Portalen, Grindstads labyrint, Königslutterstilen, dopfuntar i täljsten, slingerrankor och djurornament, helgon, mänskliga dygder, stenhuggarkonsten i Västergötland, Adam Eva Ormen i Trädet, lejon

Portalen till andra världen

Nu när vi ändå är i gång låt oss leta efter motsvarigheter till bl.a. bården på Gestads dopfunt och samma mönster finns även på s.k. liljestenar.

På detaljförstoringen ser vi att pelarhuvudena är utvecklade ur den korintiska pelaren med dels förenklingar, dels nya stildrag. Vi ser palmetter i hjärtformade inneslutningar liksom på våra liljestenar. Det finns fler varianter på samma tema. Det syns även en bit av en bård på plattan ovanför och de slingorna ser vi på nordiska dopfuntar.

På en del dopfuntar finns färgrester och det är möjligt att även Dals släta dopfuntar i täljsten har varit bemålade med bilder eller figurer. Färgar man funnit i Danmark är rött, svart, brunt, vitt och grönt.

Portalen från Kilpeck, Herefordshire England blev skänkt till St. Mary & Davids kyrka av en herreman efter en pilgrimsresa ca 1145. Vissa delar av denna stil ser man i kyrkor i England och Frankrike. Om nån stil är i släkt i Norden är det de invecklade slingerrankor och djurornamenten få hade råd med annat än i träarbeten.

Domen i Compostela var inte så mycket äldre än andra. Den började byggas 1060 och var färdig 1211. I övrigt gäller det hela Västeuropa att nya stora kyrkobyggen var på gång samtidigt under ett par sekel. De befäste kristendomens ställning och skapade ett nätverk oberoende av kungar och hertigars små "kungariken".

Det måste ha varit en boom och en motor för hela utvecklingen av stadssamhällena där det bara fanns folk nog att betala en bygge och börja en stad. Dessa stora byggnader var få och dominerade landskapet överallt. En symbol för makt och det var naturligt om den världsliga överheten ville ha makt över kyrkan.

Den katolska kyrkans guda- och helgonvärld är en fortsättning på såväl Roms som Västeuropas hedna tid då de s.k. gudarna var vardagens idoler på samma sätt som helgonen blev det. När man tillber helgon är det oftast vissa mänskliga dygder man sätter i högsätet. I städer blir de mänskliga relationsproblemen centrala. Människans eviga dröm är att nån högre makt ska handgripligen fixa alla problem. Andra helgon är kyrkans eller kungarnas propaganda. Övergången från fabeldjur till helgon avspeglar steget från vildmark till de första urbana städerna.

Vår Frue kyrka i Ålborg har en portal som med god vilja kan ses som en förenkling av Saint-Basile kolonnerna.

Många av de danska kvaderstenskyrkorna byggdes under 1100-talet i romansk rundbågestil och en del förskönades med bildstenar. Denna stil förekommer längs Atlantkusten från Normandiet till Norska Västlandet och med avstickare i kärnan av Västergötland. Forshems kyrka nedanför Kinnekulle har verkligt fina reliefer tillhörande denna stil där en fönsteromfattning tillägnas St. Nikolaus av Myra. Hans attribut är biskopsstaven, men där finns också ett skepp och en scen ur legenden att han räddat tre klerker. I rundbågen över portalen finns en bild av stenhuggaren samt möjligen St. Nikolaus i centrum välsignande kyrkan.

Den romanska stenhuggarkonsten i Västergötland är uppenbarligen i släkt med den jydska man finner i synnerhet i Norra Jylland. Men man har också importerat mästare från saxen och infört element av Königslutterstilen.

Symboliken rymmer något mellan de hedna myterna och vad vi känner från bibeln. Syndafallet med Adam Eva och Ormen i Trädet är egentligen den urgamla Inannamyten och den kände man nog också i Norden lika länge. På himlavalvet är det biten från Kräfta till t.o.m. Björnväktaren.

Såväl Vår Frue kyrka som Velling kyrka på Jylland har ett helt galleri av Djurkretsens djur växelvis med andra djur och fantasidjur. Man har motivet med "Gunnar i ormgropen" och ett centralt motiv är "Mikael och Vilddjuret" vi känner från symbolik under hela första årtusendet. Det blev sedermera under exempelvis 1600-talet St. Göran och Draken. Det två lejonen man ibland ser kallades "Styrka och Mod".

Vi vet att nordbor med kungarna i spetsen reste till Jerusalem och inte bara till Rom och valfärd till St. Nils av Myras lämningar i Bari såsom Erik Ejegod 1096. Valdemar den Stores dotter Ingeborg Margareta Fredkullas niecedotter hamnade i förvisning i Etampes i 12 år … se Margareta Fredkullas Dal.

Frankrike har tradition av att bygga stenkyrkor sen 500–600-talet. Nästan inget av det romanska finns kvar i storstaden Paris. Den växte mellan år 800 och 25 000 till 100 000 innevånare år 1200 och numera räknar den runt 12 miljoner inklusive förstäderna.

Saint-Basile ligger i Ètampes ca 5 mil söder om Paris. I regel får man ge sig till landsbygden för att finna tidiga kyrkor såsom Chartres och andra domar. Där finner man möjligen förlagan till kyrkor med två torn, även om själva idén om tvåsamhet är vanlig i Norden. Många av de sydländska basilikorna har bara ett torn bredvid basilikan, men den gotisk perioden har ofta två torn.

Basilikan är direkt ursprungen ur klimatet och kulturen i antiken. Den består av ett stort allrum dvs. motsvarar romerska atrium och grekiska agora. Vänder man ut och in på det är det forum med stoan dvs. den skuggande pelargången. Inomhus var sidogångarna plats för folk att dra sig undan medan man exempelvis samlades i mittrummet kring en eld när det var kallt. Vid de stora katedralerna var mittskeppet allmänhetens område medan allehanda verksamhet kunne pågå i sidogångarna och tillbyggnaderna.

Den österländska spetsbågen har bredare bas och är ej så himlastormande som gotiken. Den bysantinska stilen började i Norden under 1000-talet. På de stora domarna syns ett sådant fönster knappt och man har i regel tre, medan det var en ny uppfinning när det först kom till Dal och Norden i allmänhet.

Minns att många av bankerna från sekelskiftet var byggda ungefär så. Egentligen skiljer det inte särskilt mycket från den nordiska träbyggnadskonsten. Allt från de gamla eldhusen med en eld i mitten och bänkar runt om till hallarna byggda med ett stort mittskepp och sidoskepp med bänkar eller utrymmen där man kunne dra sig undan. Rekonstruktionen av ett av Trelleborgshusen hade t.o.m. en pelargång längs ytterväggarna. Man byggde förstås efter behoven och med de material man hade tillgång till. Det är betecknande att vi språkbruket talar om skepp i kyrkorummet.

Reliefer och andra utsmyckningar gjordes säkerligen av särskilda mästare såväl lokala nordiska som invandrade mästare. Dessa lärde sig antagligen likt Villard de Honnecourt genom att som gesäll vandra runt i Europa och fylla sin skissbok. En mästere var Horder i Örsted vid Randersfjorden på 1200-talet. Hans specialitet var vridna portalpelare och vid Örsted kyrka har han på vänstra sidan ett liljeband som liknar liljestenar från Bolstad kyrka på Dal.

Vid de stora domkyrkorna fanns mer eller mindre kontinuerligt hyttor för stenmästare. De var antagligen delade i kvaderstensmästare och reliefmästare. Kvaderstenmästarna brukade hacka in sitt bomärke i stenarna. Vid Nidarosdomen, Trondhjem har man räknat 220 olika märken efter romanska och gotiska stenmästare. Antagligen har styrkan legat på 20 - 50 man under de över hundra år man höll på med storverket.

Men låt oss ta ytterligare ett par ovanliga dopfuntar.

Mönster från Lindisfarnes gospelböcker tycks också tidigt ha nått i synnerhet Norges symbolvärld i bl.a. Mammenstilen. Ringerikestilen finner man såväl i London som på Jylland, Västergötland och i Norge förstås. Träet var ett vänligt material för skulptörer som kunne använda kniv.

Men en eller två lejon och ibland med ett och samma huvud är vanligt på dopfuntar från Horsens och norrut. Lejonet var evangelisten Markus symboldjur. Kompositionen med lejonet som äter ett djur motsvarar Havsörnen och fisken, St. Mikael och Draken dvs. lejonet är kristendomens mod och styrka.

Vi kan jämföra Grindstads labyrint med Villiard de Honnecourts skiss från 1230-talet. Han var en fransk arkitekt som gjorde sin egen bygghyttebok genom att resa runt i Frankrike, Schweiz och ända bort till Ungern. Det var den gamla metoden att lära genom att se och följa andras verk.

Det som skiljer är att Grindstads labyrint överst har en slinga mer i centrum och ingången är från höger. Ursprunget kan vara att byggmästaren besökt Frankrike. En annan möjlighet är exempelvis att biskop Stenar skissat denna under sina studier i Frankrike i början av seklet. Alternativt nån annan inklusive Brynolf på Dal.

Bladornamenten får kanske sitt ursprung om vi söker oss till Tyskland och Lothar II/III hertig av Saxen från 1106. Han blev tysk kung 1125 och kröntes av påven till kejsare av påve Innocent II 1133 och hann vara det till sin död 1137. Hans imperium kallas Det heliga Romerska Riket. I kapitlet om Margareta Fredkulla nämns han som beskyddare av Knut Lavard som blev markgreve under honom. Efter mordet på Knut Lavard kunne Lothar pressa danskarna och det var början till stark dominans av de tyske i Danmark för många generationer framåt.

De saxiska hertigarna, kungarna och kejsarna hade fått sin makt delvis genom Otto I år 986 började utvinna silver i Rammelsberg, Harz i hjärtlandet. Den tysk-frankiska feodaladeln fick sin makt dels genom jordinnehav, men också genom industri och handel. Landskapen Elm och Harz blev ett säte för adeln där man talar om 500 slott och herresäten … motsvarar Själland och Fyn eller Östergötland och Södermanland som säten för högadeln. I Tyskland med dess stora folkmängd och rikedom var det förstås en mycket stark ekonomisk makt. Den tyska adeln var egentligen organiserad som den nordiska hirden fast allt i mycket större skala med flera steg i rangordningen.

Den saxiska överhögheten dog ut med Lothar och de swabiska Hohenstauferna tog över. Kanske inte så stor skillnad eftersom furstehusen var ingifta i varandra och annars lierade. I alla händelser dog Lothar 1137 och hann dessförinnan bekosta det mesta av en kyrka och begravningsplats i benedektinerklostret i Königslutter nån mil öster om Braunshweig. Königslutter har flesta och vackraste exemplen på stilen vi kan kalla stilen Königslutterstilen. Kännetecknen är attisk fot med bladornament i hörnen, pelare ofta ornerad eller skruvad, ornerat tärningskapitäl samt en ornerad tärningshatt på kapitälet samt romanska bågar.

.

Det är en korskyrka och dess korsgång är ett mästerverk i stenhuggeri. Och vad finner vi där om inte de bladfötter vi söker. Samma arkitektur finner vi i klostret i Fischbeck vid Weserstranden nån mil söder om Hanover. Båda kyrkorna hör till de få mästerverken från början av 1100-talet.

Portalen i S. Ving och kryptan i Lund har också dessa kännetecken. Portalen i S. Ving är något grov och oproportionerlig som om den vore tagen direkt från kryptan i Lund. Men frågan är sen om det är Donatus själv som står bakom stilen. Han dog redan 1035 och är antagligen inte byggmästare i Södra Ving.

Det är tydligt att även de saxiska kyrkorna är inspirerade av lombardisk arkitektur, men om det sen är tyska arkitekter och stenkonstnärer som sökt sig till Danmark och Sydsverige går förstås inte att avgöra. Däremot kan vi säga att Königslutterstilen hör till i medeltal 1130-talet.

Kejsar Lothar och kung Nils och Magnus blev förstås riktiga ovänner först efter mordet på Knut Lavard 1131, så man kan anta mycket kulturutbyte dessförinnan och även efter förstås. I detta kulturflöde gäller det danska ordspråket "Regnar det på prästen brukar det droppa på kyrkvärden" dvs. alla försökte efter förmåga ta efter de större. Ibland via mellanled … ibland direkt.

Bolstads dopfunt är ett exempel på hur man efter förmåga följt med sin tid. På Dal var förmodligen Bolstad socken stor med upp till 40 hushåll att finansiera kyrka och inventarier, så som vi ser det i början av 1500-talet. Därtill vet vi ej vilka gårdar ägdes av kyrkan från början. Men de flesta socknarna hade nog bara hälften så stort underlag och rik adel var sällsynt.

Det är rent av förvånande att se hur fort stilelementen kom till Norden, Västergötland och Dal. Förklaringen är förstås att såväl kyrklig som världslig makt sträckte sina tentakler mot det okända Norden. Påven hade den bästa organisationen där nyheter spriddes rätt hastigt från Rom till Norden.

Andra maktpolen var sen kejsar Otto I:s tid den tyska kejsaren som ville skapa ett Heligt tysk-romersk rike. Man knöt stegvis omgivande landskap till sig som markgrevar och flyttade fram positionerna. Sedan kom Hansan och en mer utvecklad handel sjövägen och det stimulerade de gryende städerna runt Östersjön och Nordens kuster.