I Arn Guillous fotspår

Jan Guillou, Arn, Vägen till Jerusalem, berättelsen om vårt land, Forshem, landsfader, Västergötlands Museum

Det historiska

Första intrycket efter att ha läst 80 sidor av Expressens bilaga dvs. "Vägen till Jerusalem" Del 1 är att Jan är en "liten slarva" som skriver vad folk vill höra. Tycks vara mycket lånegods av andra som fantiserat om hur det kunne vara i tidig medeltid utan förankring i artefakter och fakta.

Jag tycker inte man ska utsätta förfäderna för lögn och dikt. Det hade varit mer korrekt att göra en ren fiktion utan att binda till personer vi vet har existerat. Om han skriver historiskt fel framstår Guillou som ljugare eller helt enkelt okunnig i historia. Kanske han skolkade från historietimmarna på internatet?

Det blir varken fiktion eller historia och då tänker jag på hur allmänheten uppfattar Jans böcker. Det blir ej heller direkt historieförfalskning eftersom det inte är hans direkta avsiktsförklaring. Däremot vill han nog rida på dessa historiska gestalter och underförstått ge sig ut för att vara pseudohistoriker. Och vist har han fått med en mängd korrekta historiska data. Och vist levandegör han på ett trovärdigt sätt vissa scenerier som kan vara någorlunda enligt vad vi vet. Men allt för mycket känns fel. Och inte har han i trilogin skrivit om Sveriges Landsfader … se slutet av detta kapitel.

Fråga de skönlitterära kritikerna som kan vara ganska hårda mot skönlitterära författare. Varför ska man dalta med Jan Guillou. Ja, jag blir faktiskt hårdare nu än jag var i första versionen, som jag nu omdisponerar som följd av kritiken och skärper tonen en aning. Lika väl som Arn Guillou har rätt att skriva förljuget och förfalskande historia har jag rätt att påtala det.

Jan är ju en driven debattör och har själv sagt i TV hur han använder sin teknik för att få andra att framstå som dumma fån. Därför anser jag det inte direkt lönt att polemisera med Jan som knappast kan hålla sig till sak i dessa frågor. "På begäran" gör jag kategorier i min genomgång så att jag behandlar det historiska falsariet för sig och den skönlitterära delen för sig. Möjligen kan nån kategori tillkomma under arbetets gång. Jag skriver detta i den takt jag läser böckerna som Expressens bilagor för att det ska var färskt och grundligt

Inledningen och första delen i en bok eller annan framställning brukar vara ett anslag som skapar en attityd för vidare läsande. Även jag brukar tänka på det när jag planerar en längre framställning. Därför är det viktigt att se på vad Arn Guillou börjar med. I bilagan börjar introduktionen med "Häng med Jan Guillou till medeltiden" … så långt allt väl, men fortsätter sen med " Sverige är ännu inte Sverige när Jan Guillou börjar sin storslagna trilogi, berättelsen om vårt land …" Med andra ord vi leds till att tro att det är frågan om historia.

Släktträd är alltid svåra att beskriva i ord. Men felen börja där. Jan vill först göra Arns far Magnus Folkeson sonson till jarlen Folke den tjocke och bror till Birger Brosa känt 1160 död 1202. Därmed skulles Magnus vara far till Birger Jarl och Eskil Lagman plus biskoparna Karl och Bengt sam Hafrid som blev anmoder till Hafridsätten på Dal som lämnade de berömda Algotsönerna så småningom. Denne Magnus har normalt tillnamnet "Minnesköld" som manifestera bruket av vapensköldar. Det började i hela Europa vid denna tid. Birger Brosas sköldmärke en lilja och hans ryttarsigill är äldsta bevarade i Sverige.

Det är bara det att man känner inte till någon bror Arn och ej heller Magnus Folkesson eftersom föregående led antas var Bengt Snivel son av Folke den Tjocke känt 1100 och sonson av Folke Filbyter. Detta allt enligt källorna svenskt Biografiskt Lexikon "Folkungaätten" och även J Raneke som kartlagt den tidiga adeln i Sverige. Jag litar mera på dessa än på Jan Guillou.

Jan har en "rollista" i början på bilagorna där förutom folkungarna finns några andra kända historiska personer bl.a. kungarna. Jag tycker ju synd om skolungdomar och andra som kanske läser in sig på "Böckerna om Arn" och sen när de blir tenterade i ämnet upptäcker att Jan faktiskt har ljugit och förfalskat. Ty, det är ljug och osant om man ändrar på den givna historien. Jan kan knappast slingra sig ur och påstå att han inte skriver historiskt.

Jan hamnar snart nog i fällan att årtalen passar inte ihop och kan väl komma med svepskälet att han skriver litterärt och kan strunta i sanningen. Han låter Arn födas1150 och skolåldern tycks börja före 5 års ålder i Årnäs och där alla Arns dygder syns med en gång. Här binder jag tidpunkten till mordet på kung Sverker 1156. Samma år ber man till St Bernhard som dog 1153 och som inte kanoniserades förrän 1174. Det är ett fel som sen återkommer framåt liksom flera av de andra småfelen. Man kan alltid diskutera exakta årtal men de bör följa den historiska sekvensen för att vara trovärdiga.

För ett sammandrag om cistercienser/ tempelriddare se

Det finns trälar och okristna på var och varannan sida. Vid denna tid hade Erik Jedvarsson inte än gjort sitt korståg till Finland och dethär med "vikingars slavar" var nog något som försiggick i Svealand allt enligt Upplandslagen. Varifrån skulle Västskandinavien egentligen hämta okristna? Det är knappast troligt västgötarna skulle jaga slavar i delvis okristna Småland. Västgötar var ingifta med smålänningar efter vad man kan skönja. Det är inte sannolikt att det försiggick nån större slavhandel vid Lödöse. Det enda som förekom var gäldslavar och andra som valt att bli livegen åtminstone för en tid.

Sen är det osannolikt att det fanns så mycket vargar att det lönade sig ligga varenda natt och vakta. Att tjuvar hängdes finner vi i Äldre Västgötalagen, men däremot inte att de pinades. Vidare eftersom det var i Skara hade det varit intressant om de dömdes efter "stadslag" då det fanns en gräns mellan att mista öronen och att hängas. I byalagen var denna gränsen hälften av stadslagens 2 mk värde på det stulna.

Jan vill gärna göra Sigrid och Magnus till "uppfinnare av krutet". Det här med hus bygd av liggande stock skulle vara så revolutionerande. Tekniken är flera tusen år äldre än så. Det går en gräns på Dal där denna stil är gammal i skogslandet och stilen går bort till Taigan i Ryssland och är en fråga om tillgång på virke. Storleken på "storskogen" bestämde måtten på huset s.a.s.

I Västgötland byggde man förmodligen med "mesulakonstruktion" (mittstolpe) med stolpar i fackverk för att kunna använda kortare timmer. Viktigare byggnader hade liggande stockar men vid enklare byggnader användes stående raft eller kluvna slaner.

Att myntning skulle vara så revolutionerande är väl att ta i. Olof Skötkonung och Anund hade myntat redan 150 år tidigare. Västgötarna besökte förmodligen av och till Danmark dvs. Norra Jylland där banden var levande. Exempelvis togs en stenmästare Goti från Norra Jylland till Forshems kyrka och flera andra kyrkor har likheter med de i Norra Jylland..

Det fanns en "silvermyntfot" där man räknade hacksilver efter vikt sen många hundrade år. Bengt Den Gode blev biskop i Skara ca 1150 och levde till runt 1190 och det finns en vitbok om honom och vad han skrapade ihop under sin livstid. Det blev ca 170 kilo silver. Vilket väl nog talar för att silver fanns såväl bland bönder som herremän.

Kanske Jan levt sig in i de franska munkarnas språk, vem vet. Det är förstås beskrivande när han ett otal gångar upprepar att nordborna var barbarer. Inte viste barbarerna om hästar, att göra fiskredskap och mycket annat som Jan antar munkarna lärde de barbariska nordborna.

Även munkarna görs till nån sorts folkbildare fast de inte jobbar på SVT. Senare forskning visar att det mesta av munkarnas kunskap stannade inom klosterområdet. Inte var det nån större nytta med munkarnas franska recept mot sjukdomar när de innehöll ingredienser som inte var tillgängliga i Norden bland vanligt folk.

Det är fantastiskt att Vitsköl hunnit skaffa så många avskrifter av klassisk litteratur på kort tid. Jag tvivlar väl nog på att Tacitus' "Germania" hörde till den normala litteraturen man skaffade först för läsövningar ... Minns i min ungdom att i läroverket lärde vi att i uppsatserna sätta in latinska citat av ordspråk eller andra visdomar. Det enda jag minns på rak arm är min flickväns favorit "per aspera ad astra" = genom svårigheter till stjärnorna. Egyptierna brukade skicka sin odödliga själ till stjärnbilden Orion Osirius' stjärna. Jag är väl på väg dit bara jag hinner.

Så vist känner man igen sig när munken Theodricus i sin Norges historia 1180 använder ett citat av Lucanus "arma tenenti, omnia dat" vilket han dock skriver kort sitt eget sätt. Det är självaste Cesar som sagt något som att "man ger åt den som har vapnen". Det är ju inte nödvändigt att skriva den långa besvärliga latinska meningen. Huvudsaken är att man får fram andemeningen. Förövrigt tror jag han distanserar sig från "baggarna" (smeknamn på Dal sen gammalt) med vändningen "såsom nordmän brukar".

Det är fortfarande något av sed inom det akademiska att använda alla möjliga citat och att citera andra för att inte ta för mycket av skulden på sig. Man får inte vara dum ... Vad betyder impertinens? Jan använder det nånstans mitt i svenskan. Men så har han ju också gått på internat vilket förövrigt kanske är en hjälp när han lever sig in i Arns "internatliv". Inget ont i det även jag har varit internerad på internat.

Lika fantastiskt är att man skaffat "outremer" dvs. arabhästar från kungariket Jerusalem som kallades Outremer. Kanske spillror av det misslyckade korståget 1144 - 45 hade med sig nån häst hem, men den behöll han säkerligen för sig själv.

Kanske det var naturligt för franska munkar att se ned på sin omgivning. Apropå Vitsköl kloster menade mästrande Adam av Bremen runt 100 år tidigare att ovanför Limfjorden kan ingen människa bo. Det finns många nedlåtande satser om nordbor i hans bok. Kanske aversionen var ömsesidig i synnerhet när det gällde fransmän.

Nu ligger visserligen Vitsköl på rätta sidan av fjorden runt en mil söder om Lögstör alldeles in vid Björnsholm Bugt. Drygt hundra år tidigare grundade St Torger vad sen skulle bli Vestervig kloster sex mil längre bort fem kilometer från Västerhavet. Där byggde han egenhändigt en kyrka i traditionellt flätverk och hans mission var helt utan bidrag i början.

Han var tydligen övertygande eftersom han var den första att få fiskare och bönder att betala tionde hundra år innan den infördes i kungariket. Det resulterade så småningom i en mäktig kyrka och ett kloster. Där var Margareta Fredkulla den stora beskyddaren efter vad vivet. Torger var en av första tidens predikarmunkar som kom till Norge med St Olof från England. Antagligen fick han söka annat jobb vid kung Olofs frånfälle 1030. Enligt traditionen i Värmland ska Torger ha predikat där och en källa i Älgå får namnet Torgers Källa. Han var benediktinare.

I Danmark är avstånden inte långa. Nånstans i trakterna kastade kejsar Otto I sitt spjut ut i Limfjorden runt 200 år innan Vitsköl grundades. Det var för att markera att han regerade så långt som spjutet gick. Det var en liknande handling som när bönderna kastade sin skära över den bit land de mutade in. Sen tvang han den danska markgreven dvs. kungen att inrätta tre biskopssäten i Jylland.

På de flesta håll såväl i romarriket som i Västeuropa infördes kristendomen med tvång av handlingskraftiga potentater. Munkarnas verksamhet tycks ha varit som krusningar i ytan. De har fått allt för stora proportioner i den kristna romantiken. Säkerligen har predikare som Torger fått med sig folk, men det måste räknas som spridda lokala företeelser.

Ottomanerna i Tyskland gjorde det enkelt för sig genom att i de nya provinserna kommendera folk att döpa sig eller dö. Norges Olof sedermera upphöjt till helgon dödade en större mängd inom överklassen för att göra tydligt vad han menade. Vi vet ej särskillt mycket om 1000-talet men 1100-talet blev tiden då överallt på landsbygden i Västeuropa kyrkorna sköt ur marken. När de var väl etablerade fick folk foga sig.

Det vore normalt att det fanns djupt troende, likaså att en del av prästerskapet predikade för brödfödans skuld medan andra inom såväl överklass som böndernas lagrum försökt slingra sig igenom allt det nya. Jag tycker väl att Jan borde ha gett lite mer bakgrund om 1100-talet och lite objektivitet utan att man skulle ana hans hånflin bakom. Att skriva bred epik kräver att man är tolerant mot alla former av liv samt att man har distans till idolerna.

Enligt Äldre Västgötalagen var fransmännen (cistercienserna) ej fredade av lagen. Vilket däremot engelsmän var även om de inte riktigt var av samma klass som nordbor. I bottnen ligger kanske folkminnet av kejsarna Karl och Otto som varit ett hot mot Norden och fick nordborna att ge dem en näsbränna nu också.

Det känns störande att mitt i det hela Kap. V stoppar han in ett stycke om korståget 1144, medan den löpande texten är nånstans på 1160-talet.Han har inte tänkt sig in i att kanske folk från Västgötland var med i det korståget med tanke på templarkyrkan Forshem. Det hade förstås inverkat på stämningarna runt Kinnekulle 5 - 15 år senare. Min erfarenhet av krigsveteraner är att de gärna vill pratar om det även 10 år senare.

Guillous fantasier är väl på den nivå jag tänkte förrän jag för snart 30 år sen började ägna mig åt historia. Nordborna var inte så dumma som han gör dem till. Tyvärr är det vanligt att folk vill ha att vi är överlägsna förfäderna och förfäderna förväntas att ha varit dumma fån.

Med tanke på miljösituationen och förekomsten av våld i världen har vi kanske inte så mycket att yvas över. En del kan då möjligen drömma bort till en annan tid då människan tros ha varit än dummare. Det är bara det att förfäderna överlevde, men hur ser världen ut om 2000 år?

Förövrigt i vanlig ordning blir historieskrivningen om överklassens bordsvanor s.a.s. Det här med kristendom nådde kanske inte så långt ut i befolkningen som man vill göra gällande. Det dikterades ovanifrån. En elegantare vinkling ha varit låta någon tjänare berättare och få med även vanligt folk. Överklassen var som sällsynta fåglar. Jan gör det lätt för sig

Som varudeklaration på Jan Guillous trilogi borde nog stå "VARNING detta är inte svensk historia utan Jan Guillous fantasi"

Västergötlands Fornminnesförening rider på vågen i modern anda enligt jesuitregeln "ändamålet helgar medlen". Får väl sägas att föreningen håller sig inom det rimligas gränser och säger inte mer än att Jan Guillou låter Arn besöka några platser i ett hörn av Västergötland och än mindre hörn av Sverige

Den som byggde kyrkan i Forshem, den från det Heliga Landet hemkomne tempelriddaren, var den som skapade de mirakulösa segrarna vid Lena och Gestilren. Därför talar vi svenska idag och inte danska. Där föddes Sverige.

Tja, Forshems kyrka var byggt minst 50 år tidigare. Det är till att ha pretentioner Jan Guillou! Vist försöker du dig som historiker. Tro't den som vill!

26 juni 2002 ändrat 3 juli 2002

Tja detta var efter halva boken om "Vägen till Jerusalem". Essän fortsätter här

Det skönlitterära

Det ska handla om den skönlitterära kvaliteten med hänsyn tagen till att det tycks finnas en viss vilja att fånga andan i den tidiga medeltiden. Vissa historiker tycker Jan Guillou träffat rätt medan jag nog tycker att det är mer karikatyr och i klass med hur man uppfattade medeltiden i min barndom för 50 år sen. Kanske Jan och historikerna har sin grunduppfattning från den tiden?

Över 90 % av arkeologi och historia handlar om överklassen. Riktig objektiv historia är lika sällsynt som guld i naturen i Sverige. För Herman Lindqvist som populärförfattare kommer han väl upp 100% överklass och Jan Guillou ligger i samma klass. Subjektiviteten går ett steg längre hos Jan vars alter ego är ytterst självcentrerad. Förmodligen speglar det Jan själv och hans fantasier i pojkåren

Förakt för vanliga människor möter man normalt bland uppkomlingar och från utlandet kommet folk. Vet inte hur mycket det sitter i den sen århundraden inflyttade överklassen? Min uppfattning om medeltiden grundar sig på att jag på kryssen och tvären har plogat igenom Dals domböcker för hela 1600-talet. Plus vad annat jag plockat upp om medeltiden även i mindre grad för "götar öster om Vänern". Dal är litet men här fanns kunglig/ statlig egendom vid Dalbergså och Hafridsgrenen av folkungarna hade ägor såväl på Nordal som Sundal under flera hundra år.

Min uppfattning om lokala adeln är att de var ett med sin omgivning av mest självägande bönder. Något snobberi märks inte utom när upplänningar kom till Dal och lekte herrar. Blev det för mycket så sa de "Jag giver fa'nen i dess bruk" och for de hem så vitt avtalet om arrende eller tjänst tillät. Jag känner inte igen Arn Guillous attityd där det inte skiljer så mycket i det traditionsbundna samhället skulle jag tro.

Så snart Arn Guillou skildrar vanliga människor är de skitiga barbarer med fula trynen och kluven gom. Det är rent av otroligt hur mycket "Bror Duktig" Arn hinner lära sig under runt 10 år bland munkarna fr.o.m. femårsåldern.

Redan som 15 åring har Arn ihjäl ett par korkade bönder i en korkad intrig. Undrar var svärdet kom ifrån. Yxan var det normala bondevapnet och det lär ha varit ytterst sällsynt med svärd hos en bonde. Vid 15 går han en rejäl holmgång med en riddare. Där svärdet skulle vara något hemskt nytt importerat av en tempelriddare som också kunne smida och hata nordiska barbarer. Det är väl nog så att Norden importerat franska svärd sen Vendeltiden.

Han är förstås världsbäst i bågskytte också där Arn Guillou ägnar mycket tid åt pojkdygderna jägare som han är. Från ingenstans kommer vargarna som blir bra pälsar. Och Arn har hunnit hjälpa styvmor Joar i köket för att få ordentlig mat. Han är förstås världsbästa kocken ochså. Ja han uppträder som en hel karl och som en kvinna om det behövs. In emellan anfäktas han av etiska grubblerier som han förstås också är världsbäst på att klara ut. Ty präktig måste man vara.

När jag hör om sådan präktiga kristna kommer jag att tänka på en annan Syster Världsbäst, Birgitta från Vadstena. "Han slog vatten över Kristi brud, då hon gick på en trång gata" och i annat sammanhang kallar hon honom "det smutsiga svinet". Hon syftar på kansler Peter Algotsson. Han lär ha varit en motpol till sedermera heliga Birgitta och var inte rädd för henne. Med andra ord ordbruket var rått men hjärtligt och det fanns säkerligen många som höll sig till läpparnas bekännelse om ens det.

Skildringen tappar i trovärdighet ju mer Jan brer på och heroiserar pojkspolingen Arn ... ja om Jan kan använda invektiv så kan jag väl ochså Tja, Arn är ju världsbäst på sång i Västgötland där barbarerna förstås inte viste hur en kyrksång ska sjungas. Tänka sig Arn vet också allt om tegelbruk. Det är väl möjligt han hunnit gå i lära i Danmark där teglet var en nymodighet hos kung Valdemar I som byggde Ringsted kyrka och Vordingborgs torn i tegel i stort vid samma tid. I regel menar man att teglet kom till Västergötland ett par generationer senare.

För en påläst blir förstås de genomgående felen påfrestande. Att be till St Bernhard 12 år innan han blev helgon … att se en massa trälar man inte tror fanns och ej heller hedendom utom den att folk struntade i kyrkan … att hänga ett antal kyrktjuvar är ej heller trovärdigt eftersom det inte fann så mycket att stjäla.

Man var till julotta i Husaby kyrka Nådens År 1166 och inte ett enda ord om att kung Erik Jedvarsson byggt färdigt kyrkan några år tidigare. Det är förmodligen så att det gått åt så mycken tid till ridning, bågskytte och jaktscenerna så att det inte blivit över tid. Jag skulle inte säga nånting om allt var fiktion, men Jan tillvitar västgötarna en mängd saker som knappast är trovärdigt. Att vi har en Äldre Västgötalag med en massa paragrafer är inte ensbetydande med att folk ägnade sig åt en massa avsteg från vanligt fredligt liv.

Arn Guillou har sett på för många amerikanska såpor och dynastifilmer. Han rader upp den ena dramatiska händelsen efter varandra inom en liten krets av människor. Verkligheten fungerar sällan på det viset. Ende undantaget jag sett är att på Dal fanns en familj där all slags jävlighet hemsökte dem under 3 generationer under 1600-talet samtidigt som man förstås mest levde vanligt liv. Detta är sant eftersom det är dokumenterat i domböckerna. Faktiskt står familjen för en femtedel av våldbrotten under 100 år. I stort sett var orsaken slumpens körd och jävlighetens lag. För vanligt folk är det något som sker sällan.

Jan Guillou gör såväl Arn som adeln till karikatyrer och de vanliga västgötarna nidskriver han. Det är i och för siig vanlig amerikansk still där Hollywood hatar sin landsbygd. Det som förvånar mig är att historiker av facket är nöjda med den bild vi får av tidig medeltid genom Arn Guillous ögon. Grabben är i sig en självcentrerad grabb som knappast lägger märke till omgivningen. Naturligtvis är munkars värld subjektiv och i den mening finns en viss trovärdighet i det.

Man ska inte dra för många växlar på kyrkans försäljningsmetoder. De byggde mycket på "miraklet" som skulle förvända synen på bönderna. Så sent som i slutet på1200-talet skapas helgonlegenden om Brynolf Algotsson. Här i beskrivningen av en altaruppsats.

"Det ska dock enligt legenden vara en tjänare som räcker honom en bägare eftersom till hans mirakel hör att han förvandlade vatten till vin ... passande nog in för fastan. Ett par gånger ska han ha lyckat återuppväcka. Ena gången en av hans tjänstemän och en annan gång en riddare som hastigt gått hinsides utan syndarnas förlåtelse. Sedan han tagit emot deras bikt och gett dem sakramentet hade de återgått till den andra världen."

Att kyrkan beskrev sig själv och folks reaktioner är inte ensbetydande med att det är en sann bild. Prästen Laurentius Beronius beklagar sig långt senare att bönderna inte lyder honom i något avseende. Verkligheten skymtar bakom de små utsagorna ibland.

Intrycket av vanligt folk blir i allra högsta grad negativt. Vid den tiden var bönderna i Västergötland förmodligen lika mycket självägande som bönderna på Dal under 1600-talet. Det var stolta bönder och brottslighet var undantag. Överklassen var fåtalig och fick hålla sig väl med bönderna och deras yxor. Överklassen var som öar insprängda i bondelandskapet som först in på 1200-talet ändrades genom att religiösa donerade till kyrkan och adeln köpte upp odaljord alternativ gifte sig till odaljord.

Mökränkningen ordnades med förlikning och man så till att barnets fick en familj om det var möjligt eller så fick modern kompensation. Även brudrov såg man genom fingrarna med tills Peter Algotssons brudrov eftersom kyrkan först då började ta i. Den rövade bruden mor hade själv blivit rövat utan någon sträng påföljd.

Jan har kopierat för mycket ur isländska sagor om rista blodörn och andra litterära fantasier. Det är tillåtet för en fiktionsförfattare att dramatisera. Men man ska inte komma och påstå att det avbildar en verklig historisk period.

Tillägg

Som jag befarade kommer Jan Guillous Arn med tiden att bli en historisk person. På ett par diskussionslistor har jag sett ungdomar använder Guillous skriverier som sann historia.. Mest talande exempel är Västergötland Museums sidor på engelska om "In the Footsteps of Arn" eller något liknandes om Arn har historisk existens.

På sidan Eriksberg

Varnhems kloster fick Arn sin utbildning och där ligger också Birger Jarl begrav.