Finn din egen hällristning, finn din historia

Fornarvet, hällristningar, folkminnet, Regeringsform, hällmålning

Arvet försvinner

Ånimskog har en rätt nyutgiven sockenbok. I den berättas att inventeringarna på 1940-talet tar upp 166 fornlämningar. Men när boken skrivs finns bara runt 40 dvs. en minskning med mer än tre fjärdedelar … fornarvet försvinner. Jag tror inte jag gissar fel när jag antar att det är likadant i största delen av Sverige.

Rätt färsk statistik visar att utgrävningsverksamheten har varit koncentrerad till bl.a. Gotland och Skåne och Dal är definitivt en vit fläck om man undantar Hästefjordsområdet.

Efter en bypassoperation 1991 tog jag för mig att besöka i stort varenda R-märkt fornminne i min hemsocken. Dels behövde jag få bättre kondition, dels skapa en egen provruta för min sa forskningar. Om man vill leva friskt är det bra att ha ett intresse och kan man förena det med andra saker är det än bättre.

I alla händelser såg jag med egna ögon hur skogen tar tillbaka den s.k. civilisationen. Skogsmaskinerna gör resten ser man av de ibland stora dikena efter deras framfart. Det blir inte bättre av att folk tappat intresset för sina minnesmärken. Exempelvis här på Dal vårdade man sina fornminnen på 40-talet och satte ut skyltar så att folk skulle hitta dem. Skyltarna finns oftast kvar, men texten har försvunnit och omgivningen har förslyats.

Jag har också letat hällristningar efter gamla inventeringar. Oftast är beskrivningarna vaga och det är mycket svårt att hitta dem i dag. Det behövs att folk ger sig ut och letar och värnar om dem annars kom de att vara försvunna i nästa generation. Det är vetenskapligt sett inte mycket att ha att man värnar om världsarvet i Bohuslän och på några andra få ställen. Vetenskapen kommer aldrig att kunna skapa sig en bild av helheten, utbredningen och en massa andra frågor. En annan sak upptäckte jag nyligen att man måste använda ett stort område för att finna alla varianter och bitar som fattas.

Tro inte att jag månar enbart om landsbygden. På 50-talet var jag på besök i Gamla Stan i Stockholm. Då hade jag förmånen att spendera många stunder tillsammans med en ung man i min ålder. Han viste det mesta om Gamla Stan och dess historia. Det är den sorts vandringar som vidgar vyerna. Det finns mycket at dokumentera i våra städer … och då menar jag förstås också folkminnet så långt man kan komma. Med hjälp av folkminnet förstår man bättre gångna generationers vardag. Den är ju långt borta med det stora kultursprång vi sett under min livstid.

Om amatörer ...

Den senare rubriken kan jag omedelbart svara med 3 artiklar ur FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna ... vi har motsvarande i vår egen Regeringsform.

Det är tyvärr allt för sällan man beivrar brott mot Regeringsformen. En lag är aldrig bättre än dess övervakning. Detta om det rent lagliga. Rent allmänt filosofiskt och ur samlevnadens perspektiv får jag ta ett par gamla visdomar:

Ptahhotep ca 2500 f.Kr.

Akhenaten ca 1375 BC.

Catshaman maj -99

Vadan detta stycke? Det är helt enkelt därför att jag stött på folk som menar att vår historia är något bara fackfolk och akademiker ska syssla med. Naturligtvis är det bara blurr.

En gammal filosofisk fråga är "Existerar världen om vi inte pratar om den?"

Det är ju så att mycket av vår historia är lagrad i museernas lager av miljoner prylar … och mer ska man ha. Men så länge det inte finns tillgängligt för folket existerar det faktiskt inte. Det samma gäller all den forskning som har gjorts att den är bara tillgänglig för en liten krets. På det kan man späda att mycket av det är skrivet på ett akademiskt språk man måste ha en apotekare till hjälp att tolka.

Därför låt dig inte slås ned av fackmän som vill trycka dig ned i skorna. Gräv där du står! … är ett gammalt gott råd eftersom det helt enkelt är så att vi känner vår omgivning. Man tänker inte på det omedelbart men när man börjar jobba med något inom detta område ser man hur mycket hjälp man har av lokalkännedom. Dessutom blir det mer levande om man kan knyta det till sin omgivning.

Om nån kallar dig amatör, var glad, det betyder att du älskar ditt intresse bokstavligen talat. Låt inte andra bestämma över det.

Adoptera din historia

Får här tacka Tamburinens skola i Norrköping.Det gäller bl.a. en speciell bild. Det är den med björnspåren som är viktig för mina slutsatser. Jag har den visserligen från en dokumentation, men jag har lärt att det är bra om man korskontrollera och helst med foto så att man får den rätta tolkningen. I det ögonblicket man ser figurerna som skriftsymboler är varenda linje egentligen av betydelse.

Vi som sysslar med historia skulle nog önska att alla skolor i landet adopterar fornminnena. Gå ut och dokumentera, fotografera och beskriv omgivningen. Teckna ned dina iakttagelser och funderingar. Med åren byggs de på och en dag står du där och kan leva dig in i hur förfäderna levde på orten. Det tar tio år att bli mästare säger en del … och det tar ytterligare tio år innan man börjar prata med sitt material. Den resan är mödan värd.

Med förfäderna måste man prata som med mormor, morfar, farfar och farmor …endast om man älskar dem kommer de att ge ifrån sig sin visdom

Första steget

Man brukar gå över ån vid vadställen. Alltså förbered dig genom att läsa på var du kan hitta fornminnen. I detta fall hällristningar. Läs sockenböcker och annan gammal litteratur där det kan finnas uppgifter. Hembygdsböcker är en annan källa och gammal litteratur.

För mitt skrivande har jag begränsat den djupare undersökningen till områden som är väl utforskade såsom Hästefjordsområdet och det finns också en akademisk uppsats med analys av hällkistorna på Dal. Därtill har jag gjort min egen kommun till provruta och där speciellt min hemsocken Holm. Då har jag dels använt fornminnesregistret, dels Kjell Åbergs grävande i arkiv och museumsregister och min egen inventering av socknen.

Våra kända fynd är spridda till många ställen. Detta gör att jag för Holms del har bättre koll på läget än nån annan. Under arbetets gång har jag upptäckt att stenlämningarna är intressanta och kan som idéer komplettera vad hällristningarna berättar.

Man klarar sig förstås med mindre dvs. sin egen sockens förteckning. Välj ut var du vill börja och prata gärna med folk som äger marken och gammalt folk som kanske kan bidra med nånting. Det är urgammal sed att alltid fråga de gamla om sådana saker. I folkminnet kan finnas små bitar av information … även om det ljuger ibland … förlåt kom fel ihåg.

Något svårare är det att finna helt okända hällristningar. Då kan man ringa in de sannolika ställena genom att tänka som dåtiden. Kanske det var religiösa skäl som gjorde att man ofta ristade vid vatten … det kan dock finnas andra skäl vi inte förstår än. Då menas den forntida vattennivån. I Nordnorge har landhöjningen varit flera meter per årtusende och ristningsytorna har följt efter vattenståndet. Det gör också att man kan göra grova dateringar från detta faktum.

I Sverige är hällmålningar rätt sällsynta medan de nästan är enarådande i Finland …speciellt i östra delen. Dock finns enstaka exempel på skålgropar som tyder på att även hällristningar finns om man ger sig ut och letar.

Säkerligen har förfäderna valt platserna för hällmålningar så att de är skyddade av väder och vind. Så att precis som i Australien ska man leta efter bergväggar som nästan bildar en grotta. Sen bör det förstås helst vara ett ställe som är torrt mesta delen av året.

På det "civiliserade" bondlandet bör man leta först vid fornåkrar och på gravplatser. Deras ritual för odling och begravning var i stort de samma, så att man kan åtminstone finna skålgropar. Samma gäller förstås hällkistor och gånggrifter. Här på Dal finns flera fall där man hittar hällristningar och skålgropar på eller i närheten av hällkistor.

Samma gäller att man kan leta i närheten av de gamla kulturplatserna. Sen i andra hand kommer att man förstås ska leta på släta hällar om man vill förvänta sig en större hällristning. Skålgropar kan förekomma på nästan vilken yta som helst.

I det undersökande stadiet behövs ingen vidlyftig utrustning. Det är bra att ha en bit krita med så att man kan teckna upp ristningen. Krita är ofarligt för hällarna och regnar snart bort. En kamera är bra att ha för att göra en första dokumentation.

En styv borste går också i fickan och kan oftast behövas för att få en ren yta. Vid större hällar kanske en kvast på skaft behövs. Man måste nästan känna med fingrarna för att känna skålgropar. Det är också bra att titta från olika håll. Vid extrema förhållanden är natt och ljuskälla ende möjligheten att se de första spåren efter en hällristning.

När är en hällristning en hällristning? Vad hjälper det att registrera om ingen vårdar den? Jag har nämnt att i min kommun finns minst ett tiotal hällristningar som nämns i tidigare litteratur, men det finns ingen dokumentering dvs. bara ett kort omnämnande. Existerar de eller inte? De borde återupptäckas och registreras. Vi kan knapp förvänta att de sparas om vi inte bryr oss om dem.

Vist finns det regelverk men det skyddar inte. Man ska ej heller låter regler och krav hindra att var och en gör sitt för att förbättra läget.

Därför är det såväl Riksantikvariens som din och min och alla lokala medborgares plikt att se till att vi åtminstone bevara något i minne. De som vårdar sig om fornminnen kommer ju inte att göra något som kan skada fornminnet. Det sabotage jag sett ute i markerna är ju inte gjort av folk som värnar om historien … ja jag har sett hur skogsmaskiner kört över områden … och det är ren skadegörelse när man kastar stenarna från en ett lite kummel åt alla håll.

Jag måste tillstå att jag inte hittat hälften av de hällristningar jag tar upp i listan för min socken. Min hälsa är för dålig och jag har inte tid att leta. Av listan ser jag omedelbart att en del hällristningar borde upptäckas på nytt och dokumenteras. En del är så intressanta att man genast efter återupptäckten bör meddela Länsmuseet.

Hällristningar är fornminnen och ska behandlas som sådana. Vi som är amatörer och älskar fornminnen vi behandlar dem förstås väl. Även om t.o.m. jag nån gång har varit lite obetänksam med att gå på hällarna när andra ser det. Det är närmast principen att hällar slits ner och i synnerhet om de är av lerskiffer.

Intensivare studier

Första steget efter rengörandet av hällen är att täcka den med en lämplig film. Den vita duken i överkanten. Sen klappar man av den så att den man får en bild av ytan. Då får man något man kan spara för eftervärlden. Men man kan även arbeta med arkiveringen på elektroniskt vis. Då fotograferar man avklappningen i 1 : 1 till att digitalt kunna få den till lämpligt format.

Tekniken har gått framåt samtidigt som medlen har blivit mer sofistikerade och med bra upplösning. Man vill förstås gärna ha ett fotografi också och då finns det mödosamma arbetet att måla upp med lösligt kritvatten.

• Knappt urskiljbara och /eller starkt förvittrade motiv identifieras i mörker vid snedbelysning.
• Frottagetekniken används på hela fältet och är att betrakta som grundmaterialet - en metod som kommer närmast den objektiva reproduktionen.
• Frottage och ev nattfoton samt en grundlig undersökning av berghällen utgör underlag för imålning med uppslammat kvarts, som är lämplig och neutral. Kvarts är en beståndsdel av granit.
• Fotografering av hela fältet.
• Grafisk efterbearbetning.

Registrering av motiv och relevanta förhållanden på och omkring hällen

.

För den som letar hällristningar gäller ju bara att konstatera att en hällristning finns. Är den värdefull tar man kontakt med sitt Länsmuseum. Sen kan man tänka sig att arbeta mer exakt med fyndet. I allmänhet gäller väl att man får göra allt själv om något ska bli gjort. Utan amatörer skulle mycket av vår historia gått förlorat.

Läste nyligen om en 92-årig man som sett som sin livsuppgift att dokumentera Enköpingtraktens hällristningar. Han testamenterade sitt arbete åt folket och det. Det rymmer ett 20-tal pärmer med data, fotografier, kartor och teckningar.

Till den som dokumenterar må sägas att det kan vara bra att dokumentera … olika skikt … om det går i samband med dokumenteringen. Sen kan man också arbeta vidare med omgivningens övriga fynd av fasta anläggningar. Mitt arbete med Frändefors är ett exempel och där jag inte utan Länsmuseets stora arbete hade kunnat dra så många slutsatser . Ett annat området är Holm socken jag känner som min egen ficka. En ofta bortglömd "ristning" är sliprännorna som bör finnans på fler ställen än vi känner till.

Dn ende varningen här är ju att inte använda kemikalier på hällen och ej heller verktyg som skadar ytan

Föreningen håller till vid Tanums museum där man samlar dokumentation efterhands. Adoranten är medlemstidningen som utkommer varje år och har ett avsnitt om den aktuella forskningen. Därtill artiklar från många håll i världen där man berättar om hällristningar.

Bli medlem och stötta verksamheten.

Hällristningar är förstås ett mycket stort område där dokumentationen är bara en aspekt. Kunskap om fornminnen hjälper till att skydda dem och bevarar förstås folkminnet. Om man vill värna om fornarvet är det en av metoderna. Eftersom det hotas av surt nedfall, förslitning och andra miljöfaktorer gäller det också att komma ihåg detta när man arbetar för bevarandet.

Min specialitet är tolkningen som inneburit att jag måste läsa på hela gamla världen historia för att kunna tolka och finna eventuella impulser till vad vi ser på hällarna. Nästa steg i arbetet har varit att integrera den mytiska kunskapen med de monument som finns kvar. Det var en upplevelse att se hur mycket man kan finna där och det arbetet är långt från klart. Det är min serie på fyra artiklar om stenmonumenten. Även här gäller att de försvinner och de sista borde dokumenteras liksom eventuella lokala folkminnen knutna till dem.

I Danmark är amatörarkeologin väl utvecklad och arbetar i nära samarbete med proffsen. De har fördelen av att bo i ett lite land med folk nog att finna intresserade. Sen är det också i allmänhet nära till fornminnena … dvs. de som finns kvar. Där har bebyggelse och odling tagit över på alla håll. Det är typiskt att när man gör fyndkartor är det just de tätbebyggda områdena som statistiskt sett har många fynd. Det kan finnas en del att upptäcka "ute i bushen"

Här rekommenderas ett besök på deras INFO-sida som visar omfattningen av deras verksamhet. Kom ihåg att fram till Unionens slut är Danmarks historia även Sverige och Norges historia!

Nästa URL går till en av de böcker de publicerat Operation Guldhornen Håndbog i arkæologisk kortlægning som rymmer bra stolpar att komma ihåg när man vill få överblick av arkeologin. Kostar endast 50 kr + porto.

Adderar här ett par adresser till Rock Art Net som haft dokumentering på tapeten i nummer 6 och 7 ... på engelska

Mycket nöje!