Vad är kultur

1 januari 2000 kl. 00:17 uppdaterades detta

Det är väl min bondska barndom som får mig att associera till kultivator, när jag hör ordet kultur. Kultivatorn är en harv med fjädrande tänder ställbara att tränga in i jorden med harvens tyngd. Normalt användes den att luckra upp stubbjorden efter skörden, så att stubben blandas med den luckrade jorden.

Den andra användningen var då på några utdikade dälder där kvickroten slagit rot. För att få bort kvickroten gällde helt enkelt bearbetning under träda eller vår och höst och att man för hand plockade bort rötterna. Höll man på 5 – 10 år hindrade man kvickroten att föröka sig och i bästa fall fick man bukt med den.

Följderna av denna kultivering inklusive dikning var förstås att skördarna ökade … men också att stork, änder, fasaner, harar och annat småliv minskade eller försvann inom gårdens ägor. Man kan säga att kultur innebär ett mervärde i tiden på bekostnad av andra värden. Samma gäller förstås i lika mån urban kultur.

Allmänt har vår jord kultiverats språngartat under de senaste 5 – 6000 åren … alltså även människan som en del av ekologin. I min ung-dom fick man inte tala om utvecklingssprång därför att Karl Marx råkat göra denna iakttagelse, som alla med ögon kan göra. Man kan säga att även här har vi ett språng från en överpolitiserad vetenskap till en mer relativistisk syn på en utveckling där allt är beroende av allt … och att all tillväxt pendlar mellan att samla kraft och att göra ett tillväxtsprång, när tillväxtens faktorer är i fas.

Min barndoms gård kunne i sig föra tanken bakåt och numera även framåt ett språng. Språnget framåt blev att gården nu egentligen är borta dvs. allt en bortarrenderad jord. Landskapet har blivit kalt och nästan öde från 1950-talets lapptäcke av skiften med olika grödor och djur på skiftena till nutidens enfald i stora åkrar. Borta är också de skuggande alléträden längs vägarna … nu blåsar det än mer i det öppna landskapet. Där folk äter sig runda och trinda för att ha lite balast i en blåst minst 400 dagar om året och även julafton. Borta är den pastorala idyllen.

Byggnaderna blev pensionärsbostad med lite smådjur i byggnaderna. Fähus och stall byggt på 1950-talet. Längan för smådjur m.m. från 1700-talet byggt i skiftesverk och lerklining med väggar som bågnade utåt som om den inte kunne rymma alla djur girigheten stoppade i den. Det huset är från förra språnget med storskiftet som flyttade ut en del gårdar från långbyn.

Av namnet att döma var språnget dessförinnan på 900-talet när kungadömet uppstod och stormännen lurade folket till en bol-reform. Dess skenbara syfte var att skapa underlag för wapentak dvs. en skatt för att bygga bl.a. Trelleborg fyra mil söderut. Det motiverades antagligen med att kejsar Otto och Heliga Romerska riket hotade Norden. Danska kungen hade dock fått idén av Otto att göra kyrkan till ett redskap för kungamakten. Det blev en början till organisation att odla mer och få underlag för tionde, skatter och andra pålagor med mer diffusa ändamål.

I våra nordiska nejder är den urbana "fina" kulturen inte äldre än så. Urban kultur är förstås allehanda föremål gjorde i syfte att vara kulturell och även allehanda verbala aktiviteter utöver vad som behövs att hålla kapitalet rullande. Egentligen inte äldre än 1940-talet då mer än 8 av 10 levde på landet.

De högkulturella vill förstås att urbana kulturen har ett högre värde och balanserar ut mängden av det bondskt kulturella. Ändock finns det mycket motsägelsefullt i dethär med finkultur. Å ena sidan får den inte kosta något trots att den ger mervärde … bönder vet att man måste gödsla och så för att skörda. Å andra sidan tycks man ha råd i goda tider, men så snart det blir sämre ska man skära ned på kulturen då den som bäst behövdes för att skapa mervärde.

Skon klämmer väl där att det inte syns direkt i kapitalets fickor att man tillverkar kultur. Egentligen borde det vara så att man tillverkade alla ting som har efterfråga och nån är villig att betala för. Men i vår kultur är det finare att tillverka kanoner än att tillverka vård och kulturföremål.

Det är omöjligt att skapa exakt vetenskap av politik som är en blandning av egen girighet och idéer utan förankring i verkligheten. Tyvärr är politik också ett kulturfenomen som måste beaktas.

I min ungdom fanns många tabun och en blind tilltro till tillväxten och kulturens för-träfflighet. Numera vet åtminstone de pålästa att det är nödvändigt att helt och hållet ifrågasätta kulturen och dess bärare människan. Om en kultur medför att mono-kulturen ökar och utslagningen av liv på jorden med den, samtidigt som kvaliteten på livsrummet drastiskt försämras … ja, då kan man inte tala om tillväxt eller förbättrad kvalitet genom kultur.

Det är inte meningen att här vara för eller mot nånting, utan att utvärdera vad kultur egent-ligen är och hur den uppstått i ett historiskt perspektiv på i huvudsak 5 – 6000 år. Under så lång tid finns så många data att vi någorlunda meningsfyllt kan analysera kulturs språng i olika riktningar. Alltså inget enögt navelskåderi i enbart urban finkultur … första kapitlet torde visa att jag privat gillar finkultur, men i ett allmängiltigt övergripande perspektiv måste ge även den formen ett rimligt värde.

Ordet urban eller ur ban säger i sig att städerna skapades för att vara någonting utanför naturens ban och att dess motsats borde vara iban eller i ban. De som följer naturens ban, följer den organiska kulturens cykliska års-rytm. Detta då årtusen efter årtusen med enda syftet att bevara egna arten. Den urbaniserade kulturen sätter frågetecknet "Kan den fortsätta i all evighet?" Dessutom har många urbana kulturer gått under inom den tid vi kan överblicka, medan ibana kulturer har kunnat bestå så länge inte de urbana har trängt ut dem.

I förment vetenskaplig analys måste finnas ärligheten att se kritiskt och även ifrågasätta sig själv och sin egen kultur. I den meningen är detta inte traditionell historieskrivning med syfte att förhärliga vår samtids kultur och dess farfädrar. Så som i allt annat måste man be-akta tidsfaktorn och se vad allt leder till eller innebär i ett tidsperspektiv mot evigheten. Det kan aldrig bli mervärden om livets förutsättningar minskar med ett vist kulturmönster.

Min nyfikenhet de senaste två tre decennierna har gällt frågan "Varför blev vi som vi blev?". I synnerhet västerländska människan tycks ha svårt att kontrollera sina hjärnvindlingar. I såväl neanthertalrens som vår hjärna skulle hela världens samlade datakraft rymmas i en liten vrå av hjärnan. Ändå har människan inte förmått att på säg 100 000 år skapa en kultur som kan garantera släktets fortbestånd mot evigheten. Spontant känner jag att hjärnan och vår föreställningars värld är för stor för att vi ska kunna bemästra dess kaos. Det gick fel när en del började överkonsumera och söka makt.

Det jämlika läget

… är likläget. Då sista frågan är ställt finns bara de små olikheter eftervärlden åstadkommer. När vi jämför med förfäderna kan vi gå långt bakåt och påvisa att egentligen har beteendet varit detsamma. Det gäller allt dödsbädd, andlig ceremoni, val av gravplats, gravläggning, gravgåvor, gravöl, gravsten, gravhägn.

Det är marginella skillnader fast det ofta bara antyds i de arkeologiska fynden. Det kan vara en blomma eller en fågelvinge i graven … dödshus … gravgåvorna … runtext som talar om att man satte sten och stavar … Sistnämnda betyder förmodligen hägn.

Tidigare brukade man dela in historien efter olika perioder av gravskick. Med mera kunskap visar det sig att det är inte så enkelt. Gravsederna går in i varandra. Det är svårt att avgöra om vissa samhällsgrupper haft sitt speciella gravskick. En allmän hypotes tycks vara giltig att ju rikare folk, desto märkvärdigare gravsed … samma gäller än i våra dagar.

Flatmarksgravar och likbränning lämnar minst spår om några alls. Vid bränningen "dunstar" man iväg och endast om askan sparas blir kvar spår. Enklaste seden har där varit att samla askan i en urna och gräva ned den på "kyrkogården". Vi vet ej om gravområdena även under stenåldern varit omgivna av "stavar" dvs. stavgärdesgård liksom under vikingatiden.

Storstenskulturerna har förstås lämnat mest markanta spår och vittnar om utvecklade ritual åtminstone på de orter där man finner dem. Mörkertalet är naturligtvis störst i de trakter där den odlingsbara jorden är som mest.

I detta verk visas en del bilder från grottorna och det hette att Kronos, Tiden med krumma tankar stängde in sina barn i grottor … kanske under Fimbulvintern? I alla händelser är de första naturens tempel. De är i sig ett ritual som säger "gå i jord" med ritual i Moder Jord.

Fynden av symboler i grottorna visar att det har funnits ett väl organiserat samhälle bakom grottkonstnärerna. Deras alster liksom även småfynd visar även att mycket av konsten har varit en direkt livsglädje i att avbilda det de har hållit kärt … de har lagt ned mycken tid på att bli skickliga tecknare, målare och skulptörer. Det finns mycken vad en del kallar primitiv eller enkel symbolisk framställning. Men man måste finna spetsfundigheterna mellan rader-na. Kanske förstå att föremålet i sig har inte varit så viktigt. Däremot själva handlingen och att det riktat sig mot en rituell företeelse.

Den som vill systematisera och möjligen finna nån utveckling kan följa kronologin i stor-stenens anläggningar Dösen kan ses som ett "gudabord" som ovan och bl.a. Lanyon Quoit med flera i Cornvall, England samt liknande i Portugal. Storleken talar för gudabord. Dess-utom vet vi att människan var sina fiktiva idolers ben. Andra definitionen är att man skulle ha lagt liken i den öppna dösen för att naturen må ha sin gång. Döserna dateras till att vara runt 5600 år gamla.

Nästa steg i utvecklingen är den inhägnade dösen och som sen täcktes över och blev en långdöd något århundrade senare. För att sen kanske förses med en eller två gånggrifter ett par hundra år senare. Det var fallet med min barndoms två långdösar där ena hade två mot-stående gånggrifter i hälen.

Gånggriften innebär definitivt ritualet att "gå i jord". Det är ingen principiell skillnad sen på hällkistan som kom drygt tusen år senare och i princip fortsatte över tusen år under brons-åldern. Avlöstes möjligen på sina håll av de bekanta storhögarna. Det unika med många av hällkistorna är att de är riktade efter Kyndelsmässa och antyder ett egyptiskt ritual att gå i jord. Därtill kommer den genomgående symbolen dolken av egyptiskt härkomst och innebärande Isismyt.. Sumererna bidrag var sannolikt båtyxan och dubbelyxan med Inan-namyten dess förinnan.

Båda myterna innebär "att gå i jord". För Innanas del i takt med nymånen och Isis vid fullmånen. Vi vet ej hur många gångar om året ritualet krävt att gå i jord. Däremot vet vi från utgrävningarna att man säkerligen haft gravöl och kanske ställt fram färdkost vid begrav-ningarna. Min barndoms gånggriftar vaktades av mycket välväxta brännässlor. Ett tecken så gott som något att de stått där och recirkulerat näring från gravöl i över 5000 år.

Geofysiken gör att de äldsta bosättningarna i Sverige inte är äldre än runt 10000 år. De fanns exempelvis vid iskanten. Ett bevis på att folk följde efter när landet växte fram. Detta faktum får oss dock att tro att de som flyttade in var primitiva dumskallar. Därmed skulle vi inte ha nån egen gammal kultur. Vi kan förstås räkna oss till den mellaneuropeiska kulturen i de isfria delarna 20 – 30 000 år bakåt och säga "det är allt vår kultur". Mycken kultur har invandrat de senaste 10 000 åren och det är tänkvärt att storstenskulturen är lika gammal i Norden som i övriga Väst-europa.

De stora gånggrifterna vittnar förstås om allt från praktisk matematik och fysik till att kunna organisera folk att samarbeta mot ett gemensamt mål. Vi som inte numera är vana vid kroppsarbete förstummas måhända över prestationerna rent fysiskt. Det finns be-räkningar från West Kennet långdös i södra England. Den är 107 meter lång och har en mittgång med två stora kamrar på vardera sidan. Man har beräknat att det tog ca 16 000 mantimmar att bygga den. Med 8 timmar om dagen blir det 2000 mandagar. Säg att 30 man arbetat i 67 dagar eller 100 man i 20 dagar. Storleken på de största stenarna har bestämt minsta antalet arbetare. Om 100 man lyfter 50 kilo var blir det 5000 kilo. Dösen antas ha använts 3600 – 2500 f. Kr.

Den första staden

Fynden från perioden 10 – 30 000 år före vår tid visar att människan till utseendet inte var särskilt olik oss. Småfynden tyder på ritual som rymde analys av fruktbarheten, men också att man följde sol och måne och hade dem som taktgivare för året. Deras himlavalv såg lite annorlundare ut än vårt. För ca 26 000 var deras valv som vårt, men för 13000 år sen hade de vårdagjämningen i Jungfrun och för 6400 år sen i Tvillingens tå.

Naturen tar ut sin rätt och förstör allt organiskt material utom under vissa specifikt gynnsamma förhållanden. Kvar blir några få lokaler och där vi endast kan säga att kulturen varit si och så vid den tiden. Vi kan däremot inte anta att det varit likadant på andra håll. Jeriko är måhända äldre än Catal Hüyük. Det brukar vara viktigt att vara värst.

Men Catal Hüyük, Turkiet runt 9 000 år på nacken har gett kunskap om vad man kan kalla första kända staden. Med sina 13 hektar och runt 300 hus och 5000 innevånare blev det en hantverkarstad som t.o.m. bearbetade koppar. Förutom ärter, linser, vicker omfattade mathållningen även vete och korn. Man kan ställa sig frågan om inte sädesslagen börjat odlas just i dessa trakter. Därtill samlarfrukter mandel, häggbär, pistasch-mandel, äpplen, ekollon. Till detta kom då kött och vilt såsom kronhjort, vildsvin, vildåsna.

Man kan inte säga om allt var egen odling, eftersom det var ett handelscentrum för timmer, obsidian, koppar, skal och kaurissnäckor importerade från Röda Havet. Att man levde gott syns på de feta idolerna varav tjurfresken visar att åtminstone en del var negrer. Ländklädet finner man senare även i tidiga Egyptens konst.och på en faraon.

De tre rekonstruktionerna visar en del av ritualkulturen där man anar att symboliken är kopplad till himlavalvet. De kvinnliga idolerna dominerar med 33 fynd av statyetter mot 8 manliga. Dock finns mannen symboliserad med tjuren, bocken osv. Särskilt de kvinnliga visar att de var olika aspekter av det kvinnliga.

Det ovanliga är att man haft en hel liten stad med ingången var från taket i alla hus. Kanske som skydd mot två- eller fyrbenta eventuella fiender. Eller så var det en följd av idégivaren till husen. I varje hus fanns en för varje hus unik stämpel.

Kilimrummet påminner om kulturens beständighet. De rekonstruerade mönstren finner man motsvarande i dagens kilimmattor trots att turkarna egentligen kom först 8000 år senare. Även tvillinggudinnorna och tjurhornen samt leopardgudinnan hörde liksom till platsen och syns i senare kultur i Turkiet. Man kan formulera tesen att kulturen när den väl etablerats är mer bunden till platsen än till människosläktet. Samma gäller även dagens turkiska kultur. Där ser man spår bakåt några tusen år före de officiellt invandrade under vårt årtusende.

Det är få invandrande härskarsläkten som tillämpar Machiavellis råd till Fursten att utrota eller deportera föregångarna. Mest blir det att bosätta sig mellan urbefolkningen och antingen underordna sig eller härska med förnuft.

Den andliga kulturen är förstås ett mervärde av kulturen. Den speglar också kontakterna med resten av världen genom att visa i vilken grad en viss plats är lika andra. Det är naturligt för människan att än vilja särskilja sig och än söka stöd hos likasinnade. Det är naturligt att försvara sin egen världsåskådning. Men om man vill fred och fördrag måste även finnas tolerans,

Det är oväsentlig vilken tro människan har så länge det inte inkräktar på artens och livsrummets bestånd. Samma gäller förstås samhällets organisation. Men om vi ska ha en användbar historieskrivning måste den visa vart ledde teknik, beteende, tro i det långa tidsperspektivet. Det är svårt att falla i farstun för högkulturens lämningar om man ser att följderna blivit utarmning och död för människor och natur … eller i praktiken att vissa grupper människor har ätit vårt bröd och livsrum i förtid.

uEftersom här finns plats kan här upprepas varningen om att alltid skilja på karta och terräng. Barn skulle säkerligen förstå det raka budskapet i förfädernas idoler eller andra rituella lämningar. De har inga fördomar och tar till sig vad ögonen ser. Orden är för många barn rent av förvirrande. Att dela känslan för en mjuk nallebjörn eller ett par mjuka händer säger mer åt ett barn än aldrig så många ord.

I detta verk används ofta begreppen idol och ikon just för att understryka att gudabegreppen äger bara ideell existens. I klartext de är modell för samhället och inte existerande varelser eller ens i närheten av det. Om det finns existerande "halvgudar" är det människor som vill inbilla omvärlden att de har mer rätt än andra.

Det hindrar inte att en a´n kan nästan bli förälskad i den sumeriska gudinnan Inanna så som de sumeriska skrivarna beskriver sitt ideal. Det har säkert också varit avsikten för att få folk och i synnerhet unga pojkar med sig. Annars är den eviga modern idealet på europeisk botten och i synnerhet i södra Europa. Och naturligtvis har våra mödrar genom tiden haft en stor inverkan på samhällets utformning. Mödrarna har ju varit som de ideal och idoler vi kan utläsa ur lämningarna.

I detta verk finns också spetsfundiga stycken och djuplodningar i våra intellektuella idéer. Så var det nog också i forntiden. De flesta skyggar för de svåra problemen, men egentligen borde vi nu och då bry oss om. Annars blir det en sorts halvgudar som tolkar dem i sin egen smak. I vår tid är det teknokraterna. De lurar oss att satsa på färder till Saturnus och att allvarligt överväga att odla tomater på Mars … och stjärnornas krig … vad nytta det kan vara med det … och till vilken kostnad och därmed till vilken försakelse …