Kultur och skeppsbyggare

Katt, höna, fällstol, gallionsbild, ANSUR, bocken, Aspeberget, trirem, trier, Adonis, Knossos, tidors, vädurshorn, egyptisk skära, fånga bläckfisk, tidbåt, ritualbåt, Hjortspring, Snorre, flock, följe, båtsocken, färd, hird, båtbyggare, världens äldsta båt, Ferriby-båten, Valderøy-båten, klinkbygge, Askum, hartskaka, farmän

Minns att som pojke låg det ett romantiskt skimmer över när vildar, infödingar och stenåldersfolk antogs att ha gjort sina kanoter av näver eller med eld brände ut innanmätet i en trädstam. Det var speciellt det danska ordet för uthugga med eld "uthula" som hade en magisk klang. Till detta kom att i det trädfattiga Danmark drömde man alltid om vildmarken. Det var nära på att man tyckte att det absolut skulle vara primitivt.

I mitten av 60-talet bodde jag en sommar i Sverige nära en ström mellan två kraftverk. Jag fick låna två båtar av en gubbe i närheten. Båda var flatbottnade och gjorda av brädor. Den ena stor och otymplig och man kunne med lätthet sitta två på toften … även de bredrumpade.

Den andra hade väl tre brädors bredd och var kanske tre meter lång. Där fick man vara försiktig om de släppte på strömmen. Annars gick det hur lätt som helst att sitta och kasta med kastspö eller lägga långrev. Den var helt enkelt nog för sitt ändamål.

Endast en gång var det fara å färde eftersom jag inte kan simma. Jag hade varit ofin nog att säga åt några med motor på båten att de skulle ge fa´n i att vittja mina långrevar. I en sådan situation är man inte hövlig. De blev så förgrymmade att de försökte sänka mig genom att göra svallvågor med sin båt.

Därmed sagt att jag kan föreställa mig när våra förfäder med enkla kanoter eller skinnbåtar höll på med kustnära fiske. Det gick hur lätt som helst även om de fick se upp med väderlek och strömmar.

Till saken … här tar jag upp kulturimport som inte tas upp i de andra essäerna såsom myterna, hästar och kördon, oxvagnar, idéer till monument, verktyg, ritualföremål osv. … se även länken tilldanska kläder och kulturutbyte.

…………. 

Om de kunne ta sig över våra innanhav kunne de även ta sig genom Europa på samma sätt som i det Skandinaviska inlandet. Enkla båtar kunne man t.o.m. tillverka på platser där det fanns virke att tillgå. Egentligen ska man alltid jobba med torkat virke, men i nödfall gick det säkerligen för stunden även med färskt virke … se båtbyggare nedan

De uthuggna ekkistorna i danska bronsåldersgravarna kan verka primitiva. Bredvid dem kan finnas utsökta skålar och arbeten i näver. Medan en fällstol förstås inte kan vara gjord här … eller kan den? Vi finner dem i södern som kungar och prästkungars symboliska tron. Men vi vet ej med säkerhet var de är gjorda.

En fällstol fanns i graven Guldhøj, Jylland och en likadan fanns i den ungefär samtida farao Tutankamuns grav. I den egyptiska graven fanns dessutom en bumerang omvirad med näver. Med tanke på de egyptiska båttyperna på norska Västlandet kan man fråga sig i vilken riktning trafiken gått?

Likadant är det med mycket av bronserna och andra kulturella föremål. VI vet att mycket brons importerades tidigt från England men även Mellaneuropa var leverantör och i Halstatt fanns salt. Vi ser bara toppen av isberget. Dock kan vi ana att det fanns en stor hantverkskicklighet. Det är inte ens säkert att husen var som de torvlador man rekonstruerar. Kanske de hade en bemålad gallionsbild och eller hade andra utsmyckningar. Det är begreppet ANSUR dvs. boplatsens idol. Väggarna kunne bonas med draperier och ryor och varma fällar på bänkarna. Åtminstone där överklassen bodde.

Arkeologer får inte spekulera om fasta föremål annat än vad de med möda penslar fram. Men de kan spekulera i solkult, schamanism och spökrädda förfäder?

Vi har förstås alltid rätt att sätta upp antaganden byggda på vad vi vet. Mycket måste bygga på ren logik. Det som finns ger oss rätt att försöka fylla ut luckorna. Bildmaterialet är en del och där vi får söka rimliga förklaringar.

Det är tillåtet för oss att fråga om man hade större båtar vid samma tid som vi ser avbildningar av den sorten. Ofta måste man göra relativa dateringar, men kan i vissa fall binda dem till i det närmaste fysisk sanning med nuvarande metoder.

Man kan finna många figurer som omöjligt kan vara båtar eller skepp fast de delvis liknar. Samtidigt får de oss att inse att båtens idé har använts till mycket mer än att beskriva båtar och färder. Fenomenet kan vi iaktta även i kulturländerna i söder. Man gjorde rombiska modeller eller som här en halv romb som symboliserade årets kvartal på sidorna. Den resta pelaren eller LEAK var symbol för sådden dvs. början av maj under bronsåldern

Denna bild får oss att tvivla, därför att en åra möjligen ingår i bilden. Men ser vi till skålgropen och den brutna staven lutar det mest åt att det är en LEAK-båt. Det finns en del på vara hällar. Vissa har en bruten stav andra har en snedställd stav. Vi måste jämföra den med djed-pelaren i Egypten och tidpunkten för dess användande. Liknande fynd finns i Högsbyn och där i ena fallet finns bl.a. en negativ fot och en UN-symbol (under jord) som last.

Det gör nog att man måste lämna spekulationen om den primitiva vilden under de senaste 6000 åren. Vi är indoktrinerade till att tro att allt som är stort och förgyllt är bra. I själva verket är naturens lag att inte göra saker större än att de fyller sitt ändamål och är hanterliga. Därmed sagt att de gjorde verkliga båtar så stora som de behövde. Då med hänsyn till behovet av proviant, hur mycken övrig last man skulle ha och hur många som behövdes för att färdas säkert. Alla behövde förstås inte rymmas i samma båt och det är säkrare med fler båtar.

Till min barndoms romantik hörde också att läsa om de modiga fiskarna vid Västerhavet som gav sig ut i stormen för att rädda nödställda. Deras redskap var de stora roddbåtarna av en mycket sjövärdig typ lik Nydamsbåten. Håller man dem mot vågorna och följer sjöns skiftningar är de som en barkbit på havet.

Jag minns en resa från Hundested på Själland till Grenå på Jylland. Det var storm och de flesta var nånstans där de kunne spy. Jag satt i salongen och beundrade de fiskebåtar man såg och inte såg när de försvann i en vågdal.

Båda dessa sorts båtar är utprovade sen några tusen år att klara norröna vatten. De konstruerade vikingabåtarna var en höjdpunkt i utvecklingen av båtar för all sjöfart. Men många klarade sig med mycket mindre även för långväga färder.

Man kan analysera våra ristningar hur länge som helst och jag blir aldrig färdig. Man måste ta en företeelse i taget och köra den till botten. Så mycket kan sägas att man måste alltid vara i tvivel om de avbildade båtarna är abstrakta och avbildar en färd på Tidens Flod eller är en verklig båt.

 … Bocken syns knappt ombord på skeppet. I detta fall är det sannolikt en agiri-bock. Den är från Aspeberget, Bohuslän och jag har inte hittat någon annan i mitt material. Det är tydligen en ritualbåt av grekisk typ förmodligen senare än 1200-talet.Den last vi kan känna igen förutom bocken är en man med balta-yxa, två lurblåsare, en enkelspiral samt en människa av obestämt kön.

En liten figur ovanför stäven av båten till höger får oss att tänka på den självstympande Adonis känt från speciellt Byblos. En ristning som denna kan väl ha gjort vid flera tillfällen under en lång period. Till detta besök får vi lägga den exakta avbildningen av en egyptisk bronsskära. Det fattas bara att man finner en sådan i trakterna.

Denna finns såväl i palatset i Knossos som på rhytoner (stora förvaringskärl) där bocken finns tillsammans med dubbelspiralen, hornaltaret samt en långbent fågel dvs. symboler för de fyra årstiderna. Den enkla dubbelspiralen finner vi på skilda håll bl.a. häll 4, Högsbyn och tidrosen liksom en rosett finns möjligen på något mer ställe.

Eftersom det inte är perfekt talar det ju för att det är tecknat ur minnet. Mönstret finns på den ena av de långa båtarna på Ekenberg, Norrköping.

Knossospalatset antas ha förstörts omkring 1400 f.Kr. och den Mykenska kulturen antas ha fortsatt även på Kreta till ca 1200 f.Kr., då Sjöfolken härjade lite varstans. Därmed får vi en del hjälp i dateringen av dessa båtar och motiv.

En figur av tidrosens typ kommer man inte på utan vidare. Bockar av denna typ måste ha varit sällsynta och man har förmodligen avlat dem som ritualdjur på Kreta.

Som fixstjärna för vårdagjämningen känner vi till Khnum/Aries från Egypten med så exakt årtal som egyptologerna får fram dvs. 1159 f.Kr. Liknande symbol finner man bl.a. på Aspeberget, Balken och Hede i Bohuslän. I Högsbyn har symbolen en annorlunda form.

Detta är ett exempel på att dethär med "last" måste ses vidare än enbart varor. Varorna betalade resan och det man köpte med sig hem. En boplats behöver inte växa sig särskilt stor förrän man måste byta eller köpa förnödenheter från annat håll. En storfamilj som levde enbart på naturahushåll behövde beroende på området produktionsförmåga kanske fem kvadratkilometer för att föda en kärnfamilj.

 …Katten däremot kom fast vi vet ej med säkerhet när. Det finns i varje fall bilder och samma gäller tamhöns. Husdjuren har kommit från söder, där kanske landvägen åtminstone till Danmark är den säkraste gissningen. Dock var djuren över lag små och lätta att transportera. Men man måste ta sig över en och annan flod på vägen och till Skandinaviska halvön går det ej utan båt … även om Norra Skandinavien fått och gett mycket landvägen.

Man använder fortfarande metoden i Medelhavet. Det är hål i botten på krukan de använder på långrev. När de vill ha ut djuret häller de i lite extra salt vatten i ett hål i bottnen på krukan.

Bornholmarna blev redan under bronsåldern skickliga på vissa metallarbeten man antar att de lärt sig i Grekland. Dolda i myllret av figurer på våra hällar ligger många fragment av kulturutbytet. Vi kan icke med säkerhet säga på vilket sätt det skedde. På papperet är det lika sannolikt att Egypten och Medelhavsländerna seglade hit, som att våra seglare tog en tur till söder om sommaren.

Nedan finns några exempel på vad de tog med sig hem. Sällsynta frukter, salt och andra förgängliga varor syns förstås ingenstans. Till detta må läggas exempelvis att den nuvarande plogen är sannolikt utvecklad fram den beotiska plogen med sula. Nästa steg var att sko den med järn och sen så småningom få den att vända tiltan. Vi finner såväl denna tidiga modell som en från Kreta på våra hällar samt förstås den egyptiska. Vagnarna för stridsbruk är en annan produkt för de stora karlarna.

 … Frågan här är detta en kombination av vädurshornen och den normala lilla båten som anger början av säsong? När det gäller lasten dvs. inklusive idoler kan det lika bra vara en blandning av tidsenheter och idoler. Olika för och akter borde vara nån sorts ledning, men är det inte alltid, även om en fena normalt sitter i aktern. Det som ser ut som en svans är oftast ett långt bogsprö. Bäst är att se hur idolerna eller paddlarna är vända på däck. Paddlare sitter normalt vända mot färdriktningen, medan roddare har ryggen mot färdriktningen.

Tidbåtar och ritualbåtar behöver förstås ej vara perfekta båtar. Men många av oss förväntar att om man ritar en båt "ska det vara på riktigt". Till detta kommer åtminstone på Dal och i Göta Älvdal att man med en och två linjer anger om det är sommar eller vinterbåtar. Trelinjer är kanske en abstrakt båt enligt den generella logiken.

Först får vi ta ett mellanstick för att få dåtida sannolika proportioner. Snorre Sturlasson räknar upp en mängd konventionella siffror i sitt Skaldeskaparmål vers 66. Fem män är en flock och sex är ett följe … vi ser dock i regel mest följen med sju på våra hällar. Men sju är en besättning, så kanske en är rorsman. Denna enhet kallas även en båtsocken och var troligen en rese- eller militärenhet före Västgötalagen med dess tio gårdar att bygga kyrka.

Det dubbla dvs. 14 var en färd och förmodligen en båt för tolv roddare plus en styresman och en utkik ... alternativ två av den mindre storleken. Snorre berättar att detta var den normala storleken för resor. Likaså har man sannolikt rest åtminstone i par om inte fler eftersom det sprider riskerna vid haveri.. Handelsbåtar kunne ta runt 50 ton last och om man rodde kunne man tillryggalägga 60 - 100 kilometer om dagen. Segel kunne förstås mer än fördubbla sträckan vid förlig vind. I båtlagen rådde jämlikhet, men båda behövdes. De senare skeppen för 24, 36 eller ännu fler var förmodligen militära enheter och kungsskepp.

En hird var 40 och den heliga Olaf lär ha haft 64 i hirden medan danska kung Nils var andra ytterligheten med sju man i följet. Slutligen må nämnas att ett fylke var 50 och en här 100. Det var naturliga mått i dåtiden glesbygd. Så om vi ser bemanningsstreck på 80 stycken (kallar Snorre en befolkning) är det nog snarare en folkräkning än en besättning.

Uppgifterna i landskapslagarna ger att seglingssäsongen då var 16 veckor. Principen kan gå hur långt tillbaka som helst nästan. Kanske ett folkland ställde upp med en båt inklusive mat och sen i bolag med andra folkland drog på långfärd.

Från vikingatiden har vi sannolika exempel på bolag mellan Västergötland och Jylland. Magnus Lagaböters lag anger månadsmatbol, som norm för hur mycket proviant man behövde. Det tycks ha blivit nån sorts norm även för bönderna på Dal att beräkna sitt hushåll efter de reglerna. Reglerna är med rätt stor säkerhet mycket äldre än den lagen.

Vi har inte många föremål av träd från bronsåldern bevarade i Norden. Enstaka paddlar och bitar av skepp är det ende. Av dem har man fynd som är nära 10000 år exempelvis från Duvensee och yngre fynd från Ertebölle 4700 f.Kr. Men undervattensarkeologin i de danska farvattnen bringar ständigt nya uppgifter som kan vara mer än 5000 år gamla … så framtiden kan bli intressant

Men kanske vi ändock ska börja med "världens äldsta båt". Vi får göra ett ordentligt skutt till 5000 f.Kr. och rätt nya fynd i Kuwait Ett brittiskt team från University College, London har vid utgrävningar i Subiya, Kuwaitviken gjort fynd av bitumen med avtryck. Det visar att det använts som tätning av havsgående båtar. Det är ett viktigt fynd ur många synvinklar. Nu behöver vi inte åtminstone på ett tag flytta tillbaka " äldsta fynd". För det andra vidgar det våra vyer om förfädernas förmåga att göra långa resor.

Under 2002 - 2003 har vi fått ytterligare perspektiv och förlängd tidslinje för eventuell tidig civilisation. Förutom Jeriko och Catal Hüyük har vi nu fått Gobekli Tepe som kanske är äldre dvs. 9000 - 7000 f.Kr. I Gulf of Cambay vid Gujarat Indien har man hittade ett samhälle under vatten som dateras till 7500 f.Kr.

Vi vet ej hur många städer/ samhällen som ätits upp av havet eller de stora floderna. Vi får vara beredda på att tidslinjen förskjutits längre bakåt. Det ändra dok inte det ritualsamhälle vi ser följde Djurkretsen fr.o.m. 4200 f.Kr. Däremot ser vi exempelvis i Gobekli Tepe att vissa av djuren var io bruk mycket tidigare.

För oss i Norden riktar sig intresset främst mot seglation i Nordsjön och längs Atlantkusten. Vi vet med säkerhet att man tidigt under bronsåldern fick kontakt med tennfyndigheter i England och kanske importerade bronsyxor och annat därifrån vid sidan av handeln med områden i Mellaneuropa. Man menar att det funnits en handelsled från Irland till Norfolk där Irland levererade guld. Därifrån kan vi då tänka oss fortsättningen till Danmark.

Dessutom brukar man alltid nämna bärnsten, men efter vad jag minns av en karta var den handeln mindre omfattande och senare än bronsåldern. Antagligen har man byteshandlat med ett mycket större sortiment än vi kan se för oss i fantasin. Förmodligen har en del varit samma varor som vi känner från mycket senare.

För ett tag menade man att Kilnseas båt i Yorkshire var det äldsta fyndet av båtrester daterat 1870 - 1670 f.Kr. Ny dateringsteknik av trä har gjort att vi numera finner Europas äldsta är Ferriby-båten från North Ferriby Yorkshire, England. Första båten av tre fann 13-åriga Ted Wright i 1937 medan den äldsta grävdes fram 1963. Den är runt 15 meter lång och 2,5 meter bred av breda ekplankor hopsydda med tvinnade grenar av idegran.. Den hade plats för 2 x 9 roddare och möjligen en mast. Den dateras till 2030 - 1780 f.Kr. medan de två andra är några hundra år yngre.

Återigen är det frågan om att arkeologer kräver handfasta bevis och har svårt att tro på logik och att Norden var en del av stora världen. Egentligen är det självklart att måste ha kunnat bygga båtar med stor bärkraft för att kunna frakta sten från Wales till Stonehenge 2000 - 1500 f.Kr. Men vi behöver ju alltid bevis och samma gäller våra föreställningar om hur långt man kunne segla med båtar av denna storlek. Men som vi ser av våra hällristningar hade man båtar av olika storlekar allt från den lilla ekan till havsgående båtar. Det är inte alltid störst är bäst, såsom exempelvis på en färd längs Europas floder. Där man fick anpassa storleken till hur mycket man kunne dra förbi forsarna.

Lika klart är att en del av kulturlämningarna från fjärde årtusendet har fraktats till Norden med båtar. Sverige och Norge är helt enkelt beroende av båtförbindelse. I sammanhanget bör nämnas hällristningar av några klara egyptiska båtar i Norge varav en tycks vara en vassbåt. Min forskning sysslar inte med exakta dateringar men tydligt är att man senast under tredje årtusendet kunne bygga havsgående båtar för frakt.

Äldsta fyndet i Skandinavien är från Valderøy-båten från Sunmöre, Norge som kan ge en fingervisning om tekniken ca. 1300 f.Kr. Fyndet visar på klinkbygge, med sammansydda klinkställda plankor och hålen tappade. Tätningen har troligen varit mossa med harts. Fynd av harts tyder på att det varit handelsvara för båtbygge men även bronsgjutare använde det i sin tillverkning.

Ett tänkbart mellanting mellan skinnbåt och brädbåt är att man klädd brädbåten för att täta den. Med den klinkerbyggda båten kommer problemet att täta den. Vissa sorts mossor har varit lämpliga, men än säkrare blir det om man använder en limmande massa såsom harts. Sen kommer problemet att få de hartsmängder som krävs. Samma gäller kanske egentligen också virket till båtbygget åtminstone i Danmark som tidigt varit avskogad och utan furuträd.

Vi ser att det ena problemet skapar fort det andra och om romarna säger "det är nödvändigt att segla" menar man kanske det är nödvändigt att idka handel för att få de råvaror och även färdiga varor man saknar.

Som mallexempel brukar man använda Rörbyskeppet daterad till bronsålderns början. Typen dominerar nästa ristningarna och tycks vara en nordisk typ som inte riktigt kan jämföras med något från söder. Den tydligt tecknade kölen och oftast är man i tvivel finns det en fena i aktern eller är det fören som har ram

TILLÄGG 2006-12-16

Vi måste lägga in en akademisk fråga om man kunne bygga skepp för ett par dussin man omkring 2000 BC. Den äldsta typen har bara en köllinje och förekommer på gånggrifterna och är förstås ett bevis man väljer om man vill tro. I södern kunne man med säkerhet bygga stora skepp och kanoter. Kännetecknande är att de drevs med paddel där mannen sitter vänt med ansiktet i riktningen. Ofta har man styråra i aktern.

Runt 2000 BC kommer vad vi kan kalla triertypen.. Det är då Rörbyskeppet som är mest aktuell. Den avslutas eller börjar med en rak ända eller ram som pekar framåt. Den missförstås ofta som en fena och då blir fören förstås i andra ändan som ett huvud som ofta dras högt upp. Det är den vanligaste typen på bronsålderns ristningar Den förekommer ofta på hällristningarna och tycks vara en nordisk typ ristning som inte exakt kan jämföras med något från söder. Den tydligt tecknade kölen och ibland med fena är karakteristisk. Vi får minnas att en del fartyg tänks segla i tiden och då är detaljerna i båten kan ske icke så viktiga.

Jag känner att danska arkeologer pockar på uppmärksamhet med sitt "äldsta danska skepp" fyndet i Hjortspring ca 350 BC. Det visar sig att ursprunget tycks icke vara danskt och förmodligen är den byggt österut. Numera hittar man lämplig lind-timmer i Polen. Det är icke en handelsbåt utan det smäckra fartvidundret som gör 7 knop med 24 mans besättning måste kallas "krigskanot" och i sig något unikt. Den drivs med paddlar och förmodligen har man haft styråra. Man har hittat vapen för besättningen så det var tydligen ett anfall från havet som fick sitt slut på Als … får nämnas att Hjortspringsfolket har gjort försök som visar att samma typ skrov kan användas om man använder hudar som bordläggning.

När jag skrev detta avsnitt fanns icke tillgång till bästa information och jag är icke intresserad av krigiska idéer. Därför lämnade jag frågan öppen då. En svala gör ingen sommar men är kanske viktig för den nationella identiteten. Något liknande men icke helt likt finns i våra hällristningar där danskarna förstås nämner Bornholm men även Bohuslän. Jag tittade på Upplands hällristningar och fann Boglösa 159 och Gryta 14 har identisk uppdragen köllinje både i för och akter. Det finns också en sten vid Gilleleje som med god vilja kan hänföras till typen. Men det är icke en vanlig typ på hällar om man kräver exakthet i formen.

Detta är den bild från våra hällar som närmast motsvarar Hjortspringskanotens profil: Men bilden antas vara ett par tusen år äldre

För de som vill ha alla detaljer om Hjortspring se:

Kanske man symboliserat kölen med en vattenorm … eftersom den var livmoder i andra sammanhang. Ovanpå den la man den "levande" bäraren … vi ser anka, häst, hund och möjligen fler symboldjur som gallionsbild. Denna uppfattning får man av en och annan undanskymd båtfigur på våra hällar. På hällarna får vi hela tiden försöka se vad är idé och vad är ritual och i färre fall vältecknad verklighet. Hällarna hade i grunden en funktion av abstrakt lag.

Man har sannolikt hämtat trä och harts samt även skinn från norr. Ytterligare en råvara vi ej känner till omfattning är träkol för bronshanteringen. Danmark bör rätt tidigt ha fått brist på den varan. Landet var tätare befolkat än Snorres Island och vi talar om många hundra år med samma teknologi.

Det är ingen tillfällighet att vi ser samma sorts fotspår vid Nämforsen som på Dal och andra ställen. På andra sidan Kölen finner vi enstaka egyptiska båttyper på hällarna enda upp till Tröndelag.

Norden var då utan metaller och teknik att bearbeta dem. Det har man med säkerhet hämtat från söder där Alperna och England är två möjligheter enligt fynd från hällkisttiden. Bronsgjutningen fick man lära sig men även mer avancerad teknik att göra plåt och senare med inläggningar. Man har funnit avancerad plåtteknik på Bornholm. Det passar ihop med ristningen med en bläckfisk samt att många av de ristade båtarna är av grekisk typ.

Detta är en generalisering från tidigaste bronsålder till romerska järnåldern vi dock bättre begriper som en period med handels- och kulturutbyte med södern. Jag har tagit upp handelsfolket erilerna med sannolika rötter i bronsåldern.

Vi har anledning att anta alla dåtida handelsfolk blev en överklass som tolererades som ett särskilt lagrum i bondelagrummet. De var kulturbärarna och de finaste lämningarna är förstås guldet. Det berättar att de var en kulturbärande överklass och en gren av den keltiska kulturen. Den sträckte sig från Atlanten till och med Anatolien innan romarna bredde ut sig och lärde oss förakta kelter och våra förfäder. De var också bärare av runorna och hade vidsträckta kontakter.

 … Och ytterligare en "möjlig" spantad båt från Himmelstadlund. Arkeologerna spekulerar i skinnbeklädning, men vi kan inte utesluta bord av brädor. Till saken hör att vi har fynd av bronsyxor som väl skulle kunna ha använts som tväryxor för tillverkning av brädor.

Vi har ju båtlyftare och en känt sed säkerligen sen urminnes att ta upp båten för vintern. I varje fall ser den precis ut som en större robåt. Bilden är från Askum, Bohuslän.

Vi kan väl säga att våra båtar utvecklades genom intryck från Södern och egna försök och misstag till att bli oceangående båtar i bästa fall. I framställningen har jag bara visat båtar från Södern som kan ha inspirerat nordiska båtbyggare. Här har jag inte tagit upp Hjortsprings båt och de modeller som antyder bygge av en träram som man spände skinn över och där det finns hällristningar i norr av de tidigaste. Vikingarnas båtar var fulländning av tusentals erfarenheter av såväl segling som båtbygge.