sammanställt Bengt Hemtun

medverkande Kjell Åberg och Tommy Andersson

1997

Stakeätten växer, Svante Nilsson Sture, Kyrka till adel, Rydboholmsbrevet, Marutiz Olofsson Stake, Gripsholmsbrevet, Magdalena Sparres brev, Kinnekulle, Amund Svensson Stake, Olof Amundsson Stake, Gustav Wasa, Erik Amundsson Stake

Stakeätten växer till sig

Nån gång under arbetet med Stakernas krönika stod jag en klar dag vid Vita Sannar och såg ett blånande Kinnekulle på andra sidan.

Än var det Bjørnstjerne Bjørnsens vers ur Synnøve Solbakken i brottstycken i örat:

Den handlar om ungdomens trånande efter äventyr och "något" som drar. Vi sjöng den såväl på Själland som i Östra Nyland i folkhögskolan. Sånt sitter i sinnet, fast man då oftast bad mig dämpa min kraftiga röst. Jag har aldrig haft målbrott och har minst tre röster. Vardagens låga ljusa … sångens kraftiga som hörs i tre socknar … en falsett jag använder när jag härmar fåglar eller skojar med det gåtfulla folket … det är "de smaa på jorda". Detta var ett harsprång.

Än minns jag då brottstycken om min legendariska morfar. När han skulle fria gick han till fots drygt en mil från Brofjället, Norra Karelens högsta fjäll. Vid sjön Pielinen lånade han en båt och rodde drygt en mil över sjön … sen några kilometer till fots till mormor … tala om kroppars dragningskraft.

En tanke kom att runt 1460 på våren kanske stod den unge Amund Svensson på samma ställe. Han såg trånande mot Kinnekulle och en viss gård, där en Birgitta gick med en inåtvänd blick och lyssnade på den tysta vårsången från andra sidan av Vänern. Kanske han tog en båt och följde bärvågen.

Dessa unga tu måtte ha varit älskliga varelser. Inte bara det att Birgitta och hennes systers styvfar var så förtjust i dem att han skänkte hälften av allt han ägde till dem. Det är också frågan om Stakevapnet. Det antas ha tillkommit med den unga Amund … jag kan höra hur den unga Birgitta viskar "ta en liljekonvalj i vapnet!"

Det blev en vit liljekonvalj på en Vänerblå botten … något helt ovanligt egentligen inom den standardiserade heraldiken med utländskt inflytande … så småningom blev det även en trädgård på Berg för att skugga liljekonvaljen kantänka.

Kungariket blir till

Nu är det inte meningen att här leva in sig i enskilda Stakers liv. Detta är avsett som en berättelse rätt upp och ned utifrån de dokument vi har tillgång till. Ett försök att värdera om de är sanna … första hur det kändes och vilka omständigheter folk levde under … försöka pussla ihop bitarna och överbrygga luckorna. I det långa historiska perspektivet lämnar få människor spår. Men om man har tillgång till tillräckligt många vittnesbörd blir det sammantaget ett meningsfullt lapptäcke.

Vanliga bönder lämnar få spår. Det är först i.o.m. skrivna samlade domböcker man kan samla data om dem. Adelns liv kan man i viss mån fånga cirka 150 år tidigare än böndernas. Exempelvis därför att adeln först insåg värdet av skrivna ägodokument.

Adel är ingen ny företeelse historiskt. Om man ska vara riktigt noga har det pågått minst 4000 år med en klass som tar sig makt. Adeln märktes inte i den glest bebyggda världen förrän befolkningen började öka snabbt. Dess privilegier hade bättrats på så att de egentligen blev en stat i staten. Det märks egentligen hos oss först under 1800-talet med snabbt ökande befolkning och jordhunger. Innan spelade det ingen roll om en folkgrupp ville vara herre-män. Det fanns plats att breda ut sig. Herremännen behandlade förstås folket rent allmänt rätt bra. Det var en förutsättning för hög produktivitet

Vår Europeiska samhällsordning var fram till vår tid att några intressegrupper bildade sitt eget lagrum och förväntade att andra lagrum respekterade detta. Bondelagen var för bönder, stadslagen för stadsbor och herremännens för herremän … det moderna klasstänkandet kan inte brukas som måttstock på forntidens glesbygd.

Sen är det en annan sak att adelns lagrum skenbart ökade snabbt under medeltiden. Man bör dock betänka att under Erik XIV:s tid 1560-tal fanns bara 123 adelssläkter i dåvarande Sverige mindre än dagens. Av dessa kunne 12 räkna 4 led bakåt och bli friherrar och endast 3 kunne räkna ytterligare ett led och bli grevar. Det var något av en felräkning när kung Erik trodde att han kunne införa engelsk adelsordning i "lilla" Sverige för att imponera på en engelsk prinsessa.

Adeln med möjligheter såg förstås gärna att de fick möjlighet att roffa åt sig. På runt hundra år från Johan III:s säteriordning hann man se att man måste sätta stopp för det om det skulle bli skatteunderlag. Man insåg att om adeln tog de högre befattningarna måste den få sin lön nånstans ifrån. Den kunne inte förbli ett skattebefriat frälse som därtill skulle ha lön. 1686 var det slut med svågerpolitiken mot adeln.

… I våra dagar försöker regeringen stötta den moderna adeln. Den tackar och tar emot och stoppar på banken eller spekulerar utomlands. Några nya arbetstillfällen blir det inte. Vist kan man dra vissa paralleller till det förgångna. Egentligen betyder feodaladel en klass som äger särskilt mycket. Det kan bara ske på andras bekostnad.

Det gick inte att låta den jordägande adeln ta monopol på all produktion. Samma sak hade egentligen hotat med kyrkans stora jordägande innan reformationen. Följden av den blev en jordägarreform, dock för det mesta så att kyrkans gods gick till adeln.

I våra dagar inser en del av oss att människan förbrukar jorden och sågar på den gren Han sitter. I klartext de förnöjsamma på medeltiden var vida klokare, utan att kanske veta det. Det var kanske instinkt att aldrig ta ut av jorden mer än nödvändigt. I våra dagar är det kult att förbruka.

Men man skulle nog inte ha kunnat ens om man velat stå utanför den trend som synes oundviklig. Det var hotet utifrån. Inte bara att dansken skulle ta över. Vid ett tillfälle gav svenska riksrådet drottning Margareta fullmakt att förhandla med Hansan. I klartext Heliga Romersk—Tyska Riket skulle ha tagit makten om inte Norden byggt upp en inre makt.

Denna slutsats innebär inte att vi i våra dagar ska vara så enfaldiga att vi skyller på yttre krafter, när vi inte vill ta tag i oss själva och leva förnuftigt. Skillnaden mellan då och nu är att vi trots allt har mer kunskap om följderna och nya möjligheter än då. I teorin borde vishet kunna vinna över dumheten.

Amund tituleras väpnare i brev 1477 och blir häradshövding 1502 och sista dokumentet av honom är av 1505. Däri framgår att han har varit med marsken Svante Nilsson Sture (Natt och Dag) i Norge 1502. Det var ett led i upproret mot kung Hans. Knut Alfsson Tre Rosor och Nils Ragvaldsson Välingeätten var ledande och ville rycka lös Norge.

I synnerhet Knut eftersom han räknade rötter från Håkan V och tyckte han hade rätt till norska kronan. Knut Alfsson lockades till förhandlingar på Bohus av Henrik Krummedige. Han blev dock svekligen mördad trots utlovad fri lejd till förhandlingar. Sten Sture skickade förstärkningar och under Svante trängde man in i Norge och till Tönsberg slott och brände det. Krigen var stormännens sak och Svante hade förmodligen som han brukade lovat att de som hjälpte honom skulle hållas skadeslösa.

Knut Alvsson hade liksom Nils Ragvaldsson och många västsvenska ätter rötter över gränsen och räknade även rötter till Hafridsättens Upprättstående lejon. Rötterna hade förstås växt till sig under unionstiden. Det gör att man får fråga sig om Stakerna hade rötter eller kom från Norge.

Änkan Mette Ivarsson Dyre blev omgift med Svante Sture. I ett brev 1507 till maken fjäskar hon för honom och längtar efter honom. Ture Jönsson Tre Rosor har fjäskat för Kristina (dotter?) och gett henne en häst. Nu ber hon att Ture ska få räntan av ett härad Nordmark eller Kinne … vilket Ture själv bett om tidigare för sina tjänster som krigsherre i gränstrakten.

Amund blev av med gods under Norgekriget och fick räntan av 7 gårdar som kompensation. Men (kungens fogde?) Knut Knutsson hade berövat honom 36 mark i avrad. Samtidigt säger han att han är för sjuk att komma till avtalat möte med Svante.

Man får fråga sig om sjukdomen var försiktighet eftersom det i det läget var osäkert vilken sida skulle vinna. Brevet är skrivet i början av året och julafton samma år tog dansken Olofsborg och Nils Ragvaldsson dog av såren under flykten. Året därpå var blodbadet i Kalmar så det gällde att balansera på svärdsklingan.

Jämfört med vår tid finns det en del underdånighet i brevet. Dåtiden höga herrar trodde väl ofta att de ägde hela riket även om det var till låns. Kanske adeln egentligen fjäskade mest. Högre titlar och ämbeten utdelas oftast av kungen och till de denne ansåg förtjäna det eller kunne vara till nytta för rikets ärenden. Så det gällde att hela tiden ha känsla i fingerspetsarna för att bevara gunsten.

Vid denna tid hade adelskapet redan varit ärftligt bortåt ett par hundra år. I början var annars titlar och förläningar tidsbestämda och gällde bara ifrågavarande person. En sund princip kan man tycka. Det är svårt att se att efterkommare i många led ska tjäna på någon gärning en avlägsen förfäder gjort.

Det ärftliga frälset ledde till att adeln behöll gods de egentligen fått i tidsbestämd förläning. Detta kunne ske eftersom det var en "personlig" förmodad gåva av kungen. Vid kungaskiften var det förstås svårt att hålla reda på sånt. Det var egentligen förbjudet för adeln att köpa upp skattejord, men svårt att övervaka. De som fuskade riskerade dock att bli av med förvärven. Dels kunne avlägsna släktingar klandra, dels var det i kungens intresse att ha så mycket skattejord som möjligt att beskatta. Den gamla adeln och Stakerna viste bättre och under 1500-talet förtjänade och köpte de mycket kloster- och kyrkogods, vilket aldrig klandrades.

Av detta brev kan man ana att Stakerna var på väg upp i hierakin. Att de inte syns i brev och protokoll kanske mest beror på att det fanns så få offentliga tjänster. Andra tog dem och mycket bestämdes från Stockholm och hade tidigare bestämts i Köpenhamn.

Olof Amundsson tycks ha varit gift två gångar. I andra giftet runt år 1500 får Stakerna andra hälften av Eggert Grupendals arv. Holmfrid Toresdtr Byting och Nedåtvänd Musselskal och med ursprung Stola, Strö för med sig Råbäck på Kinnekulle och Håberg i Flo. Därmed var Stakerna inte bara rika utan inne i västsvenska högadeln.

Under de första årtiondena av 1500-talet var det litet spänt på Västkusten. Därom vittnar en del brev mellan Severin Skåning och Lasse Winter, fogde på Dal. I ett av breven 1517 ber Severin att Lasse tar med sig Olof Stake till en palaver om gränsfred och annat.

Stakerna hade en befäst ställning bland allmogen på Dal. Allmogen ville alltid ha ledare från det egna landskapet. Stockholm ville ha sina egna som kunne "spionera" på folket.

Olof tränger sig inte på precis. I synnerhet slutet av brevet kan knappast sägas vara underdånigt. Både far och son skriver en bra svenska och mallen tycks vara densamma. Fattig kan han väl knappast sägas vara eftersom han redan i seklets början gifte sig till Råbäck och Håberg m.fl. och fadersarvet är nog större än 36 mark. Man överdriver lite på alla håll.

Han skriver om svenner, vilket är detsamma som adelsmän i förre fogdens tjänst. Det underförstås att han är ett snäpp högre på rangskalan dvs. i klass med minst fogdar och häradshövdingar. Den lilla meningen, att han inte har något annat att berätta antyder dock att han haft en viss ställning. Detta är då antagligen en följd av det spända förhållandet till Bohuslän. Brevet är skrivet i Tillhagen. Det var en av kronans gårdar.

Svaret kommer direkt och redan 8 maj är en ny fogde etablerad. Algot Kruse skriver till Sten Sture och berättar att Lasse Winter lånat 600 mk av bönderna, vilka krävar dem nu. Sen skriver han om Olof Stakes fordran efter sin far. Han ber om råd hur han ska förfara med de 7 kronobönder i Holms socken Olof Stake tagit över efter Lasse Winter.

Det finns inget svarsbrev. Det kan bara konstateras att Stakerna i ett senare skede äger alla möjliga kronogårdar, utom Skogsbol i Holm.

Det är en osäker tid … ändock kan man bara tycka att allt är så smått. Ture Jönsson Tre Rosor berättar 1520 att han kom längs Letstigen och mötte en av sina tjänare som berättar om slaget vid Tiveden. Ture räddes inte utan vände mot slagfältet och dansken magister Hans Mule och övertalade 40 av hans karlar att överge danske Kristian. Med dessa tog Ture sen hela Dal och Värmland.

Men sen fick Ture problem med trovärdigheten och vilken sida han skulle välja. Likadant var det med många inom västgöta-adeln. Erik Amundsson Stake hade svårt att välja sida och var för ett tag med Ture och västgötarna. Tydligen ändrade han sig i rättan tid eftersom han fick stort förtroende av Gustav Wasa. Han var en av de som i praktiken började bygga kungariket Sverige.

Från kyrka till adel

Koncentrationen av jord till få ägare börjar under Gustav Wasa och intensifieras med adelns växande ställning. I synnerhet efter 1569 under Johan III när lagen om säterier tillkom. Det gällde att skaffa sig 5 mtl (mantal) runt den sätesgård på i regeln 1 mtl man redan ägde dvs. total 6 mtl.

Stakernas jordförvärv har olika karaktär under de två århundraden de samlade ihop sina säterier. I Gustav Wasas sekel var det förvärv genom lön så vitt vi kan se medan det under 1600-talet var förvärv genom dels nyodling, dels genom kompletterande köp och byte. Allmänt gäller att grunden till dagens ägodelningar ligger just i medeltiden. Det gods som formades under sextonde århundradet ändrades inte särskilt mycket fram till 1900-talet. Nu slår man ihop där jorden splittrats på smågårdar. Jordkartorna av i dag har i grunden 1600-talets ägogränser.

Stakernas arbete för landet börjar med Gustav Wasa. Erik Amundsson Stake förlänas 1524 skatten av ett tjugotal mantal i Sundal. Eftersom dåtidens skatt i regeln var 4 lsp (lispund) smör per mantal motsvarar detta ca. 650 kilo smör eller 75 mk (mark) per år motsvarande 15 dragoxar eller 38 kor i Stockholm anno 1524-priser.

Det största jobbet vi känner till är indrivandet av klockskatten 1531 där Erik till hjälp har sin brorshustrus andra man Nils Foborg till Gunnarsnäs. Stakerna åtkomst till godsen tas upp i tabellform under avsnittet Säteriernas godsinnehav. Här några brev som belyser Gustav Wasas och Stakernas förhållande:

Tydligen var Erik Stake till Hönsäter en av riksgrundarna i kulisserna och förläningen för-utsatte fortsatt tjänst i samma anda ... och så blev det med klockskatten och tydligen även andra skatter.

Ur Bolstads kyrkas räkenskaper kan man notera:

1524 erlade kyrkan "in subsidium regni" dvs. bidrag till riksbyggandet med ett relikskrin värt 1 mk silver (210 gr) samt en kalk.

1525 betalades två lod silver (2 x 13,16 gram) samt vad mer var 6 öre (3/4 mk) i oxskatt. Detta betyder på alla kyrkan ägde eller hade utackorderade för att få ränta på sitt kapital dvs. kyrkans landbönder betalade en del av sin avrad med att föda upp djur åt kyrkan.

1526 steg det till 7 öre "i en oxe, till hjälp till riket".

Vid ett bokslut för fyra år bakåt samma år belöper sig intäkterna till 30 mk (1 mk 210 gr silver) plus 7 mk i gåvor och testamenten. Utgifterna var 33 mk plus kalken och skrinet 20 lod samt 4 mk kontant till uppbyggandet av riket dvs. ca 5 1/2 mk "skatt" under fyra år. (motsvarar 1 oxe alternativ 2 1/2 ko i natura) ... sentida kyrkohistoriker tycker det var för mycket och menar att kyrkan skulle vara lika stort frälse som adeln.

En kvalificerad gissning är att Erik Stake sysslade med indrivandet av dessa extra gärder för kyrkan. Han hade samtidigt tillfälle att se vad kyrkorna ägde. Han viste vad som fanns när han och Nils Foborg åren runt 1531 beslagtog 44 kyrkklockor på Dal och drygt lika många i Värmland. Den tyngsta vägde 484,5 kg från Högsäter och de lättaste var 2 småklockor från Östanå på 17 kg stycket. Totalt vägde kyrkskatten från Dal 4 338,5 kg – vilket masande i väglöst land!

Till detta kom att man även drev in kyrksilver och penningar 58 kg och 581 gr dåtida värde 279 mk. Vid en noggrann analys av siffrorna visar det sig att det helt och hållet var frågan om en konfiskation, så att kyrkorna skulle behålla bara det högst nödvändiga. Exempelvis Erikstad en av de mindre ridkyrkorna och vid denna tid hade socknen högst 16 mtl men gav 7350 gr i silverskatt. Gestad på 26 mtl 5815 gr. Storsocknen Frändefors gav en klocka på ca 144 kg och endast 597 gr i silverskatt. Samma tankegång om att ge kyrkligheten bara det nödvändiga går igen i breven som rör Mauritz Olofsson Stake.

Till Mauritz Olofsson Stake 8 juni 1547

(Lasse Svensson var fogde för sommarskatten 1546 ... Mauritz fick brev som befallningsman och fogde 1548 ... dessutom hade Gustav Wasa en fogde för sina egna gods)

Man märker att Mauritz är du och bror med Gustav och att denne litar fullt på honom. Underförstått är Mauritz Gustavs öron och ögon i Västergötland. Samtidigt får han ju mycket fria tyglar att utföra själva indragningen ... vad vi annat vet om Mauritz har han nog sökt att göra det i den samförstånd som den kungliga befallningen tillåter.

Gripsholmsbrevet 9 juli 1547

Landbönderna må ha varit kluvna ... under kyrkan var landgälden 3 laup/löp smör per mantal och steg till 4 om de blev skatte och än mer om de blev krono. Men kronbönder var befriade från direkta utskrivningar. Likadant om de blev frälsebönder. Hur de sen ställde sig till att adeln krävde nyröjning och mer odling ... ja, om den saken vet vi ingenting.

I Magnus Erikssons landslag av 1363 införs direkt förbud för adeln att köpa upp skattegods ... dvs. adeln kunne handla med sin egen jord och inom sin egen klass, men icke minska skatteunderlaget.

Gustav Wasa möblerade lite om i kyrkans jordinnehav. Det bestod i huvudsak av gods kyrkor och kloster fått genom testamente. Oftast av den religiösa delen av adeln. Det blev förstås de Gustavtrogna som hade första tjing på det katolska arvet. Men detta växlade från landskap till landskap.

Utan djupare analys är det förstås svårt att kommentera brevet till Skarastiftet. Här må bara sägas att eftersom det gäller västgöter kan man exempelvis se på hur det var i Levene gäll. Det passar bra eftersom Stakerna hade arv där. I Levene gäll, Skaraborg ägde kyrkan ca 2/3 av gårdarna innan Gustav Wasa. Det var nog inte de lokala kyrkoherdarna som fick avkastningen utan den gick till biskop, domprostar och andra prelater är väl en säker gissning.

I Levene gäll ägde bönderna 27 % innan reformationen och inte en procent mer efter indragningarna. Kyrkan hade 63 % innan. Det sjönk till mindre än en tiondedel. Adeln ökade sitt innehav från knappt tio procent till 27 % och blev lika stora ägare som bönderna. Kronan tog resten 23 % och allt före 1550. Det hade inte förändrats fram till 1632.

Enligt 1540 års jordbok fanns på Dal 556 hela skattebönder och 54 halva samt 123 kyrk-bönder uppskattningsvis halva. Därtill frälset 133 landbor ochså i snitt halva och kronan endast tre hemman.

Fram till 1840 hade relationerna mellan högre stånden och bönderna inte ändrats nämnvärt. Bönderna ägde 72 % - kronan knappt 6 % och adelns fördelade sig på 16 % frälsebönder och 5 % eller 48 mantal i 9 säterier samt dess rå och rör. Detta gör förstås att vi inte kan mäta Dal med samma mått som Västergötland. Ej heller med rikslikaren där skattebönderna var som sämst 31,5 % år 1700 men för övrigt låg runt 50 % fram till 1800-talet. Adeln ökade från 21,4 % 1560 till knappt 33 % 1700 där det sedan stannade.

Om man jämför Erik av Pommerns skattebok av 1413 hade antalet bönder ökat med 2–3 gångar i de häraden man kan jämföra med 1540 års jordebok.

Förlorade hopen

Under stormaktstiden skulle en och annan officer kunna ha kallat kvinnfolket hemmave´ förlorade hopen. Det var nån sorts galghumor att anfallsordningen kallades slaktordning och att den femtedel som fanns bakom som reserv kallades förlorade hopen. Kvinnan har i alla tider varit en reserv för makten och får träda till när männen eller manslinjen försvinner. Sällan talas det om dessa kvinnor. I krigstid är alla soldater och officerares kvinnor de som har det största ansvaret för släktets fortbestånd.

Till detta kommer att de kvinnor som vill eller nödgas ta makt också gör det. Skönsmässigt rör det sig om att cirka var tionde gård sköttes av kvinnor under den tid jag granskat. Det kan då vara krigsänkor, änkor, ogifta och så pass rika att de framträder på agendan och de som av andra skäl nödgas vara styrande. Där hjälper inte männens lagar om att kvinnan är halv man.

Den första "kvinnan vid rodret" är Hamfrid Byting som står för Berg, Råbäck och Håberg med allt vad där tillhör från Olofs död runt 1526 till 1544. Hon har visserligen Nils Foborg i ett andra gifte, men förvaltar barnen Anna och Mauritz arv. Anna Olofsdtr får sen Håberg medan stamarvet går till sonen.

Mauritz Olofsson var en av de som skrev under Gustav Wasa testamente 1560 och levde ytterligare 6 år. Änkan blev Anna på Berg. Hon gifte visserligen om sig med Erik Andersson Röd likt många andra änkor i gruppen "gift 2–3 gånger". Men det var hon som förde befälet på Berg och var med på Råbäck i 25 år fram till sin död 1591.

Att hon hade god insyn och kontakt med hovet var delvis tack vare Mauritz minne, delvis fortsatte det med satt sonen Göran blev ståthållare på Vadstena. Han hade dessförinnan varit Johan III:s kammartjänare sen 1580. Det hade gett insyn i Vadstenas jordebok. Det är som en tanke att åren runt 1590 tillkommer till Berg och Nordkärr de sista förvärven av gammalt Vadstenagods på Dal och ligger i närheten av Stakernas säterier. Under hennes tid fick bröderna Erik, Eggert, Lindorm var sitt säteri. Minstingen Nils fick Eggerts Löfås när denne dog barnlös 1593.

Liv på Berg blev det antagligen först när Gustav på Ekholmen kom till Berg och för-modligen byggde manhuset med 12 gemaker. Då har det blivit plats att springa på.

Elin "den gamle" på Berg dog samma år 1623 som Karin Kyle på Råbäck. Karin hade fostrat barnen efter Görans tidiga död 1593 och 1600 gift sig med Bo Svensson Ribbing och blev hovmästarinna 1612. Av lönen bytte hon till sig Björnebol i Erikstad och fick Lossbyn i Holm. Råbäck blev sen en egen gren och förhållandet till kungahuset fortsatte. En son Hans Göransson ryttmästare blev hovmarskalk hos hertig Johan av Östergötland.

Först i slutet av 1600-talet ger domböckerna en uppfattning om hur det var på ett herresäte. Under krigstid samlades krigsänkorna ofta där. Därtill fanns kanske 5–6 pigor i hushållet ute och inne. Från något rum hördes vävstolen och från ett annat småprat från kvinnor som sysslade med ull och lin. De sysslade med allt från matlagning till att bereda ull och lin till kläder. En av orsakerna till att herrefolket hade finare kläder var att de hade råd att ha folk som tog fram det bästa i vanlig enkel egen produktion. Av och till kom skomakare och skräddare för att ta mått.

Lagården och den yttre produktionen var ett område för sig och sköttes av gårdsfogden. Trädgårdsmästaren och gårdsfiskaren kom till köksdörren med sina produkter tillsamman med de från lagården. I drängstugan fanns kanske 4–8 drängar, medan de vuxna hantverkarna fanns på torpen inom rår och rör. De kom när det var dags. Allt detta var nog rätt lika vare sig det var på Råbäck, Hönsäter eller Berg när det fanns ägare med stort hushåll.

Som en liten motsats till de manhaftiga äldre kvinnorna må här citeras ett brev från en yngre kvinna. Det belyser även krigsänkornas situation om de från början inte har egen bostad utan får ett tjänsteboställe de får avstå om maken stupar. Brevet är från Magdalena Sparre 27 år vars make Johan Ekeblad stupat vid Wittstock. Hon hade dock en möjlighet andra inte var utan. Hon kunne skriva till sin morbror rikskanslern Axel Oxenstiärna:

Magdalena Sparres brev

Hon har svårt att komma till den egentliga frågan att hon vill behålla Lilla Bjurum. Den är egentligen tjänstebostad. Hon får fram att hon egentligen bara har sin stupade makes sjukliga farbror att vända sig till. Hon och förmodligen även Axel Rikskanslare anser honom vara hennes förmyndare trots att de inte är köttslig släkt. Men hennes far och Axel är svågrar.

Slutliga lösningen kommer våren därpå när Harald Eriksson Stake återvänder från Tysk-land. Han tar vägen över Stockholm för att utnämnas till överste, men även för att hos kanslern anhålla om Magdalenas hand. Den stora krigaren tycks vara som en skolpojke vid frieriet, men får dock fram budskapet via krigskamraterna Mattias Soop och Johan Hinriks-son Reuter

Det beviljas. Även om kanslern gnyr, när Magdalena i sin iver inte har frågat honom om lov … men bröllop blir det förstås. De får tydligen bo på Lilla Bjurum eftersom det inte fanns tjänliga byggnader på Hönsäter. Hönsäter hade Haralds mor Ingeborg Posse fått i morgongåva 1589 till 1651. Hans far dog samma år som han föddes 1598. Och det är oklart var Ingeborg bodde när barnen flugit ur boet. Lilla Bjurum förblev sedan i släktens ägo.

Magdalena var glad över sitt äktenskap. Hon drog sig inte för att skriva till morbror Axel och be honom se till att hon får behålla sin Harald när nu "Gud och goda människor hjälpt mig till en sån god make". Antagligen var det omständigheterna som hjälpte henne så att regementet fick stanna hemma en tid. Och hemma måtte Harald ha varit nu och då eftersom de på sjutton år hann få tillsammans tio barn varav fem levde till vuxen ålder.

Man förbinder en tradition till Magdalena. Kanske en saga hon berättat för sina barn, men här i omgivningens version:

Samma saga i lite olika versioner fanns på de andra Stakegodsen. På Ökna fann man brud-dräkten på en sten i parken. Sen den dagen heter stenen Stakestenen.

Magdalenas brev var så svårt att översätta … skulle jag göra det begripligt eller bevara hennes hela förtvivlan? Hennes senare brev är mycket klarare. Det var inte 1600-talsvenskan … utan att hon i sin sorg och tafatthet inte får sagt nånting … hon var av sorten som gör att omgivningen gör allt för att hjälpa henne till rätta. Samtidigt för hon in lite poesi och sagor och även de gör världen lite mjukare … varför ska unga män dö? … varför ska de strida? … när man kan vara hemma och för en tid åtminstone leva i "de smaa on jordis" lilla gåtfulla värld. Vist har människans vägval om hon bara vill ta dem.

Det var Stakernas öde att liksom all annan lantadel hög som låg att bli militärer under de krigiska runt 160 år från Sjuårskriget 1563 till och med Carl XII. Det var mest högadeln och adeln i Mälardalen som fick jobben i den statsförvaltning som sköt fart under 1600-talet.