Nordkalottens kultur

Nordkalottens kultur blev genom dess natur från början annorlunda. Där kunne man inte odla säd, men likväl tog man till sig av södra Skandinaviens kultur

Denna rapsodiska summering inleds där genomgången av Nordens ristningar började. Nämligen i utkanten av det stora landområde som är Norden utom Grönland.

Volador

Denna karusell kan jämföras med en från Gerum Bohuslän med mer detaljer inkluderande ett följe m.m. De har gemensamt att det finns en figur på vingarna till vänster och två på vingen till höger, vilket passar ihop med symboliken av det tredelade månåret. Här har man då följt Svanens stjärnbild hela året och dess början har antagligen varit aktuellt ca 500 f.Kr.

Det är förstås intressant att se Svanen som symbol eftersom den intar en central ställning i karelsk myt och symbolik såsom i Kalevala. Tuonelas Svan kan tolkas "Svanen bortom" dvs. i dödsriket och brukas som dödsrikets symbol. På flera håll förbinder man såväl årets slut som livets slut med området vid Svanen på himlavalvet, vilket är naturligt eftersom många kulturer hade årsslut vid dessa fixstjärnor.

I Finland har man hittills mest hittat hällmålningar som förstå är rätt eroderade vid detta laget. De flesta finns i östra Finland och hällristningar finner man vid den stora sjön Onegas stränder i ryska Karelen. Forntiden kände ju inte samma gränser som vi så det är naturligt att vi finner liknande symbolik i Finland som i övriga Skandinavien fast fynden är få. För närvarande räknas 82 hällmålningar och några ristningar i Finland medan antalet på ryska sidan är okänt.

Vi ser ett mellanting mellan renfålla eller urskiljning och en fångstfålla. Skillnaden mellan fångst och skiljning är hårfin. Observera foten i fållan, vilken antyder att höstslakten varit reglerat till en viss tid. Det tycks gälla sen urminnes tid.

Skenbart ser det ut som hjortar betande i sjön, men gåsfötterna ovanför hjorten betyder lagligt beslut. Det är en orsak till att placera bilden på himlavalvet som vår Pegasus och Fiskar. Det var en höstbild för 12 000 år sen.

Fram till vår tid har samerna satts lite på undantag. I synnerhet i Sverige har de behandlats som en lägre stående kultur. De skulle med nödvändighet försvenskas och civiliseras. Nordkalotten är onekligen en helt annan verklighet med de stora vidderna och behovet av mycket land för att naturen ska föda en familj ... och vem vill nu egentligen bo i Lappland trots midnattssol och fiskevatten ... sen finns knotten och den långa mörka vintern ska man ju inte tala om.

Och nu ska riksdagsmännen lära dem hur ripmarker ska skötas? Jaktmarkerna kommer att svara med sina medel när man jagar för mycket. Kanske nån blir klokare då?

Ändå har Lapplands skinn och kött på sitt sätt varit lika begärligt i forntiden som att vår tid har velat utnyttja skogen, berget och vattenkraften utan att ge allt för mycket igen. I det skenet är det ju bekvämt att nedvärdera de primitiva infödingarna och deras kultur för att få utsuga i fred. Det är känt mönster från all imperialism genom tiderna.

Ärligt talat kan man ibland undra om en del kan se skillnad på sig själv och spegelbilden. Är det primitiva vildar som besöker Alperna och Semesteröarna eller är det grottmänniskor?

Att en a´n tar med Karelen är därför att det ingår i ett östskandinaviskt kulturområde. Det har varit mode de senaste åren att Lappland skulle helt ha kolonialiserats österifrån ... där en a´n tillåter mig tvivla och menar att inslagen av västeuropeisk kultur är minst lika starka i samekulturen. Den fram till vår tid levande gudavärlden är av rent keltiskt snitt, när det gäller sydliga samer åtminstone.

Födan är hjärtat närmast ... här ser man året indelat som man står och ser sin himmel ... med kalvningen i vänster tå ... sen vet alla att sommaren är i den skeva höger tå ... och att höstslakten kommer i höger häl.

Och likaså känner man igen fotspåren från Dal och Bohuslän.

Renmärkningen är rena kontrasten till de stora vidderna med spridda lugna hjordar. Det är ett inferno och ett mullrande av alla hovar ... det är då man får veta om Nymånemären varit givmild ...

Knut Helskog Alta daterar denna ristning till perioden 2700 -- 1700 f.Kr. Det är endast ett litet utsnitt ur en mycket stor häll med det mesta i samma stil. Själva följet av "gubbar ser ut som exempelvis Ekenbergs följe med en "stor man" som faller vid årets slut. Samma symbolik fanns i Egypten när den stora krokodilen byttes ut mot en liten.

Den vågiga linjen symboliserar underjordsfloden och fruktbarheten eller himlavalvets Vattenorm. En grövre våglinje korsar och det är då Vintergatan. Det spelar ingen roll att det är fler figurer längs tidlinjen. Berättelsen är bara mer detaljerad än enbart årsrundans idoler. I övrigt har man i Lappland i allmänhet följt den gamla principen med en ledstjärna/stjärnbild som förstås var en ren eller älg

Hur ser gudar och idoler ut egentligen? Kanske man försökt skapa figurer som avbilder deras olika månvarv med vad de behövt som stöd för minnet. Liknande nonfigurativ konst ser man på andra håll när konstnären har varit osäker på vad "nya tiden" innebär. Från vår egen tid är Picasso ett exempel.

Denna ristning är skiljer sig dock från alla andra ristningar i stil. På engelska kallas de "sticka-figurer" och dessa för tankarna till vissa av Australiens motiv. Ofta uppstår liknande saker av skenbar slum på olika håll i världen. Kanske det är motivet som bestämmer

Översta symbolen på bilderna från Norge tolkas av nån som en schaman i trans ... det är väl vildheten i rentaggarna som inspirerar. Likt på många håll har man en speciell tradition att teckna i Lappland man kan känna igen bland många andra. En a´n räknar taggar och får det till talserien 2, 3, 4, 5, eller fyra särmarkerade ställen på cirkeln dvs. djurkretsen.

Nästa samling symboler är delvis kända eftersom vi finner de tre översta i Bohuslän och på Dal. Återgivningen är tyvärr dålig men sista symbolen tycks vara sammansatt av ett par som har lelle Hans vid handen ... om inte fantasin bedrar mig.

Och nederst har vi Mamma själv med Lellen vid handen. Armar och annat är lite olika utformade, så att man kan få fyra fem symboler av det me´ … om vi återigen jämför Sameland och Sydskandinavien med ristningar i Val Camonica och varför inte i Nildalen tycks man vid samma tidpunkt haft likvärdiga ristningar

På nästa bildpar är det väl båtar som den övre med behornade nordbor och en symbolisk skära och den nedan med älghuvuden som totem ... tja, de har väl gett lapparna namnet "primitiva naturfolk".

I vår tid är det väl dags att kalla dem samer. Deras stil är förstås annorlunda och det är liksom de sätter renhorn som dekoration här och var eller annars drar ut extra linjer. Vi vet förstås ej om det har nån speciell betydelse. Samernas dräkter har norrskenets färger och i enstaka upp till 6000 år gamla bilder ser man att exempelvis även då använde de kolt: Naturligtvis var det naturen och näringsfånget som skapade stilen och likadant är det överallt på jorden.

.

Själva kallar de sig samer och har sen urminnes sålt skin, torkat fisk m.m. till Södern då det begav sig ... redan det att stå ut med knotten är modigt tycker då jag ...

Sametrumman

Inte blir det bättre med att dehär schamanerna ges ryktet att vara primitiva. En a´n har inte nån lämplig bild av en präst och direktör för samer utan tar en bild av en indiansk schaman

Präster, direktörer och schamaner har det gemensamt att de måste ikläda sig mask, kostym och roll. Det avskiljer dem från broderskapet för att skapa respekt och förtroende. Civilisationens naturförbrukare tycker förstås det är finare att klä sig i ändliga tillgångar och krydda med lite guld och glitter. Folket har gått på maktsymbolerna och gärna följt ledare i hopp om att som man säger på danska "regnar det på prästen droppar det på klockaren"

En a´n minns min mormors "björndans" när hon visade mig sin bröllopsdans då hon blev björnbrud på norrkarelskt vis i seklets början ... tja, en a´n har väl lite björnblod i ådrorna och tycker att en björnschaman är rätt sympatisk, eftersom han tydligen tycks vilja leva sig in i björnens fantasivärld.

Även våra förfäder i söder upptäckte trumman som kommunikationsmedel ... varom vittnar fyndet av Balkåkratrumman ... och där ju trumman är taktgivare och dess ljud bär vibrationer genom jorden till kroppen och påverkar mer genomgripande än många andra instrument för örat. Men man hade många andra instrument också.

Vist har det funnits medveten magi i användandet av sametrumman där allt upp till varje schamans eget kynne det varit mer eller mindre utstuderat för att väcka uppmärksamhet och respekt ... numera har vetenskapen upptäckt att tro kan försätta berg när det gäller folks psykiska hälsa. Då är det inte så noga vad man tror på.

Ovanstående trumma är som jag ser det smyckad med symboler för året och dagen. En ritualbeskrivning av samma snitt som hällbilderna. Den tycks gå tillbaka på en stjärnhimmel runt vikingatiden.

Våren är i det lilla fältet längst upp och börjar från höger motsols med Tor, varpå följer Tuppen för Kräftan och sen Axet för Jungfrun och sen renens ålder. Längst ner har vi den stora moderns tre döttrar ansvariga för barnsbörd och fruktbarhet – Ljusgumma, Mittgumma och Skiljegumma kallade man dem i söder

... och sen finns noteringar om fiske och vintermarknad på isen m.m. ... dvs. inget mystiskt och magiskt med det ... inte ens kvadraten i mitten med de triaden av gudar. Man tycks gilla triader lika mycket som kelterna gjorde. Och sen då den urgamla kvadraten. Observera LEAK-symbolen under pelaren med kvadraten.

Vi känner samereligionen bäst av alla forntida religioner eftersom den bevarats till våra dagar. Medan vikingatidens asalära tycks ha levt sitt eget liv och har bättrats på av sentida uttolkare där väl Åke Holmberg är den mest fantasirika ... och än finns egentligen mer att upptäcka ... men det är svårt att se asaläran som en praktisk religion att kunna utövas av bönder med boskapsskötsel som huvudnäring. Och så har det varit i det mesta av Norden fram till detta århundrades mitt egentligen.

Försmädligt nog finns få av Eddans namn bland ortnamnen i de äldsta bygderna i södra Skandinavien. Där finner man istället namn som går bort mot bronsåldern och kanske äldre.

Det är rimligt att anta att våra förfäders praktiska gudavärld ute i folklanden varit ungefär som den vi känner från samerna. I mina analyser har jag använt samernas värld som en referens av "det lilla samhället" och dess behov av ritual och myter. Dessutom känner vi igen vissa detaljer i södra Skandinaviens mytiska värld.

Gemensamt har vi björnmytologin som stora delar av Europa nog delar. I Kalevala finner vi utförligt om Björnen och att det var ingen större skillnad mellan björnfest och bröllop. Man har då i sentiden haft en triad av manliga och en triad av kvinnliga gudomar. Därtill en högre underförstådd av varje kön.

Huruvida man ska se ett keltiskt inflytande är en naturlig fråga. Det är uppenbart att man tagit intryck från söder samtidigt som man sen urminnes bedrivit handel med sydfolket. Förmodligen har de på jakt specialiserade samerna eller skridfinnerna funnits långt söderut och flyttat norrut med indlandsisens smältande.