Boken kallas Ekosofi dvs. vetande om hela huset i motsättning till de ofta förekommande artificiella berättelserna om bara vissa sektorer av vad vi vet. Inom verbala vetenskaper blir det lätt ett estetiskt tyckande och spekulationer.

Idéhistoria, kulturgemenskap, hällkistperiod, ritualastronomi, idol, vardagstyp eller arketyp, ikon, handtag, kalenderstav, Meton, astronomi, lufthavet, rumtid

Hon kunne vara rätt så knepig och gåtfull ibland, min föredetta. Hon påstod att maten smakade bättre när jag hade slips än när jag hade fluga, när det var min tur att vara kock. Hon ville inte avslöja hur hon kommit fram till den slutsatsen.

Såna där små gåtor kan förstås ligga och gräva i sinnet hur länge som helst. Mycket senare kom jag på lösningen av mysteriet. Slips passar definitivt inte mig. Om inte den kommer i kläm så doppar jag den nånstans. Det var förklaringen att jag som en regel utan undantag i något skede fick slipsen i grytan.

Tro inte att det var smaken av slipsen som gjorde det, ty jag bytte ju nu och då. Det var mer intrikat än så. Se varje gång jag doppade slipsen fick jag förstås skynda och skölja av den. Det innebar att grytan fick stå en minut eller två längre på spisen och innehållet blev bättre genomstekt och tog mer smak. Annars ville jag gärna jäkta så att maten ofta blev halvfärdig.

.

Tro mig annars ljuger jag mer … tja, varken du eller jag kan avgöra hur mycket är virtual reality i den skrönan. Det viktigaste är förstås sens moralen och inte utanverket. Vi har lätt att förstå det när det är något för oss bekant. Men när det blir tal om förfädernas myter och ritual vill det gärna bli något primitivt, mystiskt, magiskt av det hela och därtill kult och gudomligt animerat.

Avsikt

Avsikten med denna bok är att på ett vetenskapligt godtagbart sätt detaljerat visa på samband mellan våra norröna kulturer före kristendomen och de mer bekanta kulturerna i söder.

För att undvika estetiskt tyckande så att "smaken är som baken" knyts resonemangen och bevisen till påtagliga lämningar och artefakter. Närmare bestämt de figurativa och symboliska framställningarna och i tillämplig mån vad arkeologin kan berätta om de forntida samhällena.

Hela min produktion omfattar över 2000 bilder som blir ett stöd för resonemangen och säger än mer om ämnet. Idéhistoria är aldrig exakt vetenskap utan visar på möjligheter och konsekvenser. I sann stoisk anda försöker jag känna in och sätta mig in förfädernas vardag och behov.

Våra förfäder tänkte och verkade i rumtid och helheter. Om vi vill göra en syntes kan vi inte låta någon specialitet dominera utan måste sammanväga allt på samma gång. Detta verk handlar dock först och främst om idéer och ritual vi kan skönja.

All vetenskap handlar om att beskriva det okända med det kända eller att jämföra med vad vi känner sen gammalt. Skillnaden är mycket stor mellan kulturerna i söder och vår norröna. De viktigaste faktorerna är klimatet och att Europa till största delen var en glest befolkad urskog.

Vissa forskare menar att kultur i allmänhet är strikt en lokal företeelse och kan inte överföras till en annan lokal. Vad om en folkgrupp flyttar till en annan värld. Naturligtvis ändras de fysiska förutsättningarna, men de yttre tecknen av kultur blir nog kvar. Ett studieområde är förstås nya världens historia och dess lämningar från "första tiden".

Andra forskare menar att man ska resa till Borneo och Hawaii för att förstå våra "primitiva förfäder" … välj då Hawaii det är finare sandstränder där. Vist kan det vara hälsosamt att komma ut i världen och se att man även på andra håll har varit små, men har kunnat skapa en egen kultur utan hjälp av beskäftiga västerlänningar.

En liknade upptäcktsresa kan vi göra i biologin och upptäcka vår släktskap med allt levande. På embryons stadium är alla rätt lika. Vi har t.o.m. en liten svans. Vi är dock ej på väg att bli en krokodil … det syns på huvudet. Strukturen är den samma för alla på det stadiet.

Ett korns lilla grodd har samma struktur. Snart ser vi dock att fötterna söker sig neråt efter vatten och armarna vill lapa sol. Det var kanske inte så dumt när förfäderna animerade växterna med människolika figurer. Det ger människan en närhet man inte omedelbart känner.

Dock vår kulturella ursprung måste förstås sökas främst från det håll vi fick de kulturella elementen och oftast knutna till lantbrukets teknologi med tamdjur och växter som behövde omfattande ritual för att bevara kunskapen. Den som ser noga på figurer, ideogram och symboler på våra hällar ser att man finner dem inte på Hawaii utan en del av dem är t.o.m. identiskt lika med samtida symbolik på mycket närmare håll.

Möjligen kan vetenskapen i framtiden analysera DNA och finna att vissa förfäder har sina rötter i Sumer, Egypten eller annanstans. Men än så länge får vi nöja oss med en tes att kultur och språk har vi skapat via influens.

I dessa sammanhang glömmer forskarna ofta att språket är det främsta beviset för släktskap med södern redan på ett tidigt stadium. Mitt liv har gett mig rätt bra kunskap om sex anglo-skandinaviska språk inkluderat den hyper-logiska finskan. Därtill har jag fuskat i lika många av de sydliga språken och därtill då alla fornspråkens symbolik och byggnad. I slutet av boken tar jag upp vad jag hittills kan utkristallisera på ett begripligt sätt om vår familjegemenskap på norra hemisfären om man tar till lite på vidden.

Det fanns ej underlag för en direkt kopiering av kulturen i söder. Istället blev det en egen version med lån från de stora kulturerna. Lånen plus det faktum att vi fått de domesticerade växterna och djuren inklusive bruksanvisningarna från söder etablerar en kulturgemenskap. Sammantaget vid jämförelse måste vi skala ned vad vi ser i stadskulturerna till små byalag och landskap med kanske bara några hundra innevånare.

Arkeologerna ger siffror på en bebyggelse med små familjeklaner under stora delar av tiden före järnåldern. Hällkistperioden visar just den periodens spridning på "byar" på 25 till 50 kvadratkilometer allt upp till den lokala naturgeografin. Möjligen har några familjer haft en gemensam kista. Deras storlek talar för en viss storlek på familjen, men även om kultgemenskap och möjligen hjälp vid resandet.

Med Evenstorp som väl undersökt exempel kan vi anta att Hästefjordsområdet var delat i två halvor med samting i Evenstorp. Dal är det fjärde största område i Sverige med fynd av flintskäror eller 346 stycken för närvarande ... därav 168 i Hästefjordsområdet. Kanske ett minne av denna period, men där man förstås har kunnat använda skäran för att skörda andra grödor. Skärans form är ibland osäker och har nog kunnat användas i skinberedning och vid träarbeten också.

Vi kan dock inte utesluta att ristningen i Evenstorp och kulturen i området har fungerat som en motor även för näringarna. Komplementet och andra halvan är förstås ristningarna i Högsbyn Tisselskog.

Det är väsentligt att ha satt sig in i de två stora urmyterna innan man ger sig i kast med denna bok. Det finns förstås fler varianter av myter, men för enkelheten och begriplighetens skuld tas de två stora myterna som exempel. Mina praktiska norröna exempel är tagna mest från Dal och det är också begripligheten och enkelheten som styr det valet. Därtill är Dals ristningar mest enhetliga och har konsekvent sin egen skriftkultur.

I boken visas ett par viktiga sidor av den andliga kulturen och organisationen av samhället. Det ena är gemenskap i ritual med Sumer och Egypten som kända motorer i denna utveckling. Observera gemenskap kan påvisas men ej total likhet.

Den andra faktorn hör intimt samman med den förra, nämligen ritualastronomin. Sumer och Egypten hade sina idoler på himlavalvet! Den är ett relativt outforskat område och i viss mån råder min forskning bot på detta. Men mycket mer kan göras, men det krävar ett samarbete mellan olika discipliners experter. På detta stadium kan jag endast göra en sammanställning av vad vi för närvarande vet.

Ritualastronomin ska ej förväxlas med astrologi, utan den blev en fysisk existerande tidgivare för i synnerhet växtsäsongens ritual och arbetsmoment. De stora näringarna boskapsskötsel och skörd av naturen anslöt sig till odlingens krav på en kalender att följa.

Underförstått är att man efter behoven kan se ritualen även som lagar för samhället. Ett löst postulat är att människan styrs av nödvändigheten. Först i takt med denne inför man lagar eller uppfinner vad man behöver. Det är de gamla ikonerna Kajsa Warg och Uppfinningarnas Moder.

Så vitt det går inför jag några nya facktermer idol och vardagstyp eller arketyp som exempel att följa … istället för gudar en del antar man låg på knä in för. Det finns ingen möjlighet att bevisa detta. Ser vi praktiskt på det var idolerna exempel eller med ett modernt ord ikon for processer och arbetsmoment

I ett senare skede kommer en utförlig utvärdering av gammalt material i våra tidigaste landskapslagar dvs. en jämförelse med vad min forskning ger. Ett arbete jag håller på med mellan verserna för närvarande.

Laghällen i Högsbyn ger antydningar om byalag- och jordatvistsbalk genom stadgande om gärden runt sädesåker och bodelning mellan odlare och avlare. Detta är känt också från Sumer. Men ingen ärvda balk eftersom ett rätt säkert antagande är att folk ägde bara sitt lösöre smycken, vapen och vad vi ser som gravgåvor. Jord skiftades ej. I landskapslagarna finns i byalagsbalken stadgat om frid under vårbruk och skörd bl.a. Denna ingår i det forntida ritualåret. I Bohuslän finner vi en liten notis som kan förstås som en första jaktlag dvs. det naturliga kravet att man ska jaga bara vuxna djur och när köttet är som fetast.

I Högsbyn finns den giftermålsbalk som gällde ännu på 1600-talet. Giftermål ska fästas genom handtag. Överenskommelser om brudgåvor och annat var underförstått.

Exemplen må visa hur man indirekt också får små inblickar i samhällets ordning och att det ej skilde från samtiden i söder.

Fornastronomin var en konstruktion av människor och bundet till de fysiska företeelserna på himlavalvet. Med vissa förbehåll var detta en global företeelse. Majoriteten av världens befolkning baserar tideräkning och ritual fortfarande på detta grundlag.

Forskarna har utvärderat många av de fasta lämningarna som behövdes för att praktisera en systematisk beräkning av året genom årtusen. Mitt bidrag är att ur hällarna ta fram de avsnitt som berättar om de lokala ritualen och spegla dem i de stora kulturernas samtida ritual.

Sammantaget ger allt detta en bild av en del av våra förfäders "andliga värld". Vi vet att i vår tid är bara en liten del av folket djupt intresserade av andliga ting. Det finns ingen orsak att anta att människan skulle ha varit så mycket annorlundare för två, tre fyra, fem tusen år sen. Ritualen var som vanligt bara till för att få mat på bordet och i den mån hade kunskap säkra framtiden. En tes av denna typ kan vare sig direkt bevisas eller motbevisas. Det är en fråga om allmän kunskap om människans natur

Att förstå och att vara människa

Konsten att läsa mellan raderna har avtagit i takt med att vi fått ett skenbart exakt språk, så att vi tror varje ord utan att fråga efter andemeningen. Min ungdoms språk rymde mycket liknelser eller bilder som inte skulle förstås i dag. Vem kan riktig föreställa sig en hönsmamma, att ha en räv bakom örat, att ha hästminne, vara envis som en gris och alla de bilder man tog från en levande vardag. De religiösa pratade sitt blomsterspråk och bibelverser man inte alltid hann begripa.

I det avseende är vi kanske arvtagare till egyptierna att i synnerhet när människan skulle skapa abstrakta begrepp och värderingar tog man hjälp av att iaktta företeelsen hos exempelvis djur.

Vi finner det inte märkligt när vi väl tänkt igenom det. Men när vi sen hör att urbefolkningen i Anderna gör på samma sätt och har skapat stora bilder på Nazsaslätten som hågfäster samma sak börjar vi genast tala om schamanism.

Apan som symbol var en abstraktion av vighet och förmågan att fly. Spindeln kan väva och slås. Kolibrin dricker solen och är en symbol för universums vibrationer. Deras läkare hade förmågan att kunna känna in och naturligtvis utstrålar ett sjukt ställe såväl feber som vibrationer för den som tränar upp sig.

Den som försätter sig i trans med eller utan droger upplever en annan dimension där förmodligen jaget kan flyga på avstånd från kroppen. En del har synminne och kan då möjligen se jorden från ovan. Jämför berättelser om utanför kroppen upplevelser vid nära döden upplevelser.

För min del har jag under sjukdom och låga blodvärden haft ljudhallucinationer på ett avstånd från kroppen. Vi ska inte vara så säkra på att vårt normala medvetande är det enda möjliga och att nuet är bara just nu. Hela tiden är det frågan hur vi upplever det ovanliga med våra sinnen.

Jag utsattes för en ljudbang och fick öronsus. När jag sökte läkare gjorde han narr av mig när jag försökte förklara hur det låter i min skalle. Frågan är oftast hur vi ska välja ord för ovanliga upplevelser och om omgivningen är mottagliga för en saklig attityd till det ovanliga.

När vi möter något okänt står våra fantasirika förklaringar ofta i proportion till vår okunnighet. Det är något av en naturlag om balans mellan känt och okänt, där vi vill täcka över vår okunskap med en massa ord.

Jag har förstås ingen vetenskaplig statistik på många utsagor av denna typ. Med åldern och erfarenhetens rätt kan jag spontant dra fram antaganden som nog ligger nära en sanning.

Mina tjugo år i förfädernas värld har gjort att naiva jag ständigt har fått försöka förstå vad det egentligen är jag ser.

Alvar Ellegård frågade i en artikel i Current Antropology Vol 22 1981 … Stone Age Science in Britain? Tretton andra forskare kommenterade den tänkvärda artikeln. Vill inte säga att jag håller med honom i alla stycken, men det ledde mig att tänka över mina metoder och definiera mätområdena.

Något provokativt menar Ellegård att vetenskap handlar bara om sånt som kan mätas och beskrivas i siffror och även litterärt. Sistnämnda är väl nog så viktigt eftersom han egentligen är språkforskare och knappast kan beskriva fornspråk i siffror?

Han tog sedan tillbaka något av det kategoriska och avslöjade att han har ingen större kunskap om odlingens behov av att följa tiden. Kalenderstaven från 1600-talet säger väl en del om dåtida bondesamhällets behov av tidlikare för minnet. Då bodde över 95 % på landet och var "i banan" dvs. i naturens tidsflöde.

Om man gick efter hans definitioner måste man ha ett annat begrepp för "lägre vetenskap" dvs. allmänt kunnande om alla fenomen i livsrummet.

Vetenskapare har väl nog något av övertro på att det som kan mätas och upprepas är exakt vetande. Eftersom jag sysslat mycket praktiskt med språk, vet jag att man kan hur lätt som helst åka på en nit när det gäller förståelsen så länge man inte fullt behärskar ett nytt språk. Det är inte alltid så positivt som när jag sökt ett finskt förband under militärtiden för att lära mig prata språket.

Stor i käften som jag alltid varit var det inte ovanligt att jag fick anmäla mig till dagofficeren och bli antecknad att diska eller skala potatis. En gång blev jag fast för nånting och beordrades att anmäla muntligt för en disk. Hur jag nu vred orden sa jag till dagofficeren i tjänst att jag skulle anmäla mig för en muntlig disk. Vartill han förstås beordrade att jag skulle gå till tvättrummet och tvätta munnen. Han följde mig i hasorna så jag var tvungen att göra det fullt ut.

Av många orsaker har jag hela livet lagt ned mycken tid på att analysera vår kommunikation och förståelse på det praktiska planet. Dels för att mitt naiva tankspridda jag hela tiden ska hålla reda på det underförstådda i språket, dels därför att jag tog illa vid mig av Hitlers propaganda.

Tidigt började jag fråga mig hur tyska folket och många i de ockuperade länderna blev så dårade av hans tal. Jag var ju inte den ende som efter kriget intresserade mig för hans behärskande av propagandan. Amerikanerna dvs. antagligen mest republikanerna försökte lära sig så mycket som möjligt av Hitler för att få framgång i sina val.

Det krävs vana att hela tiden veta att människan ofta har två sidor. Den de vill visa och den andra verkliga. Likaså är det med budskap från de reella makterna.

För mig var det tvärtom att jag ville inte se en upprepning av maktens propagandister. Samtidigt ville jag lära mig hur människan egentligen fungerar. Detta ledde även till att jag studerade mycken psykologi och filosofi i övre tonåren. Till detta kommer att jag i ungdomen reste mycket och upplevde olika miljöer och fick en blick för människan. Därtill då min medfödda inlevelseförmåga att kunna tränga mig under skinnet på folk om jag råkar vara intresserad.

Inom mät- och reglerteknik lär man sig förstås att mäta och följa pågående sekvenser i cykler. Ett vanligt instrument för att kontrollera om den tillämpade vetenskapen fungerar är universalinstrumentet för mätning av några elektriska storheter. Instrumentet kan inställas för olika mätområden och där det förstås är stor skillnad på att mäta mikrovolt och kilovolt. De förre är inom data och kommunikation medan sistnämnda är de stora mäktiga maskinernas värld. Principen för dessa instrument är en jämförelse mellan en känt storhet och en okänt.

Elektriciteten omspänner mätområden från de elektrokemiska reaktionerna i biologin till åskurladdningar. Den är osynlig men många forskares möda har gjort att man kan verifiera de abstrakta ekvationerna och bygga nästan vad som helst utan att egentligen kunna se vad som händer eller är det aktiva. Därför är det förstås en lämplig jämförelse att om vi kan sluta oss till strukturer av elektromagnetiska fält, borde vi också kunna se strukturer ur jämförande arkeologi och fornastronomi.

Ytterligare en likhet är att få vet egentligen någonting om elektriska teorier … och få vet något om periodiciteten i himlakropparnas rörelser. Det sträcker sig till att man vet solens dagliga och årliga rörelser på ett ungefär. Månen är det mer lurt med och där många får svårt när man talar om sideriska omloppstider och Meton- och saroscykler.

……….

Våra förfäder var ej heller intresserade av detta. För dem var intresset riktat mot hur man praktiskt kunne använda kunskapen om dessa kroppars rörelser för att skenbart reglera tiden. På kalenderstaven från Skåne ser vi att bönderna viste om månens noder det är mer än vad folk i dag vet om. I praktiken följde man tiden, vilket tycks ha varit den första metoden. Om man vet om tiden har man en dubbelkoll på de biologiska signalerna i naturen.

…A ……..…B

I nutida klimat kan en varm marsdag vara inbjudande, men jordens temperatur är normalt under 4 grader. Det är ingen idé att så förrän en vacker dag i april när man nått denna optimala jordtemperatur för att kunna så på våra breddgrader.

Ellegård kommer att dyka upp fler gånger och mer utförligt, eftersom han varit ett bra bollplanke för denna typen av analys. I detta skede endast några ord om hans snäva definition av vetenskap och om den kan anpassas till en annan tid. Ellegård godkänner inte att inhämtandet av kunskap om månens "gång" var vetenskapligt arbete. Alltså på samma sätt som mycket av vårt liv är beroende av något som har blivit rutin och konvention, men en gång i tiden krävde långvariga studier för att människan skulle veta.

Vetenskapen brukar definiera vetandet som att man gång på gång kan upprepa experimentet … då vet man att teorierna är sanna och man vet att man vet. Sumerologerna berättar att sumerernas teori och praxis var att de upprepade "förstagångsföreteelsen" exempelvis när de odlade. Kan icke se att detta skiljer sig från vår verbala beskrivning av vetenskap.

Vi kan sätta upp en analogi att Ellegård mäter Stonehenge med vår tids syn på vetenskap jämfört med dåtiden. Den hade inte begrepp som vetenskap, men ville veta. Det är ungefär som skillnaden att försöka mäta mikroampere med området för kilovolt. Det är oförenliga storheter.

Stonehenge består av ett antal element varav en del är lika stora. Det är uppenbart att man använt nån enhet att mäta dem. Att handskas med stenar har kunnat ske med metoden försök och misstag. Däremot kommer den besvärliga frågan har man kunnat kalkylera bärkraften på sina flottor, när man fraktade stenarna från stenbrotten och upp för floden? För att kunna göra likadana element krävs ett referensmått.

All mätteknik bygger på att mäta det okända mot det kända eller en normal referens anpassad efter varje mätområde. För sitt eget subjektiva mätområde kan man mäta mot sin kropp eller nån anläggning eller redskap man anpassar efter ändamålet. Så snart vi ska överföra kunskapen till andra krävs konventioner och ord där man också beskriver det nya okända med något känt.

I ett längre tidsperspektiv kan ursprungsorden verka nog så främmande. Om jag talar om himlastoder eller nämner någon riktning med ett poetiskt ord verkar det vara en främmande benämning på väderstrecken. Ordet väderstreck låter också främmande om man ser till vad ordet egentligen säger. Där underförstås att man vet något om vädret som kommer från de olika väderstrecken. Här på Dal kommer det oftast från väst.

Människan första vetenskapliga handling inom astronomin var antagligen att bestämma syd exakt. Upplöst i stavelser betyder ordet "se ut", medan öst betyder soluppgång och där grekerna egentligen refererar till Anatolien som för dem ligger österut. Väst betyder solnedgång medan nord är svårare att härleda men roten NO är en negation.

Eftersom de gamla måtten utgick från människans mått är det förstås en rätt säker gissning att man iakttog sin egen skugga för att göra de första antagandena om solens gång under en dag och under ett år. Själv är man då en pelare eller en fast referens man kan jämföra skuggan med. För dagen gäller relationen till riktningarna och skuggans längd och riktning. För året är det skuggans längd mellan minimum och maximum.

.

Vid det ursprungliga tillståndet står betraktaren vid B och ljuskällan vid toppen av A kallad siktstenen. Naturligtvis krävs även planet och att man kan markera och standardisera mått och registrera skuggans längd vid olika tidpunkter på året. Om man sen jämför med "månens gång" får man jämna perioder.

Som ett fikonspråk kallas här "stenen" i punkt C hälsten, ett vedertaget begrepp bland åtminstone engelska astronomer. Det är där man sätter hälen när man med något mått börjar mäta skuggan mot B eller också har betraktelsepunkten i C.

Förfäderna gjorde de fasta punkterna av beständiga sten man inte kan rubba. Det är förstås oviktigt vilken form syftningsmedlen har. Därför togs exemplet med en skrovlig sten i C. Huvudsaken är att man vet vilken punkt på stenen är syftningspunkten. Det är förstås lättast om man har en kilform på pelarna som här allmänt kallas kel. Det ger automatiskt en entydig punkt att syfta efter. Just dessa kel i bilden är kopierade från en ornerad sten i en gånggrift i Gavrinis nära Carnac.

Ser vi det lilla strecket som en symbolisk kel och lägger ned bågarna i planet och ser dem som skuggans längd under tolv månvarv får vi en logisk abstrakt bild av skuggmätningens metod. Yttersta ringen har ritats med ett "litet hus" … vad ska man kalla det när solen når sitt lägsta läge och verkar stå stilla några dagar? Det är på samma sätt som när månen är i yttersta nedan.

Man har fångat solstrålen under årets kortaste dag inte bara vid den mäktiga gånggriften Newgrange på Irland. Det förutsätter att man har kunnat bestämma de två solstånden och därmed även fått riktningen "se ut", medan vi inte ser nord när vi är vända mot syd. Sen kan vi bestämma öst—väst vinkelrätt mot denna linje och få ett hjälpmedel att bestämma solens uppgång och nedgång vid dagjämningarna.

Att nå fram till detta och få andra att förstå och använda metoderna har förstås varit exakt vetenskap.

Dock tycks det ha varit mer ursprungligt att man som referens har använt solen och månens extrema lägen under uppgång och nedgång under året. Det är båda planeternas nordligaste och sydligaste uppgångar och nedgångar. Månens period är 235 månvarv dvs. knappt 19 år, medan solens lägen förstås är solstånden. Denna metod kan man sluta sig till speciellt vid Carnac men även vid Stonehenge. Många anläggningar såsom stenringar, gånggrifter samt hällkistor är orienterade efter dessa extremlägen.

.

Detta lilla utsnitt från häll 1 i Högsbyn kan illustrera användandet av en graderad sten för att bestämma en himlakropps gång. Syftlinjen fortsätter till en båt med last. Den kan illustrera "något som färdas" dvs. även en himlakropp i lufthavet. Den lilla sammansatta figuren ovanför syftlinjen till höger illustrerar med vinkelfigurerna ett extremläge och bågen i andra ändan illustrerar en bana och avbrott av något slag. Våglinjen vi ser är en del av tidlinjen som fortsätter till Ramadan så vi vet att detta handlar om fornastronomi.

Folk i allmänhet har ett nyttoperspektiv på att skaffa kunskap. Metoder och matematik synes ha utvecklats efter behoven. Vetenskap för dess egen skuld eller för att nå exakt kunskap intresserar icke. Det behöver inte vara mer exakt än att det fyller sitt ändamål såsom i detta fall med ett dygns noggrannhet.

Egypten använde mycken triangelberäkning för att administrera jordbruket, men matematiken i sig utvecklades inte nämnvärt ut över behoven under flera tusen år. I vår tid är vi ju mest intresserade av förändringens och rörelsens matematik och mäter ofta historien med den.

Grekerna lärde mycket av de gamla kulturerna och införde den spekulativa tanken på den globala agendan. Det låg i tiden att man frigjorde sig från det rutinartade livet styrt av ritualen och de underförstådda virtuella storheterna man kallade gudar.

Vår tids vetenskap är för det mesta på den grekiska nivån att man söker vetande för vetandets skuld. Sen klassar man det i en högre klass. Då blir konsten att kunna göra en välsmakande, närande måltid mindre värd än att forska i svarta hål eller att odla tomater på Mars.

Till våra dagar har det varit tabu eller löjligt att forska i icke mätbara storheter såsom slagruta, telepati och den mystiska kärlekens översinnliga kontakter. Däremot är det OK att satsa forskning på att resa i tiden eller flyga snabbare än ljuset. Det är verklighetens speciella relativitetsteori.

För min del har jag ett öppet sinne och kanske urgammalt karelsk schamanblod, eftersom jag ibland kan se bilder av framtiden … jag kan få tjejer att på långt håll känna min blick … ibland sansa andra icke av vetenskapen prövade fenomen. Vidgar vi utsynen och kommer ihåg hundars luktsinne och kattors hörsel och syn inser vi att våra sinnens mätområde är begränsat. Vi kan inte föreställa oss en värld där vi kunne ha supersinnen.

Öppet sinne krävs även för att lämna utrymme för vidgad kunskap med tiden. Ellegård ifrågasatte den forntida vetenskapen eftersom han inte såg spår av databaser. Då har han glömt "datamaskinen" i stenbumlingarna vid Carnac. Några år efter nämnda uppsats publicerade Göran Henriksson sina mätningar av slip-rännorna på Gotland. De visar att man "fört bok över månens gång" i runt 1000 år och i 19 årsperioder.

Min läkare är bra på akuta tillstånd, men bråkdelar av något sjukt klarar han inte av. Linus Pauling har med flera andras hjälp bevisat att C-vitaminer är mycket verksamma mot förkylningar. De som tillverkar mediciner försökte sätta krokben. Fortfarande i dag ser man av och till att någon forskare skriver att C-vitaminer är humbug. För min del har jag inte varit förkylt på tjugo år tack vara Linus Pauling.

Mina senaste upptäckter är att en vitlöksklyfta om dagen håller näsan torr och ger maximal syreupptagning. Om jag får ont i halsen dricker jag skålhet te och dödar bakterierna istället för att käka antibiotika. Men jag är ju övertygad om att många vetenskapare skrattar åt det. Mycket av mitt vardagliga beteende för att klara av min hjärtsjukdom har jag själv fått grunna ut och prova mig fram till. Det är också den verbala speciella relativitetsteorin

Ellegård använder den traditionella metoden att uppställa en hypotes och mäta verkligheten med den. Samma gjorde han i en uppsats om det mänskliga språkets ursprung. För min del utgår jag nog hellre från de antika filosofernas metod att verkligheten är den rätta läraren. Därtill att man måste vara "allvetare" för att helt kunna omfatta dåtida verkligheten.

I klartext bäst att börja med praktiken och sen försöka se strukturerna och förstå vad det är jag ser. Metoden passar bättre på ett totalt okänt område. Endast då man arbetar med kända storheter kan man skapa en tänkt verklighet som liknar den reella.

Ett mynt kan ge tre utslag dvs. krona och klava och i sällsynta fall kan den ställa sig på högkant. Verkligheten kan man dela upp som objektet ostbiten i ostkupan. Epikuréerna ser innehållet utifrån och oftast uppifrån. Stoikerna ser verkligheten inifrån och känner lukten. Tredje möjligheten är förstås i gränssnittet mellan att vara inne och ute. Fjärde möjligheten att växla mellan lägena.

Det är ytterst vanligt att vetenskapen betraktar vilotillstånd eller statiska företeelser och är bara intresserade av vad som sker i det arrangerade försöket. Man väljer mätområdet som är anpassat det betraktade och bortser från alla andra dimensioner, omgivningen och tidsaspekten.

Dethär med helhetssyn eller att se verkligheten på samma sätt som de tidiga filosoferna är för besvärligt och hart när omöjligt med alla de metoder våra samlade vetenskaper mäter verkligheten. Till detta kommer att våra mätningar är primitiva genom att vi måste mäta en sak i sänder och får inte med synergieffekter. Ett exempel är att leta efter ett gift innebär att jämföra med alla kända gifter ett och ett tills man hittar likheten eller inte. Men vad sker om två gifter blandas?

Man bör förstås ha en helhetssyn när man ger sig in i forntidens marker. Deras strävan att utforska tillvaron var en helhet inom rumtiden. Med våra termer är vi inne på såväl termodynamikens som relativitetsteorin satser. Vetenskapen tycks inte vara så konsekventa som våra förfäder när det gäller rumtiden. De beaktade allt vad som hände, medan vetenskapen oftast glömmer omgivningen och koncentrerar sig på objektet man mäter eller manipulerar.

Min beskrivning av forntiden är ren praktisk analys av strukturer och idéer jag tror mig skönja och delvis kan bevisa. Efter att ha lyssnat på religionshistoriker överger jag deras betraktelsepunkt.

För det första är jag inte säker på att man överhuvudtaget hade vad vi menar med religion. Ej heller finns fog att anta utvecklad kult i de små samfund det glest befolkade Europa hade då. Mina betraktelser begränsar sig i allmänhet till just detta geografiska område. Metoden är jämförelse med de mer komplexa kulturerna i söder. Det är metoden att jämföra med det kända.

Men tyvärr har specialisterna på högkulturerna ägnat mycket lite uppmärksamhet åt den forna astronomin. Ändock hade de väsentliga gudarna i Egypten och Sumer sina virtuella motsvarigheter på himlavalvet. Eftersom jag inte är specialist på dessa områden kan mina jämförelser endast gälla formaspekten vi kan se och objektivt bedöma.

För det andra strider det mot termodynamikens satser att tala om verksamma gudar, jaktmagi och vad man annars tillskriver våra förfäder. Våra dagars försök med telekinesi har visat ringa resultat. Inget talar för att forntida jägare lyckats fälla djur med jaktmagi. Våra betraktelser måste förstås ligga i fas med all annan beprövad vetenskap. Rituella företeelser måste kunna prövas med de exakta vetenskapernas satser.

Man talar om kult och att man fruktat gudarna. Vi kan möjligen använda påståendena inom de litterata kulturerna i antiken eftersom vi anser oss kunna tolka deras skrifter med rätt stor noggrannhet. Men när det gäller tidigare kulturer får vi vara försiktiga. Litterata förklaringar är ofta mångtydiga och synnerligen oprecisa. Största överensstämmelse mellan beskrivning och verklighet når man om man utgår från fysiska objekt och företeelser. Det hjälper även till att begränsa ordsvallet.

Gudabegreppet går förstås utanför vetenskapens mätområden. Ett är säkert att oavsett vilket ord man använder är det en konvention uppfunnen av människor. En utsaga som "gudens fotspår" är totalt meningslös eftersom gudar ej existerar i fysiska världen och de uträttar ej fysiska handlingar. Sumererna viste att halvmänniskan Enkidu fick allt göra grovgörat medan den mer gudalike Gilgamesh var försjunken i tjurdrömmar.

En svaghet med namnen på gamla gudar är att vi ej förstår originalspråket och vad man egentligen menade. Synonym för hjälten ovan är även "han som sett mycket". Det är förstås människans tanke som kan rymma allt man hinner med och kan få för sig. Men kroppen får göra det möjliga.

Samma uppspjälkning har vi i den norröna trion Oden = viljan och medvetandet och korparna Håg och Önskan. Om vi hör orden Hugin och Munin är de bara namn vi inte begriper. Vi kommer in i en annan dimension eller "en annan värld" och måste skilja på var i tidsflödet och rumtiden vår tanke befinner sig. Vårt sätt att tänka är något inlärt och utvecklat under tidens lopp.

Efter vad vi kan förstå tänkte förfäderna i rumtid och helheter och hade inget uppspjälkat i kropp och själ och allehanda dimensioner. Ett talande exempel är i Inannamyten uppräknandet av alla heliga me. De rymmer såväl ont som gott. Sumererna var medvetna om att vi får ta det goda med det onda och tvärtom. Det är inte lönt att inbilla sig att man kan fly det onda utan man får lära sig att handskas med det efterhands.

Deras myter var animationer för att greppa verkligheten och avfattade så att även ett barn kunne förstås. De hade ett fostrande syfte vid sidan om nödvändighetens behov. Den biologiska verkligheten är endimensionell och styrs av synergin som en virtuell tyngdpunkt och motor i samverkan med alla ingående komponenter.

När gudarna gjordes människolika var det ett sätt att lura folket att överklassen var gudarnas språkrör … och därmed kunne man greppa mer makt och hade en propaganda-apparat folk respekterade.

Att tänka innebär förmågan att kunna inrätta ett virtuellt rum för tanken och låta det vara en spegel av verkligheten. Det stora problemet är att skilja på de två rummen dvs. skilja på karta och terräng. Gudavärlden och myterna är definitivt kartan och det virtuella rummets värld. Forntiden löste detta genom en fysisk delning så att det virtuella rummet fanns på himlavalvet gemensamt för alla inom konventionen att betrakta.

Verkligheten kräver att man konsekvent avbildar orsak-verkan-kedjor annars kan man förstås ej uppnå resultat genom att följa en myt och kalender. Endast fundamentalister och förstockade följer slaviskt en mall. Den tänkande människan lever i samklang med tiden och omgivningen.

Ytterligare svårigheter är att vi för att beskriva världen måste använda kända begrepp, på samma sätt som universalinstrumentet jämför med en känt storhet. Det vi analyserat och gett ord kan med vårt språk och våra siffror beskrivas ungefärligt att motsvara våra krav på noggrannhet. Vi får dock hela tiden underförstå att av tidsskäl är vårt språk och beskrivningar en mycket grov förenkling av verkligheten.

En metod att fånga det okända är att använda liknelser och verkliga eller verbala bilder som krymper det område vi betraktar. Men då krävs att alla förstår konventionerna eller vad begrepp och bilder står för. Så snart vi ger oss in på främmande språk och främmande verkligheter får vi förankra oss så långt det går i den verklighet vi betraktar.

Slutligen får väl sägas jag allmänt försöker tillämpa relativitetsteorin även inom de litterata beskrivningarna. Den manar oss att skilja på kategorier och att hålla reda på proportionerna i varje läge.

Boken består av två delar. Jag kallar den Ekosofi … ett ord jag skapat i strid med mina principer att skriva ren svenska så långt det går. Men ordet är i släkt med ord som ekonomi och ekologi och ska utläsa på svenska " vetande om hela huset" och därmed menas vårt livsrum som det stora huset. Forntidens filosofer delade inte upp livsrummet utan ville försöka förstå och fånga alla aspekter på livet.

Samma inställning hade förstås de som ristade på hällarna. De delade inte upp det i specialister på detaljer utan arbetade med hela sin vardag. Mitt arbete är en syntes dvs. sammanställning av alla discipliners material med mitt eget bidrag att försöka se strukturer i vad jag ser. Arkeologer och religionsvetare vill antagligen ha andra åsikter om saker och ting. Arkeologerna blir ju aldrig färdiga. Ett flertal från olika håll har sagt att historien ska penslas fram och att inget blir färdigt på hundra år.

Det är lätt för religionsvetare att lägga moraliska aspekter och ha egna religionsfilter i ögonen. Därtill att de gör värderingarna allt för abstrakta för någon att förstå. Forntidens folk var definitivt icke så abstrakta. Om de hade invecklade andliga värden är det något som de lät förbli outsagda … vår tid kan bara inbilla sig.

Min klassiska skolning gör att jag påverkats av den tidens författare. Plutharkos har i historiskt avseende lämnat det största bidraget. Han lärde mig söka efter orsak … verkan … och konsekvenser i historiska sekvenser. Det är därav vi lär oss att bli förutseende eller att kunna beskriva ett historiska skeende och alla de sidoeffekter det gett och alla de obekanta orsaker man kan ana.

Korvstoppningen i vårt undervisningsväsen lär bara halvsanningar och att man ska högakta grekiska demokratin. Unga lär inte som Plutharkos att analysera alla styresformer tyrani, plutokrati, oligarki osv. för att se vilka konsekvenser och eventuella fördelar dessa har. Vet ej kanske det är för att förebygga att nån ifrågasätter demokratin? Ej heller lär de kritiskt granska att grekiska demokrati var egentligen ett styresätt för överklassen, medan folket höll på med sina byalag och aldrig möttes de.

Värst av allt ungdomarna inbillas att grekerna uppfann allt. Mitt verk förlänger ju den intelligenta människans historia med tre till fyra tusen år vi kan kartlägga, men intelligensen har människan nog haft i en och en halv miljon år eller så minst.

De antika filosoferna dvs. älskare av vetande la ned tid på det för att bli bättre rustade att möta sin framtid. Att veta är att vara förtrogen och att på ett ödmjukt sätt umgås med livsrummet. Efter vad jag erfarit lär åtminstone den svenska högre bildningen ungdomar att bli arroganta och världsfrämmande och att ej kunna umgås med vem som helst.

Det är inte bara min erfarenhet utan antikens filosofer och skriftställare viste att man måste ha ett öppet sinne och kunna ta till sig lärdom från alla håll. Att som i min ungdom läsa klassikerna är ett sätt att undvika att begå en massa dumheter i livet.

Havamal lär ut en massa folklig visdom fortfarande värd att ta till sig. Den lär att vängåva ska med vängåva kvittas … annars bäddar man för att få en massa fiender … eller för folk och natur som ser att mottagaren är otacksam och obildad. En som inte vill delta i livets lag att utvecklas genom ömsesidig växelverkan. Principen gäller även vårt förhållande till naturen. I synnerhet växtrikets princip är en enda stor generositet alla rörliga arter lever av. Börjar någon art försmå och fel utnyttja gåvorna, slår naturen tillbaka i det långa tidsperspektivet. Att kunna älska är förmågan att ha omtanke om andra parten och behandla den mer ömsint än sig själv.

I vårt språk betyder EKO även växelverkan och det ursprunglig oikos = boning, förstås ser till att allt lever och frodas inom boningen. Den som bor i något värre än en svinstia, får nog snart problem med infektioner och sjukdomar. Vår biosfär är ett slutet rum och ändock skräpar vi ned och fyller det med osynliga gifter och sjukdomsalstrare.

Det finns ingen anledning att inbilla sig att människan är särskilt intelligent. Våra förfäder var nog försiktigare med sitt livsrum … dvs. i det avseendet var de visare än vi. Behöver det sägas att jag anser att vår tid behöver ekosofi … att vårt vetande om hur vårt livsrum är funtat och varför vi har blivit dummare med tidens gång. En del av detta beror på övergången från självständiga bönder och bondmoror till zoom-bies vid maskiner eller bakom skrivbord?

Första delen börjar med en mer detaljerad genomgångs av de forna astronomiska idéerna man kan se i de mest kända kulturerna. Induskulturen är en lämplig början eftersom deras kalender började ca 3100 f.Kr. och jag har haft tillgång till en del av deras symboler som ger en aning om tankegångarna.

De uppfann en abstrakt figur för himlavalvet, nämligen Enhörningen. Det är något av algebran och den abstrakta tankens natur att kunna ge en företeelse ett namn utan att fästa oss vid namnet. Det är konsten att kunna skilja mellan karta och terräng. Vet inte om jag ser rätt, men jag tycker mig se att Enhörningen har glimten i ögat på vissa sigill. Den som förstår vet vad som menas. Sumererna satte vingar på idolerna för att folk skulle fatta att dessa hör ej till människans värld.

Sen fortsätter det med en analys av verkliga storheter på våra hällar såsom det binära språket och tolkning av några läsbara texter. Dals hällristningar har de bästa förutsättningar och det mesta koncentreras till dem. Redan det att det finns en stor mängd symboler utsäger att man tänkte på en hög abstraktionsnivå. Att de flesta symboler är unika för Norden utsäger att man tänkte själv.

Jag hade ursprungligen en tanke att lägga upp allt i databaser samt att analysera formerna med datorns hjälp. Fann att jag har inte tid och så länge mitt associationsminne fungerar går det fortare och lättare att göra det arbetet i skallen. I denna skrivfas är det väsentliga att kunna presentera slutsatserna utifrån mina skisser och vad jag har i huvudet.

Andra delen är den litterata analysen och beskrivningen av analysens storheter och metoder. Det är synnerligen viktigt när man sysslar med verbal analys och inte kan ange allt i siffror och mätenheter. Spekulationen ligger alltid på lur nånstans.

Det kan av förståeliga skäl endast bli en syntes av en massa fragment som sätts in i kända strukturer. Materialet är trots allt litet och tidsperspektivet långt utan en standard. Vi kan bara överblicka runt tusen år i Norden där vi exempelvis kan se hur språk och symboler har ändrats under denna korta tid i historien.

Helhetsbilden får många luckor bl.a. därför att de som tecknade ned budskapet vände sig till en publik som förstod en halvkväden visa … antar att de skulle ha roat sig över våra tafatta försök att förstå. Gåtfullhet lär ha varit ett släktdrag hos våra förfäder.

Jämför man flera kända kulturer ger det en någorlunda begriplig bild. Det är en tolkning av det begripliga i ett antal kulturers ritualkalendrar samt förstås den systematik man kan skönja i vissa av våra hällristningar.

I detaljtolkningarna av kalendrar, ritual och lagbrott koncentreras jag mig till Dal med dess höga kvalitet på ristningar och dokumentation. I mina övriga böcker framgår att man finner på olika håll idéer såsom följet, parsamheten, säsongsmyterna samt innovationerna inom näringarna omän med olika "dialekter".

På hällarna finner man många bilder som måste vara direkta avbildningar av den teknologi man använde. Exempelvis många olika typer av båtar som måste ha varit verkliga. Jag begränsar mig till idéerna och låter specialisterna ta sig an det mesta om dåtida vardagliga liv.

En sak jag intresserat mig för är dock det praktiska jordbruket jag anser arkeologerna analyserat för ytligt hittills. Det beror förstås på min egen uppväxt och erfaringar från det naturnära jordbruket i mina unga da’r.

Här må nämnas att jag ägnat lika mycken tid och skrivit i stort lika mycket eller 4 böcker om den tidiga medeltiden på Dal. Detta för att kunna förstå och leva mig in i ett naturnära samhälle och en glesbygd med egna ritual och lagar anpassade efter behovet. Håller för tillfället på att läsa in mig på alla Nordens landskapslagar för att kunna plocka ett och annat därifrån att komplettera med.

Verbala vetenskaper blir allt för lätt "smaken är som baken" dvs. ren demagogi och konsten att få folk att tro. För att undvika detta knyter jag så mycket som möjligt utsagorna till konkreta fysiska lämningar i form av bilder. Ytterligare ett band till verkligheten är förstås den ständiga jämförelsen med de kända kulturerna i söder.

Denna bok är en härledning i detalj så långt det går ... min tid och kunskap har sina begränsningar. Mycket arbete återstår och där som sagt jag väntar på en bättre tolkning av högkulturernas fornastronomi och ritual i praktiken. För min del sträcker det sig bara till vad ögat ser och vad en konsekvent logik kan få fram.

Bengt Hemtun på Dal okt 1998