Naturahushållet 1

Örslösanöden. åkerbruket, avsättningsmöjligheter, åkertbrukets omfattning, Kajsa Warg, utsatta människan, naturen ger, nödår, stång och repmått, Magnus Lagaböters lag, klövjehästar och kreatursdrev, ensädesbruk, vårdträd, skörd, barkmjöl

Örslösanöden

Vi kan naturligtvis inte mäta våra förfäder eller deras vardag med våra mått. En beskrivning gjord av oss kan lätt bli fel. Likaså vår förment objektiva tolkning av vad fakta, data och de bevarade berättelserna ger oss. Vi har inte koden att läsa mellan raderna. Det var ett århundrade då Dals litteratur började med Dahlstierna, Soterus, Blutherus, Sparvenfelt och vad vi sen kan finna av mindre litterär art.

Allt detta berättar om "hur skrivarna ville att vi eller samtiden skulle uppfatta deras vardag". Det kan vara en lika skev bild som när vi är oförstående in för att man kan leva utan TV, kylskåp, bil osv.

Men låt oss lyssna till vad dåtiden berättar om när det var som värst. Lignell anger att det på Dal var nödår 1620, -35, -44, -48,-50, -52, -60, -66, -72, -75, -86, -89, -90, -93. Det är liksom självklart att detta drabbade främst sädesodlingen. Anmärkas bör att man ej i domböckerna finner omnämnande av dessa nödår. Samtidigt får man ej glömma de informella "nödåren" på grund av fejder eller att landsbygden tullades på arbetskraft genom utskrivningar. Vi har ingen berättelse från Dal, men på andra sidan av Vänern i Örslösa på Kålland finner vi ett brev om Örslösa 1596-97:

Detta brev är troligen skrivit av kyrkoherden Benedictus Petri omkring år 1600. Det är ju en skakande skildring, utan allt för många överdrifter av hur det kunne bära till när alla naturkrafter var emot.

... själv minns jag ett "nödår" hösten 1952, när jag i början av december kom till Sydfinland och såg följderna av en våt och regnig höst likt ovan. Man hade ej kunnat bärga skörden och inte ens vattnet hade hunnit sjunka undan. Långt fram på vintern körde man på snön eller isen och hämtade den obärgade skörden. Den var förstås ej av bästa kvalitet och halmen var intet värd som djurföda. Kan tillägga att det landskap jag minns var bristfälligt dikat och fuktigt.

Det var en skarp kontrast till vad jag upplevt tidigare under hösten på Själland. Hösten hade visserligen varit fuktig men allt hade blivit bärgat. På den tiden hade man inte tork som kunne kompensera naturkrafterna. Och man behövde mycket längre skördetid än i dag. Det kan vara nästan en månad skillnad i säsong och klimat mellan Själland och Dal och än längre med Sydfinland.

Från Dal finns inga liknande skildringar från nödåren. Endast nån enstaka notis i domböckerna om människors bekymmer. Det går inte heller att känna igen mentaliteten som lyser igenom i prästens skildring, men mer därom senare.

Man noterar ur prästens skildring att "det katolska" dröjer sig kvar i språkbruk och begrepp ett par generationer efter reformationen. Jämfört med vad katolska kyrkan hade utvecklat var reformationen en tillbakagång eftersom kyrkan blev fattig och kunne inte fungera som "handelsbod" social inrättning. De bästa katolska socknarna hade varit en utjämnare av åren genom kyrkans egna förråd av spannmål och fungerade som bank och i viss mån som socialhjälp.

Vidare märker den som är bevandrad i modernt jordbruk att höet var ej skördat 1 augusti ... medan vi skördar när gräset är som saftigast och innan det blommat ut, för att få bästa näringsvärde.

Man kan ju ana några smärre överdrifter, men dåtidens språkbruk var nog lite svulstigt vare sig kommunikationen gick uppåt eller neråt ... och lika måleriskt var poeternas latiniserade blomsterspråk.

Åkerbruket

Man kan nästan säga att åkerbruket stampade på stället från det blev mer allmänt för runt 2500 år sen. Man odlade bara små täppor med enkla redskap som årder, pinnharv, vält av ekstock och ofta med handkraft.

Dessa redskap finns på våra museer och visar exempelvis en pinnharv stor ungefär en kvadratmeter. På sitt sätt motsvarar det småskaliga åkerbrukets krav, men var en följd av att dragdjuren var inte heller större åtminstone vid den tid man konstruerade redskapen ... och traditionens makt är stor.

Det rådde ibland skillnader mellan landskap och inom landskap. Walbo var mer riktat mot Norge och Jylland. Exempelvis i Walbo torde man ha använt en hjulplog av samma modell som i norra Jylland. Den kom aldrig över Kroppefjäll till Smördal så vitt man vet. Sen vet vi förstås ej vilka sorts plogar man använt exempelvis på Löfås och Stakernas gods, där det sägs att man behövde upp till 3 par dragare.

Utöver dessa redskap vet vi ej när välten tillkommit. Den bestod exempelvis av en bit ekstock varpå man kunne sätta axel och skaklar ... ofta drogs de av bonden själv. Man kan inte låta bli att jämföra med den sumeriska bondepraktikan 5000 år gammal om hur man skulle bearbeta jorden. Först luckra upp jorden och sen mosa de större kokorna till ett finare jordlager. Sumererna hade ochså uppfunnit en sorts "såmaskin". På bild ser den ut ungefär som ett enda radsåningsrör på våra såningsmaskiner. Vi har kanske fått verktygen för planering och mätning via sumererna, nämligen rep och stång. I Sumer avbildas jordbruksidolen med rep och märkekäpp som symbol för att man i översvämningens ekonomier fick "repa" eller mäta upp nya åkrar varje år.

På Dal användes rep och stänger på 6 aln för att mäta och beräkna hur mycken mark man skulle bearbeta för en viss mängd utsäde. Den metodiken var nog inte så annorlunda mot vad jag minns från min barndom, när man stegade upp eller mätte med ett famn eller armått på två meter. De används nog fortfarande av och till när man behöver mäta upp okända markbitar. Stång- och repmått finns upptagna i gamla almanackor där jag har ett exemplar från 1877 då man gick över till metersystemet.

I Magnus Lagaböters lag av 1274 föreskrivs hur man ska beräkna hur mycket man ska odla per person. Det räknas efter tredje kornet som en säkerhetsmarginal och då behövs utsäde 0,4 tunna per vuxen person. Detta överensstämmer med ett snitt på Dal för husbehovsådden, nämligen 1,2 tunnor per torp. Det antogs i medeltal bestå av tre personer.

Dessa enkla metoder och de små arealerna syns även ur Lignells lilla bok från hans eget Dalskog i början av 1800-talet. Den visar att inte ens befolkningsökning och statens försök sen 1681 att driva fram rationellare jordbruk hade slagit igenom då.

Det blev först under den stora "havreperioden" sädesodlingen sköt fart, när bönderna kunne exportera havre till bl.a. England. Dalboslätten är Sveriges tredje största sammanhängande jordbruksslätt och bördig som få. Exempelvis vid Eckerud är det över 1 meter djupt mulltäcke. På 1600-talet var den betesmark för 34 hemmans djur. Orsaken till den låga produktiviteten var kanske den enkla frågan: "Behövde man mer?"

Avsättningsmöjligheter

Richard Dybeck reste på Dal och antecknade folklore och folkminnen i mitten av 1800-talet. Han menade att dalbonden hade principerna:

"att ej ta upp mer land än vad far hade lagt under plogen och att man har jorden till låns och ska återlämna den i samma skick"

Det låter vackert och ödmjukt, men sanningen är nog mer den att människans lyder nöd-vändighetens och möjligheternas lag. Så länge det inte fanns vägar och transportsystem samt möjligheter för avsättning fann bönderna det inte lönt att odla mer än till husbehov.

En annan sak att då som nu följde bönderna statsmaktens åtgärder. De inrättade sig efter dem och förstås efter eget huvud och vad som var förmånligast för dem. Gustav Wasa inriktade sig på smörproduktion, vilket kanske var lätt att transportera, lagra och avsätta överskottet till Lübeck. Han hade lånat pengar av lübeckarna för att skapa sin egen storgård Sverige och betalade i vad de ville ha. Han stod i skuld till köpmännen där. Det ligger utanför mina undersökningar att fråga efter Gustav motiv för övrigt. Under hans tid steg smörexporten till en fjärdedel av den totala exporten, men sjönk sedan för att vara noll omkring 1620.

Spannmålsexporten kan nog bara ses som export av överskott och pendlade mellan 2–4 % även under 1600-talet med en enstaka topp 1637 på 16 % av exporten.

Bodde man på Dal med långt till storstäder eller exporthamnar var det förstås ej lönt att börja frakta produkter långa vägar. Samtidigt som staten införde tullavgifter till städerna och restriktioner inom handeln ... det blev för krångligt helt enkelt. Och när bönderna klagade över de dåliga möjligheterna att avsätta överskott rekommenderade statsmakten "fiffigt nog" att frakta smör och säd till gruvorna i Bergslagen. Där skulle man byta mot järn och kanske även lite svarvade produkter och sen frakta dem till försäljning eller export på västkusten.

Ett företag som förstås skulle ta sin rundliga tid med den normala "marschfarten" med klövjehästar eller kreaturdrev med ett par mil om dagen. Det var svårt att kalkylera utgifterna av detta och vad som blev över. Vist sysslade en och annan med det men nån vana blev det inte för dalbönderna. Enstaka adelssläkter hade sina egna skutor på Vänern och hade möjlighet att handla med städerna vid Vänern och Bergslagen eller att exportera via Göteborg. Handeln mot väst började växa när väl den var etablerad 1632, men kom inte upp i mer än 10 % av Sveriges handel.

Utöver adeln var det de fem prosterierna som fördubblade sitt åkerbruk under seklet. Enstaka hade tumme med handel och kanske slog de sig ihop med adeln eller med köpmännen i det gryende Brätte eller Vänersborg. Medan Åmål nog mest låg i fejd med Byfjorden och endast sakta växte sig till stad. Det är naturligtvis en fråga om tillgång på kapital att organisera odling och avsättning och att ha uppland dvs. en köpstark omgivning att handla med.

Och eftersom kungen = staten hade mycket att säga till om på den tiden, var det förstås även beroende av i vilken mån kungen, länsherrarna och riksherrarna var intresserade. Under krigen var det ochså frågan om de hann med handeln, när stormakten skulle grundas och befästas. Till detta kom exempelvis en Kristina med extravagans som gjorde av med "halva förmögenheten" ... och som sen Karl XII och Görtz helt spolierade ... nedgången och inflationen sköt fart från och med 1680-talet och framåt ... likadant hade det varit på 1580-talet

Åkerbrukets omfattning

I början av seklet sådde man 80 % korn, 15 % råg och 5 % havre. Det speglar användningen av gryn, malt, bröd, havrebröd och lite hästfoder. Havre har väl nog ansetts vara hästfoder eftersom hästen kan smälta skalen. Men eftersom det fanns rätt få hästar, var efterfrågan på havre förstås ej så stor, utom kanske för vinterfoder eller en enkel havrepåse att ta med på längre resor.

Mot slutet av seklet började man även så blandsäd. Kanske man genom krigen hade fått lite nya idéer av hemvändande krigare. Sen kom Indelningsverket och officerarna fick tjänsteboställen runt om i landskapet ... en summarisk iakttagelse är att "det är de inflyttade utbölingarna " som bringar nya idéer till ett landskap. Annars kör man på i samma hjulspår, som farfar och farfars far ...

Den vanligaste formen var ensädesbruk medan övriga hade ½ till 1/6 av åkern i vila eller träda. Avkastningen låg mellan 2 – 6 kornet dvs. lika många gångar utsädet. Man förstår hur riskfylld odlingen var eftersom marginalen mellan att ens få utsädet tillbaka eller gå med vinst var mycket liten. I våra dagar har vi 4 – 6 gångar högre avkastning. Men sen har vi ochså mycket större omkostnader, så slutresultatet är dåligt --- tja, till och med mycket dåligt om man ska tro demonstrerande bönder och då speciellt i Frankrike ...

Medelbonden sådde en tunna säd och en del inte alls. Det innebar att han efter avdrag av utsäde och kyrkans tionde kanske knappt hade kvar mer än ett par tunnor till eget husbehov av malt och korngryn till sovel.

Ett medeltal för en av de feta socknarna på Dal. Frändefors per 1/4-torp var sådd 1,2 tunnor och att denne ägde 1 häst 1 stut eller oxe, 4 kor, 1 kviga, 2 får, 2 getter, och varannan hade ett svin. Frälsebönderna hade ungefär lika många djur, men sådde 5 – 6 tunnor. I Uppland eller närmare Stockholm och avsättningsmöjligheterna låg sådden på i snitt 9 tunnor.

Vidare var höskörden i medeltal 389 kilo per tunnland och där då areal och väderlek satte gränserna för hur många djur man kunne ha. Odlarnas gräns var hur många stubbor man ville röja och om man sen kunne avsätta säden till rimligt pris.

Här må nämnas och som återkommer i annat sammanhang, att Smördal betalade skatten uteslutande i smör, medan Skogsdal och Walbo betalade i upp till 17 olika naturapro-dukter som exempel ur en bokförd räkning. Detta gäller även tiondet trots att Skara-biskopen i början av 1400-talet skrev att tiondet ska betalas i säd.

Och på Skogsdal hade man mycket fler får och getter vilket förstås gav dess produkter ull och skinn. Vedbo handlade med Halden. Walbo och i viss mån Frändefors hade nära till Brätte/ Vänersborg och Uddevalla och det påverkade förstås valet av produkter utöver de urgamla traditionerna. På Nordal seglade man möjligen över Vänern till Lidköping och när bergsnäringen växte handlade man med Bergslagen på egna skutor bland adeln. Av nån anledning tycks man ha haft många gäss i Frändefors. Även Linne’ noterar detta, när han reser förbi i mitten av 1700-talet, samt att man gillar nässelsoppa!

Kajsa Warg

Egentligen borde rubriken till avsnittet ha varit "yttre naturahushållet" till skillnad från vad jag senare rubricerar som kvinnosysslor och halva av verksamheten på en gård. Det är lätt att bli sin samtids fånge och värdera efter våra dagars krav på rationalitet, präktighet och ekonomisk effektivitet och Luthers lilla svarta ... lika väl som dalborna var sin tid och sin tekniks och ekonomiska systems fånge.

Dalbon hade nog inte vår tids ambition att ständigt förändra, utveckla, uppfinna och allt vad vi gör för att få tiden att gå. Vi gör det utan en tanke på dess konsekvenser på längre sikt. Först nu har vi vaknat upp att egentligen ställa oss frågan "VAD är livets mening?" ... där ekologins svar helt enkelt – och obegripligt är att allt levande bara strävar efter att bevara egna arten ... Människan har i sin klåfingrighet börjat ändra livsrummet. Mannen måste bevara livsrummets förmåga att reproducera eller förmåga att återväxa så länge solsystemet består.

Under denna rubrik samlas all den verksamhet som låg utanför boskapsskötseln och det ringa åkerbruket. Vi ska kanske först göra en summering av det som bestämmer människans bosättning mitt i en ödemark. Det leder till att måsta klara all produktion av livets nödtorft inom det egna boställets ramar. Man kan visserligen åtminstone mot slutet av 1600-talet räkna upp kanske bortåt ett 50-tal olika yrkestyper på Dal. Det är mer än vad vi har i Mellerud i dag, men då var att dessa spridda över hela Dal. Vem reser väl exempelvis från Bengtsfors till Frändefors för att handla med en laggare, när man själv kan fixa till något lämpligt laggkärl och som åtminstone håller tätt.

När man sen börjar tillverka föremål själv blir kostnaden att sätta igång mycket hög per styck, medan förstås transport, provision och andra kostnader blir små. Därför är det inte sagt att det blir så mycket billigare att köpa av andra eftersom det ekonomiska livets slutsumma är NOLL i stort sett. Våra eventuella besparingar per individ och generation är i det närmaste försumbara jämfört med den produktivitetsmängd vi omsätter under ett helt liv.

Å andra sidan hade man inte krav på ständig förnyelse utan använde de enkla prylarna i många generationer. Oftast var det fejder och bränder hellre än slitage som gjorde slut på bruksföremålen. Det synes ha varit en urgammal hävd att det är inte så noga med vardagsprylarna. Det är på helger och marknader man eventuellt visar upp sin händighet eller rikedom ... och sen när man friar förstås.

Detta för oss rationella resonemang var förstås i stort sett främmande för det ursprungliga bondesamhället även om bönderna gick med silverbälte och kvinnorna hade smycken för att i viss mån visa sin rikedom.

Den utsatta människan

Sammanfattningsvis kan man säga att människans möjlighet att klara att leva i natura-samhället kräver mycken tvärkunskap. Det är helt beroende av den lokala jordmånen – av klimatet – av vilka redskap man har tillgång till – de nödvändiga idéerna att ta till när det kniper – att man insett att man alltid måste spara till nytt utsäde eftersom monokultur innebär att man måste så på nytt varje år – teknologi, där järnet blev mer allmänt under seklet genom järnbrukens framväxt – att kunna gödslingens idé som är en förutsättning för en kontinuerlig god avkastning. Därutöver krävs god jordmån, rätt teknik och rätt växtklimat. Människan rår ju inte helt över det sistnämnda, men har genom dikning nog totalt förändrat jordbruksbygdens mikroklimat på såväl gott som ont.

Exempelvis på Jylland och andra ställen där sandflykt eller vindarna blåser bort den lätta humusen och utarmar jorden har förstås "öppna landskapets" princip visat sig vara fel. Det gäller i Etiopien där överbetning har frilagt och eroderat jorden. På många ställen i världen borde man anamma den gamla sumeriska principen att ha lämplig mängd av "skuggande och vindskyddande träd" i ett odlingslandskap.

Kortsiktig markhunger har skapat öknar och hedar. Att detta tas upp även i detta sammanhang beror på att Slätdal redan var relativt skoglöst. På sitt sätt skövlat genom att boskapen hade fått breda ut sig. En helt annan skövling börjar sen i slutet på Skogsdal säg master och blockar skövlas och runt järnbruken kolas det mesta … med tanke på vårt kväve- och kolöverskott i atmosfären är öppna landskap förstås pest. Vi borde sträva efter så stor växtlighet som möjligt. Ska poeter och flummare styra världen?

Enligt Kalevala planterade bonden Paavo vårdträdet ochså för fåglarna som höll efter skadeinsekterna. Det är förstås frågan om en idé att ha tillräckligt med träd i odlings-landskapet. I det gamla bondesamhället fanns mycken visdom på sina håll och ofta dold i symboler och, symbolhandlingar och ordspråk.

Många äldre gårdar har sina vårdträd kvar. De jag sett tycks vara minst från 1700-talet om ej äldre. Från mitt fönster ser jag den ena av gårdarna Mellområdas vårdträd. En ask som borde vara över 300 år och kräver minst 2 man för att krama. Visserligen ser det lite skraltigt ut, men det gör även Nordens äldsta lövträd. En ek som är 800 år och bara skalat är kvar. Så länge vi vårdar träd finns det hopp.

Den mångfaldiga naturen känner förstås icke enfald och monokultur. Den utnyttjar varje kvadratmilimeter och skapar organismer som passar varje underlag med dess näring. Nuförtiden får vi ju även ett kolöverskott i atmosfären och den enda metod människan har att åter binda detta är genom att öka den kolbindande växtligheten ... men efter vad jag hör är bönderna som gamla hundar, medan stadsborna är rädda för djupa skogar och kräver "öppna landskap" ...

Sist och slutligen är det förstås helt och hållet tillgången och kvaliteten på arbetskraften, som avgör hur omfattande produktion människan kan syssla med. Häri inbegripes förstås människans ASVINS = såsom vänner dvs. dragdjuren. Vilket för dåtiden betydde att exempelvis medelbonden på Nordal hade ¼ häst och ½ stut eller oxe under det att han sådde ½ till 1 tunna säd eller totalt i häradet 182 tunnor varav de tre största bönderna ensamt sådde en tiondedel dvs. omkring 1630.

Detta innebar förstås att många av jordbruken hade inte dragdjur utan fick låna. På Lövås, en av Stakeättens gårdar plöjde man med tre par dragare. Bönderna under Lövås använde två par. Detta innebär att de har lånat av varandra och kanske av Lövås. Likaledes kan bönderna ha lånat av varandra. En del odlade inte alls säd. Men vi har knappt uppgifter alls om i vilken utsträckning man hade rovland eller andra köksträdgårdar.

Vidare var deras djur mycket småväxta. I nån märklig inkonsekvens skulle man använda den mindre hästrasen till markarbeten medan de större framavlades att bära ryttare med rustning ... jämfört med våra dagars "hästkrafter" bedrev man då således ett minibruk.

Vad naturen kan ge

Vi har nog en romantisk uppfattning om att det förr bara var att lägga bössan eller metspöet på axeln och gå ut och tulla naturens förråd. Men alla typer av skörd av naturen ska göras till sin tid. Dels för att respektera naturens egen förnyelse, dels för att skörda då kvaliteten på växter, fisk och kött är som bäst. Kvaliteten och näringsvärdet växlar med årstiden och är förstås beroende av vilken näring det organiska livet för tillfället växer på.

Likadant var det när man skulle "skörda " skog och mark. Träd ska fällas i nedan för att ej ruttna eller ha för stort vatteninnehåll. För att få kärnfuru rotbarkade man träden så att så mycken kåda som möjligt skulle samlas i stammen. Man bör förstås veta vad allt duger till och förstås även dess värde om man vill sälja det.

Ett av Dals ordspråk lyder Dä ä ente alle trä, som duger till fioler ... I dag är det ju så att det går inte att hitta träd som duger. De gamla fiolerna av Stradivarius och andra har sin spröda ton dels genom sitt goda ursprungsvirke, dels genom att ju äldre träet blir desto mer "förstenas" det. Det är den spröda klara tonen i de gamla fiolerna.

Från myrarna fick man hjortron och porse. Porse användes istället för humle för smaksättning av öl. Det lär ha varit en särdeles märkvärdig dryck för den som inte är van. Det berättas att Karl IX drack porseöl hos en bekant bonde och fick alla tiders baksmälla av det orena ölet. Nästa gång han skulle besöka bonden skickade han i förväg 3 mark och bad att bonden skulle köpa humle för pengarna och brygga "riktigt öl."

Vad träden duger till. Björken var överlägsen som bränsle och gav dessutom bra aska för lutning. Den är oöverträffad för svarvning, vilket blev på modet. Det finns åtskilliga Svarvaretorp i landet. Nävern användes förstås till alla slag av näverslöjd, som underlag för grästak och som brevpapper. I Ryssland har hittats många forntida brev skriven på näver. Rötterna användes för finare korgslöjd och till limmer dvs. sopkvastar mest för inomhusbruk (även jag har lärt att göra en utomhuskvast av björkkvistar och sen förstås bastukvasten.)

Eken står bra mot röta och användes som hussyllar, brobyggen, spån till kyrkornas spåntak och senare till hjulekrar m.m. Eken var principiellt fridlyst och man fick söka tillstånd på ting för att fälla ek till specificerat ändamål. I medeltidens inkomster av gårdar var ollonsvin begärliga i synnerhet i östra Sverige. Medan de ej nämn på Dal. Benmaterialet från borgen Ekholmen visar att i kilo åt man hälften så mycket svinkött som nötkött. I funna individer ledde svinet överlägset, men de var små med slaktvikt ca 35 kilo. Dock må anmärkas att herrefolkets mathållning ofta avvek från böndernas.

Furu fanns inte mycket på Slätdal. Antagligen fanns det nog till laggkärl och där även detta blev en sysselsättning för månskensbönder. På Skogsdal var det guldet. Det var dels som masteträd och dels som kärnvirke för byggnader. På Dingelvik fanns en särskild torpare vars jobb var att rotbarka. Det innebar att kådan under några år fick samlas i trädet. Förutom dessa två viktiga områden var furu bra till spån och mycket av det som inte dög till annat kunne man bränna tjära av. Det blev extraknäck för bönderna. Kolning blev med järnbruken ett jobb för bönder i närheten av bruken. Under nödår gav furu barkmjöl av dess kambielager innanför barken.

Lind gav bast för flätning av grövre rep – finare rep tvinnades av hästtagel och linden användes även till lie- och räfsskaft. Lind ägnar sig väl till sniderier.

Al användes till träskor och snidade arbeten eftersom det är lätt att skära i. Alm och asp hamlades för kreatursfoder. Alm och lönn användes till möbler. Hassel gav nötter, vilket man även exporterar i ansenliga mängder. Därtill var den bra till flätverk och spön. Ask användes till yxskaft, räfspinnar och årar. En och gran för större korgar. Av en gjorde man starka pinnar bland annat i byggnader för låsning av sinkningar. Granriset till yttermattor. Vidja och gran till flätverk i gärdesgårdar. Samt förstås dessa granslanor lite varstans.

Utöver denna finanvändning användes virke av alla dimensioner till alla möjliga ändamål ryssjor och mjärdar, kluvna till gärdesgårdar, hägn, beklädnad av tak och väggar, stolpar osv.

... går vi tillbaka till stenåldern och dess boplatser finner vi i dag kanske bara en pilspets och en fiskekrok. Verkligheten var att man hade ett otal redskap av trä, hudar och fibrer - spjut, harpun, båge, pil, vävstol, grävkäpp, rev, nät, ten, ljuster, mjärder, klubbor, korgar, dosor, rep, osv. Dessa är förstås försvunna i dag. Vi känner trots allt lite bättre till bondesamhällets vanliga arbetsredskap. Däremot är det lite si och så med de redskap man använde att exempelvis bygga de gamla husen med. Det var en helt annan teknik – glömt nu.

Nog så viktiga skogsprodukter var fnöske, näver och "törreve’" för eldtändningens och belysningens behov. Elden var ju en tjänare som måste vaktas extra noga både hemma och ute. De stora hushållen hade oftast nån som eldvakt eller en eternell som var nära spisen hela tiden. Torpare och ensamboende fick däremot ta med sig elden, när de gick hemifrån. Men det hade sina risker. En gammal mora hade elden med sig och mötte en granne som behövde eld i sin pipa. Det bar sig ej bättre att nån gnista kom loss och vållade en skogsbrand.

Det är anmärkningsvärt att vådeld i byggnader var rätt sällsynt. Man bar och hade lysestickor med sig i de låga byggnaderna. Taket var tätat med näver och annat brandfarligt fanns överallt.

Mot slutet av seklet ökade virkeshandeln från Skogsdal, medan man exempelvis vid Åsebrorud hade 1,5 mil till närmaste virkesskog. Från Bengtsviken, Dals Ed saxas en bedömning av skogen:

Domböckerna vittnar om att en del bönder kunne ha ont om så enkla saker, tycker man, som näver och porse ... där vi förstås inte kan bedöma omfattningen av alla små notiser. De får vara antydningar och utsagor från den tiden och sen vägas ihop med de mer "statistiskt säkerställda" jordeböcker, mantalslängder och fakta av olika slag ... och där brasklappen hela tiden är att variationerna från ett medelvärde är stora. Ändock blir detta mycket närmare Dals verklighet än rikslikare och allmänhistoria.

I övrigt kommer detta naturahushåll fram i efterföljande avsnitt. Varje del i sig är speglingar av detta att "taga vad man haver" och göra det bästa av en havredeg. Ovanstående rör sig mest om en gårds och naturens domäner medan jordemoderns andel kommer fram senare.