vet ej om de är onda eller goda.

Materians oförstörbarhet gör att det alltid blir något kvar och sumererna funderade mycket på "skinnet på kroken i underjorden". Egyptierna lät balsamera sig och har fått ett återliv så att man ibland tror att det bara funnits egyptier eftersom arkeologin tycks bara handla om dem. I övrigt har modet växlat mellan att begrava kroppen och att förånga den.

Av nån anledning är de intellektuella mycket intresserade av själen. Det är en så pass luftig sak att den är idealisk att ha många åsikter om utan krav på bevis. Man vill dock inte tänka tanken ut och förena den med den senaste fysiken. Själen är lika luftig som kvantummekanikens strålning som inte materialiserar sig. Dock upptas strålning liksom ett nät fångar bollar så att om de är för små flyger de igenom. Det måste vara likhet mellan strålkvanta och fångaren. Med andra ord behövs en tvåkomponent relation för att det ska bli till nånting. Ungefär som när två själar möts i kärlek och där bara blickar räcker.

Även kristendomen hade i början lite olika syn på den saken. Motståndet ligger på det ideologiska planet att man vill vara annorlunda och inte erkänna att en viss sorts reinkarnation hör till naturens lag allt upp till satsen om materiens oförstörbarhet att massa omvandlas.

Dock tycks det var väl luftigt när en del arkeologer spekulerar i magisk kult för att klara livhanken. Det behövs nog tankar och ritual som leder till rätt beteende för att det ska bli bröd på bordet. Det är bara gudarna som kan leva av ordet.

Hos människan är det förstås vår förfäderskult som gör att vi minns och åkallar de förfäder vi behöver i vår vardag. Det är gångna släktled och sen alla som fått namn för sina bidrag till mänsklighetens teknik. Även de lever ett eget liv, där det är tvivelsamt om nu Arkimedes sista ord var "Rubba inte mina cirklar", vilket förmodligen är eftervärldens skapelse men kluriga som sådan.

Man kan se en stenrad ur flera aspekter. Den bildar en linje man kan syfta efter, men egentligen behöver man bara två stenar för det ändamålet. Alltså måste det ligga mer betydelse i raden. Ser man det som en kontinuitet förflyter det förstås tid om man rör sig längs stenraden. Tillfogar man ett algebraiskt värde dvs. så att varje steg måste multipliceras med en faktor kan man utsträcka abstraktionen i tiden. Ett specialfall av stenrader är de man har under jorden och som fångar midvintersolståndet.

Ett annat specialfall är den resta avlånga stenen vi normalt kallar bautasten. Bestämningen betyda "slå" och är kanske en fortsättning på att man tidigt "slog in" den avlidna i sten genom att hugga en skålgrop ... Vi brukar ju rista namn på gravstenar och statyer. Förutom att det är ett minne är det en symbolhandling att den avlidna verkligen finns i andravärlden. Dock är begravningens bautasten förmodligen en sen företeelse. På nån runsten sägs "resa sten och sätta stav/stavar". Vilket förmodligen betyder att man gjorde en gärdesgård runt graven.

I Danmark begränsar sig förekomsten av bautasten till Fyn, de sydliga öarna och Bornholm. I Sverige finns de närmast i de södra kustprovinserna. Fjärås Bräcka Halland är ett exempel på ett fornt stor fält med minst 200 resta stenar och delvis i mönster. Numera finns ett hundratal kvar. Här på Dal misstänker jag att det funnits resta stenar på en del gravhögar där man ser en grop efter dessa i andra fall nämns de av 1800-talets forskare.

Det är dock icke alltid möjligt att veta om den resta stenen ska ses som en stele och man kanske ska leta efter en hälsten och man har ett fast observatorium. Vidare har vi begreppet Irminsul dvs. den lokala bopålen som var symbol och bra som skuggmätare och riktningsgivare. Rest sten kan också ingå som del av en formation.

I Frejlev Skov Lolland finns en avlång hög på vilken finns en fyrkantig stensättning med en stencirkel inuti. Vid östliga ändan av högen står två resta stenar. Detta ska förstås ses som en helhet och vi underförstå två lägen eller tidpunkter. Annars tycks det varit bruk lokalt i Frejlev Skov att vid många högar och stencirklar finns en rest sten några meter från stenkretsen i öst och i en del fall även en i sydöst. Det är naturligt att förbinda detta med ritualastronomi.

Om man ska avbilda himlavalvet behöver man en referensyta och helst med koordinater. Skulle vi göra det på gamla viset skulle vi göra ett rutnät och använda rutig papper för att någorlunda exakt avbilda de stjärnbilder vi väljer ut. Det enda som behövds är en stadig pelare och ett öppet plan där men kan märka från vilken punkt man ser en given stjärna. Redskapet är en portabel klyka eller hälsten och markerar stället där man kan se stjärnan.

Vi får inte utesluta att man använt "stavgårdar" dvs. arrangement med stolpar i lämplig formation, vars spår för längst har försvunnet. Ej heller får vi utesluta andra metoder vi inte kan skönja ur det tillgängliga materialet. Existens är alltid beroende av att vi blir gjort medvetna eller kan konstruera något sannolikt.

Det julianska observatoriet var inrättat på det sättet i början av vår tideräkning. Stenraderna vid Carnac är den enda anläggning vi har som med säkerhet har kunnat användas som referens och kalkylator.

Det är icke nödvändigt att spekulera i magi och mystik så länge vi kan finna en nyttig användning för alla dessa stenbumlingar. Experiment och laborationer brukar vägra tyngre vetenskapligt än luftiga spekulationer. Skulle jag ha tid och möjlighet skulle jag köra en datasimulering på detta.

När man väl "kunne" sin stjärnhimmel behövde man förstås bara en fast siktanordning för att vi förvalda tidpunkter bestämma tiden med hjälp av stjärnor och måne samt indirekt med hjälp av solen. Man får ej glömma att stjärnbilderna är ett antal stjärnor valda av människan och bilderna äger existens bara så länge nån använder dem. Svårast är det kanske att förlika sig med tanken att vi aldrig får fullständiga förklaringar, men vi måste bestämma oss för att kunna fortsätta att dra slutsatser.

Vi får genast påpeka att man laborerade med heltalsmatematik. Naturfenomenen ger automatiskt en mängd heltal med var sin betydelse. Månens kretslopp ger talet 27 eller 28 och halva detta är 14 och ytterligare en halvering ger 7 och därtill är månen skenbart borta 3 dagar. Vidare är det tänkbart att man räknat i 9 dagars perioder på sina håll såsom exempelvis i tidig symbolik i Egypten.

Månåret är 12 hela månvarv på det trettonde 11 dagar, vilket ger 354 dagar plus 11 och månens cykel är på 18 till 19 år.

Solåret är 365 till 366 dagar och solen går i en bana i relation till stjärnhimmeln, som man då delade i 12 lika stora delar. I Egypten användes ofta 30 dagars månader ett år 360 och då fick man skjuta in 5 eller 6 dagar eller vad vi kallar sjusovarveckan. Sen ger det sig själv att dela året i halvår, kvartal och åttingar, medan delningar med 3, 6 12 hör till månräkningen. I mina framställningar förenklar jag det till att tala om månår och 354 + 11 dagar eller om solår 360 dagar + 5 eller 6. En månad är 30 dagar medan en måne/månvarv är 27 dagar.

I hällristningarnas matematik ser man att de var nästan bara intresserade av sommarhalvåret. Men då räknade man oftast med 7 månar. Det är mer sällsynt med 9 månar, vilket kan var 9 månader eller 3 kvartal. I symboliken delar man året i fyra kvartal. I en del hjulkors märker man ut sommarhalvårets början med en skålgrop. Det är ju den fyrdelning vi fortfarande använder och som är naturlig i vårt klimat.

Matematik av högre skolan blir det när fornastronomerna skapade sin kvadratiska modell att mäta himlavalvet efter. Sen följde snart att man också ville mäta höjden och då blev det vad vi kallar deklinationer. För att täcka in variationerna i den sneda jordhuvans solbana behövdes en sida varierande mellan 11 och 14 enheter och vi får då omkretsar på 44, 48, 52, 56 dvs. vi kan tänka os en trapstegspyramid dom modell för deklinationerna.

Det är dessa sifferrelationer vi i första hand får söka efter i stenanläggningar och hällristningar eftersom de hörde till den praktiska tideräkningen. Vi får vara tacksamma för att förfäderna började använda sten så att vi har synliga bevis. Dock med en stor osäkerhetsmarginal eftersom vi ej vet om alla stenar är kvar på varje anläggning. Sannolikt finns det ett mycket stort mörkertal när det gäller stolpar i trä och likaså träbyggnader och tempel.

Under fjärde årtusendet f.Kr. blir det fart på byggandet av första generationen stenrader och samtidigt gånggrifter och oftast då övertäckta i långdösar. För oss ser de ut som begravningsplatser, men sannolikt har odlarna haft ritual av typ sumeriskt Inannaritual i dessa om våren. Detta följs i Norden på några ställen och även på andra håll av ett slipritual "gå i jord" som pågår under största delen av tredje årtusendet f.Kr.

Vid några få av de danska stenraderna kan vi konstatera att vi har orienteringen Öst - Väst samtidigt med att det finns stenmonument från fjärde årtusendet. Det antyder att man varit intresserade av vårdagjämningen från vilket vi känner till Inannaritualet "gå i jord" med månen i konjunktion.

Det enda någorlunda hela exemplet från Danmark är Fiskebæk Skov, Falster. Där finns parvis stenrader 50 - 80 meter långa öst - väst med dubbla avståndet mellan paren. Vidare finns rester av 3 långdösar i närheten.

Vi får lägga till iakttagelser från annat håll för att komplettera bilden med stenrader i förbindelse med dösar och gånggrifter på Knudshoved halvö Sydsjälland. Där finns därtill en halvcirkel dvs. cromlech fackspråk från det walesiska crom = kurva = krum. En annan möjlig cromlech finns vid Tåsinge på Langeland.

Anläggningar med cromlech i båda ändor är möjligen avsedda att likna en dubbelyxa och symboliserar månens två lägen över jorden och i jorden. Det är den sorts antaganden vi inte kan bevisa, men lägga till raden av lite osäkra indicier. I slutändan bidrar det till vår förståelse. Det är helt klart att man i vissa anläggningar velat avbilda den idé eller abstraktion man använde.

Av nån anledning vill vår tid se alla korsade cirklar som "solkors". Det finns inget kors på solen och om man skulle försöker se efter skulle man bli blind. Nån solkult är det svårt att tro på, medan sumererna möjligen betraktade månen och stjärnorna och blev nattblinda.

Om man använder en korsad cirkel är det den fyrdelade tiden man avbildar. De fyrdelade kretssymboler finns "redan" i gånggrifterna, Men symbolen är än äldre. Solen är bara en indirekt "orsak" genom att forntiden delade solbanan efter dagjämningar och solstånd. Ett nog så viktigt faktum är att förfäderna var nog mer intresserade av månen och dess cykel.

Vi kan jämföra dessa vaga beskrivningar av cromlech i synnerhet med anläggningen Kerlescan vid Carnac i Bretagne. Den är förstås mycket större men formen är densamma. Där finns 555 stenbumlingar i 13 linjer i en längd av 280 meter. I väständan finns en bågformad rad av 39 uppresta stenar.

Anläggningen Le Menec däremot går SV - NÖ och den har en oval stensättning i båda ändor. Den består av 1099 sten i 11 rader (eller 12 det finns olika uppgifter) i en längd av en dryg kilometer dvs. troligen 1150 m. Riktningen gör att man kan fråga sig om man studerade månens cykel vid denna anläggning. …Vi får kanske nämna den tredje jätteanläggningen också Ker Mario består av 10 rader och 1029 stenbumlingar. Ej heller får vi glömma Le Grand Menhir, den stora pelaren som en gång var 23 meter i höjden och den har mindre bröder i grannskapet.

I sydväst vid Le Menec finns en dös och i anslutning vid Kerloquet Pond finns en tumulus dvs. gånggrift utan ingång samt en 3 meter hög stenpelare. I denna finns ingraverat 5 ormar, vilket indikerar Inannamytens himmelska ormsymbol för Jordens livmoder. Vid utgrävningarna fann man fem polerade yxor med eggen uppåt. Detta påminner om att man vid Alvestra ÖGL vid samma tid hade satt dubbelyxor vid en liten sten och med eggarna uppåt/nedåt. Symbolhandlingen är att "skära" livsrummet.

Sliprännor finns på många håll i världen. Sliprännorna vi Flyhov VGL ligger 55 i en rad mot SV. Göran Henriksson & Co har undersökt liknande sliprännor på Gotland och kommit fram till att de slipats vid första fullmåne efter vårdagjämningen i takt med månens 19-års-period. Man har sökt konjunktion med solbanan i Antares, Skorpionen och hållit på med detta i runt 1000 år.

Förmodligen har man slipat de stora praktmejslar man funnit i depåer på Gotland. Här på Dal finner man en stor mejsel i varje "möjliga" forntida socken. Den största är 44 cm lång och har rimligen varit avsedd bara för ritual. Samma gäller båtyxan som var på modet under en kort tid över hela norra Europa från Ural till Atlanten. I Hallands Eldsberga har man funnit en som är nära halvmetern lång.

Även denna typ är nog en ritualyxa och symboliserar nedgång i underjorden och en resa längs underjordsfloden. Kanske en mission för jordbruk runt 3000 f.Kr. och influerad från Sumer. Yxorna förekommer också i gravfynd och det kan förklaras med att "årmannen" tagit sin uppgift allvarligt och gjort en egen ceremoniyxa som begravdes med honom. Man kan jämföra med fynden i Bush Barrow nära Stonehenge där en årmans insignier fanns i en grav.

Dessa två exempel visar på en kontinuitet och tradition som åtminstone på dessa orter ej krävde andra anläggningar. Den gryende civilisationen under hela stenåldern styrdes av sina ritual och människan var bara "ben" åt idolerna. Därför blir individuell maktkamp inte sannolik. Norden var nog rätt glest befolkat eller kanske bara som kolonier i skogslandet.

Olika seder har kunnat frodas fritt utan att de behövt genera andra. Pålbyarna är exempel på udda kulturyttringar. Likaså finner man vissa områden med hällristning som tyder på invandring från annat håll. Skepplanda vid Göteborg är ett exempel och Släbro vid Nyköping ett annat.

Slutsatsen är att vi i Norden kan finna samma former som vid Carnac i Norden men i förminskad skala. Dessa har börjat användas under fjärde årtusendet och det är osäkert hur länge allt beroende av om befolkningen varit bofast.

Vid Trinderup Krat Nordjylland finns en 200 x 14 meter stenläggning med många höga randsten och den är orienterade öst- väst. I ett lägre parti finns en mängd sten med fyrkantiga hål i riktningen ÖNÖ. Kanske det markerar månbanens synkronisering med solbanan. Även stenraderna vid nämnda Fiskebæk samt i Refsnäs skog Nordjylland kan rymma denna idé

Tack vara att man bevarat en del skog har även en del fornminnen sparats i Danmark. Inga ansvariga eller andra har visat något större intresse för stenåldern. Jag förstår det eftersom jag själv växt upp med den danska attityden och den är inte så mycket bättre i Sverige. Man spar bara det iögonfallande och vad som möjligen kan ge stenglans åt den nationella självhävdelsen…. Se Rud Kjems januarimagasin 2001

Vid Trinderup Krat Nordjylland finns en 200 x 14 meter stenläggning med många höga randsten och den är orienterade öst- väst. I ett lägre parti finns en mängd sten med fyrkantiga hål i riktningen ÖNÖ. Kanske det markerar månbanens synkronisering med solbanan. Även stenraderna vid nämnda Fiskebæk samt i Refsnäs skog Nordjylland kan rymma denna idé

 …På Seti I:s kalender finns denna symbol som syns i texter nu och då. Den finns vid årets början ovanför Osiris och det finns ett egyptisk uttryck "Jordhuvan reser sig" vid midvinter. Jag har funnit samma ordvändning i Högsbyn på Laghällen från ca 2000 f.Kr. Säkerligen symboliserar detta midvintersolståndet där huvan skenbart börjar rätta upp sig med deras sätt att se på himlavalvet. Möjligen har man då haft syftlinjer eller en viss anordning för att bestämma detta.

I Egypten skedde synkroniseringen med månen vid Kyndelsmäss då Toth = månen tog över efter kvällssolen Atum. Det finns också en symbol med "sneda streck" som kan symboliserar skärning med solbanan. Detta kan tolkas som symbol för synkroniseringen som symboliserades med nedgång till underjorden vid Kräftan på stjärnrundan och där vi ha "gå i jord"-symboler även i Induskulturen under tredje årtusendet.

Kort sagt stenrader i riktningen Öst - Väst kan förbindas med vårdagjämningen, som inte är särskilt intressant annat än i det fallet man behöver en starpunkt för sin ritualkalender. Samma gäller nog vintersolståndet att det är intressant om man såsom i Egypten börjar sitt odlingsår vid denna tid. Solens lägsta läge vid midvinter är i sydost. Månens extremlägen är en linje mellan Nordöst och Sydväst och dessa riktmärken är nog mest vanliga i Europas stenanläggningar. Nord - Syd blev en referensriktning eftersom solens middagsläge är i söder … vad folk tänkte vet jag inte ett dugg om.

Stenrader av andra generationen

I exempelvis Frankrike och England kan man tala om en andra generation av stenrader och avenyer från mitten av tredje årtusendet och framåt. Runt 2300 f.Kr. kommer vågen av hällkistor över södra och norra Europa. Det är inte sagt att vi i Norden fått påverkan enbart från Frankrike eftersom man i Kaukasus byggde liknande "stenhus" där en datering är 2320 f.Kr. Svårt att säga om "gavelhålet" infört från Alperna eller Kaukasus.

I Rud Kjems lista finns bara en anläggning där korta stenrader nämns i samband med hällkista. Den finns i Lild Nordjylland. Stenarna är närmast ordnade i ett mönster och det är för litet för att dra några slutsatser. Hällkistan behandlas i övrigt separat, men för sammanhanget skuld må nämnas att perioden tydligen var en period av mission för jordbruket. Förmodligen var det ett ritual som inkluderade rituellt bad och då blev hällkistan bara en begravningsplats. Ritualet var mycket influerat av Egypten så som vi ser det i Evenstorps pedagogiska ristning som berättar om deras årsritual.

Från Egypten vet vi att där fanns symboliken "en rörelse mellan berget och dalen och tillbaka under sommaren". Det finns avbildat på många krukor från fjärde årtusendet samtidigt som man har "följa tiden"-symbolik. Med pyramiderna blev det en rörelse mellan daltemplet och pyramiden. Denna var en himmelsstege för farao men symboliserade också kornet vila som förstenat. Den senare Mitras föds ur berget och det finns bilder där man ser att han är som en grodd i kornet.

Det var naturligt för nomadiserande djurskötare att dra sig till högre liggande ställen under vintern och under våren och sommaren utnyttja fisket. Våra samer har en motsatt rörelse p.g.a. klimatet. I Italien driver man fortfarande får på flertusenåriga stråk mellan sommar och vinterbeten.

Ut ur detta utvecklades en mindre nordlig variant med "högen och stenraden". Samtidigt är det en indikation på att människan blir bofast. Det är rimligt att anta att högbyggandet sammanfaller i tiden med bronsåldershögarna. I Danmark kan vi räkna in följande anläggningar i denna kategori där alla är riktade efter vintersolståndet:

Rödland Hede Nordjylland med okänt längd och ett antal gravhögar i anslutning.

Vester Thorup Plantage Nordjylland. Från den största av tre gravhögar utgår en rad med 19 sten på en sträcka av 60 meter.

Ertebölle Nordjylland från Myrhöj utgår en 200 meter lång stenrad.

Hvilsom Nordjylland i skog finns rester av en stenrad

Hjortdal Nordjylland utgick från en grupp av sex högar en stenrad.

Foulum Nordjylland är spår av en 43 m lång rad av trästolpar i anslutning till ett ritualanlägg som behandlas separat.

Ölstrup Västjylland en stump med 1 meter höga stenar.

Tolne Nordjylland med 6 sten kan vara rester av långdös.

Buderupholm i Rold Skov Nordjylland är det intressantaste anläggningen. Raden utgår från låg hög 12 meter i diameter och över högen går raden 70 m lång och har 27 sten. Nord för raden finns en liten stencirkel där förmodligen en tredjedel 9 sten och mittsten finns kvar. Väster om stenraden finns en dubbelt så vid stencirkel med 27 sten. Väster om hela anläggningen finns en stencirkel med 7 sten. Talet 27 återkommer tre gångar och naturligtvis måste man förbinda detta med måncykeln och att det hela blir kalkylator och minne för ritualen.

Stenrader av tredje generationen

Ramses II var en stor byggherre under sina 67 år vid makten under 1200 f.Kr. Den långa regeringstiden och hans verksamhet gjorde honom förstås berömd över hela Gamla Världen. Ett av hans verk var Sfinxavenyn mellan Karnak och Luxor och det visar att man fortfarande hade idéen om ett ritual mellan två rituella platser. Hans byggande var bara en fortsättning av traditionerna.

Vid Opet-festen under andra månaden av översvämningen fördes statyer av gudarna Amun, Mut och Khons i procession längs avenyn. Till Khons tempel i Karnak ledder en Vädursaveny som anslöt till avenyn till Luxor. Naturligtvis har nymodigheter som detta givit eko över världen ... När vi ser Europas avenyer får vi sätta in processionerna på dem vid deras viktiga högtider.

I Sumer fanns traditionen med trappstegspyramider sen tredje årtusendet. Vid dem ledde en väg och trappa upp till översta steget som var bara för gudar. Som idé ansåg man troligen att samhällets symboler fanns på översta steget och till detta hörde en gudaförsamling. Vi kan sätta den och samhällets lagar på översta plattformen. I Persepolis byggde man ett par tusen år senare en mäktig trappa upp till audienshallen. Sidväggen flankeras av reliefer av folk som bär tribut till kungen.

Kungar med absolut makt är en fråga om tillräckligt underlag av folk. I vår nordiska glesbygd utan stora tempel och kungar är det mer rimligt att antar att man överst på tingshögen hade en plattform för ledningen på samma sätt som man fortfarande har på Isle of Man.

Våra hällristningar och även fynd visar ett större inflöde av kultur från Grekiska världen vid tiden för de stora högarna och möjligen har man även haft en intensifierad odling under en kort period. Vi finner även hieroglyfer och en egyptiskt bronsskära som kan vara från denna tid. Till tiden hör också de stora högarna med kistbegravning av en eller flera.

I synnerhet i södra England finns en del "avenyer" eller processionsgator vilka troligen är från denna tid. På Dal ska ha funnits gata flankerad av stenar vid Högsbyn (jag letar fortfarande efter en möjlig skiss av A Lignell). Antagligen ska man förbinda dessa avenyer med större tingsplatser såsom vid Lindelse Langeland och Snarup på Fyn vilka båda leder upp till et podium på en hög. Flera finns antagligen under avsnittet stencirklar med tillägg. I Skåne finns Gudahagen Näsum med terrasser och ramp och man kan möjligen finna liknande på andra håll.

Det fanns en tingsplats i Steneby som bestod av ett upphöjt plan med 80 stegs omkrets dvs. 16 meters diameter och det var upphöjt en knapp meter över omgivningen. Det omgavs av ett meterbrett dike. Man kommer osökt att tänka på Isle of Man i irländska sjön där det över tusen år gamla parlamentet fortfarande samlas till ting utomhus. Det är en ren nordisk konstruktion och idéen är att göra ett podium för domare, nämnd och officianter.

Geodætiska Institutets Danmarkskarta 1 : 100000 upptar ett trettiotal namn som indikerar en "tingshög". Man har ju träffat på högar utan begravningar och där kanske man "begravt tiden" eller en symbol för denne för att få en riktpunkt. Oden är begravt på bra många håll och de är ju bara symboliska begravning varav en del kan vara sentida.

Domarringar i legalt syfte började troligen att användas under mellersta bronsåldern. Frågan behandlas separat men här må nämnas att en stenkreds kan ha satts upp i olika syften. Det finns exempel på kombinationen hög-gata-stenkreds, vilket jag preliminärt kallar edgång.

Den skandinaviska traditionen är jämlikhet in för lagen. Dock får vi tillägga att det fanns åtminstone två lagrum så att de som blev medlemmar av överklassen och hirden var jämlika sinsemellan men dömdes av sin egen klass. Förövrigt levde ju alla som bönder även om en del kunne ha större gårdar och mer folk under sig. I många avseenden levde man under samma lag. En ständig påminnelse under forntiden är att man levde i en mångkultur där folklanden kunne ha olika sätt att leva och verka.

Odling ledde sannolikt till befolkningstillväxt under tidiga järnåldern, vilket i sin tur ledde till att man organiserade byarna. Man kan ana en första början av våra landskåpslagar i Laghällen i Högsbyn där Den Nakna kräver gärdesgårdar och samma paragraf finner vi i landskapslagarna. Giftermålet var förstås en viktig angelägenhet och man torde ha haft samma ritual vi sådd som vi bröllop. I skogslandet hade man samma ritual när man fällt björnen som vi giftermål.

Man underförstår även en uppgörelse mellan odlare och boskapsfolk. I de små samhällena fanns förstås ingen större brottslighet, men ändock varhelst människan trängs ihop blir det gräl om ting. Våra fornåkrar antyder att man haft sambruk av sina fält och det har krävts regler för detta.

Viet är också ett specialfall av stenrader eller strängar och dess form är ett V. Kanske den tidigaste indikationen är det lilla guldblecket man funnit vid Stonehenge av en rombformad fyrkant med inristade mönster som kan användas i astronomin. I Bohuslän finns en liten ristning av ett V-format Vi med streck för indelning av tiden.

Bland våra guldbrakteater från folkvandringstiden finner vi ett halvdussin exempel på Vi, vilka oftast är bara två sidor av en kvadrat. På ett par finns symboler för månvarv längs sidorna. Danmark har åtminstone haft tre Vi som bestod till 1700-talet. Tirsted Lolland var möjligen i bruk än medan Tibirke Nordsjälland blev offer för en sandstorm 1725. Nu lär där finnas en synlig stensträng, men den hör möjligtvis till någon annan anläggning.

Mest utforskad är Jellinge Vi och tingsplats förstås. Vi är två stensträngar i en vinkel som är 1/16 av storcirkeln och kvadraten. Man höll antagligen fast vi den kvadratiska formen för att det var enkelt att åstadkomma en sådan vinkel. I V:et fans en storhög från början och det finns spår av en stolpe på centrumlinjen. Även ett tempel kan ha hört till anläggningen.

Användandet har inte varit särskilt mystiskt utan här bestämde man tiden genom att skenbart synkronisera mån och solbanan när månen står som lägst. De mer avancerade årmännen kanske förstod att följa månens cykel och då behövs kunskap om ytterlägena. Likaså behövs kunskap om månens noder där vi på Sigurdsristningen ser symbolen för "månens stigande nod". Samma finner vi bl.a. på en senare kalenderstav från Järestad Skåne.

Det var kanske mer ett ritual. Landet/landskapets kung hade som ena halvan av sin funktion att vara ritualledare på ett sätt vi känner från hettiterna. Fester och ritual har alltid haft en aspekt att binda ihop folk och ge anledning till sammankomst och fest. Kanske kungarna passade på att kräva en lite bidrag till sitt hushåll när man ändå var samlade.

I Sverige har vi folkminnet om "vising, vise och näskonung" vilka sannolikt hör till traditionen att ha en ritualledare och kanske parallellt med en administrativ kung. I vetenskapliga sammanhang är det kanske viktigast att avmystifiera forntidens ritual och visa att det fanns lag och ordning i den takt samhället behövde det.

Bengt Hemtun 12 augusti 2000, tillägg oktober 2003