självhushåll, rationellt om många, kvinnosysslor, bryggningen, livets skola, betyg på bondmoran, kvinnors verk, dagsverk, mältning, mälthus, kölna, husbehovsbränning, barnuppfostran, hushållets omfattning

Isolerade självhushåll

etta avsnitt ska nog i mycket ringa utsträckning handla om det kvinnliga handarbetets romerska gudinna Minerva, vilken torde ha varit obekant för de flesta av Dals kvinnor. Samtidigt viste drottning Kristina nog det. Hon spelade klassicistisk teater i tidens anda. Seklet var för de bildade i allra högsta grad en fråga om att studera klassiker och att kunna latin.

Det är på sin plats att använda Kristina som en naturlig motpol till bondmoran som var flest i Sverige. Kristina som i sin okunskap slösade oerhört och gjorde av med halva svenska statsbudgeten mest på lyx och skådespel. Samtidigt som över 90 procent av landets kvinnor upplevde den i förra avsnittet beskrivna verkligheten. Den var bistrare än Kristinas, där hon i sin tur inte hade lärt bättre.

Man kan ej jämföra rent personliga känslor och sorger. Det kan inte ha varit lätt att födas i vad som såg ut som en stormakt, men utan dess tradition och kunskap i hur allt skulle skötas. Begripligt om makten på sitt sätt steg över huvudet. Säkerligen har Kristina upplevt sitt liv som många gånger besvärligt, men det var förstås ändå tusenfalt lättare än "Moder Sveas" eller den svenska kvinnans.

Våra historiker har livligt utmålat Kristinas liv som kulturellt och att det har gett anseende åt Sverige. Likaså framhäver den officiella historieskrivningen lyx och märkliga prylar som något eftersträvansvärt utan att fråga varifrån medlen ska komma ... i dag är det frågan om att odla tomater på Mars. Ingen frågar vad de kommer att kosta producera per kilo.

Böndernas vardag var knappast dramatiskt som ett skådespel med dess överdrifter ... däremot var det en i det närmaste rituell rutin från år till år, där sen naturen själv stod för dramatiken. Resten av dramatik ombesörjde "de höga herrarna" som rådde över krig och fred, vars följder vi ser mer av framöver.

Även om vi i en viss mån kan föreställa oss en bondmora och hennes hjälpares vardag är det ändock svårt för oss att se för oss den omfattande planering och framsyn det krävdes för att leva i ett självhushåll.

I våra glesbygder var folk isolerade från intryck utifrån. Endast ett fåtal gjorde resor utanför det egna häradet så att man fick nyheter och nymodigheter. Det kunne bli ett oxdrev till Bergsslagen för att byta till sig järn och kanske svarvade kåsor och tallrikar. Till dels för eget bruk, dels att transportera till Uddevalla. Där kunne järnet bytas mot salt, sill och utrikiska varor såsom tyska skor och kläde från Holland. Det kunne ochså bli en transport av smör till Lödöse. Det kunne bli en resa till marknader såväl på Dal som till Lidköping på andra sidan av Vänern.

Det är sannolikt att man hade en anspråkslös samling prylar av högst varierande kvalitet ... och där man hela tiden måste ha i bakhuvudet att i början av 1600-talet tärde Älvsborgs Lösen på lyxprylarna. Under resten av århundradet tvang den ständiga ofärden och nödåren människorna att titt som tätt leva efter Kaisa Warg samtidigt som de blev plundrade på en del. Enstaka återvändande från kontinenten hade krigsbyte med sig.

Våra museer lägger förstås fram de vackraste och de välbevarade prylarna som generell regel. Medan vardagen var att om bara föremålen fyllde sin uppgift spelade det ingen roll hur det såg ut. De burgna hade kanske två uppsättningar så som det var på landet i min barndom dvs. vardagsposlin och silver till fest. Mentaliteten var kanske ochså den mer husmanslika och anspråkslösa som en riktig attityd gentemot herrar och fogdar som ville ha skatt och kanske förplägnad ... då var det bättre att skylta med enkelheten.

Man får komma ihåg att relativt sett var vanlig mat för resande och utan självhushåll mycket dyrt. Det är en av orsakerna till de oerhörda löneskillnaderna mellan självhushåll och herrar som fick köpa allt. I bottnen låg förstås en normal marknadsmekanism. Där minskad eller liten efterfråga ökar priserna. Det skulle dröja till 1900-talet innan den allmänna prisnivån på färdkost sjönk, så att folk kunne lämna matkorgen hemma. Förövrigt var det bekvämt att ha släkt längs färdvägarna.

Rationellt om många

Det moderna industrisamhället vilar på att i första hand kunna producera långa serier. Då minimeras igångsättningens och utvecklingens kostnader som del av det totala priset förutom vad det kostar att uppfinna.

I utvecklingsländerna går en stor del av kvinnans arbetsdag åt till för oss helt onödiga sysslor. Exempelvis att hämta vatten och ved och mala säd på ett lika enkelt sätt som i odlingens början med handkvarnar eller mortlar. Att sätta igång olika moment på en bondgård är i det närmaste lika arbetskrävande vare sig man har en ko och ett litet torp eller tio kor och motsvarande stort hushåll.

Under seklets gång ökade skattetrycket i vid bemärkelse. Däri ingick att antalet dagsverk utanför hemmet ökade som ett sätt att erlägga skatten och delta i gemensamma strukturer. Brobyggen, vägarbeten, skjutshållet, tingshusbyggen osv. drog arbetskraft från gården och ökade därmed indirekt kvinnans andel av hushållet att producera mera. Detta kom som pålagor ovanifrån där bönderna själv kanske nog hade stannat vid det gamla. Vi har citat efter R. Dybeck på 1800-talet att:

Detta rymmer en livssyn och en förnöjsamhet som för oss kan verka obegriplig. Dåtiden såg sannolikt klarare att pålagor och merarbete på intet sätt gagnade bönderna direkt. Det var helt enkelt att föda överklassen och i viss mån stadsbefolkningen. Samtidigt som krigets och gränsfejdernas obegriplighet låg som en för bönderna onödig börda ... utom för de som greps av yran och gärna red med kungen om man säger så.

Kvinnosysslor

Här avstår jag från en fullständig genomgång. Kvinnans vardag är ej min vardag eftersom jag dels inte är kvinna, dels finns den kunskapen lätt tillgänglig. För övrigt visas det mesta i bilderna i denna bok. Även om bilderna är från början av 1900-talet är skillnaden mycket liten även om vi går tusen år bakåt.

Dagens kvinnor sysslar fortfarande med en del av de urgamla handarbetena som hobby. Såsom ullen och linets arbeten från källa till färdig produkt. Detta område var en stor del av vardagen där kvinnan producerade alla kläder åtminstone för vardagens bruk och la undan det finare linet för sina högtidskläder. De mer burgna kanske köpte högtidskläder, smycken och skor – se nästa avsnitt. Jag ska därför bara ägna mig åt det som avsevärt skiljer sig från dagens bondehushåll och produktion och börja med:

Bryggningen

Ölbryggandet byggde på urgamla vanor och där gränserna mellan honungsdryck, mjöd och öl är flytande. Även här var det ofta Kaisa Warg och växlade mellan goda och dåliga år, tradition i släkten och hur väl ställt man hade det. Det kunne bli bärmjöd, honungsmjöd, porseöl, humleöl lite beroende på årstiden ochså. Här ett par recept på de för oss ovanliga dryckerna:

Detta fritt efter Olaus Magnus. Han berättar även att man spetsade detta mjöd med ingefära ... och vidare att man om sommaren gjorde en svagare dryck med 5 delar vatten. Han nämner även drycken "mölska" hos västgötarna. Den lär ha bestått av öl, honung och en femtedel porse ... Från min ungdom på landet minns jag att man bryggde svagt matöl. En annan dryck med bättre smak var mjödet där russin var den stora ingrediensen och där mjödet kunne jäsa en aning ochsåå ...

Hva ä dä, som två karar ente kan bära på e stång,

Ölbryggningen var mer arbetsam eftersom man bryggde på maltat korn.

Detta kallas mältning och skedde i särskilda mälthus. Till nöds i bastu eller helst i kölna eller där det fanns ugn och torkmöjligheter och förstås allt beroende av hur stora portioner man behövde mälta. Malt var så väl handelsvara som medel att betala skatt för de som gjorde det i större skala.

Ölet har vanligtvis ingen längre hållbarhet, så att man fick brygga minst en gång i månaden. Det kunne bli ansenliga mängder eftersom männen lär har bäljat i sig 2 – 6 liter om dagen, vilket i samband med övrig förtäring gav en ansenlig mängd avgaser.

Olaus Magnus berättar om marsölet att det kunne hålla sig 10 – 20 år på fat. Detta rekorderliga öl var förstås avsett för fest och gamla marsritual allt sen man lärde sig brygga öl. Vid denna tid på året hade man koll på hur man skulle stå sig till nya skörden och att annan föda skulle räcka till. Därför kunne man festa upp överskottet.

Annars skilde man på ett svagare matöl och ett starkare öl för festliga tillfällen. Dessa var gravöl, barnsöl, bröllop, trolovning, taklagsöl, marknadsöl och förstås jordbrukets gillen efter höbärgning, lövtäkt, skörd osv. ... allt detta var före kaffets tid, när mjöd och öl var festdrycken. Först från och med mitten av seklet började man med husbehovsbränning av brännvin. Snart nog upptäckte staten denna källa för beskattning. Den lär bestå "som en sekelgammal orättvisa" i våra dagar ... om man ska använda ett gammalt uttryck – numera är det ju så att de dyrare sorterna är lägre beskattade?

Våra förfäder var tydligen ofta storätare. I Bohuslän finns t.o.m. en hällristning med "Storätaren" med kraftig buk. Nåja, födointaget var nog inte så balanserat och näringsriktigt som i våra dagar. Det fanns ingen Social-styrelse och fem skivor grovt bröd om dagen. Man räknade inte kalorier såsom vi nog är tvungna till. Vi har svårt att omsätta födan i energiförbrukning med de lätta arbeten vi har och med uppvärmda bostäder och ändamålsenliga kläder.

... men exempelvis Gustav Adolf II bröllopsmiddag lär ha bestått av 30 rätter och floder av öl.

Man åt som man hade mat till och förstoppning hörde till vanligheten. Det starka ölet räknades som "medicin" mot detta och många andra krämpor. Brännvinet tog över den medicinska rollen bokstavligt och i överfört bemärkelse. De första portionsredskapen för brännvinet var speciella brännvinsskedar i silver för att portionera ut "medicinen". De var större och djupare en vanliga skedar.

Våra förfäder viste förstås honungsmjödets, ölets och andra naturprodukters läkande verkan. Där ölet förutom näring innehåller B-vitaminer om man ser på vårt sätt – t.o.m. djur väljer födointag efter rent medicinska behov. Utöver bryggning på honung och malt kunne man till nöds under speciella omständigheter göra drycker på havre, råg, vete, bär, bröd och avkok från växtriket. I äldre tid även på hästmjölk.

I vår tid förbinder vi ofta alkoholhaltiga drycker med moral, dryckenskap och oacceptabelt beteende. Dåtidens människor kände icke alls till dessa begrepp. Det var helt enkelt frågan om ett näringsrikt födointag och rätt matsmältning, eftersom mjölk användes bara i samband med mjöl och grynrätter.

Livets skola

Människan har nog alla tider fascinerats av de levande elementen eld och vatten och de märkliga processer man kan åstadkomma med dem. Fenomen inger vördnad och manar försiktighet och rituella beteenden. Även den sjudande bubblande ölbrygden skulle om-gärdas med respekt. Enligt folkminnet skulle man vara absolut tyst då man tillsatte humle och jäst. – kanske man undvek att spotta ut baciller som kunne ha stört jäsningen, vem vet ... enligt nigerianskt ordspråk får man inte prata vid matbordet, därför att då kan svärmor dö. Det torde ha ett ursprung i att baciller flyger ur munnen när man pratar och speciellt då med mat i munnen – svärmor tycks ha ett gott anseende i Nigeria.

Andra fördelar med ett rituellt beteende och speciellt med småungar i kjolarna är den totala koncentrationen på arbetet med eld och vatten för att varna barnen. Och jag minns min barndoms gamla gummor som kunne dra sina skrönor, vilka jag för det mesta har glömt. De var nog avsedda att lära att hålla fingrarna borta från elden och andra heta ställen.

Gammalt folk och koner var bärare av såväl nyttig som onyttig folktro och vidskepelse. De var skickliga i att dramatisera och göra saker och ting gåtfulla. De lättrörda kanske kunne gå på amsagorna. Det var kanske ochså den djupare meningen att hålla "dessa våra minsta" borta från de stora farorna eller skydda dem i deras oskuld.

De riktiga yrkesskickliga vare sig det var kokerskor eller timmermän omgav förstås gärna sina knep med ett trolskt skimmer. Det dolde knepen och gjorde deras konst eftertraktad. Därtill kommer ett gammalt man kan kalla keltiskt urarv av medveten gåtfullhet. Att gissa gåtor är en gammal sed som tycks höra våren till. Då är människan särskild mottaglig såväl genom försvagning som genom vårens berusning. Det är kanske naturligt att påskbrevens gåtor infaller just under våren. Har tagit med även gåtor som synes.

Och därmed kommer vi in på några ord om barnuppfostran. För flickornas del var det helt och hållet kvinnornas sak att lära töserna alla självhushållets knep och konster. Och som vi har sett kräver det mycken skicklighet att veta hela årets rutiner ... att veta när allt skulle göras ... att kunna planera långt i förväg ... att allt ska räcka till ... att kunna improvisera och hitta på när nöden står för dörren eller andra problem dyker upp. Det var vida mer invecklat än att få sin lön en gång i månaden och köpa allt i affär.

Vi har ett uttryck "nöden är uppfinningens moder". Det säger en del om verkligheten då världen var ung dvs. man hade nöd nu och då och kvinnan skulle lösa den. I civilisationens äldsta skrifter från Sumer är det just "kvinnan som ej vet namn" som står för såväl uppfinning som utveckling. Hon ger tingen namn och när det fått namn vet man dess värde och nytta för samhället.

Flickorna fick förstås följa sina mödrar från kolten tills de själva klippte håret och tog på sig husfruns mössa. Och mödrarna var de första att uppmuntra flickorna att lära sig läsa och skriva. Dessa färdigheter var tidigt mest vanliga på landsbygden hos flickorna. Endast ett fåtal pojkar allt från medeltidens katedralskolor och framåt gick i skola. Under sommaren undervisade djäknerna flickor medan pojkarna hellre var ute och metade kantänka.

Völvan och häxan har fått ett oförtjänt dåligt rykte av de nitiskt kristna. De känner inte igen vardagstypen av dessa "kloka gummor". De fanns alltid som osynliga andar här och var på landsbygden. De hade förstås från barnsben varit "mormors flicka" och hade insupit all gammal visdom av intresse. Andra var barn av eller hade levt i omedelbar närhet av de kloka och sen själv så småningom bli en "HA-EXAT". Det betyder "att ha korsat" en underförstått gräns till kunskapen såsom att ha vågat sig på att själv prova ut t.o.m. giftiga växter. Paradoxen är att vissa giftigheter är läkande bara de tas i rätta doser eller förbehandlas på ett vist sätt. Någon människa måste ha prövat ut detta.

Vi kan inte nog tacka miljoner av förfäder för att de har prövat ut vad är ätligt. För det andra vad är ätligt med en viss procedur såsom förvällning av halvgiftiga svampar. För det tredje då de rent medicinska växternas bruk ... och inte minst den märkliga mystik som behövs som ett psykologiskt vapen i kamp mot såväl kunnighet som okunnighet ... men se det är ett långt kapitel för sig.

Naturligtvis var kvinnan och gummorna även fostrare av pojkarna och speciellt t.o.m. koltåldern. Såväl pojkar som flickor blev självständiga tidigare än i våra dagar. En magisk gräns i Norden torde vara 14 år när könsmognad sätter in. ... såsom i min ungdom man genomgick invigningsritualen och fick i många avseenden vara precis som vuxna.

Betyg på bondmoran

Nutidens matälskare skulle måhända rynka på näsan vid vardagens bondbord från 1600-talet ... ja, t.o.m. de som är för husmanskost skulle kanske tycka det vore för enkelt. Nu har estetiska frågor ju mycket liten tyngd i det långa tidsperspektivet där stilar och smak förändras. Dock var matbordet vida mer omväxlande än man omedelbart föreställer sig ... har jag lärt genom att gradvis upptäcka hur mycket man hade eller kunne åstadkomma.

Vi får ta till mer indirekta bevis för dalbomorans skicklighet. Ett är att det finns några notiser om att Dals knektar var välvuxna och för detta krävs dels riklig näring, dels att kroppen ej belastas över hövan under den unges tillväxtperioder. Detta bevis har förstås bara indirekt bevisvärde.

Likadant gäller faktum att åtskilliga gamla nämns i domböckerna med den äldsta mannen på 124 år och en kvinna på 113 år. Man anlitade ofta 70 – 90-åringar som synemän för att minnas vad "fornt hade varit" och berätta om hur gränserna mellan ägor sattes för många decennier sedan. Man ser av arvskiftena att många som stod för gården överlevde sina barn där exempelvis en ägare i Svecklingebyn blev 93 år. En annan sida av saken är att barnadödligheten var stor. Men det har nog mer att göra med hygien, boende och relativt sett ett besvärligare fuktigt klimat.

Allt detta skulle kräva en noggrann databehandling för att tillnärmelsevis bevisa nånting. Däremot har vi ett osvikligt bevis i det faktum att Dals befolkning tredubblas under seklet. Detta trots att en generation förlorades i krig och att det speciellt i slutet av seklet var många nödår. Utan god mathållning hade man ju inte haft denna ökning eftersom hushållets metoder förblev de samma i stort sett.

Det finns inga samtida heltäckande vittnesbörd om kostens sammansättning. Man måste analyseras fram genom att bearbeta siffror och inventarier. Därtill alla de små notiserna i domböckerna som ger en aning om det mesta, utan att man för den skuld kan generalisera.

Hushållets omfattning var större än man omedelbart kan föreställa sig. Sädesarealen var mindre per hushåll än i Västergötland. Där man dock hade närmare till städer för avsättning av överskott. I de flesta gårdar borde odlingen dock väl ha täckt behovet av malt, korngröt, råggröt, sovel, rågbröd, tunnbröd med olikhet mellan härader och gårdar som inte själv odlade alls. Husdjursskötseln gav nöt-, svin-, får-, get-, gås-, hönsprodukter. Köttet röktes eller saltades för användning till sovel. I kålgården odlade man kål, rovor, och till dels ärter, kryddor, humle, sparris.

Många hade oftast tillgång till fiske med dess lax, gös, gädda, sik, lake, braxen, abborre, mört och annan småfisk och av och till kunne man köpa salt sill från västkusten. ... På Berg i Holm hade man en egen fiskare som försåg gården och andra med fisk från Vänern.

Skogen gav de kända blåbär, lingon, hallon, tranbär, björnbär, svamp. Carl von Linne’ nämner i nästa sekel eller 1745 att man i Frändefors gjorde nässelsoppa ... och sen då den här porsen för ölet. Den nämns vid ett tillfälle i domboken där nån bonde klagade över att han hade för lite porse på sina ägor

Av urgammal hävd var kronviltsjakten fri i Värmland och på Dal, vilket även intogs i 1647 års jaktstadga. Det var ensbetydande med att man kunne jaga det högvilt som fanns förutom allt annat småvilt varom vi ej har vidare uppgifter.

Däremot vet vi att en och annan björn sköts medan vargköttet väl knappast var för matens skuld, men där vi bara har siffror från slutet av seklet. Typiskt är att det syns i domböckerna först efter att staten börjat betala skottpengar och startade den stora utrotningen av rovdjuren samt förstås byxångesten för desamma. Förövrigt finns bara en gång i domboken att nån oerfaren blivit slagen av björn. Däremot ett par tre tillfällen då barn hamnat i gillrad stock dvs. slutsatsen att människan är farligare än björnen.

Av denna summariska lista kan vi sluta oss till att bondmoran hade goda möjligheter att förse hushållet med en näringsrik och varierande kost. Främsta beviset är att släktet överlever … medan man kanske nog får sätta ett frågetecken om det är nödvändigt att människan förökar sig ... åtminstone ej mer än vad naturen tål och det är ju ett mycket större begrepp.

Övrigt om kvinnors verk

Här förbigås i övrigt de normala sysslorna såsom tvätt, disk, mjölkning, smör- och ostberedning, bakning, kålgårdens skötsel och att kvinnan bistod vid olika skördearbeten. Kan bara konstateras att dessa sysslor ofta innebar ett slit med långt till vatten.

... Minns från min barndom hur glad jag blev när vi fick "inlagt vatten". Jag slapp bära i spann från brunnen på andra sidan av gården ... och hur vi fick tvättmaskin ... en märklig sak, som såg ut som ett kar med bottnen upp på fyra ben och inlagt botten. Sen fanns det ett lock vari man satt drev och utväxling till en "mjölkpall". Den sänktes ned i karet och sen när strömmen sattes på gick den fram och tillbaka och gnuggade tvätten ...! Vilken uppfinning !!! där man använt Kaisa Warg-receptet plus motorn som nymodighet.

Vist fanns det alltid att göra för gårdens kvinnor. Det är kanske inte så märkligt att det inte blev tid till, lyx eller att produktionen ej gav så stort överskott. I dag kan man jämföra med u-länder som strävar efter ett mer rationellt sätt att förbättra sin situation.

Gränserna mellan mans- och kvinnoarbete var nog ej så skarpa som under den värsta perioden under 1900-talet när kvinnofrågorna kom upp. Det var när kvinnan miste sitt naturliga revir och sysselsättning samt inkomst när maskiner och fabriker tog över ... det är bara de rika som har råd att hålla sig med hemmafru ... en insikt de själva har svårt att inse.

Om kvinnorna bistod männen i skördearbetet bistod männen i sin tur vid tyngre moment såsom linets bråkning och andra sysslor. Linet är ett exempel på att vårarbetet var bara en bråkdel jämfört med skörd och beredning. Det började med uppryckningen på åkern … sen, torkning, fröutslagning, rötning , torkning på nytt, bråkning, häckling, sortering och spinning, vävning osv. På Sundal torde många ha rötat i gropar, medan man på Skogsdal gjorde de inomhus i bastu eller vad man nu hade.

I större hushåll samlades det mesta av folket under stoj och glam. Såväl yngre som äldre bockar tyckte det var roligt att nojsa med töserä. Domböckernas notiser talar om kvinnor i skörd, på loge, i skog och vid transporter. Många gårdar var utan manlig arbetskraft under alla fejderna.

För 1600-talets Dal måste det tvivelsutan varit mest rationellt för bönderna att leva i stor-hushåll. Det gav rationella fördelar av större serier men även av specialisering inom den egna bolbyn – och sen då krigen förstås där man på hemmaplan fick tränga sig ihop och hjälpa varandra ... stick i stäv med statsmakten som ville ha så många beskattningsenheter som möjligt ... och även stick i stäv med våra dagars värderingar om fördelen med individuellt ägande. Varenda människa ska ha sina egna prylar fast man kanske bara använder dem några timmar per år.

Värderingar är alltid beroende av vem som gör dem. Kvinnan värderas oftast av män som inte kan tänka sig att hans manliga stolthet skulle tåla att vara jämlik. Fast han säger sig vara för jämlikhet, men i praktiken vill hävda sig om så det bara gäller att bevisa för en aborrefirre att han är starkast.

Vi kan konstatera att Kvinnan med stort K nog hade fullt upp att göra. Hon stod för sin halvpart av naturasamhällets produktion av allt det nödvändiga och omfattade precis allt man behövde. Köpeprodukterna var undantaget och kunne gälla järn till verktyg, spis och spjäll; diverse husgeråd som man ej själv kunne/ville tillverka; lite högtids- och skrytkläder och lyx.