Värdslig ordning, Dals skattebok 1413, Morgongåva, kyrklig ordning, Vadstena, markerna, ved, Dalaborgs län, Dalborgstraktaten , Bo Jonsson Grips testamente, Erik av Pommern, avelsgårdar, gärden, handtaget, sigill, kyrkans verksamhet, helgonet Gertrud

Världsliga ordningen

Gränsen mellan Norge och Dal kan ha varit ungefär samma sen Olof Skötkonungs tid. Kanske egentligen sen de första egentliga kungarna i Norden behövde gränser. Viken var i början kärnan av vad vi kallar Norge och där det var stridsäpplet mellan danska och norska kungar sen Harald Gormsens tid.

Å andra sidan gick äktenskapen i olika generationer över gränserna och även till Sverige. Det är svårt att hålla reda på alla band. Det väsentliga är dels gränsen, dels kulturinflytandet. Sen är det en annan sak att landskapet Dal och även Värmland har förlänats på olika sätt under tidens lopp.

För Dal kan vi då göra en haltande lista över kända och sannolika skatteherrar över "Dalaborgs Län" från 1000-talet. Markerna är mer osäkert även om först kända gränsen mellan Sverige och Norge har Markerna inom Dal – Västergötland. Begreppet markerna var liksom ordet ved tydligen att det var ett gränsland mellan tätbygder.

Under Magnus med Kiltens tid var markerna ett stridsäpple och glesbygden var under slutet av 1100-talet och in på 1200-talet ett tillhåll för birkebeinare, ribbungar, slitungar osv. och andra kungamakare. Därefter en okänt period fram till 1200-talet och där sen diverse frikårer strövade främst i Markerna.

Men kyrkor byggs och Dal hör till Skara stift där kyrkan bli andligt frälse med detta brev 1219:

De första kyrkorna var som sagt ofta privat initiativ. Nästa skede utmynnar i Västgötalagens kyrkobalk och man kan skönja en första vildvuxen organisation av kyrkor över landskapet. Det var då dels privata kyrkor, böndernas kyrkor och de stiftet startat. Jämsides med detta utvecklades den världsliga administrationen som använde bl.a. kyrkans skrivkunnighet.

Ytterligare en kyrklig reduktion ska ha förekommit under 1400-talet. Nästa steg var Wasatidens reduktioner, där kyrkor försvann eftersom det inte fanns folk att hålla dem i stånd när kyrkornas inkomster drastiskt minskade.

Det danska kungariket stabiliserades under 1000-talet medan maktkampen Norge och Sverige pågick några århundraden. Speciellt för Sverige är perioder av en stark feodal rådsaristokrati. Sverige blev först Sverige i mitten av 1600-talet och dessförinnan hade Gustav Wasa stabiliserat kungariket.

Innan dess var det strid mellan förmenta kungar eller stormannasläkter med arvsrätt som stred om makten inom hela eller delar av landet. Olof Skötkonung kallar sig Rex an Coll, Knud den Store Rex magna part Swaworum, Johan Sverkersson med Guds nåde svearnas kung, Magnus Eriksson kung av Norge, Sverige och Skåne med tre kronor i vapnet för första gång redan ca 1331 på mynt.

Så sent som 1502 försökte Knut Alvsson Tre Rosor till Tun hävda arvsrätt till norska kronan genom släktens ingifte. Han fick stöd av Svante Sture och bl.a. Stakerna på Dal i maktkampen … hela tiden ville herrarna och rådsaristokratin egentligen ha makten.

Helt oberoende av herrarnas maktkamp pågick livet och administrationen i gränslandet Dal och förstås på andra håll också. Ur diplomatariet ser vi små brottstycken av hur samhället organiserades i takt med behov och önskningar från en ökande centralmakt. Det var organiserande av härad, nedskrivning av landskapslagar, ordning av vapensyn, lag om gästning osv.

Ibland gällde det att stävja adelns makt och skydda bönderna … ibland att precisera adelns fri och rättigheter samt klargöra kungens makt. Ibland kom häradets folk själv på problem som måste lösas eller lagfästas.

Vi kan skönja att delning av Dalsland i två delar fortsatte genom seklerna. Dels då Margareta Fredkullas förläning och förmodligen en ursprunglig del av Västergötland, dels Markerna och båda delades i häraden i takt med folkökningen.

Antagligen var då Margaretas ursprungliga del det senare Dalaborg län Sundal, Nordal och del av Tössbo dvs. Ånimskog och Tydje. Denna delning kan förstås gå mycket längre bakåt. Ett knappt tiotal forskare har försökt definiera Vedumprästens gränsdokument, ett tillägg till Äldre Västgötalagen, vilket förmodligen anger gränserna för Dalaborg län.

För min del ger jag Sixten Simonsson rätt. Hans definition vid norra gränsen stämmer överens med en karta från 1890-talet och där det t.o.m. finns ett "Löfnäs" där gränsen går i Vänern. Denna gräns sammanfaller med Tydje norra sockengräns så att denna socken samt Ånimskog hört till Dalaborg län.

Vi kan inte fastställa alla läntagare genom seklen. Men man skönjer åtminstone tidvis två sorters läntagare. Dels de som haft hela Dal, dels de som haft del av Dal likt Margareta och då med eget gods därtill. Först fr.o.m. Wasa-sönerna blir det någorlunda klar delning mellan kronans gods och privat släktgods även om vi kan skönja det från 1200-talet och framåt.

Mellanspelet med Dalaborgs slotts drygt 100 år är förstås spektakulärt eftersom det finns ruin kvar. Hertigarna byggde på arvejord och folket på Sundal i synnerhet torde ha klagat … men det tycks de ha gjort även för runt 3000 år sen när Kårehögen byggdes. Det tycks vara ett äkta folkminne att en höjdare begravts där i en kohud … Därmed sagt att man ska ta försiktigt på allehanda krönikörer och deras uppgifter om bondeplågare. Det hör till saken att klaga över skatter och pålagor och ju mer, desto oklarare syftet är.

Efter kung Håkan Magnusson avtal med Albrekt 1369 om att hans var bl.a. Dal skriver han 6 okt 1370 brev till Värmland och Dal och förbjuder dem hysa Sven Baesson. Det antas att hallänningen Peter Porse haft Dalaborg vid denna tid, men efterföljts av Ulf Jonsson Roos af Ervalla, som var hövitsman och häradshövding på Nordal.

Sen är det olika uppgifter och kanske sammanblandning med Ekholmen att Klaus Flemming satt där 1390. Å andra sidan har vi Erik Kettilsson Pukes brev från 1388 skrivet på Dalaborg och han dog 1396 och begravdes i Vadstena. I Vadstenadiariet kallas han "marsk i Värmland", men nämner aldrig Dal i den version jag har läst. Däremot sägs i ett brev att under hans tid hör Nordmarken till Dalaborg län. Gränsdragningarna var kanske beroende av hur stora förläningar de fick.

Erik Kettilsson Puke, Framåtvänt Vinge var marsk dvs. överbefälhavare och trogen drottning Margaretas familj. Släkten hade sina rötter i Östergötland men han tillskrivs Värmland och det är väl knappast fastställd vem var längivare för Dalaborg.

Han hade Dalaborg i förläning antagligen 1373 när han tituleras riddare vid underskrift av dokument när riddaren Knut Algotsson, Hafridssonätten och Jon Martinsson, Sörum Norge reglerar räkenskaper efter Knuts fars skuld rörande 2000 mark svenska. Men vem var borgherre? Margaretas tillsättning innebar med säkerhet att hon fick fortsätta att ha Dal i förläning. Senare när Erik av Pommerns tillsattes försäkrades hon Dal till döddagar varefter det skulle återgå till kronan.

Det är lite osäkert att automatiskt anta att den som skriver under brev automatiskt varit bosatt på angivet gods.

Nästa hållpunkt är förstås Dalaborgstraktaten och frågan om vem som fanns på Dalaborg 22 och 23 mars 1388. Det finns inget direkt svar men vi kan ställa en del frågor. Dalsland i sin helhet hade varit förlänat till norska kungahuset och fortsatte antagligen att vara Margareta av Unionens förläning. Hon hade redan som 10-åring fått Halland och Bohuslän och Varbergs slott och hennes brevväxling med de svenska riddarna under Dalaborgstraktaten kan lika väl vara skrivet där som på Bohus eller Dalaborg.

Alla ämbeten behövde förläningar som lön och underhåll. Därtill hade man behov av gårdar, slott eller hus att uppehålla sig på när man var i landskapet. Margareta av Unionen arrenderade troligen Hjelmsäter m.fl. på Koll för detta ändamål. Det är osäkert om hon vid någon tid använt Dalaborg i samma syfte. En öppen fråga är också om Dalaborg med avelsgårdar var kronans eller privat kungligt liksom en del gårdar vid älven och vilket kan kallas gammalt folkungagods, lika väl som några gårdar i Gestad och på Nordal.

Frågan är om och när Dalaborg med underhållslän tillfördes Erik Kettilsson Puke som skriver ett av breven runt svenska rådsaristokratins val av Margareta även som Sveriges drottning. Efter sin sons död hade hon passat på att av danska stormännen vid Danehof i Slagelse bli vald i normal ordning i Viborg och sen resten av Danmark. Vid Kyndelsmässa var hon i Norge och blev vald. Frågan är sen var befann hon sig när hon tillsattes i Sverige …

Det är egentligen ingen betydelsefull fråga. Mer intressant är ordalydelsen:

Här är det inte tal om en folkvald drottning. Inte ens om att hela Sveriges adel tillsätter henne … observera ordet TILLSÄTTA. De tolv namngivna männen har mycket i bakfickan. Dels fullmakten att tillsätta Margareta, dels Bo Jonsson Grips testamente eller i klartext makten över allt Bo skrapat samman som Sveriges största jorddrott och länsherre. I praktiken Sveriges verkliga härskare under slutet av sin levnad. Därtill fanns gemensamma intresset med Danmark och Norge att få ett bättre avtal med Hansan och grevarna i Holstein än att låta Albrekt och mecklenburgarna ta makten i Sverige.

Sen kan man bara spekulera i om rådsherrarna trodde de skulle få lättare att manipulera en kvinna på tronen … alternativt att en kvinna skulle kunna få de makthungriga att hålla fred. Samt kanske nog så väsentligt att alla kunne hoppas på en bit av kakan efter Bo, som genom sitt testamente velat tillse att rådsaristokratin behöll makten. Rådet hade haft det mesta av makten i Sverige sen 1369 när Bo blev drots. De svenska krafterna hade tagit makten och hade Albrekt i sitt grepp. När Bo dog 1386 försökte Albrekt återta makten och förstås även alla gods och borgar.

Resten av brevet ägnas åt att dela Bos kvarlåtenskap och makt och där man tycks kunna förstå att hon själv i brev lagt fram förslag om detta "såsom hennes brev därom säger"… denna mening gör det oklart var hon själv närvarande vid alla tillfällen?

I tillägg till detta finns en särskilt fullmakt given av samma herrar att hon får förhandla med grevarna av Holstein och Hansastäderna. De fick snart nog upp ögonen för att Margareta var minst lika kraftfull som Bo Jonsson Grip. Men så länge de tjänade på det var de förstås nöjda. För svenska adelns del var detta slutfört först sen man gjort sig av med Albrekt efter slaget vid Åsle nära Falköping året efter.

Erik av Pommern valdes vid Mora stenar 1396 och så länge Margareta levde kunne man hålla tyskarna stången, även om vitaliebröderna var en besvärlig fiende. Efter Margaretas död 1412 talar Eriks skattebok 1413 om två län Dalaborg och Ekholmen. Förmodligen hörde då Sundal, Nordal och möjligen Tössbo till Dalaborgs slott som underhållslän. Ekholmen och dess slott hade resten och var förlänat till Eggert Kale. I annat brev kallas det även Kale län och därtill hörde även Walbo och Vedbo … Hur det var med Nordmarken och Tössbo finns inte nämnt i dokument.

Eriks skattebok säger oss dock att åtminstone på papperet var beskattningen laglig och man gör en justering av priserna för naturaprodukter efter inflationen. Margaretas håg hade varit en rättvis union även om det inte sen var utsagt var unionskungen skulle tas ifrån. Den senare praktiken blev sen att danskarna tog kronan och det utvecklades till enväldiga danska herrar och det blev unionens fall.

I synnerhet Sverige vad vi kan se var under tidig medeltid federativt inriktat med en bångstyrig hird eller aristokrati.

Sen kom då Engelbrekt och vi vet att Dalaborg brändes. Karlskrönikan talar om en dansk fogde Palle Joensen och krönikan har kanske rätt att folket ville slippa en utrikisk herre. Därför bistod de Peter Ulfsson Roos när han i upprorets spår krävde att få borgen och sen brände ner den. Utgrävningarna visar att borgen troligen har varit utsatt för eldsvåda ytterligare två gångar men byggts upp på nytt.

Däremot vet vi med säkerhet att Ture Jönsson passat på att förse sig med avelsgårdarna Bred-gården och Hallebo (Nygården och Kambol) eftersom det finns dokument om detta. Därmed sagt att det var inte bara utrikiska herrar som skodde sig utan det var vanligt bland överheten.

Tidigare nämndes räfster och rättarting 1396–97 då kronan återtog eller återförde gårdar tjänstemännen hade köpt tvärt emot reglerna för förvärv. bara gårdar utan även kyrkor tillhörande krona och stift. Men även kyrkorna hade passat på att öka sitt innehav … var detta möjligt tack vara pesten 1350 och även senare nämner Vadstenadagboken pest. De senare kan dock ha varit vanliga influensa med kraftiga verkningar i dåtidens landskap och boende.

… kort sagt man måste se upp med krönikörers automatiska nedsabling av herrar och idealisering av folket samt att de utrikiska skulle vara värst. Diplomatariets dokument och Bolstads kyrkoräkenskaper låter ana en inflyttning av möjligen danskar och norrmän under Unionstiden även inom böndernas lagrum. Det var naturligt om Bolstads kyrka försökte få landbor på sina gårdar.

Det var vanligt att en del av inflyttarna fick efternamn upplänning, västgöte, dalbo osv. Inom Skår Västergötland finns en gård som kallas Dalbogården, vilken kan ha tagits upp av en dalbo eller en utskickad av Stakerna som ägde Skår en tid. I Västergötland innebar ägandet av en by ofta att man ägde kanske 5 – 7 gårdar som byn bestod av och där varje gård i regel räntade mer än en gård på Dal. Långby är en vanlig byform den dag i dag på Västgötaslätten.

Inom adeln var det ständiga äktenskap över gränserna och en del historiker anser att det i själva verket var en grundval för att Unionen skulle bildas eftersom de praktiska banden fanns redan. Unionen undergrävdes dels av de utrikiska makterna, dels om kungamakten eller aristokratin använde sin makt fel och fick folk och adel att se sig om efter andra herrar.

Dal var förstås för lite för att det skulle finnas många adelsmän … ett dussintal kan anas, medan övriga landet inte var stort större i relation. Tolv herrar skrev Dalaborgstraktaten. Det finns plats för 88 sigill i dokumentet där Margareta förlänas Dal i samband med Eriks av Pommerns kröning. Han dubbade 133 nya riddare från hela Norden vid sin kröning. Större var inte hela Nordens adel … Dal erövrades av Ture Jönsson med hjälp av ett 40-tal man då kung Hans kastades ut.

Sammanfattningsvis får vi då läntagare för åtminstone Dalaborg län var Margareta Fred-kulla och hennes arvingar och det övergår i folkungarna. Sedan början av 1300-talet det korta mellanspelet med hertigarna och där hertig Erik får Dal.

Hertiginnan Ingeborg behöll förläningen under sin livstid. Det är rimligt att anta att Anund Sture har varit hövitsman på Dalaborg. Oklart om hon residerat på Dalaborg eftersom hennes brev är skrivna på det lika nya Axevalla dvs. även Västergötland var hennes län.

Här får man skilja på att nån kunglig i regel hade hela landskapet Dal som en del av sina förläningar. Hövitsmän eller fogdar hade borgen så länge den fanns. Senare vet vi inte var de hade sitt säte. Ibland kanske på sin egen gård.

Ett mellansteg är att drottning Blanka hade Dal plus Värmland och Bohuslän i förläning.

Margareta av Unionen fick bl.a. Dal på livstid till sin död 1412. Hon förlänade sedermera Dalaborg och Ekholmen till väpnarna Tord Klausson och Tord Skytte från 1396. Efter Margareta övergick landskapens förläning till Erik av Pommern och han förlänade åtminstone borgen Ekholmen vidare till Eggert Kale.

Under Christoffer var Dal drottning Doroteas förläning. Då förekommer Lars Snakenborg och Tideke Tärnevis som riddare (hövitsman) och häradshövding. Dessa danskar plus en viss inflyttning av andra danskar var antagligen en börjande tagg som ledde till att dansken kastades ut för gott.

Vid Kalmarmötet hade man lovat Roskildebiskopen Peter trohet, samt uttalat att alla tre riken för evigt skulle vara förenade under en kung, Det sägs i brevförteckningen från 1429 som nämner bl.a. förläningen. Det var förstås inte meningen att Danmark skulle ta monopol på makten och bli herrar i de övriga rikena.

Slutligen gav kung Hans Dal till drottning Kristina. Det är huvuddragen och riksföreståndares perioder är korta mellanspel.

Egentligen kan man säga att det var "Drottningarnas" Dal från Margareta Fredkulla till och med Kristina av Danmark

Här en preliminär analys skatteboken upprättad för Erik av Pommern. Den ger lite proportioner på hur stort Dal var vid denna tid. Om jag nu tolkat siffror och beteckningar rätt fanns mindre än 300 skattskyldiga vid den tiden.

Eggert von Kalen var länsherre på Dalaborg och invandrad från Mecklenburg till Unionen känt 1403–1421. Hans vapen var en stormstege. Enligt detta tycks han ha bott i Tössbo där det fanns gott om lediga gårdar efter räfsten. Tillsamman med honom nämns nio andra män vid namn. Här antas att de är frälsemän.

Därtill nämnas 2 tjänare på Nordal och där man då kan fråga sig om det fanns en skattebefriad herre på Nordal? De 6 bönderna var antagligen skattebefriade med skyldighet att rusta. Det tycks ha varit innebörden i ordet bonde vid den tiden. Eftersom kronan ägde 7 gårdar på Nordal i slutet av seklet är det möjligt att man haft kronogårdar man tilldelade en tjänsteman eller flera för den tid de verkade på Dal.

Sigurd Gregersson

Sigvid Redarsson

Tössbo Eggert Kale, länsherre

Sigsten, hans son Helge bodde i Vadsbo

Valbo Björn Elofsson

Orm i Tångelanda

Birger i Häre

Torbjörn i Stigen

Johan Gudvidsson

Dessa behöver inte ha haft eget vapen utan kan ha varit lågfrälse med rustningsskyldighet eftersom ordet nådefrälsemän används i sammanhanget. Björn Elofsson i Valbo kan vara samma som nämns i Räfsten 1397 efter att ha tillskansat sig tre egendomar i Tössbo.

Vidare noteras då tre avelsgårder på Sundal och det är rimligen Dalaborgs avelsgårdar. Det var dem nån av Tre Rosor tillskansade sig när Dalaborg blev ruin.

Landborna är antagligen på kronans gårdar. Kyrkan var antagligen befriad från insyn och hade sin egen redovisning. På Dal fanns Skaras domprosteris landbohemman inom Vedbo och Tössbo i närheten av domprostkyrkan i Edsleskog.

Ett fåtal kyrkor hade och fick ett stort jordinnehav med tiden. Under tidig medeltid var de helt skattebefriade från statsskatt. Efterhands smög sig skatterna på. Däremot hade de plus sockenborna skyldighet att betala gengärd exempelvis när biskopen kom på visitation vart fjärde år och fick ha 12 män med sig under två dygn plus en dag.

Sämjomän är skattebetalare dvs. bönder

Lejemän är rimligen arrendatorer och där underförstås ägare i lika mån. I detta fall är det säkerligen kronan som ägare. Räfsten 1397 drog in 46 gårdar till kronan i Tössbo härad. Det är säkerligen en del av dessa som utarrenderats. Dessa är i texten inom parantes och kan möjligen ingå i sämjemännen. Vidare sägs att det är två socknar dvs. att länet möjligen inte varit mer än två socknar av Tössbo … Ånimskog och Tydje?

Den lilla sammanställningen ger proportionerna på strax under 300 skattebetalare, vilket i innevånare kan vara ungefär tre gångar högre om nu inte gårdarna var ättegårdar utan möjlighet att uppskatta antalet medlemmar av familjen. Men då högst någon gång fler personer.

Gärden var en kollektiv avgift som sen delades upp på var och en efter förmåga. Den beräknades ursprungligen efter en viss avgift per sådd 1/24 markland eller efter 3 marks värde i kor. Till ovanstående kommer att sämjemännen i Valbo betalade gemensamt 178 mark.

Egentligen skulle fria män vara befriade från skatt var grunduppfattningen. Men kungen kunne för vissa ändamål begära en gärd. (gengärd var för hans resor) Det kunne vara för krig, eriksgata eller annat specificerat ändamål. Så småningom blev denna gärd en bestående skatt. Det tycks ha varit fallet i Västergötland rätt tidigt.

Landskapen hade något olika traditioner att räkna än det ena och än det andra. Därtill kommer att beskattningsgrunderna ändrades under tiden lopp. I böckerna om Dal söker jag så gott det går följa Västergötlands kända regelverk och endast i nödfall ta annanstans ifrån.

Drottning Margareta hade en hård beskattning under de första åren av 1400-talet och den omfattade alla. Genom räfster fick hon större skatteunderlag såsom på Dal 1396–97. Å andra sidan skulle ämbetsmännens privilegier garanteras och bönderna garanteras att de inte våldgästades.

Det var ett led i en skatteomläggning som syftade till att alla parters utgifter och inkomster var bättre reglerade. Att det ej måtte leda till att ämbetsmännen försnillade skatteunderlaget och själv köpte upp gårdar eller tog åt sig. Exempelvis genom att betala restskatten och behålla gården åt sig.

Antagligen har även Dal berörts av ett år 1403 av tre rådsherrar utarbetat betänkande om hur mycket allmogen skulle utgöra till slottens spisning … gällde då Dalaborgs slottslän. Fyra män, sammanslagna i en gärd skulle utgöra en individuellt delad naturaskatt och därtill 24 dagsverken om året i slottslänet.

I praktiken var detta egentligen bara att säga, att istället för att betala skatterna till kungen eller en länsherre skulle de leveras i natura till slottets förråd. Slotten hade i regel en hövitsman och en ständig förläggning av ett antal knektar och eventuellt svenner dvs. adliga ynglingar på väg uppåt i karriären vidare till väpnare och riddare och sen som äldre riksråd.

Om Dalborna har knotat och sen gärna brände Dalaborg är det antagligen denna ordning man retat upp sig på. I och med att man hade slottet framför ögonen såg man vad som försiggick. Det var inte sagt att de såg någon speciell nytta med det. De tyckte kanske att deras skatt gick till strunt.

Sen var det kanske besvärande att ha fogden och knektarna så nära. Innan Dalaborg och efter syntes kanske kungens fogde bara vart fjärde år i uppbördsärenden. Han brukade dock vara bisittare på ting, men med denna lilla befolkning är det inte säkert att det hölls ting så ofta.

Morgongåva var en väsentlig del av ägoskiftena och i synnerhet inom adeln. Vi ser det i föregående morgongåva så tidigt som mitten av 1400-tal. Den hade inskrivits i landslagen ca 1350 och det är den Sven hänvisar till.

Svens är dock inte särskilt stor, men kanske typisk för Dal. Det tidigaste gåvobrevet är från 1379 då Anund Nykommen skänker sin hustru Kristina Persdotter Hanebol och Bar-dabolet med kvarn i Åmåls socken. De övriga tre i diplomatariet är nog av storlek högadel om 1000 mk och storleken några tiotal gårdar. Första 1437 är väpnaren Erik Sämundsson, Väse dvs. sannolikt Välingeätten som ger sin Estrid 1000 mk i guld och penningar i Viken gällande mynt och i gåvan ingår tre gårdar på Sundal.

De två andra av samma storlek och ena är Knut Posse till Birgitta Sture med ett tiotal gårdar på Dal ingående. Pappa Lage Posse hade dammsugit Dal och andra landskap och byggt upp en förmögenhet. Lage fick 1457 livstids förläningar på Dal för sina insatser för landet … Knuts sonson Knut Posse fick 1496 betalt för Viborgska smällen.

Broder Nils var inte sämre med lika mycket till Margareta Ivarsdotter. Oklart om hon var från Såtenäs eftersom Nils är den första som skriver sig till denna gård. Hans brorsöner väckte åtal om lösöre om möderne arvs som skulle ha förts från Norge till Tun. Förlikning uppnåddes i alla vänskap i godemäns närvaro.

Landslagens paragraf var ett lagfästande av praxis efter Birger Jarls överreklamerade lag om att i Östergötland och med tvång i övriga landet är kvinnan en halv man. Dock började praxis utvecklas att kvinnan istället vid "handtaget" fick en morgongåva … efter 1644 hette det "efter stånd" …

Vi ser i Svens exempel att det är runt 5 mantal inom Daladeln. Ingeborgs morgongåva var en sjättedel av Svens arv på Dal med Dyngovik eller Dingelvik som sätesgård … En senare generation på Dingelvik hade problemet att en dotter gifte sig under sitt stånd. Brodern löste det genom att skänka en helgård till systern.

Svens arv var på minst 3 x 5 mantal och dotter Ragnilla fick arvet på Sundal och i Walbo och gifte sig med Gudmund Torbjörnsson till Forstena. Deras ende dotter Ragnhild gifte sig till Häggatorp och blev anmoder till den egentliga Forstenaätten, vars fem söner fick i känt arv tre helgårdar var förutom på Dal i Levene gäll Ulfstorp samt Forstena, Lunden, Nygård m.fl.

Dotter Bothild fick sitt arv i Norge. Dingelvik gick till Karin I och därpå följer i det närmaste en tradition av kvinnor på Dingelvik med hela fyra Karin och ett par Margareta fram till Karin IV Svenske i slutet av 1600-talet.

Senare under 1600-talet blev gåvan i allmänhet ett säteri eller 6 mantal inom högadeln, medan lågadeln nöjde sig med ett mantal eller två. Bland bönder var det minst 6 rdr men kunne uppgå till mellan 20 och 30 rdr. För böndernas del var det knappt ens del i en gård utan mer som en ko eller två som barnaföda. Bland bönder var det då dels arrangerade handfästningar eller efter mökränkningar, där man i de flesta fallen fick ihop det. Annars fick barnafadern ge minst 6 rdr i tvungen morgongåva även om det inte blev giftermål.

Morgongåvan åt drottningar var förstås flera landskap allt efter stånd. Herrar har förstås högre stånd!

Handtaget är efter vad jag kan se minst 4000 år gammalt på Dal. Det syns på Laghällen i Högsbyn. Ännu under 1600-talet var det enda viktiga bland bönder, att man fick ihop det och tog hand på det. Det var främst för att skydda "tredje man" eller det ofödda barnet. Bland adeln skyddade det arvingarna från faderns mer riskfyllda liv. Dödligheten bland adelns män var uppskattningsvis dubbelt så hög som bland bönder i vuxen ålder.

Giftermålet med ring är senast från bronsåldern, där man i danska gravar har funnit kvinnor med ring på höger ringfinger på danskt vis … i min ungdom förlovades man med ring på vänster ringfinger.

Morgongåvan fanns i tidig germansk rätt och är aktuell med självständiga familjer. I ett kollektiv ingår barnen i kollektivet och är tillförsäkrade en försörjning. Det är möjligt att "guldgubbarna" från omkring Vendeltid är just en morgongåva. Sannolikt är detta en sed bland överklassen i första hand. Därtill finns den manifesterad i en del namn. I Sverige finns t.o.m. ett ortnamn, påminnande om att då som nu la man viktiga företeelser till folkminnet genom att fästa det exempelvis i ett ortnamn.

I äldre språkbruk kallade man det "hinderdagsgäv". Ordet hinderdag tolkas följaktligen som andradagen eller dagen efter när morgongåvan gavs efter bröllopet. Dock torde rätta tolkningen vara förfallodag eftersom morgongåva även gavs om bröllopet av nån anledning inte blev av. Brevet är skrivet efter samma mall som användes vid skaftebrev och hela ritualet inklusive de deltagande är som vid skaftning. Bönderna … kallas faster på folkspråket, sägs i skaftebrev av Magnus Ladulås 1281 … är en garanti att socknen kommer ihåg vad som hänt.

Herrarna inklusive sigillen är en garanti för äktheten i det skrivna. Sigill för att minnet av detta inte ska falla ur minnet genom tidens gång, sägs i ett annat brev. Sigillen och vapnen gjorde att det var lättare att hålla reda på varifrån de mer rörliga herrarna kom dvs. vilken ätt de tillhörde. Det var inte minst den officiella sidan där i regel minst en av undertecknarna var häradshövding, fogde, skrivare, präst eller liknande i landskapet även om det inte syns eller skrivs ut. Samtiden hade reda på sina ämbetsmän vid olika tider.

Morgongåvan gjorde adelns kvinnor självständiga i ekonomiskt avseende. I Västsverige var kvinnan oftast andra halvan av boet. Det andra synsättet från öst och kontinenten var att mannen ägde sin kvinna inklusive egentligen hennes arvsrätt. Detta i kraft av att han ägde två tredjedelar av boet som arv och var patron på sätesgården.

Arvet delades efter vardera partens död. I språkbruket talade man då om fäderne och möderne arv. Det har egentligen ingen betydelse hur man uttrycker det. Eftersom vi oftast följer bara manslinjer blir det ibland svårt att få reda på kvinnans morgongåva och arv och vad det blir av det.