Ritualtiden Följa Henne

ritualtiden, reformationen, Inanna, tidslinjen, mervärde, kultur, västeuropeiska symboler, trattbägare, dös, gånggrifter, ritualyxa, hällkista, tempel, gudahackor, sumerisk bondepraktika, Tyr, Troja

Denna bok handlar i huvudsak om att tolka våra förfäders idéer med tonvikt på vår skandinaviska bildvärld. Bilderna på våra hällar är förstås den största källan. Men för att förstå måste vi söka oss till högkulturerna. De hade sina verkningar till "världens ende" dvs. hos oss till Nordkap. I synnerhet de senaste årtiondena har gett oss tolkat material från dessa tidiga skriftkulturer. Det kan ge bilderna ett innehåll närmare sanningen än om vi själva försöker att spekulera i innehållet.

Boken är inte direkt kronologiskt upplagt, utan följer varje spår till slut om det passar. Detta kapitel handlar om vad här kallas ritualtiden och är ungefär fjärde och tredje årtusendet före den kristna kalendern. Namnet ges därför att det förmodas att folken i allmänhet följde ritual och leddes av präster eller prästkungar. Hur lång den period var varierade inom de olika kulturerna.

Själva tidslinjen följer i stort nutidens datering av lämningar av alla de slag. Med en brasklapp min ungdoms arkeologer borde ha haft. Nämligen att såvida det inte tillkommer nya fakta. Ty under min livstid har tidslinjen förskjutits med upp till flera tusen år vid dateringen av lämningar.

Här används ett begrepp Nya Tiden och avser vår s.k. civilisations tid med den tideräkning de flesta länderna på jorden har. Den börjar egentligen ca 4200 f.Kr när människan gjorde den stjärnkalender vi baserar vår normala tideräkning på. Julius Cesar gjorde ingen ny kalender utan justerade den vi använder. Sen har kyrkan gjort ytterligare justeringar, men nog är det samma kalender och i grunden samma ritual. Gamla Tiden blir då minst de 40–50000 år dessförinnan vi kan se en våra förfäder tänkte som vi.

Kultur handlar om mervärde av så väl nödvändig som onödvändig art. Oftast är urbaniserade samhällen upphov till det mervärde man kallar kultur eller civilisation. En enkel definition av kultur är att det är det mervärde människan skapar till pågående kultur. Men enligt värdedefinitionen kan allt anta så väl positiva som negativa värden. Det är blindhet att bara räkna med positiva värden. Det leder till de felslut vilka är orsak till att människan tycks vara förutbestämt att förstöra jordens livsrum.

Nånstans på vägen i utvecklingen måste människans tanke förstås ha spårat ur, när människans verksamhet leder till självförstörelse. Jag inser att många inte håller med mig, men då är de blinda för utvecklingen i dag.

I min ungdom lärde vi att hjulet är den viktigaste uppfinningen. Hjulets utvecklade teknologi spyr ut mer och giftigare avfall än jorden hinner omvandla till fruktbar energi. Gifterna gör att människan har ingen kontroll över deras relativa verkan. Ett gram dioxin kan ta kål på det mesta av Europas befolkning. Det är svårt att se proportioner i det diffusa och osynliga i världen. Det är bara 5000 år sen hjulet kom till Norden. På den tiden har det hunnit att bli en akut fara istället för ett hjälpmedel … man kan blunda för sanningen, men det tar inte bort den.

Sen min ungdom har språkbruket ändrat sig så att man inte talar om naturens makter och naturlagar, utan om naturens krafter. Det är väl bekvämt för makthavarna att skjuta ifrån sig ansvaret till abstrakta krafter utanför styrelserummen. Faktum kvarstår att beslut av människan överlagras naturens krafter och förstärker eller försvagar dem … det är det gamla ordspråket om att liten tuva kan välta stort lass … i den kemiska teknologin är ofta den relativa giftigheten avgörande … ett annat gammalt ordspråk för lite eller för mycket fördärvar allt.

Seden att skjuta ifrån ansvaret slog rot redan då människan kom på att skapa gudar. De blev skenbara abstraktioner av det som håller livsrummet levande. Alltså kan man skylla på dem om det barkar åt skogen. Tyvärr finns det en tendens hos makthavare att sätta sig själva utanför livsrummet och bli manipulatör och halvgud … även den seden är urgammal.

Att göra en tidslinje för bara 5000 år ger fel perspektiv på sanningen om människan. Dock är det så att egentliga kulturella yttringar kan bara spåras för de senaste 5 – 6000 åren. Det tycks vara bekvämt att dela in tidslinjen i jämna tusenårsperioder. Visserligen faller några skenbara epokskiften lite snett. Man borde hellre ha brytpunkterna 4200, 3150, 2200, 1160 f.Kr och vår egen tideräknings början. Å andra sidan faller andra skiftningar emellan dessa årtusen.

Kulturerna tycks själva ha ändrat sig med ungefär tusen års intervaller. Delvis beroende på att astro-kalendrarna ändrar sig med solårets eftersläpning. Om man följer en viss stjärna ändrar den läge i förhållande till en fast siktpunkt. Ändringen är en grad eller dag per 71 år eller ett par veckor under tusen år. Högkulturerna ändrade sina kalendrar med intervaller. Romarna väntade 4000 år innan de ändrade sin. Därför kallar vi september "sjunde månaden" på latin.

Här används inte begreppen stenålder, kopparålder och bronsålder. Idéernas historia är om vilka idéer rörde sig i tiden och inte om materiella ting.

I synnerhet formerna på de två kärlen till vänster levde kvar åtminstone hela tredje årtusendet. Lerskeden hade sin like i Alperna och i den grekiska övärlden. Fint folk äter på tallrik och så var det också i civilisationens början. En del forskare tolkar den annorlunda, men fynden är i regeln rena likt tallrikar. Vist kunne man i Norden också när man ville eller ritualet krävde.

Första årtusendet enligt detta synsätt är lämpligen femte årtusendet, när dösar och möjligen stenrader börjar uppträda i Europa. I Egypten ser vi av vasmålningarna att man räknade med halvår och följde en idol och hade några begrepp för att dela året i perioder. Dösarna säger oss att människan börjat fundera över liv och död och eviga värden. Danskarna kallar dösen "dyrehus" eller djurhus underförstått att liken skulle ha lagts i dem för att naturen skulle sköta sitt. Möjligen städade man då undan benen om det blev för mycket. Kelterna kallar dem dolmen, vilket betyder gudabord, underförstått att gudarna skulle ta tillbaka sitt.

Fynden ökar mot slutet av fjärde årtusendet i Frankrike. De är dock ofta av nonfigurativ art och svårtolkade. Ett tecken på att människan inte själv hade riktig klart för sig hur de menade … kanske … i Norden förblir symbolvärlden fattig.

Dösarnas tid går in i detta första årtusende på nya tiden. De övergår till att bli långdösar och en del av dem får underjordiska rum vi kallar gånggrifter. Europas största hundra meter långa dös ligger i West Kennet södra England. Den användes ca 1000 år till mitten av tredje årtusendet. En kultur lite på tvärs av den stora väckelsen. Men med gånggrifter har man börjat ritual "gå i jord" och därmed kan vi ana jordbrukets ritual med "återuppståndelse av växtligheten" ... att tala om själavandring och inkarnationer är att ta munnen för full. Det kan vi aldrig påstå med vetenskaplig säkerhet. Men den naturliga cirkulationen och återuppståndelse av det skenbart döda fröet kan vi tala om.

Första reformationen

Den tycks ha kommit ca 3100 f.Kr. med händelser som att Induskulturens och Mayans kalender börjar däromkring. Mindre känt är att man samtidigt började göra rituella sliprännor på Gotland och vid Flyhov, Kinnekulle. En kultur som pågick i närmare tusen år.

Vi kan inte generalisera att man överallt i Norden följde slipritual. Andra köpte kanske sina slipade yxor från Skåne. På Dal finns de spridda över landskapet. Man kan fråga sig om det fanns en sådan i varje folkland med gemensam kult?

Till denna rörelse får vi ochså räkna den båtformade ritualyxan. Vi kan inte spåra strider under denna kultur och den sträckte sig egentligen från Ural till Atlanten. Under tredje årtusendet växer högkulturerna till sig utan nån större aggression mot omvärlden.

Nästa väckelse är hällkisttiden och den börjar ca 2200 f.Kr. Hällkistan är ett dödshus modell mindre. Dess signum är dolken och ett hänge. Årtusendet ger oss några nya urbana kulturer vi kan kalla ioniska världen. Vi är dess utlöpare. Det var hettiterna i Anatolien, den minoiska på Kreta och så småningom den mykenska kulturen. I skymundan Levantens små stadsstater och den etruskiska i Italien.

Det var i korthet tidslinjen för ritualtiden. Det är inget stort kultursprång till nästa period, men människan frigör sig från gudarna och bestämmer själva i sitt livsrum. Eller rättare överklassen bestämmer och ser ibland sig själva vara halvgudar. Denna tendens följer med folktäta samhällen.

Stjärntidens perioder är ägnade att orsaka förvirring. Den behandlas mer ingående i särskilt avsnitt om tidslinjen. Här några korta drag. När vi ser på en stjärnkarta som bygger på forntidens system är det lätt att förväxla karta och terräng. Skalan och månadsnamnen får oss att tro att djurkretsen är indelad i precis 12 månader och djurkretsen delad i 12 stjärntecken.

I själva verket upptar bara Lejonets stjärnbild i det närmaste exakt en månad i dag. Jungfrun gjorde det för 4– 6000 år sen men inte i dag. När man följde stjärnorna tog man den bild som passade eller nån ljusstark stjärna i bilden. Algol, Aldebaran, Sirius, Capella, Regis, Spica, Arcturus, Antares för att nämna några. En del följde Auriga i minst 4000 år. I årsrytmen var det stjärnorna för de fyra solstånden, men oftast bara för vårdagjämningen. För vanligt folk var det omöjligt att få en överblick över vad som skulle hända om säg tusen år på stjärnhimmeln.

I detta avsnitt har infogats lite symbolik från fjärde årtusendet. De tydbara symbolerna får sin förklaring i de följande avsnitten. Men är för lite att koka soppa på i detta avsnitt. Det är en självklarhet att om man kunne åstadkomma gånggrifter och stenrader hade folk så väl plan som en fast världsåskådning.

.

Tempel för gudahackor

En ny tid stundade. Borta var tiden då människan helt var gudarnas ben och följde Gudinnan med de två hjälparna. Den tid då gudarnas redskap förvarades i tempel för gudahackor.

Texten ovan är från det forna Mesopotamien, närmare bestämt Sumer vid Persiska Viken. Ur deras texter vet vi med ord att i början var människan gudarnas ben … en del tycker i dag att åtminstone industrifolk är maskinernas ben. Gudarna döljer sig i rökiga rum med luftkonditionering …

Bilden av den franska stenen visar att det var likadant där. Tja, det var faktiskt likadant i Norden för 5 — 6000 år sen. På Djursland, Jyllands näsa har man grävt ut Barkärs tempel för 52 hackor. Ungefär lika många som på stenen ovan. Inte ett spår av människan i templet. Kanske det var lika många hackor som det finns kvarta månvarv på ett år. Varje hacka skulle odla mark för 7 dagar av året för att gudarna skulle få föda.

Femte till fjärde årtusendet var följet och gudarnas tid. Under fjärde årtusendet byggdes de första templen för att lära människan att älska jorden och älska med jorden. Istället för att följa Stora Mannen eller Kvinnan fick människan lära sig ritualet. Lära sig hur gudarna gjorde första gången de nedsteg i jorden.

Det är de tre I:nas insteg i gamla världen vi ser i lämningarna. De säger att detta skedde under fjärde årtusendet före vår tideräkning med ca 3100 f.Kr. som ett märkesdatum. De tre är Inanna, Isis och Istar. Så nära besläktade att man måste kalla dem kusiner och vi kan inte säga vem som är äldst eftersom de uppstod bland grannarna egyptier sumerer, semiter och. I Sumer övergavs "Himlen trogne herde" efter att egentligen varit ledstjärna i tusentals år.

Inanna betyder ungefär "In i himlen och in i jorden" så som i versen. Vi glömmer oftast att hon är månens faser och har inkarnationerna Jungfruns stjärnbild, Nymånen och i urmyten även underjordens gudinna och en av födelsens aspekter. Hennes tvillingsyster hette Ereshkigal "Den stora framföderskan" Hennes synliga aspekt är kvälls- och morgonstjärnan och på himlavalvet även Vattenormen och på våra hällar den större skålgropen och ormen som livmoder.

Dessa är tvillingar och bland de äldsta i ioniska sfären Balkan och Anatolien. De syns ibland med ett barn mellan sig. Senare i utvecklingen skickade hon sin make herden till underjorden för att symbolisera växtlivets ena fas dvs. aspekten roten.

Eftersom de är förmänskligade är det lätt att gå vilse mellan karta och terräng. De är "bara" abstraktioner och idoler för såväl människans som övriga naturens födelse och fruktbarhet.

Istar tog över med semiternas övertag och Inanna blev bara en lokal gudinna i Mesopo-tamien. Hon levde dock kvar i sina hemtrakter åtminstone till mitten av sista årtusendet före vår tid. Istars myt är i stora drag densamma som sumerernas. Hennes namn ska väl tolkas "Söka jorden".

Den tredje kusinen Isis "Söka söka" är hennes namn. Den kulturen skilde sig på väsentliga punkter. I Sumer var An, himmeln den manliga och jorden Ki var den kvinnliga. I Egypten var det tvärtom att himlen var en kvinna och jorden den manliga, vars erigerade penis förmodligen är obeliskerna. Isis ritualvapen är dolken och i Europa även dolkstaven.

Inanna/Istar skiljer sig genom att deras ritualvapen är dubbelyxan och i Norden båtyxan och senare baltan. Den senare är en halv dubbelyxa. Det är symptomatiskt att från att trindyxor och tunnackiga yxämnen fastsattes i hål i skaftet övergick man till ritualyxor med borrade hål för skaftet. I båtyxans fall är det frågan om direkt fruktbarhet i symbolik. Även den utveckling syns på våra hällar.

 ..... .....

Den första en normal tunnackig yxa. Kan användas att fälla träd med och bearbeta träd. Samt förstås till att jaga större djur och stycka dem. Den andra ska antagligen vara använd-bar också som hacka. Dessa bilder är från Åmøy, Rogaland och likadana finns i mängder i franska stenbilder. Den tredje är från Gärstad, Östergötland. Även följande utveckling har kunnat användas att hacka med och samma gäller "korpen" vi fortfarande använder att bryta besvärlig terräng med.

..... ..... .....

Bladet tycks vara fäst på tvären så att bladet fungerar som bredbladig hacka. Båda från Åmøy. Den tredje från Simrishamn är på väg från tofsyxa till ritualyxa. Observera underjordens fotspår. Båtyxformen från Åmøy förebådar ritualtiden.

Dubbelyxan finns i olika former i fynd från fjärde årtusendet. Antagligen är det en ren analytisk form att användas i ritualet. Man kan inskriva två dubbelyxor i en cirkel.

Vi kan söka långväga exempel på dubbelyxans symbolik.

Bladen är olikt utformade. Med ena bladet "skärar" man mot makterna ovan jord och med den andra riktar man sig mot underjorden.

Även till min lilla socken Holm på Dal kom de nya idéerna. Här finns fynd av trindyxor och andra tidiga former. Bevis för att det fanns folk för mer än 7000 år sen.

Det finns även fynd av tidig dubbelyxa och denna facetterade yxa är ett mellanting mellan dubbelyxa och båtyxa. Även fynd av båtyxa finns och troligen av lokal fabrikation. Dessa är knappast brukbara med sina trubbiga skär annat än till att bearbeta jorden med eller vid ritual. Den mångkantiga har en dubb som andra del av huvudet. Enligt sumeriska bondepraktikan skulle man först luckra jorden, sen slå sönder kokorna. Formen på "yxan" är en bruksanvisning i sig. De är alla lösfynd men kan dateras till före och efter 3000 f.Kr. Man glömmer ofta att bakom dessa praktvapen finns en kultur med något årtusende på nacken.

Många kallar dubbelyxor och båtyxor för stridsyxor utan att ha egentliga bevis. De menar att samhället var socialt skiktat dvs. stridsyxorna var för överklassen. Frågan är om det fanns tillräckligt folk för detta? … utom möjligen på några få ställen. Om det vore stridsyxor borde man ha funnit dem i större mängder.

Å andra sidan var det en ritualtid med få anledningar till strid annat än att symboliskt försvara boplatsen genom avskräckning. Detta syns i hällristningarna under hela perioden. Vi i Norden tycks ha en gammal tradition av icke-våld. Den bekanta Tyr hade tidigt fått lägga armen till genom att med list vara med att binda ormen, symbol för kriget dvs. man klarade sig med fördrag. Tyr var också den samgermanska tingsguden även det ett fördrag. Tor jagade oftast bara troll och jättar. Överklassguden var åtminstone sen bronsåldern symbol för handeln. Vist har det funnits sjörövare, men kontinuerlig handel kan man bedriva bara genom fördragsamhet och utbyte för båda sidor.

Troja var ingen stor stad. Antagligen ursprungligen en handelsenklav för Sumer eller någon större handelsstad. Under dess nära tvåtusen år ibland med säregen kultur, ibland med former anslutna till den egeiska. Naturligtvis var den mer komplex än glesbygden i Västeuropa.

Keramiken speglar så väl kulturens status, som ett mer komplext konsumtionsmönster. I Grekland utvecklades sedermera ett otal keramikformer. Alla egentligen avsedda för speciella ändamål. De mest monumentala var de jättelika amfororna för lagra säd, olivolja osv. i tempel, palats och handelscentrum. Ofta var dessa inväxta i varandra.

Från 3000 f.Kr. till 1300-talet f.Kr förekom uggle- eller människomask på kärl i Troja. Kanske de gav förlagan till ugglekrukan. Dessa användes av producenter för olivolja "att bära ugglor till Aten" med. Det för oss nordbor intressanta är att det tydligen bildades en enklav vid Vistula i Polen och vilka vi senare känner. Det var burgunderna och de hamnade i östra Frankrike under folkvandringstiden. En utlöpare av denna sed gick upp i Jylland och är kanske ursprung till "jydepotterna". Även vid Sveriges sydkust finns i sen tid fynd av urnor med mask. Exemplet är här taget för att visa hur kulturella särdrag lever i årtusenden.