Isis hymner och Ramses astronomi

Isis hymner, Plutharkos om Isis, Ramses astronomi, kvinnliga principen i naturen, milda amman, följeslagare, Horus Narmers palett, Horus Dens årsplakett, de fyra himlastödens idoler, halvårsportar

Isis 

Detta urval av sk. pyramidtexter är från flera källor. Sammanställningen ska visa tankegångarna i deras hymner så väl som deras ritual knutna till året och fruktbarheten. För den som sysslat med växtlighet är det inte så svårt att se sambandet. Isis är den sörjande och sökande modergudinnan vi kan skönja även i nordiska ortnamn och kanske i Eddan.

I texten nämns Unas vars Ka-själ tänks flyga till Orion likt agnarna när man tröskar genom kastning av säden. Hans namn daterar texten till denna faraons tid ca 2330 f.Kr

Det mesta av texterna är från Baring & Cashford "The myth of the Goddess" i min översättning.

Plutharkos om Isis

Greken Plutharkos levde ca 50 -- 120 AD i en tid då Isis var levande inte minst i Rom. Han kan berätta oss vad sentidens Isis stod för.

"Isis är faktiskt den kvinnliga principen i naturen. Hon är känslig för varje form av återfödande. Platon kallade henne den milda amman och mottaglig för allt. Folk har gett henne oräkneliga namn. Eftersom hon är förmågan att resonera förvandlar hon sig till det och det andra. Hon är mottaglig för alla skeende och former.

Hon har en naturlig kärlek till de första och mest utmärkande ting som kännetecknar det goda. Detta längtar hon efter och vårdar, men den delen som kommer från det onda undviker och stöter hon ifrån sig. Hon betjänar dem båda som en plats och ett medel för tillväxt, men strävar mot det bättre.

Så erbjuder hon en möjlighet att skapa från henne och fylla henne med tillflöde av det hon älskar. Hon är glad att man gör henne havande och kryllande av detta skapande. För skapandet är modellen materialet och det skapade tinget är en bild av verkligheten".

När man läser poem om de forna gudomliga är det lätt att glömma att de är inte människor utan idéer och analyser av verkligheten att använda som modell. Vi glömmer ochså att en annan aspekt var Sirius och att hennes make Osiris än var kornet man stoppade i jorden och än Orion. I folkmun var hon antagligen sinnebilden för det bästa i den egyptiska kvinnan.

Man kan vidare notera att för dåtiden var det naturligt att rymma såväl det goda som det onda som nödvändiga sidor av samma sak. Den som försöker odla bara det goda stöder förr eller senare på avfallet.

Astronomin

I andra avsnitt har skummats de viktigaste facktermerna och axplock ur deras över 600 hieroglyfer inom deras astronomi och ritualår. Vi får fortsätta med ytterligare några avsnitt från Ramses IV:s grav.

I aktern på övre båten ser det ut som Horus och en tunna med redskap. I fören står Shu och håller upp himlavalvet en symbol för andra halvan av året. Där finns också en följeslagare med packning. Denna större båten är förmodligen början av sommarhalvåret när månen är högst.

De nedre båtarna är lite isär och fullmånen är emellan dem. I färg visas en stor röd skiva. De utstående piggarna visar månens lägsta läge, vilket inträffar i juli. Det är månens extremläge och är motsatt solen med förskjutning ca 5 grader. Om vintern står solen lågt och månen högt.

Det har varit naturligt att iaktta och systematisera iakttagelserna i extremläget. Antagligen höll inkakulturen på med samma sak, men i England finns ochså undersökta anläggningar. Där kan man den dag i dag se fullmånen liksom rulla över en vågrätt sten som satts upp just för ändamålet.

I Övre raden syns de fyra symbolerna för solstånd och vårdagjämningar som bestämdes ca 1159 f.Kr. Det är en känt justering av deras stjärnor med hänsyn till precessionen. Det betyder att man i de centrala templen med säkerhet övergav Skorpionen och Oxen/ Tjuren som ritualsymboler.

Vi känner igen Väduren även om den har annorlundare horn än våra. Den passade för solens uppgång i öst vid vårdagjämningen och dess motpol är figurerna längst till höger. Den första vår Björnväktare den andra en kvinna som är vår Våg.

Solstånden är pelaren med en fågel på dvs. Kräftan … förmodligen Horusfalken och dess motpart ugglan med Amonsymbol. Amonprästerna vann den stora striden efter solkungen Echnaton.

Under sista årtusendet före vår tideräkning föddes den zodiak vi i dag känner. Man ser Morgonstjärnan/Aftonstjärnan i symboliken under vår bronsålder där den var symbol för de sumeriska aspekterna av myterna om odling med paret Nymånen och Underjorden. Ende direkta minnet är att påsk heter Eastern som minnen av gudinnan Eostre bland angelsaxerna.

Nu kom även planeterna och astrologin och antagligen en samverkan mellan de två stora kulturena på något sätt. I Babylonien grävde Assurbanipal fram ett sumeriskt bibliotek med kilskriftstavlor och tog dem till sitt bibliotek. En sumerisk renässans föddes. Vi ser det även i sentidens egyptiska symbolik.

Däremot finner vi Underjordens husfru såväl i Sumer som Grekland. På våra hällar är det ett fullhugget negativ fotspår ungefär motstående till det älskande paret dvs. Vattenmannen. I kons/fårets halvår är det möjligen "det dräktiga djuret" man avser.

.

En annan detalj är Isis-dolken under cirkeln till vänster om standarden. Den har samma form som avbildningar av bronsdolkar i Val Camonica vid denna tid.

Ytterligare en detalj är ankh-tecknet i en tidig form som associerar till Isis och i överförd bemärkelse just "liv". Man kan tänka sig att den passar in på min modell ovan av den sida som har Jungfrun i centrum i den ursprungliga djurkretsen. Senare förenklades det till djed-pelaren som har fyra "himmelssteg".

Enligt min mening övertolkar man Narmerpaletten och läser in mer än möjligt. På båda bilderna ser man Horus som överbefälhavare med skyldighet att värna landet. Ett motiv som skulle komma att gå igen genom hela Egyptens historia. På sidan till höger är vårritualet i centrum med en procession ledd av fyra kvartals standard följd av gudinnan och hennes kompanjon och sist skrivaren. Ovanför gudinnan finns Ugglan och de huvudlösa antyder att det kan vara frågan om skördetid.

Överst ser vi parvis de fyra himlastödens idoler med tjurhorn och emellan dem de två halvårsportar.

Samtidigt är de båda sidorna "de två länderna" och de långhalsade djuren visar begreppet förening. Vist finns de element av strid och sanningen är väl att Egypten skenbart fredligt, men det utvidgades ständigt och mest mot syd från första till fjärde katarakten. I norr blev det Sinai och så småningom Palestina och norrut till Syrien. Hettiterna stoppade framfarten mot norr.

Vi har förstås anledning att leta efter "tidsbåtar" i symboliken. De som liknar våra båtfigurer med många enhetsstreck finner man i fördynastisk tid i vasmålningarna och en del ristade på hällar vid lederna mot Röda havet.

Men tiden finns med i en mer utpräglad rituell form genom alla ritbåtar med vissa gudar som passagerare och där man kan sätta dem in på sin plats i ritualåret. Rent fysiskt var ritualåret ritualledaren Horus färd längs Nilen för att förena de två länderna.