bondepraktika, katolska, sommarhalvår, eldritual och våroffer, skördetid, bondbröllop, ätt, ätten en bördsrätt, arvskifte, ättetänkande, frireligiös, kyrkotukt, luthersk fundamentalism, eldrit

Bondepraktika

I det följande finns några spridda anteckningar om bondeåret de lokala i huvudsak efter Rektor J. Henriksson. Det är ensbetydande med att det är rätt färskt folkminne och kan ej direkt hänföras till 1600-talet, men i brist på bröd äter man limpa. Han står även för den samling ordspråk, tydor och gåtor som här används för att beskriva dalbornas kynne. Det är helt enkelt så att i källorna finns mycket få antydningar om några speciella seder. Här antas att sederna varit relativt sett oförändrade under årtusenden och inte ens religionsbytena har i egentlig mening förändrat nånting. Endast satt nya namn på gamla företeelser.

Den äldsta skrivna bondepraktikan vi känner till är från det forna Sumer. Det var en rad stadssamhällen vid persiska viken och Kuwait med blomstringstid 3000 – 2000 f.Kr. Det har gett världen skriftspråk, teologiska myter, lager och mycket mer. Sumer var nog kulturellt starkare än Egypten när det gäller att forma även den europeiska kulturen. Egypten har gett oss ett större bildmaterial och en nyckel till att förstå Sumer bättre.

Dessa två kulturer hade mycket gemensamt och man kan t.o.m. tala om sumerisk kultur i Nildeltat tidigt i Egyptens historia. Nilkulturen har uppstått i spänningen mellan vit deltakultur och den negroida kulturen från söder med senare känd centrum i Nubien. Några av de tidigaste faraonerna är omisskänneligt negroida.

Att se tillbaka skapar perspektiv, när man ser att de grundläggande metoderna ändrades inte nämnvärt under 5 – 6000 år. Ett annat perspektiv är att man inser att vi nordbor under den såkallade stenåldern var lika vackra och lika kloka i stort som folk i Sumer och Egypten.

Den viktigaste uppfinningen man tillskriver dessa kulturstater är nog den rituella tideräkningen. En sida av saken var de mer kända religiösa ritualen. Den andra att de egentligen var animationer av bondeåret och odlingens metoder ... där vi nog ofta har glömt att vi är vad vi äter. Utan ett samspel med och utnyttjande av växter och djur faller vår kultur. De två kulturerna ledde till en ritualisering av livet vid floderna och ett utnyttjande av vattnens periodiska återkommande.

Nilen kommer från söder och följer Ekvatorialafrikas säsongväxlingar, medan Eufrat – Tigris däremot kommer från norr och följer norra halvklotets årscykel. Därför är det inte är helt enkelt att få de mer exakta kalendariska symbolerna att gå ihop och det ligger inte inom ramen för denna betraktelse.

Huvudsaken är att konstatera att vi har haft samma tideräkning och bondepraktika som Sumer – Egypten i 5 – 6000 år. Det har varit ett stöd för en ritualisering av människans årsrytm, vare sig man sysslat med jakt, fiske, samlande, avling av boskap eller växtodling.

Vår nordiska mytologi är en nordisk variation på samma tema, där Kalevalas idévärld i symboliken är närmare Sumer än Eddans mer aristokratiska och sentida symbolvärld ... så är Joukahainens ordstrid med Väinämöinen en direkt parallell till den sumeriska ordstriden mellan Enten och Emesh dvs. mellan jordbrukaren och herdeidolen Dumuzi. Åkerbrukets idol är egentligen Inanna nymånegudinnan vår Nanna. I praxis blev det att bönderna planerade odlingen efter nymånen och månvarven. Kult var de nog inte särskilt intresserade av.

Tyvärr har synen på oss själva allt för mycket färgats av greker och romare samt kyrkans benämning på oss som vildar och barbarer … medan man på romerska cirkusen lätt lejon äta bundna levande människor?

Kristendomen är egentligen en efterblomning på såväl Sumer som Egypten där vi i myt och ritual finner drag från båda håll. Det centrala är ju tvivelsutan påskbudskapet vilket helt enkelt är ett förmänskligande av jordbruksritualet. Alla folk spelade upp ritualen innan jordbruksåret för att få en påminnelse om vad nästa säsong innebär

... att man sen senare har byggt på och tusentals år av skribenter har lämnat sitt bidrag av annat sedelärande material är liksom en bisak. Grundmaterialet är det ursprungliga jordbruksritualet vi ärvt av Sumer och Egypten och då mer än 5000 år gammalt.

Vårt hällristningsmaterial är i huvudsak lagtavlor. Lagen är årsritualet och bondealmanackan i ett. Detta var knutet till månåret, vilket sedan knöts till solens årliga bana över himlavalvet dvs. med djurkretsen som hållpunkter. Månens bana fungerar som en delare och delar året i 12 månvarv plus en bit av trettonde. Detta gör att en heltalsdelning med månvarv får årskiftet att flytta sig såsom i den arabiska kalendern. Vi har stannat för ett år som ursprungligen började med våren och den nya odlingssäsongen och låste det till vårdag-jämningen. Vårfrudagen nämns i domboken vilket förstås betyder att man firat den.

Vill vi se en äkta stjärnalmanacka model äldre och Sumer får vi titta på kalenderstavarna. De bästa har t.o.m. symboler man använde och använder än i dag ända bort till Indien och tidigare bort till Påsköarna .... När astronauterna landsteg på månen skämtade de indiska brahminerna om att månhunden Rahu hade fått loppor i pälsen, där detta begrepp är minst 5000 år gammalt.

Man måste förstås kunna nyckeln till tolkningen och lite praktisk astronomi eller mån-kunskap för att förstå att använda dem utan att ha vår skrivna almanacka som stöd, vilket ju forntiden inte hade.

Där utgick man från månens uppstigande nod vid månens första uppgång efter vårdag-jämningen. Detta i förhållande till stjärnhimlen vid den tiden på dygnet då man gör tidsbestämningen. Vi har timmen NOLL vid midnatt. Sedan inrättar man sommarhalvåret och dess olika arbeten i förhållande till dessa månvarv.

Därtill gamla märken såsom: "hästbetet och Horsgöken går till" ... när gäddan går till" ... "när det är dags att lägga båten i vatten" ... när dvärgnäten syns är en praktisk iakttagelse. Det säger hur varm jorden är och att mikrolivet har vaknat. Det är lönt att tänka på jordbearbetning osv.

Vår nedskrivna och mer formaliserade och exakt tidsbundna almanacka är nog mer för de okunniga, som ej själva kunne läsa tecknen Man kan säga att den tryckta bondealmanackan dödade den gamla kunskapen. Den som hade levt hos gammalt folk från generation till generation. Den växlade från landskap till landskap, dels av tradition, dels pga. växlande lokalt mikroklimat ... och tyvärr importerade man de första förlagorna till almanacka från Tyskland med dess olika klimat och årstider.

Som inflyttad till Dal och med barnasinnet kvar på Själland upplever jag våren som ett enda "lôvar och lôvar, men kommer ändå först andra veckan i maj" ... medan jag minns min tidigaste vår att vi började vårbruket 7 mars. Här kommer värmen andra veckan i maj.

Vi och våra instrument använder ju fortfarande sumerisk tideräkning. Men klockan, almanackan m.m. blir allt mer elektronisk. Vi tappar kontakten med naturen och går ej i takt med den biologiska klockan. Vi följer mer automatiskt själva Tidens gång och det är något helt annat.

Det katolske

Man kan säga att det katolska var kvar i almanackan. Helgonen gav namn åt dagar, marknadsdagar och andra viktiga dagar som "Olof ger kaka". De lutherska ritualen går i princip inte att skilja från de katolska. Helgondagarna är i grunden ett katolicerande av gamla hedna märkesdagar för bondeåret.

Vi har aldrig översatt latinet och förstått på vilket sätt de knyter an till bondeåret. Samtidigt har de teoretiserande prelaterna gjort sitt för att förvilla oss genom att berätta nån ofta uppdiktad allegori om helgonet ... samma oförståelse drabbar förstås alla urgamla myter eftersom vi ej förstår eller inser att namnen i sig kanske ger nyckeln till förståelsen av liknelser och allegorier.

Det katolska försvann inte omedelbart. Man kan säga att andra reformationen kom först med Uppsalamötet 1593. Därpå följde en i det närmaste frireligiös period och först knappt hundra år senare 1686 införs den nya kyrkolagen. Dess kyrkotukt säger ju att det är luthersk fundamentalism. Den har här och var levt kvar till våra dagars sista rester. Kvinnoprästmotståndarna exempelvis saknar den tolerans och det tvivel som Luther införde som motpol till fundamentalismen i det katolska.

Vad har detta att göra med seder och bruk bland bönder? ... jo, det teologiska har i alla tider och på alla platser varit ledare av ritualen. De kristna vill förstås ej medge att sumererna var religiösa med sin sanning som styrde årsritualen. Ändock har kristendomen ärvt det mesta av just sumererna och resten kommer från Egypten.

Om kyrkorna förfaller, förfaller även kyrkans verksamhet och blir en "luggsliten" variant och folk ägnar sig kanske mest åt sitt eget. Så var det under största delen av 15–1600-talet.

Somliga vad man kan kalla det starka människor struntar helt i kyrkan, eftersom de själv kan fylla sitt intellektuella behov. Det är väl vänster hjärnhalva, --- nå skit samma, en del människor behöver hjälp med att hålla ritual och ge hjärnan sysselsättning ...

Vi ser från den kommande kyrkotukten att en och annan "körde in hö under gudstjänsten" ... en annan "metade under gudstjänsten"... en tredje råkade ha kvarndöger just den dagen. Det var förstås inte tillåtet under den nya fundamentalismen ... och än den dag i dag får väl en och annan livslånga skuldkänslor av att bara en enda gång ha använt ett förbjudet ord ... vilket väl nog är att skapa fler problem än de man löser med det religiösa.

Katolska kyrkans verksamhet tog över de tidigare "åldermännens" verksamhet. Dessa var "tidgivare och ledare av bondesamhällets ritual" som sedan kyrkan manifesterat i kyrkklockorna och kyrkåret. Så om kyrkans utåtriktade ritualledning försvann blev det förstås helt beroende på de olika informella byalagen och fenikan att ordna med seder och bruk. Den dag i dag talar bönderna om roten när de ska göra något gemensamt.

Det är svårt att släppa loss om man bara är en liten bekant skara. Då blir religiösa eller andra utsvävningar knappast vidlyftiga - som bekant släpper svensken loss först när han kommer till Mallorca eller Alperna ... och det är ju bara mänskligt och andra nationaliteter är inte mycket sämre om man säger så.

Å andra sidan levde det katolska kvar i begrepp som Ols-, Martens-, Mikkels-, Påvels- , Lars-, Kyndelsmässa, Lucia och fler därtill Dessa var lokalt även knutna till marknadsdagar. Ursprungligen ochså knutna till tingsperioder och kvartalsväxlingar enligt gamla astronomin. Det satt djupt i folksjälen ... förutom att man kanske band nu glömda ordspråk och tydor till dessa årstidsbegrepp.

Märkesdagar var hållpunkter för minnet och särskilt för ungdomen innebar de i regel ett kärkommet avbrott. Det kanske hörde lite fest och kärt vänslande till dessa tider ... och för de matglada lite extra god mat.

Sommarhalvåret

Det var ju egentligen om sommaren man levde. I höjden av Själland började våren runt vårdagjämningen. Medan norska kalendern började den 14 april med Tiburtius. Horsgöken och hästbetet och man började rusta sig in för vårens Beltänne eller Valborg.

En märkesdag för att uppbåda folk att bränna av fjolåret och vinterns ris ur ängar och hagar. Då behövdes ochså alla ängevaktar och barn-vaktar. Senare behövdes ängevaktarna även under frostnätter att varna folk och för att tända eldar runt sådden. Det hände sig att en ängevaktare frös ihjäl på sin post.

Inte bara våra hällristningar utan det mesta av vad man finner av myt i forntiden förknippas med våren. En förberedelse för odlingen och sommaren. Våra Valborgseldar är som sed för fruktbarhet en blek och innehållslös kopia ... Jag minns min ungdoms Valborg. Man tog på sig den ljusa poplinrocken. Frös i snålblåsten och var fylld med förväntningar och tanker om "DEN och dens hållfasthet" och släktets fortbestånd.

Eldritual och våroffer

Ur Rektor J Henriksson saxar jag med nutidsspråk fritt att:

I heden tid antagligen en ring kanske snodd av vidja eller rönn. En symbol för genomgången från "en värld till en annan" Från livmoder till naturmoder, blir min tolkning. En a’n ser inte nån större skillnad om en präst läser över en ko eller om man utför märkliga riter. Huvudsaken är att man pysslar om djuren. Jag är helt övertygad om att de trivs bättre av det till ömsesidig båtnad.

Det som möjligen rev i kons mage kan ju ha varit luten om man använde björkaska. Spindelväven gjorde knappast nytta men var en påminnelse om att när dvärgnäten syns är det dags – då är jorden varm för sådd. Stålet var påminnelse om farorna in för ett nytt år på betet.

När kalven matades första gången skulle det ske under absolut tystnad ... och där gjorde man nog ingen skillnad vid andra födslar heller. I regel tystnar man ju över naturens under vare sig man ger en kalv di eller har en liten griskulting i famnen och lägger den till suggans patt ... eller håller ett lite barn i famnen, där man förstummas in för det lilla livet ... och det är en känsla man kan dela med djur. Jag minns när min barndoms hund och jag länge stod och tittade på griskultingarna. Hunden liksom frågade "är de inte söta" och såg omväxlande på mig och på kultingarna.

En del tyder på att man i heden tid möjligen har haft ett generellt eldningsförbud i naturen under sommarhalvåret som en varning till alla att vara försiktiga. På våra breddgrader växlar luftfuktigheten från 70–80 % under vintern till under 50 % under sommaren och förstås nästan ingen alls lokalt vid torka och solbelysning. I skogiga landskap är elden en farlig fiende svår att stoppa.

Eldriter är från en period under bronsåldern till sitt ursprung. Dess renande karaktär gjorde att man använde den symboliska elden i alla möjliga rituella sammanhang allt från templens eviga eldar, olympiaeldar, mannaförbundets eldriter – till de mer lokala och personliga små riterna. Inte minst en bångstyrig tjänare när man ville tämja naturen såväl vid svedjebruk som för en mer varaktig omformning av natur och allehanda ting.

I senare tid var Flygaredagen eller Himmelsfärdsdagen ofta riktmärke för när korna skulle tas in och mjölkas. Korna skulle tydligen kalva om våren eftersom man räknade med att kalvarna skulle få dia en månad innan man började mjölka. Mjölkadagen och mjölkoffret var Ersdagen 18 maj.

När korna släpptes ut tände en del fnöske innanför lagårdsdörren och la stål i tröskeln – en yxa eller kniv – en del gjorde på gammalt vis och hade en torsvigg eller ett gammalt flintföremål. Det skulle vara bra att slå flinteld över ryggen på korna ... från min barndoms bönder minns jag att "första elden på våren skulle tändas med flinta och fnöske – egentligen" ... fast få kunne det där.

En annan sed vittnar om den bakomliggande tanken, nämligen att djuren skulle renas när de gick från husmoderns värld till jordemoderns värld. Gårdens mor i huset hade liksom "hand om det" och fick personifiera omvårdnaden inomhus. Seden gällde speciellt då smådjuren skulle släppas ut. Då stod HON med särade ben i dörren och djuren fick liksom födas mellan benen på henne till en annan värld ... samma ritual använde en del jägare när de skulle gå på jakt och tog sig ut till jaktens värld genom "ringen". En symbol för övergång från värld till annan ... och helst skulle mor i huset vara naken när jägaren kröp ut mellan hennes ben!

De gamle menade att ritualen skulle skydda djuren från att bli bergtagna – och menade antagligen att vårnyfikna kor skulle ströva iväg – och kanske hamna hos Jätten i Borekoll, som kunne få dem att försvinna genom en tunnel till Ransberg. När djuren väl nått betet skulle man helst skjuta pilskott på gammalt vis för att skrämma vargen antagligen om han såg på. Men bösskott dög ochså som en varning till hr Gråben – vi ser ju bågskytten som skjuter över kornas rygg på bronsåldersristningar i Bohuslän. Andra hällar visar att man skeppar iväg djuren till holmar i skärgården. Getter, får och ungdjur var liksom ur vägen och ej behövdes hålinger heller.

Det är välan lätt att tro att djuren har blivit bergtagna den första timmen efter att de släppts ut. Man ser t.o.m. gamla kor kesa runt utan vett att stanna för en längre tid att beta.

En del gamla med fantasi och kanske en räv bakom örat med tanke på barnaöron viste berätta att Jätten i Borekoll hade egna boskapshjordar. Om något djur förirrat sig i skogen var det förstås HAN i Borekoll eller hans släkting som varit framme ... men se flinteld tyckte Jätten inte om ... och sen var något lurt mellan jätten och gubben i Stränge ... och åtminstone de minsta barnen blev rädda för ett tag och övergav tanken på att sticka till skogs – tills de glömt det igen.

På mjölkadagen drev hålingana hem korna. Bjellekon var prydd med lövkrans på hornen och man sköt åter skott över ryggen på dem. Härefter fick djur utan namn sina namn. Hålingen ropade upprepade gångar dess namn och slog det lätt på ryggen med sitt spö

... den poetiska kanske använde en ramsa:

Därefter fördes korna in i lagården. Här hade man dessförinnan gjort i ordning med kors eller rönnringar fästa i taket. Likadana lades även i bottnen av varje mjölkbytta ... rönnens rituella användande är kanske tiotusentals år gammalt. Symboliskt är det övergång från en värld till en annan och man måste förstå att med värld menas en rumtid dvs. inklusive allt. Detta med ringar och kors finner vi även i urtida jaktriter och längst levde de kvar bland samerna.

Efter mjölkningen samlades husfolket och ibland även grannarna för att titta på "rönna". Det var en ung lövrik rönn vallhålingen tagit med från skogen och efter bästa förmåga prytt med grannlåt och sen placerat på gödselhögen. Därefter gick man till granngårdarna och jämförde för att utröna vem som hade den vackraste. Sen gick man hem för att ta "meraftan" medan hålingarna åt i lagården denna kväll. Efter denna kväll drevs korna hem för mjölkning varje kväll. Man fick aldrig lämna mjölken till främmande person varken till skänks eller pengar förrän man droppat salt i den eller gjort korstecken med flinta ... må det, det har nog bara varit lokalt det sista ...

Vi ser att denna majstång ej är av dalamodell. En påminnelse om hur maj- och midsommar-ritual växlade från landskap till landskap och t.o.m. inom landskap. Dethär med "rönna" är från Skogsdal.

Vårritualerna tycks ha varit de viktigaste eller de som stannat bäst i minnet. Fordom var första gången viktigast. Allt annat var en upprepning. Och ritual var riktade framåt mot skörden. Den räknades som "året" och om det varit gott eller dåligt..

Att mjölkfesten haft en särställning beror kanske ochså på att nu var spinkandet och sparandet slut. Måhända efter en mager vinter med svårt att få maten att räcka till. Mjölkningen var signalen för en ny sommar och där skörden och överflödet började med mjölkningen. Sen är det dethär med Smördal och mjölken som det centrala. En urgammal bild är att det djur man sysslade med var liksom ens hela värld. Man liksom levde i en ko.

Den renande elden går över i fruktbarhetens eld eller kärnan i livet. Den når för året sitt kulmen vid midsommar när solens eld är som starkast ... och man hade inga ord för det innersta livsflödet utan kallade det "elden". Det har man gjort till våra dagar. Jag minns en folkhögskolerektor som gärna tog till hög-stämda ord om den inre elden ... vad vet vi om forntidens poesi och tanker om livets innersta ... där vi ej själva egentligen vet ... och behöver kanske inte veta det heller. Det gäller bara leva ut livet och hålla elden i gång inom oss ... och nu och då lägga en pinne i brasan.

Det lilla vi vet från Linne´s resa 1746 är att han berättar att när han reste mellan Bolstad och Mellerud i käringveckan runt 26 juli fanns midsommarstängerna kvar. Det fanns ochså lövhyddor där ungdomarna hade förlustat sig.

Lövhyddan som symbol och fest användes ju fortfarande av judarna. Men den är mycket äldre och syns på de äldsta kalendersymbolerna i Egypten dvs. för runt 7 000 år sen i exempelvis Gerzeen, Faijum. På den tiden torde det varit en symbol för halvårsskifte innan översvämningen började i augusti. Man kunne behöva en hydda då kon Nuts halvår började. För dalborna som gjorde lövtäkt var det kanske en symbolisk fest för detta, men är i så fall glömt för länge sen.

Skördetid

Skördetiden började runt midsommar och det var då tid för tydor ... och inte bara för att se ens tillkommande, utan för att spå skörd och väderlek. Man spådde i allehanda ting ... man såg i ost – i grodlek – åkerört – enbär – rönnbär – häggblommor osv. osv.

Och sen började allvaret med lövtäkten runt den 2:a juli. Höskörden den 19:e juli, när växterna hade blommat ut. Men om käringveckan var våt kunne det förstås dra ut på tiden. Den 25:e juli var det dags att skörda ekollon. Sedan skörden av vilda bär och frukter efterhands de blev tjänliga. Och efter många av dessa olika arbeten hade man då ett gille exempelvis slåtteröl. Det såg barn och unga förstås fram emot.

I augusti med dess Ols – och Larsmässa var det tid för sädeskörd. Lars anges som tröskdag för råg ... och den 15:e augusti var det dags att så råg. Den 24:de skördades humle och sen var det dags för "bockleken". Vi har av nån outgrundlig anledning eller antagligen via romerskt inflytande flyttat själva skördefesten till julen och därmed även bocken. Den löpte vid skördetidens slut och bland stjärnbilderna var den symbol för växtkvartalets slut vid sidan om Loke = Loge inneslutningens ikon. Herakles "han som slår väl" med många andra namn kanske Rake var tröskningens symbol.

Det är märkligt att många ser på dessa riter med "främmande ögon". Samtidigt tar man för gott när vi ser på de s.k. högkulturernas märkliga riter. Våra var och är oftast synonyma eller en anpassning till norrön "humor" ... där väl den här dansen "små grodorna" utifrån sett måste vara ett märkligt hedent ritual.

Vi ser att ovan välbevarade vårritual gäller kor och är typiskt för Oxlandet Dal ... men här ska jag återge en urgammal sädesrit berättad av en gammal soldat från Tisselskog och 1800-talet:

ChicagoBert 87 vill påstå att ristningarna skulle vara gjort av unga pojkar i början av seklet. Det motsägs bl.a. av detta folkminne som är minst 50 år äldre medan sen motiven i allmänhet är från bronsålder och mycket äldre … är jag säker på.

Bondbröllop

Bondbröllopet har många tusen år på nacken. Liknande arrangemang hade man vid andra slag av fester. Det är inte längre bort än att i min barndom såg det ut ungefär som detta. Vi hade liknande upptåg vid Fastlag när Vårbruden körde omkring och tiggde till hemmet på låtsas.

Bilderna är från Bengtsfors 1933, men säkerligen kan man tillämpa dem även på 1600-talet och mycket längre bakåt.

 Ätten

Ätten en bördsrätt

I början var det valkungar och hela ritualen med kungasten har sina paralleller i kelternas Lia Fail. Även på Dal har man begreppet fotpall och en sten som tydligen använts för att kröna en lokal kung av något slag.

Vikingarna lärde sig väl ett och annat när en del bosatte sig på olika håll i Västeuropa. Kungastenen fick en efterföljare hos danskarna i Sönderjylland fram till Svend Estridsens tid. Kungen fick resa till Viborg för att bli vald även av hardingarna i norra Jylland och sen fortsätta till öarna och bli vald där som en eriksgata.

Vi fick Mora sten och en Eriksgata i Sverige ochså så småningom. Folket blev lite lurade att så godkänna arvdömet. Kanske man inte brydde sig så länge allt gick väl. Det sägs i Wästgötalagen att bondelagrummet "äga kung ta och vräka" ... underförstått att om han inte skickar sig får han gå. Det kunne vara bra att ha nån utsocknes man kunne skälla på.

Kungamakten var understödd av adeln med likadana planer på att tillskansa sig makt och låta den gå i arv samt förstås att inmuta och inregistrera jord. Feodaladeln bar gärna upp en galjonsfigur. Det gagnade deras syften. Efter kungadömets början följde 8 – 900 år med en ständig dragkamp i toppen mellan kung och adeln.

Adeln styrde det mesta under svaga regenter. Den ville tillskansa sig rätten att vara självständiga stater i staten fria från att bidra till det gemensamma – däri skiljer sig inte våra moderna feodalherrar. Och än tillskansade sig kungen envälde, där vår kung nöjer sig med en rejält tilltagen lön och kontrakt på livstid.

Vi har inga bevis för enskild äganderätt före feodalsamhället. Dels finns inga ägobrev, dels varför skulle Olof Skötkonung få sitt namn om inte det var så att han infört skötning. Men vi vet med säkerhet att samhället naturligtvis hade den juridiska organisation det behövde allt sen behov uppstod för många tusen år sedan. Det var för att skipa rättvisa, upprätthålla fred och upprätthålla fredlig handel mellan olika landsändar – där den ständiga brasklappen är att Skandinavien utom Danmark var mycket glesbefolkat ända fram till 1800-talet egentligen.

Vi måste förstå det hedna samhället för att kunna förstå medeltidslagarnas. Likheterna är mycket stora över hela Skandinavien. Det torde vara så att grunden för germansk rätt ligger i de skilda lagrummen. Vi har sannolikt haft samma fyrdelning som i keltisk kultur med lån från den ioniska och den proto-ioniska kulturen dvs. i Grekland och Mindre Asien bakåt till åtminstone 3000 f.Kr.

Det fyrdelade lagrummet innebar att Wästgötalagen kallas ett bondelagrum. Den gällde enbart bönderna och de struntade i alla andra när väl deras rätt var tillgodosett. Därtill att deras område var respekterat och inom detta skötte de i princip själva rättskipningen. Det ende man behövde var en utombys huvuddomare.

Vid sidan om detta fanns före medeltiden birkerätten eller handelsmännens lagrum. Allt från få små städer till en och annan gärna ingärdad marknadsplats. Det är en gammal sed att handelsmännen bildade en ö eller verkade från en ö. Ur sist nämnda uppstod permanenta handelsplatser fläckar och senare städer.

Det tredje lagrummet kan vi kalla det teologiska som i känd tid förstås intogs av katolska kyrkan. Men tidigare hade man andra idoler, ikoner, ritual och utsedda ledare bl.a. med uppgift att sköta tideräkning och andra ritual. Begrepp vi känner från runstenarna är trutin, hovgode, vising.

Det fjärde lagrummet var adeln med kungen i spetsen. Dessa skulle ochså dömas av sina gelikar. De kom att bli högsta höns i det lagliga dvs. rätts- och ordningsväsendet. Så småningom med länsherrar, näskungar och kungar i spetsen för en adel som i viss mån var utvald, men för övrigt gällde förstås penningens makt. Och sen då denna ärftliga feodaltid som kom efter kanske frankisk modell.

Den började antagligen runt Vendeltid. Och förstärktes genom stort handelsutbyte med frankerna och då även ett kulturutbyte med det feodala styret i Kolonialmakten La France, Nederländerna, Frisien m.fl. Inom de forna romerska kolonialrikena var man ju vana att kröka rygg. Det satt väl i.

Det var förstås i kungamaktens intresse att lösa upp alla kollektiva folkland. Dessa skiftades förstås icke utan man tillhörde helt enkelt skilfingar, skjoldungar, hjertungar, hålsungar, ravnungar och hade en ideell ättetillhörighet. När den exakta ärftligheten kom tvingades man att kunna dokumentera sin ätt och bördsrätt. Då kunne man göra anspråk på ett ställe att bo annars var man utsatt att bo utanför de inmutade reviren.

Den äldsta statsskatten vi känner är härdskatten betalad per eldstad dvs. en sorts fastighetsskatt. Det är klart att folk ville ha så få eldstäder som möjligt med det systemet. Norrmännen var först här ochså. Kungen skulle ha en dyna att luta sig mot. I det forna Ionien såg härskaren adeln som sin fotpall och folket som sina fötter. Namnet Fodepald finns bland tidiga anglosaxiska kungar.

Sannolikt fyller de flesta av runstenarna just uppgiften att befästa ätternas och släkternas ägorätt till den bolby där de är resta. Vi har nog ringa bevis för reell träldom i heden tid. Träldom förutsätter en överklass med folkunderlag. Det mesta talar för klientskap och att träldomen bestod i att de som inte hade någon ättetillhörighet och egendom ingick avtal med överklassen.

I sin rikedom hade den råd att hålla sig med mer folk än den egna släkten. Medellösa eller husfattiga kunne bli arrendatorer och på sina håll livegna eller einbeiningar. Vi får vara varsamma med tolkningen och ej pådyvla förfäderna grymhet utan säkra bevis. Därmed sagt att vi inte vet i vilket förhållande trälen stod till sin herre.

Antikens slavar fick äga egendom. Det vore ju knappast troligt att man i det glesbefolkade Norden skulle kunna hålla folk i träldom utan en viss frivillighet från trälens sida. Det var nog lätt att rymma, men svårare att finna sin försörjning när all mark relativt sett var inmutad. Den ensamme vandraren fick ha en god förklaring för att undgå att bli sedd som en som rymd från sitt kontrakt.

Överklassen håller gärna ihop och hjälper varandra att övervaka folket – nu som då. Den germanska traditionen har ett begrepp klientskap. Det är ett kontrakt i motsats till den helt fria mannen. Man kan säga att frälsegårdarnas åbor från början hade ingått ett klientkontrakt. Först när man hade sin vagga på frälse och var utan annat arv var man bunden till frälseherrens godtycke.

I våra dagar är kvinnofrågan problem för en del. I bondesamhället rådde av naturliga skäl jämlikhet. Exempelvis uttrycker sig en del att de äger sin hustru. De agerar som förmyndare för sin hustru och disponerar hennes arv – medan andra åter har ett jämbördigt för-hållande. Likadant är det egentligen i dag. Till detta kommer att överklasen sysslade med handel och hade därmed tillgång till kapital. Makt kräver i regel mycket kapital.

När sedan ägorätten infördes fick man ett negativt instrument visande vad man menar med begreppet ätt. Mansbotet är förstås ett negativt moment för en släkt eftersom det gjorde att arv gick från släkten. Gärningsmannen skulle gå från detta livet lika naken som han kom enligt den norska myten. Offrets släkt skulle kompenseras för förlust av arv. Här kommer just ätteräkningen in och där det förstås bara var meningsfullt i det fall man tillhörde nån ätt. All lag var av det kontanta slaget att man skulle upprätta jämlikhet om nån bröt mot den. Att ta nåns liv är den slutgiltiga ojämlikheten.

Det positiva instrumentet är själva arvsrätten. Även den krävde kunskap i ätteräkning, där man i äldsta tid räknade hela 7 led dvs. 200–250 år för att åberopa odalrätt. Det kan jämföras med feodalätternas 8 anor för att räknas till de äldre ätterna och 16 för en friherretitel med dess inkomster förstås.

Här ett exempel ur domboken:

Arvskiftet ...

Det är något av en reklambragd av Birger Jarl, hans efterföljare och alla feodala royalister att inbilla folk att hans arvs- och kvinnolagar var en förbättring. Det var de knappast ens i Uppland och definitivt inte i Västergötland, Småland och på Gotland.

Tvärtom talar de flesta direkta och indirekta källorna om att kvinnans ställning var mer än jämbördig före och under tidiga vikingatiden. I Beowulf från före vikingatiden bringas krigsbyte till husets härskarinna. Hon delar sen ut av sin ynnest. Annars finns såväl i den grekiska världen som i Norden uttrycket: "kvinnan bär husets nycklar"

Det var manifesterat i kvinnodräkten att kvinnan bar nycklar och en liten kniv. Detta uttryck återkommer längre fram och var levande på Dal under 1600-talet. En familj kom till tings 1666 och krävde att deras kvinnor skulle ha lika arvsrätt "på gammalt vis" ... medan ett annat mål handlar om att enligt stadslag var arvdelet lika.

Arvsrätten ur ätteboet var som en socialförsäkring och speciellt för kvinnan. Däri ingick att ha en säkerhet om hon skulle bli med barn eller bli ensamstående och sen för ålderdomen. Ett minimum bland bönder var en ko och ett par tunnland för en kvinna att livnära sig på.

Arvsrätten enligt Magnus Erikssons landslag ca 1350 delades arvet så att sönerna fick 2/3 av arvet och döttrarna fick dela på en tredjedel och deras ärva fick i sin tur ärva delar i dessa delar. På 1600-talet förenklades arvsrätten så att man endast till tredje ledet kunne stoppa utomståendes köp av delar i gården. Det blev i praktiken 30 – 40 år eftersom tre generationer lever samtidigt.

Om exempelvis huvudägaren ville sälja bort en tomt eller en del i gården skulle det förrättas upprop i tre år på tinget. De som hade arvsrätt t.o.m. tredje ledet kunne hävda sin förköpsrätt eller kräva ut sitt arv.

Dessa tre klipp ur domböckerna visar en helt annan arvsdelning som sen försvann. En del bönder och då oftast storbönder var inriktade på två äktenskap. Första kullen kallades samkull och fick 2/3 av arvet oavsett om det var söner eller döttrar, medan barnen i andra giftets sunnerkull fick 1/3 av arvet.

Dessa ätteräkningar medförde förstås att man tvingades att tänka på ätten och bevaka sin rätt. På så sätt svetsades ätten samman. Arvet var också en pensionsförsäkring och upp-muntrade till att vilja se sitt arv föröka sig och därmed bry sig om sina släktingar in till fjärde och femte led. Med detta menas att gå tillbaka fyra – fem led på sin fars- eller mors linje och se vilka syskon denne förfader hade och sen se vilka efterkommande denne fått. Något lättare är det att bara bry sig om kusinerna som inte är längre borta än morsans eller farsans syskonbarn.

Nu var den totala arvsrätten inte på långt när genomfört ens vid 1600-talets slut. Man kan tala om två sorts gårdar i detta avseende. Nämligen de oskiftade ättegårdarna, där en släkt levde i nån kollektiv form eller brödrabo. Den andra formen var den uppdelade huvudgården med klart definierade ägare, även kallad bolby.

I början av 1600-talet var arvskifteärendena få eller inga alls under året. Mot slutet av seklet upptogs sida upp och sida ned av arvskiften per tingstillfälle dvs. 2 – 3 gångar om året. Vi ser detta i mantalslängderna där ättegårdarna står i en ägares namn. Hur mycket han har utsäde och skattar samt boskapsmängd. Resten av familjerna uppges bara som namn i gården. De betalar endast de personlig skatterna såsom mantalspengar och häradspeng. I det skiftade fallet uppges alla delägare i gården som åbor med utsäde, boskap och skatt.

Runt var tionde gård stod i en kvinnas namn. Det var endast ett fåtal eller omkring 10 % av gårdarna som hade kone, piga eller dräng. Man kan tala om generella självhushåll och därtill självägande eftersom drygt 70 % var skattebönder. Frälsebönderna hade ingen äganderätt, men de hade bördsrätt eller förtur till att få arrendera. I praktiken var skillnaden bönder emellan ej stor och där frälset var runt 15 % och de resterande var krono eller kyrkans landbönder.

Ättetänkandet ...

Vi skulle förmodligen tänka lite romantiskt när vi hör ordet ätt. Vi tänker då än på vitt förgrenade släktrötter och med något kuriöst rötägg i en avlägsen släktgren. Än en och annan hjälte som har varit med kungen på högra flygeln och räddat dennes liv. Förmodligen skulle det vara en självklarhet att ätten äger stora ägor hemma och i det utrikiska. Och förstå ett otal underlydande. Människan fantasi och strävan är ju av det praktiska slaget. Vi har kanske svårt att se för oss en ätt som lever i all anspråkslöshet på samma hemman från sekel till sekel. Det var förstås fallet för det flesta … Det är riskfyllt att ranta runt och ha ihjäl folk för att tillskansa sig en förmögenhet.

De som strävade mest mötte liksom av en händelse motgångar och manfall. Statistiken talar för att manslinjen dör ut inom senast 12–13 led. De gårdar eller ätter som var synnerligen aktiva hade ofta dubbel så hög omsättning på husbonden i ättegården jämfört med det normala. Samtidigt hade förstås såväl Jantelag som fejdernas rövare ett särskilt gott öga till de feta gårdarna.

Det var inte generell regel att man strävade efter att växa till sig eller hade feodaladelns strävan att ständigt öka sitt jordinnehav och bli en stor släkt. Naturligtvis fanns i varje pastorat en storbonde som var hingsthållare. Var han riktigt stor hade han kanske tjur ochså eller så delade två storbönder på dessa statussymboler.

För den enskilde ättemedlemmen var det kanske ingen större skillnad om man tillhörde ett ättekollektiv var odalbonde eller frälse. Ätten utgjorde en trygghetsfaktor och man ställde upp på varandra ... medan det förstås kunne bli förödande om man inte underordnade sig.

Även efter att man juridiskt börjat dela arvet stannade man på släktgårdarna. Det var bara att bygga en extra stuga för att få plats om släkten tillät och gården var stor nog. Var man ung eller utan anspråk på eget rum var storstugan gemensam för alla. Ungdomarna och gårdsfolket försvann ut och sov annanstans om sommaren eller man hade kanske en sömnskämma. På så sätt höll man samman arvet och behövde inte dela upp lösarvet.

Det kunne vara dyrt eller ge merarbete och minska produktiviteten. Om exempelvis gården hade ett dragdjur, vilket ju ej gick att dela i arv och att samäga krävde enighet. Om nån part ville bli sin egen måste denne ha pengar att köpa eget dragdjur vid bodelning. Reda pengar var det nog allmänt ont om, eftersom man inte hade möjligheter att sälja jordbrukets produkter med rimlig förtjänst.

En nackdel var kanske att det på papperet var äldsta sonen som skulle ärva stamhemmanet, förutsatt att han överlevde fadern och ibland även modern. Med den stora barndödligheten och därtill krigen var även de yngre barnens chans att överta fädernegården vida större än man skulle kunna tro.

Det var förstås kriget som tog flest och där många bönder greps av stormaktsvansinnet och rustade en ryttare. Det var ende sättet att snabbt komma sig upp i det militära där rytteriet var skolan för ny adel. Men det krävdes seghet och tur att överleva och kanske lika mycket för att lyckas och bli uppmärksammad. För att överleva var chansen 2 på 3 i drabbningarna. Kanske något mindre för dem som låg i borgläger där infanteristerna var värst utsatta.

Ändå rustade Dal uppskattningsvis ett tusental ryttare under 1600-talet. På pappret fans ständigt drygt två kompanier i ordinära Wästgöta – Dal Ryttare. Men därtill rustades då extra kompanier och ytterligare en del enrollerades under adelsfanan. Infanterister gick åt kanske runt 3000 uppskattat ur Lignells siffror dvs. en hel generation unga män gick åt under 1600talet.

Man kan inte låta bli att förundras över att än i våra dagar tycker "pojkarna" i alla åldrar om det här med ta livet av varandra … egentligen. Och man förhärligar de gamla hjältarna … och mördarna. Ty krig är nog mord det me´. Egentligen borde man ha en ceremoni i fjortonårsåldern där man gav dem en rejäl snyting så att de skulle känna hur det känns att bli nästan dödad. Den goda gamla Tyr blev mycket klokare när han miste armen. Sen dess dög han som domare eftersom han lärt sig vad smärta är.

För att få ett grepp om böndernas ättetänkande studerade jag ur domboken i huvudsak Örnäsätten – se särskilt kapitel – samt i viss mån deras grannar Svecklingebyn och Assarbyn med vilka Örnäs befryndades under seklet.

På motsvarande sätt har Stakeätten kartlagts och en större separat skrift inkluderas i avsnittet om dem. Stakerna var släktkära och synes exempelvis i att en dotterdotters dotter återtestamenterar sitt arv till stamhemmet. För adeln var ätten det centrala. Deras ägande och position byggde på att man kunne visa sin släkt och ägande i många släktled – 16 anor för en friherre och 32 för en greve dvs. 4–5 släktled bakåt. Det var i allas intresse att säkerställa släktarvet och att föröka det.

Det var ursprungligen adeln som drev på att kvinnan skulle få en underordnad ställning och sämre arvsrätt. Till detta flera tänkbara motiv. Främsta var att just hålla ihop arvet hos om möjligt äldsta sonen och ledaren av ätten. Ett ståndsmässigt leverne krävde mycket stora inkomster redan för att få vardagens utgifter täckta. Än svårare blev det om man skulle leva på resande fot eller vid hovet – en atlasklänning kostade 133 rdr vid ett tillfälle.

Medeltiden riddarutrustningar och hästar kostade förmögenheter. Inte var det så mycket billigare under 1600-talet när en ryttare skulle utrustas. Det kostade runt 250 rdr eller värdet på en god gård. Därtill kommer det märkliga faktum att ju mer guld man pryder sig med, desto mer makt får man. Bland rekorden hör väl en Flemming i Finland som rustade 440 ryttare enligt normal skyldighet för adeln att rusta.

Mer allmänt kan man genom historien se hur två olika principer lever jämsides. Än går man allmänt in för den ena och än för den andra. I ena fallet syftas på en patriarkalisk hieraki ... där mannen ägde sin kvinna. Det är den militära ordningen även i det civila samhället som man säger.

Den andra principen började med tvåsamhet för runt 4000 år sen. Tanken i en allmängiltig form leder till att man kopplar samman parvis i en ändlös kedja eller i ett nät med jämlikhet på alla plan ... jämn, jämnhög och Tredje ... eller " en a´n är så god som en a´n". Alla måste vara en länk i ringen. Ställs man innanför är man oftast anklagad. Ställs man utanför hör man inte till laget. Tredje betyder här "vem som helst".

Brödraboet är förstås den minsta länken och där man då t.o.m. kan bilda par av olikheter om man överger de biologiska banden. Såsom att ett par är man och kvinna ... en odlare och en avlare ... och där vi i den äldre symboliken har allehanda ojämlika par kompletterande varandra.

Stakerna tycks ha velat hålla ihop släkten och höll ihop säterierna oskiftade i det längsta. Det finns exempelvis de oskiljaktiga bröderna Lennart och Erik stod för Berg och Norrkärr. De bytte underliggande gårdar för skapa lagenliga säterier. Ändock var båda barnlösa och arvet skulle gå vidare i släkten. De ville begravas ihop varom för evigheten vittnar en gravhäll i Holms kyrka. Den släktkära Staketösen från Uppland är nämnd.

En annan Stake gav sitt eget gods i morgongåva åt sin brud. Han visade i praktiken att han är för jämlikhet eller att han skänker huset åt husmodern. Sista exemplet är änkan Anna på Berg som likt en föregångare ökade släktens godsinnehav för att alla 6 söner skulle få var och en sitt säteri och lyckades med det. I slutändan var kvinnosidan starkast i denna släkt. Den lever kvar via mödernet i kända släkter som Posse af Säby, Flemming af Liebelitz, von Mentzer och antagligen några fler om man är riktig noga. Här nämns bara de manslinjer Stakedöttrar gav upphov till inom ett par generationer.