Benediktinarna

De glömde benediktinarna

Moses och Jesus kan väl knappast kallas munkar, men Moses lagiskhet och Jesus askes kom att bli rättesnöre för senare tiders eremiter, munkar och religiösa självplågare. Eremiter och sekter som drog sig undan fanns säkerligen långt före Jesus.

Benedikt av Nursia, Odovaker, Regula, påven Gregorius I, Augustinus, minsterprincipen,

Margareta Fredkulla | Kungskyrkor | Byrstad | St Nils | Bendiktinerna | Tempelriddare |Heliga män | Pelare och portar | Kyrkans stilar | Folkungarna | Medeltid | Stakeätten |Boken Oxlandet |sitemap | hem |

St. Benedikt av Nursia föddes ca 480 i Umbria där fadern hörde till den romerska Aniciersläkten och räknades till lantadeln. Just vid denna tid styrdes Västrom faktiskt av skandinaven Odovaker. Han en hög officer i det germanska gardet hade störtat den sista romerska kejsaren 476 och styrde Rom fram till 493, när den östgotiska Teoderick klöv honom på längden enligt legenden.

Stenmästrarna vid Chartreskatedralen skänkte ett par fält med glasmålningar. De berättar om sin vardag, metoder och verktyg..

Odovaker var knappast ensam utan hörde till en kontingent skandinaviska legosoldater varav en del säkerligen hade egna lantgårdar dvs. "heruliska lotter". En del hade inkallats för att stoppa Attila på de franska Kataluniska fälten 451. De stannade kvar för att få betalt kantänka och senare behövde även Teoderick hjälp mot Klodvig av bl.a. de skandinaviska och jugoslaviska erilerna samt deras bundsförvanter.

Vi kan inte placera dem i något hemlandskap men utbredningen av guldbrakteater, guld och runor är säkerligen lämningar efter dem. Även på Dal finns sex fynd av guldbrakteater från den tiden. Dock kan de placeras där de nämner sin tillhörighet till erilerna såsom på runstenen vid Järsberg i Värmland. En del av prakthjälmarna i Vendel kan vara direkt import från ett skandinaviskt garde i romersk eller östgotisk tjänst. Deras tid var slut när Langobarderna erövrade norra Italien och Rom ca 568. Denna del är lite omskriven, medan vi vet mer om att skandinaverna sen rätt fort blev väringar i Bysans.

Benedikt blev satt i skola i Rom för bli tjänsteman i staten. Rom var förstås så etablerad att livet fortsatte oberoende av vem som regerade. Han gillade dock inte livet i Rom och det moraliska förfallet utan flydde upp i Sabinerbergen, där han levde tillsammans med några eremiter. Men även det var för stökigt och han flydde sen till en grotta där han levde som eremit i tre år.

När abboten i eremitklostret Vicovaro dog bad man honom ta över. Men han blev snabbt för bra och de andra försökte förgifta hans vin. Men när han välsignade bägaren sprack den och det är därför hans attribut … det kan inte ha varit lätt att lära gamla hundar att sitta. Än svårare med eremiter är vana att leva sitt eget liv. Dådet var förstås oförsvarligt, men martyrlegenden ger honom all rätt utan att fråga om han själv hade skuld. Det är ungefär som "onda ögat" att 50 personer kan påstå att en viss person har "onda ögat". I själva verket är det kanske 50 mobbare som speglar sig i ett öga.

Han återvände till sin grotta, men många eremiter såg dock en ledare i honom och han startade 12 mindre kloster under sin personliga ledning. Men nu var det den lokala prästen som blev avundsjuk och trakasserade honom.

Han flydde med sina munkar till toppen av Monte Cassino mellan Rom och Neapel och där fick de ro. Där skrev han sin Regula. Han hade väl bränt sig och det blev med måttfulla krav och ett rättesnöre för Europas kloster runt 500 år framåt och bas för även senare avknoppningar.

Hans tes do ut des = gör som jag ville med exemplets makt visa vägen för de som kunne trivas under regelverket. Den enkla regeln var ora et labora = be och arbeta (helst i tysthet) var en regel som säkerligen även storbönder fann lämplig för sitt tjänstefolk. I detta sammanhang kommer man att tänka på att västgötabönderna inte ville ha lekare och spelemän i närheten av åkrarna … jmf. Lekarerätten i Rättslösa Balken.

I motsats till Franska vinodlare på sina håll. De har fortfarande gamla spelemän med vid skörden.

Arbetet blev då att göra klostren självförsörjande och däri ingick förstås odling.

Munkromantiker vill påstå att klostren reformerade jordbruket. Sanningen är nog att det var i mycket ringa grad och tekniken förblev den samma fram till 1800-talet åtminstone bland torpare och vanliga bönder. Man odlade bara till husbehov med minsta möjliga investeringar.

Olaus Magnus illustration är från 1500-talet och åtminstone här på Dal var metoderna och redskapen ungefär de samma fram till "havreperioden" i mitten av 1800-talet. Går vi bakåt kan man gå till den kontinuerliga odlingen i början av järnåldern med i stort samma redskap. Det anas även på hällristningarna. De var inte så mycket bättre i andra delar av Västeuropa. Egentligen är det den gamla sumeriska bondepraktikans tre moment: luckra … finfördela … jämna ut som här går igen.

Det vi kan tacka munkar för är införseln av vissa växter för köks- och medicinträdgården som ej fanns tidigare. Gammal folkmedicin är gammal som samhället och Carl von Linné hade nog den rätta attityden jämfört med vårt sekels doktorer vilka nu börja få upp ögonen för kloka gummor och gubbar.

Carl insåg att "god tro" kunne ibland vara ett verksamt medel. I sig är det inget märkvärdigare än när man som barn blåste på ett skrubbsår och möjligen fick tröst. Bäst fungerade det med dubbeldraget från Vilda Västern dvs. när en tjusig kvinna kramade om och blåste så att det blev sublimering och placebo på samma gång.

Benedikts främsta reform var att föra fram idén att samordna kloster och även knyta dem till lokala kyrkor. Rätt snart blev det en riktig rörelse genom påven Gregorius I född ca 540 som skicklig administratör och ledare och därtill en som kunne leva som han lärde … orden står på hans grav. Han var son till en senator och fick utbildning och karriär som motsvarade bakgrunden. Han blev ståthållare i Rom redan vid 30 års ålder. Fadern hade tydligen varit pådrivare, eftersom han efter dennes död sadlade om och började arbeta för sin själs frälsning. Han förvandlade sitt palats till benedektinerkloster och bröderna valde honom till abbot.

Han blev förtjust i engelsmän med änglahår på slavmarknaden och tänkte han skulle bli missionär i England. Men påven tänkte inte låta en så väl skolad man ge sig i väg till barbarerna, så han skickade honom till Bysans som nuntie dvs. påveligt sändebud. När han kom hem 590 var det pest i Rom och även påven dog. Befolkningen imponerades av hans sätt att organisera kampen mot sjukdomen och man krävde hans skulle bli påve.

Han hann aldrig själv till England, men skickade iväg 40 benedektinare tillsammans med Augustinus som tog säte i Canterbury. I övrigt la han ned mycken tid på sången och det är efter honom vi har de enastående vackra sångarna som ska höras i sin rätta omgivning. Senare tiders katedraler har säkerligen byggts med tanke på tonomfånget i dessa sånger. Hans kalenderreform är också ett verk som förde tideräkningen framåt, samtidigt som den centraliserades till kyrkan.

I Norden är benedektinerna nästan glömda och överskuggade av dess avknoppningar, reformister och fundamentalister. Men i England hann de bilda 300 kloster förutom att de var kraften bakom ordningen att stora kyrkor hade en stab av benedektinare. Även mindre kyrkor fick hjälp av munkarna enligt minsterprincipen. Dessa bildade senare en särskild orden och kallade augustinska korherrar. Dessa öppnade skolor för återväxten och för de som hade råd att sätta sina barn i skola. Denna typ kyrkor kallades minster i England och münster i Tyskland. Orter som Neumûnster och Westminster har växt från en katedral, munkarna och de stor kyrkbyggena …

Tidigast i Norden var Odense med munkar från Evesham nära Glastonbury och förstås Lunds Allhelgonkloster som använde augustinerregeln. Det innebar också att domkyrkan fick korherrar vilka servade biskopen. Lund har vuxit från det stora katedralbygget som engagerade flera hundra familjer med all kringliggande service under kanske ett par hundra år. Likadant är det med alla katedralstäder och där det är en fördel om de legat vid en handelsled.

Ytterligare en märkesman för benedektinerna må nämnas. Klostret i Cluny några mil norr Lyon grundades 910 och det underställdes direkt under påven. Dess andra abbot Odo grundlade Clunymodellen som innebar att det blev faderskloster och hade snabbt 17 kloster under sig. Under tidens lopp växte det till över 1000 underställda kloster i Europa. Bland dessa fanns Allhelgonaklostret i Lund och Munktorp i Västmanland samt Västervig/ Börglum i Vendsyssel.

De tre punkterna i riddarsonens reform var:

1) Kyrkan ska vara oberoende av världsliga makten

2) en sträng disciplin bland prästerskapet

3) det andliga livet går före kyrkans administration

… sista punkten hade Cluny svårt att leva upp till. Odo skrev en del gregorianska sånger. Hans efterföljare Odilo införde Allhelgonadagen 2 november. Påven tog förstås snabbt upp dessa reformerande idéer även om det dröjde innan det slutliga celibatet.

St Göran och Draken i Visnums kyrka Värmland från 1500-talets början. Förmodligen inspirerat av dels slaget på Brunkeberg 1471, dels Bernt Notkes verk i Storkyrkan Stockholm skänkt av Sten Sture d.ä. 1489. St. Göran är Englands nationalhelgon och somliga vill göra det till Sveriges.

År 1520 skänkte västgötalagmannen Ture Jönsson Tre Rosor godset Lindholmen till lytta, förlamade och sjuka där St. Göran var såväl dessas som riddares hjälpare.

Nu lite statistik om dessa benedektinare som räknar 50 påvar i sina led i tiden. En räkning år 1354 fann 24 påvar, 200 kardinaler, 7000 ärkebiskopar, 15000 biskopar, 1560 kanoniserade helgon och 5000 heliga personer värda kanonisering. Sistnämnda siffra steg till 40000 och hade rymt 20 kejsare, 10 kejsarinnor, 47 kungar, 50 drottningar och många andra kungliga och adliga personer.

En bok om alla helgon och heliga personer skulle uppta många band. Likaså att reda upp all den symbolik som hör till. Men det är något av religionens mysterium.

Det är lämpligt att hänga upp sig på att detta munkväsen rörde sig om höjdarna i samhället och där vi bör komma ihåg att från början hade biskopar kungasöners rang. Detta gör kristendomen och missionstiden till i allra högsta grad en sak för överklassen för att nå så väl andlig som världslig makt. Från och med 1234 blev det påvens beslut att kanonisera och celibatet kom så sent som 1242. Detta innebär att kyrkans ledning in till dess kunne leva och verka som vilka adliga som helst, med fördelen att kyrkans kapital som en närliggande bank för egna transaktioner.

Del av Alvastras ruin där man redan anammat gotiska valv och tegelsten. För en lekman ser det mästerligt ut.

Även om kyrkan inte skattade genom tionde under 1100-talet hade man möjligheten till inkomster från många håll. Donerade gårdar och affärsverksamheten gav stabila inkomster … som Vatikanen driver framgångsrikt även i dag. I början hade endast biskopen rätt att förrätta dop, vilket måste ha varit besvärligt i det glesbygdens Norden. Under missionstiden var det kanske massdop av vuxna mot en liten avgift förstås. Sen blev det den vanliga bondevardagen tre viktiga tillfällen barndopen, vigseln, sista sakramentet och begravningen och vilka alla hade sitt pris.

… Adam av Bremen skriver i sin krönika på 1070-talet att han tycker de nordiska biskoparna är för snikna och tar för mycket betalt för dop, konfirmation och invigningar. "Då barbarerna ännu inte har förstånd eller vill ge tionde, pressas de så mycket mer genom annat de borde få för intet. Ty även besökandet av sjuka och begravningar allt måste köpas för pengar". Varken Adam eller biskoparna hade högre tankar om bönder utan förstånd kan man notera.

Å andra sidan kan vi förstå att biskoparna ibland hade svårt att få ihop till en ståndsmässig inkomst. Vi vet att Västergötland var glest befolkat och betalningsunderlaget var ringa Biskop Brynolf berör ämnet i sitt brev om inkomsterna till domprosten i Edsleskog som ska beredas skälig inkomst som hedersamt anstår hans värdighet

… våra politiker och kapitalister talar för jämnan om att de ska ha löner som herrarna på Wall Street för att de ska kunna leva upp till sin status. De talar om vad de är värda utan att ange sin relativa produktivitet Det är nog vanligt i ekonomiska kalkyler för att bedöma om det är lönt att tillverka så att man får ihop till löner till fler än direktören/ledaren.

Det finns skäl att anta att biskopens andel av tiondet reglerades slutligen av Brynolfs stadga 1281 och framåt. Samma gäller huvudtiondet som var en tioprocentig "arvsskatt" som gick till stiftet. Innan biskopstiondet bestod de höga ämbetsmännens inkomster mest av direkta avgifter

När väl tiondet hade införts kunne man införa sockenstämma och låta bönderna dela ansvaret och man fick en byggnadsfond för att kunna reparera och bygga ut. I landskapslagarna fastställdes vad som skulle vara "biskopens bord" dvs. vad man skulle ge biskopen som gengärd för kosthållet under tre dagars visitation vart fjärde år.

Man kan uppfatta vissa av stadgandena var en reaktion på att tidiga biskopar krävt för mycket likt den samtidigt växande adeln. Jämför även med Bengt den godes efterlämnade arv i nästa kapitel. Vi har förstås ej bevis utan indicier. Allmänt kan man väl säga att alla begränsande regler har tillkommit efter ett behov eller att någon allt för ofta har brutit mot vad man ansåg rimligt.

Än en gång må sägas att vi människor är olika och våra attityder ändras under livet. De flesta är socialister som unga men reaktionära som gamla … även om en liten andel har motsatta utvecklingen. För många ökar rikedomen under livets gång och en del upptäcker att pengar har inget andligt värde. Liksom Gregorius och många andra vaknar man till för att frälsa sin själ … något man kan läsa ur medeltida testamenten.

Bara en liten del av oss har det djupa sinnet för religiös mystik och till detta hör även den kvinnliga naturen som söker ett stöd. Det finns inget enkelt svar bakom motiven till de religiösa handlingarna … och det är något som är mycket äldre än kristendomen … att söka förstå ordningen i livets kaos.

För de ensidigt religiösa är det svårt att förstå den forntida dubbelormen, där det skenbart onda är intvinnat med det skenbart goda … något som också ändrar sig i tiden. Genom hela kristendomens historia har det funnits vad min danska mormor varnade mig för, nämligen dels fariséerna och de skenheliga såsom månglarna i templet, dels de naivt goda som tror att alla kan leva efter religionens rättesnöre. Jesus i sig var en reaktion på de skenheliga fariséerna.

I Frankrike hade benedektinerna sitt förnämsta kloster i Cluny, där så väl rikedomar som fint folk samlades för att åtminstone en tid samla lärdom.