Dalbergså, Bergsbukten, Alta vårfiske, sommarsamlande, höstjakt, björnjakt, älghuvud, Favdna, älgperiod, renens säsong, hälleflundrans säsong, björnide, drömälg, Hiisi, samer, finnar, Isturitz,

Denna ristning är på en fortfarande vattenfri klippa dvs. även efter regleringen av Trollhätte-fallen. Forntidens folk följde vattenleder och sökte sig in i landet med älvarna. Det var naturligt att komma upp med Vänerstranden. De kunne inte undgå att se denna bild i synnerhet om den kanske var imålad.

Hellre än att tänka på en befolkning väl förtrogen med internationell praxis att muta in sitt folkland och att själv likt andra respektera inmutade områden. Land fanns det egentligen gott om med kanske bara några få hundra bosatta på Dalboslätten vid denna tid.

Hela kompositionen vid Dalbergså följer en karakteristisk mall av en centrumbild med en båge av delbilder. Den visar en tydlig medveten framställning. Den förstods väl av sin samtid. Vi kan bara säga att det sannolikt är såväl inmutning som en angiven tid: Man underförstår att de härboende kom för ett tag sen.

Den är en av de äldsta kalenderristningarna i södra Sverige. Eftersom den är från mitt landskap är det lämpligt att börja med den. Älgarna, de större båtarna med älghuvud samt några båtar kan jämföras med Alta, Nordnorge, men även med Egypten före 3000 f.Kr.

Bilden visar det mesta av den över 60 kvadratmeter stora ristningen Bergbukten I, Alta, Nordnorge. Ristningen hör till det äldsta skiktet i Alta från 4200 till 3600 f.Kr. Ursprungligen har den liksom Dalbergsås ristning legat bara en bit ovanför vattenlinjen. I Alta har landhöjningen i snitt varit av storleken 5 meter per årtusende. Det gör att människan i epoker har ristat på olika nivåer och gjort det möjligt att datera ristningarna rent fysiskt.

Det är året och dagen för folket vid Alta Ytligt sett kan vi se att folket möjligen jagar björnen ur idet och helt säkert att man jagar den i naturen. Det ska tydligen vara ett tvådelat stängsel för att fånga såväl ren som älg. På bilden fattas några fiskar i nedre kanten av bilden. Från Irland och Frankrike vet vi med sannolikhet där hade man tre säsonger, vårfisket, samlandet om sommaren och höstjakten.

Beroende på i vilket landskap man levde drog man sig undan till bäst tänkbara boplatser under den fuktiga vintersäsongen. Finska ordet talvi och samgermanska vinter utsäger möjligen samma sak. I sydligare länder har berget/urkullen varit symbol för vinter när man drar sig undan översvämningen, men även en symbol för människans plats undan urhavet. Vi kan bara anta att vissa folk har sett havet som en urmoder. På Balkan och även i tidiga sumeriska städer fanns en "fiskman". I Sumer var denne Oannes första laggivaren. Vi kan aldrig generalisera annat än för den lokala fyndplatsen.

Ser vi närmare på Bergbukten syns även rituella ikoner och symboler vi kan börja spekulera i. I sig höjer de kulturen vid Alta ett avsevärt steg över "den primitive jägaren"

Vid idet syns en båt och knappast avsett för björnjakt. Därunder en rituell situation med en man med processionsstav och möjligen ett rituellt björnide. Björnjakten omgavs i sen tid med omständliga ritual innan själva jakten. Det var bara för män och kvinnorna fick se på männen bara genom en ring. Denna rituella ring var för att skilja vardagens värld från jaktens och det farliga djurets värld.

Männen var tvungna att dra till minnes precis hur de skulle agera vid varje möjliga utfall från björnen. Likaså hade de säkerligen sin egen metodik för att vinna över den Stora Starke. Det är ingen tillfällighet att vi har begreppet bersärk där mannen tar på sig björnsärken, när han ska ut i strid i en annan värld.

Nedanför finns möjligen en ritualscen lite senare på våren. Det är för det första båten men även den lilla figuren med spretande ben. Det kan vara en vårgudinna vi möter överallt i Norden. Normalt i denna bok kallas hon nymånegudinnan Inanna.

Ovanför på andra sidan av björnspåren vänslas en kvinna med en behornad ren. Under den en liten vårbåt IBAN kallar jag den. Den finns också vid Dalbergså och är avlarens säd eller början på växtlighetens år. Rutnätet kan vara såväl fisknät som begreppet fält. Så gammalt att det finns i grottorna och avser fält för odling, fiske, samlande med stor sannolikhet. Sumererna kallade Pegasuskvadraten iku = fält.

Ovanför ligger 8 män. Det kan vara mån-gubbar … paret ovanför kanske dansar skotsk. I så väl sumeriska som latinska språk är roten till ordet måne var man så som det är i de germanska språken. Det är möjligt att dessa män är sommarhalvårets åtta månvarv. Sommaren i norr var förmodligen ett par månader längre än i dag, eftersom klimatet allmänt var varmare på jorden.

I mitten ser vi reell björnjakt och där ceremonimästaren bär en stav med älghuvud. Vissa samiska folk har till våra dagar bevarat minnet av den stora älgen på himlavalvet. Den hade stjärnbilden Auriga som bakkropp, Perseus som framkropp och hornkronan Cassiopeja. Från ca 4000 f.Kr. till vikingatiden kunne nån del av denna enorma bild användas som rikt-märke för soluppgången vid vårdagjämningen. Fenomenet precession gör att vårdagjäm-ningen på djurkretsen förflyttar sig 1 grad per ca 71 år och på drygt 6000 år blir det ett kvarts varv till våra dagar.

Bland bilderna finns tidigt en kvadrat och den avser nog himlavalvet fyrdelning. Samma gäller senare kors och ibland med fyra symboler. Kvadraten finns så sent som på sydsamiska trummor från 1800-talet. På dessa tycks man ha bibehållit en delning av året i 8 plus 4 månader, så som även tycks vara fallet på Vitlyckeristningen.

En annan delning är i halvår med ena halvan renens säsong och den andra hälleflundrans. Naturligt med tanke på deras huvudsakliga näring. En annan delning kan möjligen vara björnidet och sommaren.

Djurfållan är delad i två halvor med ett par ritualbåtar mellan dem. Det är mest ren, men en och annan älgko syns i flocken. Svårt att veta om det är avsiktligt och symboliskt, men den streckade linjen ovanför måttstocken markerar en sättning i berget. Kanske ska det symbolisera att man drev älg och ren över stup. Nedanför denna fördjupning finns ett par fiskar inristade.

Där finns även ett fotspår och vi ser ytterligare ett på fållan. Normalt kan det med vårt språk tolkas "på" eller börja här. Längs ytterkanten på fållan finns ytterligare ett par ställen med nån sorts symbolik. Sammantaget med de övriga symbolerna på hällen kan vi fastställa att det funnits ett symbolspråk "redan" vid denna tid. Liksom att vi måste säga att Sameland var tidigast med symboliska ristningar så långt vi vet i dag.

I 1952 december kom jag till en internatskola i Svenskfinland från Danmark. Vet inte om jag som halvdansk trodde mig vara nånting, men österbottningarna i sällskapet tittade på mig med Jantes ögon: "Du ska inte tro att du är nånting"

Nu har väl förklaringen kommit efter att man funnit skelettrester av den äldsta österbott-ningen och denne är över 70 000 år. Det är klart man ska inte komma som utböling och sticka upp bland infödingarna … skämt åsido, jag firade min första jul i Rejpelt, Österbotten … hann att dansa menuett nyårsafton i Vörå tror jag det hette. I lågskor vandrade jag i femton graders kyla längs julkortsvägar för att få denna enastående upplevelse. Sen hann jag också inse att man fick vara infödd Vöråbo för att förstå tungomålet bland gammalt folk … hörde nyligen på TV nån från Närpes och vist består det gamla språket än.

En a´n är karelare och kan möjligen slicka i mig lite av det österbottniska arvet … skit samma, vi karelare brukar nog klara oss ändå med vårt munväder. Ur nordisk synvinkel är det förstås av stort värde att veta att det funnits folk i våra urskogar sen urtiden. Annars vill ju söderns folk ta på sig all ära av civilisationen.

Efter detta inpass tillbaka till Sameland. Vi ser av de tidigaste ristningarna att det fanns något vi kan kalla kalender eller att man inrutade året efter den natur man levde av. Man kan även ana vissa rituella inslag. Dessa förstärks med tiden och man ser tydliga rituella inslag från så väl södra Skandinavien som från kulturländerna i Egypten och Mellanöstern.

Vi kan inte säga att ristningskonsten började i norr, lika lite som vi kan säga att den började nån annanstans. Men vi kan säga att hela Skandinavien var med sin tid. Lika självklart är det antagligen att folk ristade ned bara det de behövde i sin vardag. De kulturella inslagen kommer först under den sena bronsåldern.

Älg och björn har varit högvilt och skogens kung i mer än 6000 år efter vad vi kan se av våra hällar. Andra djur som renen förekommer också, men denne är ett flockdjur och inte så svårfångad som revirdjuret älgen och enstöringen björnen.

Apropå älgen, så har den ju fortfarande en stark ställning i den supermanliga mytologin. Än i dag jagar männen drömälgen Hiisi, besjungen i Kalevala. Det karelska eposet finnarna tog till sig som sitt eget. Kan inte skryta med att morfar visade vägen till detta, men väl att han var vägvisare för andra generationens romantiker när de gav sig ut i den fjärrkarelska ödemarken. Om sen hans far eller farfar vandrat med forskarna i Kalevamarkerna är en obesvarad fråga. Morfar var en legendarisk björnjägare med 63 troféer antagligen i form av nosringen jägaren skar av, när han snutit näsan på skogens kung, som man säger.

Har en minnesbild av mormor dansande så att kjolarna yr, medan hon berättar om hur hon blev björnbrud i seklets början. På den tiden var det ingen skillnad på björnfest och bröllopsfest i den karelska ödemarken … samma gäller till del Värmland. Kalevala har en beskrivning av detta. Eposet hör till det urnordiska arvet och sparades i utkanten av Norden på samma sätt som Eddan sparades på Island. Dock är denna för det mesta överklassens bild av samhället för mer än tusen år sen. Kalevala är i det mesta rena bondeposet. Dock finns det motiv och motivkretsar med rötter i Sumer och den ioniska världen.

Boplatsen är ca 8000 år gammal och finns vid Vistehula, Stavanger. Där har man funnit ben efter runt 70 olika djurarter. Därtill borde läggas rester efter kanske lika många växtarter för inte att tala om allehanda vanliga och speciella redskap för fångst och beredning. Det har varit en hel vetenskap att veta hur man ska fånga var och en av dessa arter.

Det har krävt tid och uppfinningsrikedom att göra redskapen. Det är inte bara att gå och hämta materialen, utan man måste veta när bästa tiden är att skörda näver, lindbast, granrötter osv. Likaså har alla arter och växter en bästa tid för skörd. Brottstycken av denna kunskap finns kvar från naturasamhället. Knappast någon skulle i dagar klara av att helt leva på stenåldersvis.

Därmed sagt att även s.k. primitiva jägare och samlare har måst veta tiden. Vi ska se att odlingen krävde möjligen något mera eller att den större folktätheten ledde till kalendrar med flera inslag av ritual.

Att följa tiden var ett sätt att kunna förutsäga tiden i samhällen som levde efter naturens klocka. De skulle antagligen ha sagt att de lever "i ban" och följde året i takt med solbanan. Den för oss eviga livgivaren med sitt energiflöde. De som levde i städer levde förstås "ur ban". Ju mer komplext samhället blev, desto större var behovet av ett program för året. Det är vad vi kallar kalender med förutbestämda högtider.

Få minns att högtiderna egentligen hör till bondeåret och att de förebådar olika moment i jordbruket. Bondepraktikan sökte reglera varje syssla i bondesamhälle och blev den mest invecklade kalendern för bönder. Till detta hörde därtill en skatt av ordspråk och väder-kännedom … ibland på pricken och ibland bara som tidsfördriv. Som bekant rår ingen över vädret. Det är som det är.

Kalender med ritual blev också mer eller mindre lag i den glesbygd folk levde i. Brott mot ordning och sedlighet var förstås försumliga i småbyar med bara några tiotal bofasta. Kampen för brödfödan måste regleras.

Denna ristning är antagligen gjort efter 2400 f.Kr eftersom den rymmer Tvillingsymboler. Kalendrarna har många former kvadratiska, rektangulära, spetovala, trekantiga, romboida m.fl. Denna är rektangulär och rymmer i huvudsak astrosymboler som förkortningar av det rituella innehållet. Det går någorlunda att läsa huvuddragen. Med början i vänstra övre hörn börjar med krokning.

 Överst i nästa grupp finns Tvillingarnas symbol enligt egyptisk ikonografi. Tredje gruppen börjar med Lilla Iban dvs. fröet och ytterligare en tvillingsymbol upp och ner. Enligt sumerisk myt åtföljdes gudinnan av två eunucker. De var symboler för bevattning och gödsling. I tidig egyptisk myt åtföljs gudinnan ofta av två medhjälpare … alternativt av ett par getter. Även i sumerisk myt finns ofta ett par getter. Kanske "Asvins" vilket betyder vänner och medhjälpare. Senare under högbronsåldern har den kraftiga kvinnliga idolen ofta ett par behornade hjälpare i följe.

En häl är delen ovan jord och sen igen den kvinnliga på väg mot underjoden.. Nästa symbol är den underjordiska Vattenormen eller livmodern. Därefter ett fotspår som enligt hettiskan betyder IP dvs. ledare avser Lejonets stjärnbild. Längst upp två skålgropar som markerar slut på odlingsåret. Den kryssade cirkeln betyder antagligen "övergång till andra halvåret"

Ristningarna i höger nedre hörn är på förmodade sliprännor och är för otydliga för att det ska vara lönt att söka tolka. Även här torde den helhuggna foten avse vintern och kanske att gå i jord vid midvinter möjligen. Hänvisande till de anläggningar där man fångar midvinterstrålen.

Sist en "båge i båge i tån på sommarhalvåret"

Till anläggningen bör antagligen räknas åtminstone en av de små ristningarna i väster på andra sidan av viken. Där kan ha funnits ett riktmärke när man orienterat sig astronomiskt.

.

De båda ristningarna har gemensamt en liten teckning av en vädur i Himmelstalunds grupp två nedre raden från vänster och sen tre vädurar i följet på Leonardsberg. Väduren daterar den till ca 1200 f.Kr. eller yngre när Väduren blev aktuell för vårdagjämningen. De tre vädurarna associerar till egyptisk bruk att ha vädurar i de fyra världshörnen. Här dock bara tre och är möjligen ett tecken på tredelat månår.

Himmelstadlunds ristning visar ett öppet område i mitten. Det finns på en del ristningar såsom exempelvis Järestad 4 och Ängen i föregående avsnitt samt häll 4 Högsbyn. Brasklappen här är att det inte varit möjligt att kontrollera på plats om det är naturliga hinder som ger formen. Dock tycks det ha varit ett medvetet sätt att ha ett nollområde runt vilka stjärnor och myter finns i ordningsföljd. Ett annat sätt är att ha en nollpunkt och kanske med en påle som markering av världens navel.

Förutom den rektangulära finns då båda precisa och oprecisa kvadratiska framställningar. Därtill trianglar och vinklar kallade vi.

Leonardsbergs komposition är nästan rund och rymmer därtill följen. Följen förklaras i nästa avsnitt men låt oss fortsätta med de halvcirkelformiga och runda. Här avses då ristningar som tydligt är gjorda vid ett enda tillfälle för att skapa en ristning att vara lag på orten.