Hyperboréer, Högsäte, Mykene, Kivik, Herodotus, Delos, Artemistempel, Artemis och Apollo

Rester av sätet visar att det var av utterskin. Vi ser det fina handarbetet och misstänker import, men jämfört med det andra är det möjligt att det är inhemsk produktion. Idéen har säkerligen kommit från söder.

En liknande stol finns i Tutankamuns grav ca 1338 f.Kr. I den forntida symboliken var stolen endast för faraonen, kungen, översteprästen. Liknande går igen i exempelvis ett "högsäte" på norra Dal, medan man på södra Dal oftast hade en liten bänk "forsätet" for husbondeparet. Husfolket satt på långbänkar.

Vi ser fällstolen på denna bild av ett sigill från Mykene. I minoiska kulturen kallades Labyrintens Härskarinna Potinia och var säkerligen underjordens fruktbarhet. Ovanför ser vi Nymånegudinnans symbol i nedan medan den sex-delade cirkeln är symbol för Morgon/Kvällstjärnan dvs. Potinia. I angelsaxiska krönikan kallas hon Eostre. Övriga sällskapet är underjordens demoner vi får fantisera oss till de närande krafterna och deras utseende.

Föregående bild inspirerar att ta med denna med begravningsföljena. Vi vet ej om det var begravningsdräkter eller om man avbilder underjordens demoner. Observera att sånings- och begravningsritual var likartade. Detta är från 1400-talet f.Kr. och vi ser de bågformiga lurarna som blir ett hjälpmedel att datera hällristningarnas lurar av denna form.

Notera även den lätta vagnen som kanske kom från Grekland men lika väl från hettiterna i Anatolien eftersom de var längst framme som riktiga hästkarlar.

Omega-tecknet är möjligen influens från Egypten där vi ser själfåglarna flyga med en symbol av denna form. En kvalificerad gissning är att Kivikgraven gjordes över en handelsman som handlade på Grekland.

Kartan fyller två syften här. Dels visar den kärnområdet för sydskandinaviska kulturen som bestod till ca 500 e.Kr. dels visar den greptungesvärdets utbredning där resten av södra Europa hade ungefär samma täthet som nedre delen av bilden. Det finns fynd från Grekland, Kreta och t.o.m. Egypten.

Det är inte omöjligt att verkstaden t.o.m. legat i Norden. En tänkbar plats är Sandagergård Nordvästsjälland där det finns bronsverkstad med kultplats med handens symbol. Det var antagligen en del av försäljningstekniken att sälja myt och vara på samma gång. Vi ser något liknande i Alperna under Isis-dolkens tid.

Hand-symboler finns i något fall ingraverade på insidan av de stora bröstplåtarna. Handen som symbol är antagligen fenicisk influens och samtidigt med Hand-symbolen ser vi Valen och Den Sittande Tinia samt två Ormar. Handen är den mest vanliga och den står för vårritualet "nedgång till underjorden" i stjärnbilden Kräftan. Symboliken börjar ca 1200 f.Kr. medan det feniciska inflytandet möjligen är senare. Fårdalsgudinnan är möjligen denna sittande gudinna. Hennes stora "koögon" associerar dock till grekernas "boopis".

Man hade fler musikinstrument än dessa. På rakknivar ser man stränginstrument. Trummor, cymbaler, flöjt, rassla har säkerligen hört till de vanliga instrumenten

Tindhög-mannen använde "slutliga lösningen" vid rakning genom att använda pincett. I andra gravar finner man en rakkniv och ofta med mytiska motiv. Svärdet har inte använts. I vanlig ordning är attributen dekorerade med mönster som låg i tiden.

Det som förbryllar är skillnaden mellan de lyxiga prylarna och hans dräkt. Man ser inga knappar och nålar i användning. Kanske det var en speciell begravningsdräkt medan man sparade den bättre. Dräkten ser helt enkelt ut som en "gammelmansdräkt". Om det vore en stor hövding förväntade vi oss förståss en lyxig bjärt dräkt.

Å andra sidan finns det alltid en stor variation i personlig stil mellan människor och antalet dräkter man funnit är inte så stort att man egentligen kan generalisera. Förmodligen får vi ochså tänka oss till några klara färger i dräkterna och ej den bruna färg tygerna fått av garvsyran.

Denna rekonstruktion är efter en ung man som tydligen bara har svärdshanden fri. Det är inte en arbetares dräkt. Tunika-modellen och korta skörtet var måhända det vanligaste. Vi ser den i ett fåtal ristningar och den associerar till de hettitiska krigarnas dräkter. De något senare perserna bar en knälång kjortel med långbyxor under. Antagligen kom byxorna till inspirerad av ryttarna. På Gundestrup-kittlen 300 f.Kr. är alla iförda "tights".

Men förmodligen var de inte först i Skandinavien ... och inte ens norrmännen .. sorry ... däremot tycks få bilder från Alta och Norr visa att samedräkten har mycket gamla anor. Det vore förstås naturligt i det klimatet ... jämför med mameluckerna.

Vi kan inte mäta med våra dagars mått. Ovanstående karta får oss att tänka på hela kulturområdet Skandinavien med en kärna innefattande det forna Angelsaxiska området. Forntidens historia mår illa av att man numera går efter nationella gränser som inte existerade då. För att få en helhetsbild måste vi i Skandinavien para sydvästra hörnets många fysiska fynd med övriga Skandinaviens rika förekomst av hällristningar.

Naturligtvis måste vi även sätta in alla sorters fynd i sin lokala sfär. De fysiska fynden har säkerligen använts på något sätt medan vi aldrig kan vara säker på att de ritade föremålen eller riterna vi ser har haft användning.

När vi ser de väldiga monumenten från stenåldern måste man ändock förvånas över organisationen och den starka övertygelsen som måste ligga bakom för att man ska ha kunnat uppbåda mannakraften. Det har verkligen varit viktigt fornmänniskan att göra alla stora manifestationer.

Vi tycker att det är kuriöst om nån talar om andar och liknande ting. Men vad har det för betydelse. Det väsentliga är vad man gör och åstadkommer. Sen må språket och berättelserna vara hur poetiska och tillsnirklade som helst. Kanske det är jag som är en typisk nordisk fantasilös människa som älskar enkelheten och inte räds naiviteten.

För min del är jag försiktig med att spekulera i deras andliga liv. Det räcker så gott med att beskriva vad man kan binda till de fysiska fynden och bildmaterialet. Det är alltid svårt att skilja på karta och terräng. Medan vi kanske förbinder deras rond på himlavalvet med universum var deras bild kanske bara att det var något att följa under året.

Min samlade slutsats kan bara bli att dessa begravda i storhögar snarast var präster och prästinnor. Prästerna var "den goda herden", medan kvinnorna symboliserade framfödandet eller den unga färdiga bruden vi känner bäst som grekiska Artemis och kanske än mer som sumeriska Inanna. Hon var en urbild av den sumeriska kvinnan. Vår unga kvinna med en lång fläta är den nordiska hemvävda kvinnan som kan ta tag i ting om det behövs. Deras gudinnor var nog av det mer handfasta slaget som förebilder att klara vardagen.

Man måste sätta frågetecken när förre generationen och än äldre tider ser ner på Freja-idolen som en frivol hora i det närmaste. Vad är det för fult i att älska fruktbarheten som är förutsättning för att få mat på bordet?

Vi har ju inga spår efter städer med från naturen frånvända kvinnliga idoler. Men en kyrka som gör fruktbarhet till synd. Då blir konsekvensen att många i våra dagar i det närmaste hatar naturen mångfald och fruktbarhet. Naturen lag är maskrosen som kommer upp genom asfalten.

Apropå Artemis ja ... nog ser det ut som att fyra nordiska flickor blev prästinnor i Artemistemplet på Delos ca 700 f.Kr.

………….

Herodotus skriver

32.

Varken skyterna eller något av de andra folken som bor här, utom möjligen issedonerna har något att berätta om hyperboréerna.(nordligaste folken). Men för min del tror jag att ej heller dessa har något att säga om dem.

Annars skulle skyterna ju ha berätta något liksom de som berättar om de enögda människorna. Men Hesiodos har talat om hyperboréerna, liksom även Homeros i "Epigonerna" om nu verkligen Homeros är författaren till denna dikt.

33.

Det allra mesta om dem berättar emellertid delierna. Enligt deras påstående har hyperboréerna inlindat offergåvor i halm och skickat dessa. Från dem kom gåvorna till skyterna och sedan har dessa gått ur hand i hand från det ena grannfolket till det andra till dess att det kom fram till Adriatiska havet.

Därifrån avsändes de söderut och innevånarna i Dordonna var de första grekerna som tog emot dem. Från dessa vandrade de vidare ned till Meliska viken och över till Euboia. Därifrån skickades det från stad tillstad ända till Karystos. Sedan hoppade man över Andros eftersom karystierna förde dem till Tenos och tenierna sen vidare till Delos. På detta sätt hade offergåvorna således kommit till Delos.

Först ska hyperboréerna ha sänt två flickor som delierna kallade Hyperoke och Laodike och med dessa offergåvor. För ge dem ett säker skydd skickade man med fem landsmän som följeslagare. Dessa kallas nu perferéer eller överbringare. De åtnjöt stor heder på Delos.

Men när dessa personer aldrig kom tillbaka tyckte hyperboréerna att det var hårt att skicka iväg utan att få tillbaka. Så om det skulle gå till på det sättet började man istället att skicka de heliga offergåvorna inlindade i halm. Man förde dem till gränsen och ålade sina grannar att skicka dem vidare till ett annat folk. På det sättet skickades gåvorna vidare och kom till Delos, berättar man.

För min del känner jag till något som påminner om dessa gåvor. När de trakiska kvinnorna offrar åt Artemis offrar de alltid gåvorna inlindade i halm. Detta vet jag att de gör.

34.

Deliernas barn, både flickor och pojkar klipper av sitt får till de hyperboreiska flickornas ära. Flickorna skär av en fläta före bröllopet och virar den om en slända och lägger den på flickornas gravvård. Den ligger på vänster hand vid ingången till Artemistemplet och ett olivträd växer bredvid. Deliernas gossar virar håret omkring en planta och lägger det på graven.

35.

De två flickorna åtnjuter alltså denna heder av innevånarna på Delos

Man berättar även att före Hyperoke och Laodike kom ett par flickor Arge och Opis från hyperboreernas land. De hade vandrat genom samma länder som berättades tidigare och kom till Delos. De kom för att lämna en skatt de åtagit sig att ge åt barnsbördens gudinna Eileithya för en snabb förlossning.

Arge och Opis skulle ha kommit i sällskap med självaste gudarna och de hade fått andra hedersbevisningar av delierna. Ty deras kvinnor insamlade offergåvor åt dem under det att de anropade dem vid namn i en sång som Olen från Lykien har diktat åt dem. Av dem lärde sig öborna och jonerna att besjunga Arga och Opis medan de åkallade dem och insamlade offergåvor.

Denna Olen diktade efter sin ankomst från Lykien även de andra gamla sångerna man sjöng på Delos. Askan efter lårstyckena från offerdjuren man förbrände på altaret blev utströdd på Arge och Opis grav. Deras grav ligger bakom Artemistemplet på östra sidan nära intill kéernas festsal.

36.

Detta må vara nog sagt om hyperboreerna. Ty berättelsen om Abaris, som uppges ha varit en hyperboré vill jag inte återge -- hur han utan att förtära någon föda förde med sig en pil runt omkring hela jorden. Om det finns hyperboreiska (yttersta nordliga) måste det ochså finna hypernotiska (längst sydliga).

Jag måste le, när jag ser hur många människor redan har uppritat jordens yta utan att man med förnuftiga skäl har framställt förhållandena. De ritar nämligen Okeanus såsom flytande runt jorden, som vore den ritad med passare. Asien gör de likadant som Europa. Därför vill jag nu i få ord framlägga varje världsdels storlek och omnämna dess konturer.

..................

Det finns skäl att jämställa hyperboréer och nordbor, eftersom de sägs finnas i yttersta Norden och nord om alla kända stammar. Ser att även kelter och britter vill ta monopol på namnet utan allt för mycket bevis. En rik bakgrund måste ha rustat dessa samtidigt som man förstår att de grekiska gudomarna var kända långt utanför Grekland.

Sakskälen gör vidare att de måste ha kommit från södra Skandinavien, men vi kan förstås inte peka ut nån ort. Exemplen ovan inklusive Kivikgraven visar på byteshandel sen tidigt under bronsåldern. Man ritar inte utan vidare mönster från Knossos eller Mykene utan att faktiskt ha sett dem. Vi kan därmed gå till baka till andra årtusende före vår tideräkning.

Delos var födelseplatsen för syskonparet Artemis och Apollo. Deras mytiska bakgrund är Månen och solen som finns i tidigare minoisk och mykensk symbolik. Meningen "Arge och Opis kom tillsammans med gudarna" ... för oss tillbaka till ca 700 f.Kr när man antar att templen på Delos började byggas. Hyperoke och Laodike kan förstås ha kommit senaree eftersom de egentligen kom till Eileithya. Det är ändock något att börja med om vi ska ta Herodotus på allvar och försöka förstås.

Naturligtvis måste det handla om minst två färdvägar om man beaktar såväl flickorna som offergåvorna och det är delvis tillblivelsemyter. Den ena via Adriatiska havet med en led mot Östersjön via Halstatt och antingen Elbe eller Oder -leden. Den östra leden är via de ryska floderna. Båda är leder vi känner till från senare tider.

Det är förstås intressanta uppgifter om hur mission och viss utbyte av idéer har gått till. Lika intressant är berättelsen om hur man åkallade och offrade. Seden att ungdomarna offrar sitt hår före bröllopet och överger sin frihet känner vi från andra ställen. Likadan sed berättas det om i Indien och Rigveda. I nordiska mossar har man hittat avklippta lockar.

Vi får serverad en version av Artemis myter, men lokalt fanns det säkerligen många varianter. Likaså hade hon många namn och därtill måste man ibland identifiera idolerna efter deras attribut. Artemis ses i Grekland med sin hind och med pil och båge och var då i det närmaste boskapsskötare, herdar och jägares gudinna.

Längre bakåt i tiden är hennes "anor" nog Nymånen eller den odlande jungfrun symbol för regn och vatten. I ortnamn kan man skönja "Fältgudinnan" och det senaste namnet är "Nymånemären" som finns inristad på en tillägnan till vad man ger åt evigheten i en mosse likt de avskurna flätorna.

I allt detta har vi förstås ingen absolut sanning, utan något som liknar sanning byggt på de fakta vi har att tillgå. Enligt min mening är det bättre än att låta fantasin flöda.

november 1999