Eddagudar på hällar

 Eddagudar på hällar

Eddan blir lätt en mall för hur vi ska se gudomar och sätta namn på dem. Det visar sig att det är fruktbart att söka paralleller för att förstå våra egna stumma bilder. Dessutom blir det allmängiltigt och strömningar i dåtiden och än lever gudarna

Tor smed och röjare, arvet i Rigveda, Aryans, Grottekvarnen, Solens poesi, Snorre Sturlasson, Oden, skyternas vahnar i Halstatt, arier, asuras, sages, Sampo Solfågeln, Solhästen ritualkalender, Geten före Hingsten,

Rigveda | Rigveda och bryggan | Tor bondeguden | Odin | Gudinnor | indexB |

Prolog

 2003-09-01 … det är några år sen jag skrev dessa essäer. Efter att ha skrivit om Guldåldern har jag väl distanserat mig än mer från åtminstone den mytiska synen på Eddagudar. Det beror på att de inte förekommer i materialet i Norden under romartiden. Eddagudarna tågar in på Gotland under Vendeltiden och mycket av det vi läser om i dag är skapat efter 1000-talet och mycket av Snorre.

Det är helt enkelt så att man kan inte se det som en mytologi eller ens en gudasamling som kunne tjäna som överbyggnad för en bondebefolkning. Det duger däremot åt karlarena som sitter i stormannens hird och inte har något att göra med odling och att få mat på bordet.

Arkeologer och historiker vill gärna se "krigiska stammar och deras hövdingar" i det förflutna. Jag är nog inte den ende som menar att samhället byggde på sina enkla årsritual. Det blir aldrig så vidlyftigt en små samling på kanske högst 50 medlemmar. Snorre säger att 50 är ett folk.

Alltså vi kan egentligen inte använda Eddanamn på de idoler vi ser i bronsålderns hällristningar. Men ändock om attributen eller figurerna kan igenkännas är det bäst att vi håller oss till en känt beskrivning. De här essäerna är egentligen de enda jag skriver i något som liknar traditionell mytisk stil och de är förstås allegorier över vad jag ser

Tor skogsröjaren och smeden

Kanske de flesta hoppar över Snorre Sturlasson-prologen som berättar om Tors och Odens ursprung i Troja. Enligt Snorre var Tor son av Mennon och Priamos dotter Troan. Han var en jätte som lyfte tio björnfällar och tog livet av fosterföräldrarna i Trakien.

Tor lämnade efter sig en hammare i en koppargruva. i Österrike ca 1000 f.Kr.

Men Trakien blev för trångt och han for världen runt och gjorde sina hjältedåd, men föll sen för spåkvinnan Siv. Sen vart han bunden med veipa = bröllopskläde. Efter detta räknar Snorre upp 22 släktled fram till Oden.

Kanske Tor hade gjort sig omöjlig i Aten, när han tjudrade fast Hera. Han kallades då Hefaistos, smeden. Lägg märke till det korta skaftet på hammaren.

Oden trivdes inte i Södern utan for med folk och fä norrut och grundade Saxland och sönerna tog över andra länder såsom Frankland och särskilt må nämnas att vår Balder fick Västfalen. Det kliade fortfarande under fötterna på Oden så han fortsatte över Jylland och sonen Sköld fick ta över Danalandet, medan han själv fortsatte till Svitjod. Till saken hör att Oden är begravt på åtskilliga platser på vägen till Svitjod.

Snorre tyckte att namnet aser låter som asiater, vilka då likt den senare hunnen Attila var ett fruktat folk och kung Gylfe i Svitjod tänkte bäst att lägga sig. Den mäktiga Oden blev sen förfader till alla kungahusen i Saxland, Danmark, Norge och Sverige.

Får väl tilläggas att de angelsaxiska kungarna och även i Ynglingatal räknar man Oden som den sista förfadern innan de köttsliga och därtill tre barnsbördens gudinnor. Men dessförinnan räknar angelsaxarna ett tjugotal kulturbegrepp. Vist är vi alla delvis en produkt av gängse idéer och seder och gudinnorna vid födseln är en god hjälp.

För oss med facit och kunskap är det naturligtvis så att vi ser att Snorre story hänger inte ihop på något sätt. Han skrev sina sagor ca 2400 år efter Trojas fall och hade kanske tillgång till nu förlorade handskrifter om de grekiska sagorna.

Vi vet att 1200 år tidigare var sagorna levande i dåtidens Rom. Däremot vet vi ej om de fanns i Norden, men de kom säkerligen med de silverföremål där dessa sagor beskrevs se Hobyfyndet som handlar bl.a. om Trojakriget och en begäran om att få Hectors lik. Det var sagor för en överklass och ej för vanliga knegare på bondlandet. Sagorna kom till Norden redan under bronsåldern då en viss kontakt fanns. Se ochså Herodotos om nordiska prästinnorna i Artemistemplet på Delos

Här är han i Madrid i en grekisk fris på en brunnsmynning. Hans verktyg ser mer ut som en skogsyxa för nybyggare än en hammare.

Snorre visar att han kan sin grekiska historia. Kung Priamos antas ha levt omkring 1200 f.Kr. och Tors födelse skulle vara då. Odin kommer 22 generationer senare och enligt normal generationsväxling är det ungefär 700 år senare dvs. ca 500 f.Kr.

Om man ska ta Snorre på orden var dessa idoler ej gudar, utan vanliga människor och förebilder för överklassen. Han var också en produkt av sin tid. Katolska kyrkan förde med sig helgon istället för hjältar av äran som höll på ätten och ägandet för att därmed binda allt ihop i familjer. Att tillhöra en ätt var nödvändigt för att äga land och få arv. De riktigt giriga ville ha mer och snabbt. Det är naturligt att även idéernas värld, sagorna började handla om ätter.

Man kan fråga sig om Snorres fantasier plus kunskapen om folkvandringstiden fått historiker att anta att detta allt är sanning. De förträffliga asiaterna skulle därmed ha vandrat runt och lagt Europa under sig långt före hunnerna gjorde ett gästspel här.

Fynden från folkvandringstiden som skulle bekräfta hunnernas mäktighet saknas. Det var ej mer än ett gästspel och de upptogs i den västeuropeiska folkmängden utan att lämna spår av betydelse ... då bortser jag förstås från slaviska expansionen. Samma gäller de flesta av de stammar som flyttade på sig att de upptogs av den ursprungliga kulturen. På samma sätt var det tusen år tidigare när vi ser skyternas vagnar i Hallstatt och på Jylland vid Ringköping samt diverse lösfynd av hjul. De bekräftar att skyter invandrade eller att man skaffade föremål från dem, men ej att de utplånade den gamla kulturen och tog över.

 Hefaistos hjälpte tydligen Zeus dvs. Athens ledare när Athena sprang ur Zeus huvud som en idé och tanke. Staden behövde en gudinna så det var naturligt att den konstförfarna hjälpte till.

Antagligen hade han också gjort den konstnärligt formade åskviggen i Zeus hand. Den antyder hans förflutna som storm och åskgud

Förövrigt fortsätter Snorre och de norröna skalderna en tradition vi ser hos kelterna att man berättar sedelärande hjältesagor. Man blir förvirrad och vet inte om gudarna var gudar eller hjältar. De keltiska hjältarna är inte allt igenom goda och det gör dem kanske mer mänskliga än helgonen.

Vi kan även jämföra stilen med grekiska Herodotos ca 480–425 f.Kr. när han i bok IV:7 skriver att Skyterna berättat att norr om dem är luften och marken fylld av fjädrar så det går inte att se att komma längre norrut. Själv tror han att fjädrarna är snö.

Sen fortsätter han i IV:9 att berätta att Herakles höll på att förfrysa, men svepte sig i sin lejonhud. Hylaia använde knepet att stjäla hans hästar för att få honom att stanna. Övre hälften av henne var jungfru och nedre hälften var orm … därmed sagt att traditionen under denna heroiska tid var att fylla ut med myt där kunskapen inte räckte till. Heroerna fanns i människans värld och det är förstås sant om man vävar in dem i sin verklighet.

I sig är företeelsen med hjältar inte så olik katolska kyrkans alla helgon och sedelärande exempel. De ständiga fejderna känner vi igen från Gamla Testamentet. Även i det Nya Testamentet uppmanas att de troende ska ha ihjäl alla hedningar. Även om slarviga darwinister menar "äta eller ätas" är det rätt ovanligt att arter "äter" den egna arten. Skillnaden mellan att äta köttet eller tränga ut arten är liten. Kyrkan har alltid haft svårt att konsekvent leva upp till Markus 12:31. Den som vill leva upp till FNs människorätt kan förstås ej samtidigt leva efter Bibeln eller de norröna sagorna.

 Arvet i Rigveda

För min generation var ariska frågan verklig i vår ungdom. Den var en följd av att språkforskningen och arkeologiska forskningen var i sin linda under 1800-talet och början av detta sekel. Man drog förhastade slutsatser på bristfälligt underlag.

Det blir lätt så att länder utan skriven tidig historia söker varje halmstrå utomlands och sen reser man världspelaren i eget land. Det kan man kalla "götiska syndromet", men det förekommer nog ochså på många håll i de delar av Europa där det ej fanns tidig skriftkultur.

Numera tycks man vara överens om att Aryana var Afghanistan och folket följaktligen arier. Därav följer att de spår man ser i Induskulturen är en helt vanlig grannstrid mellan Afghanistan och Pakistan som var den egentliga tidiga Induskulturens säte. Sen har vi grannlandet Rajahstan, där namnet betyder "ledarens land" och vi kan spekulera i det.

Vi känner igen det från våra dagars vapenskrammel mellan Pakistan och Indien. I övrigt kan man ställa besvärande frågor till "arierna" som använder Rigveda som slagträ.

Indiska eposet Rigveda skrevs ca 1200 till 900 f.Kr. under samma heroiska ålder som i Mellanöstern och i Europa. Efter sumeriska, babyloniska och hettitiska ofta fragmentariska texter är det indiska skriftliga arvet nästäldst.

I bilden från Arendal, Bohuslän ser vi i vänstra hörn något som kan vara ett eldoffer. I Bohuslän finns flera bilder som associerar till eld. Det kan vara ceremoniellt, men även som ett redskap i odlingen.

Våra Valborgseldar är ett minne av att man rensade åkrar och ängar för grenar och brände av gräs om våren. Fågelmän finns här och var. De kan vara symbol för Mån/Sol/Tidsfågeln eller Örnens stjärnbild.

Aryans

I hymnerna finns inga omnämnande av arier. Det är lätt att kolla med sökfunktionen och Rigveda som HTML_dokument. Det är senare tolkningar och tvivelaktiga bevis om man tolkar utifrån liknelser och menar bakom ligger ett folkslag i detta fall. Aryaman betyder kompis om nu ordet är relevant i sammanhanget där Aryana var som germaner = "våra bröder" för pakistanerna.

En annan sak är att det finns en för oss nästan obegriplig dualism och många vardagstyper. Dualismen manifesterades i att många av gudarna nämnes i par Indra-Agni, Mitra-Varuna, Tvastr-Pushan, Aryaman-Den Aktiva osv. Men i Rigveda är dualismen på väg ut. Dock ser vi då "vi och de" och ibland är det vänskapligt och ibland fientligt.

Poeterna och sångarna försökte gripa verkligheten på ett schematiserat sätt vi känner igen från Snorres råd till unga poeter. Det innebär att vi ska se det skrivna som poesi och liknelser och ej som exakt historieskrivning. Vi känner igen förmänskligandet från romersk kultur.

Det var inte aktuellt för braminerna att skriva om en tid tusen år längre bakåt dvs. den tänkta ariska expansionen före 2000 f.Kr. Ett annat faktum är att det äldsta skiktet av gudar dvs. asuras samt den allmänna världsordningen bär omisskänneliga drag av den sumeriska dvs. från tredje årtusendet f.Kr.

Rigvedas poeter delar upp allting i moment på samma sätt vi känner från sumerisk litteratur. Därtill kommer själva logiken och metoden att analysera och använda det virtuella rummet som en motpol. Man nöjer sig inte med bara en symbol utan många och därtill kommer att man skrev hymnerna under flera hundra år så att det finns fler versioner. Fysiska direkta lämningar hänförbara till inkräktare är ej många och det vi ser kan lika väl vara normal kulturinfluens.

Den lätta vagnen blev säkerligen omedelbart en modepryl för överklassen så snart de fick tag i nymodigheten. Rigveda visar den macho mannens inträde på agendan dvs. det handlar mest om det manliga livet. I Indien fanns folktätheten och prästerskapet som snickrade ihop nya hymner. Tyvärr är det nästan för sent i historieflödet för att vi klart ska se de tidigaste tankegångarna. Det är en annan logik och verkligheten är väl dolt i liknelserna.

Det mesta av det ursprungliga rituella arvet har försvunnit till förmån för urbana manliga ritual. Hymnerna har skrivits av ett prästerskap, braminer i tjänst hos feodalherrar som ett medel att upprätthålla makten. Överklassen tog monopol på att bedriva ritualen och att uttolka budskapet. I texterna framträder prästerna som de styrande. Där får man ställa frågan om andra tyckte det, även om det var en naturlig utveckling överallt från prästkungar till världsliga feodalherrar.

Vi vet från vår tidiga medeltid att överklassen motiverade sin ställning och sin beskattning med att de skötte bl.a. försvaret. I praktiken tog de betalt för att hålla sin egen beväpnade klass i styr inom exempelvis det stora området Skandinavien. Från enskilda sjörövare utvecklades det till allt större folkland och i slutändan nationer.

Det har funnits bara två vägar för en överklass att bestå. Antingen ett feodalsystem som beskattade sin omgivning eller genom att få tillräckliga inkomster genom handel. Alternativ båda delar förstås. I Indien fanns tidigt befolkning så det räckte.

Urbana religionsforskare och även andra discipliner brukar oftast studera kulten som ett egenvärde. Det medför att man ger myten och ritualet en självständig existens. (Det kan fungera i en tätort.) Sen söker man och jämför med vår tid eller med kristendomen, vilka etiska och moraliska aspekter man kan skönja och möjligen lära sig av eller nedvärdera.

Visserligen fanns begreppet "Den/Det Ene" redan vid denna tid, för att ge en enda första punkt. Man angav Det Ene som "far" till vismännen de sju sages, vilka funderade ut världsordningen. Indierna har i filosofin mitt i mångfalden nått längst i förenkling och meditation över abstrakta ting. Men att meditera som en enda sysselsättning och egenvärde ger inte mat på bordet. De heliga männen brukar leva på andras gåvor och arbete.

Vi känner igen samma filosofiska hårklyverier från Grekland. De ställde frågan "Existerar världen om vi inte talar om den" och "Världen består av de eviga idéerna" … medan kelterna levde i en dual-värld där betraktelsepunkten fritt flyttade sig mellan olika världar. Även vi har ibland svårt att skilja på "karta och terräng" som vi säger. Undrar hur det blir när "virtuell och reell värld" kristalliserar ut sig i det nya språkbruket?

Oftast glömmer man helt det praktiska och primära att ritualen är ursprungna ur ett natursamhälle som ett program för produktionen. Man glömmer även att kulturen och dess bärare på något sätt måste betalas med en produktion bakom.

 Grottekvarnen

I Rigveda har det mesta av det ursprungliga försvunnit. Man har rationaliserat de naturliga näringarna till det halvt abstrakta begreppet Soma, fruktsaften/livssaften och verksamheten är somapressen … Den kan jämföras med vår nordiska Grottekvarn eller Sampo som gav näringen.

Även i Grekland dansade man "fågeldansen" ca 600 f.Kr. Samtidigt fanns en bild av en örnfågel i senhettiternas tempel i Syrien. Den symboliserade med största säkerhet Örnen på himlavalvet.

Ritualkalendern är för det mesta helt och hållet underförstådd. Av hymnen till "Grodorna" vid regntidens början förstår man att Soma-prästerna Adhvaryus skötte kalendern. För folket kom det av sig själv i och med att alla hade den i det levande folkminnet. De årliga festerna bar ritualen och en del av hymnerna bestämdes av tiden.

Rigveda består av 1028 hymner, vilket gör att man kan finna motstridande bilder och motiv. Jag har bara läst ungefär en tiondel. Eposet är författat på ett poetiskt språk och med vidlyftiga bilder och liknelser och svårt att finna klar logik i.

I en version finns ett par obegripliga hymner om Solfågeln. I den aristokratiska versionen drogs solvagnen av sju hästar. Man sjunger även om Solhästen. I en version är det en vagn där Pushan är körkarlen.

 Pushan, barnet och den oselade:

.

Du är en ström av godor, en hög av rikedom,

Oh du brinnande med getter som hästar,

vän av denna inspirerade sångare.

…..

Låt getterna med de säkra fötterna

dra vagnen med Pushan till oss.

Den bär guden som är glansen för folket.

.

Geten var symbol för Pushan och i hymnerna var geten kompis med tävlingshingsten Solen … vi ser fortfarande i våra dagar att man ger en hingst ett sällskapsdjur. När man förmänskligar det i symboliken är det en dvärg eller en huvudlös.

Solens egenskaper som livgivare sammanstrålar i en fiktiv hingst. En av offerhymnerna är till hingsten och den beskriver i detalj offerceremonin. Man reste en stake med tvärslå (midsommarstång?) och gick i ett följe med Tvastr, tändaren i spetsen tre varv runt stången innan slakten. I följet gick Geten före Hingsten och sen kom andra idoler.

Detta följdes förstås av ett "blot" där hästen kokades i "kitteln" och det var noga med hur slaktaren användes yxa och kniv. I sig lika dogmatiskt som kyrkorna i dag följer ett vist ritual. Festen var lika formell hos överklassen som våra banketter, medan det bland vanligt folk förstås bara var ett extra festligt gillesbord med hästkött på menyn. I brist på häst fick annat duga … Hästen var lyx fram till medeltiden i Norden.

När vi läser ordet "blot" ska det automatiskt var något mystiskt och magiskt. Säkerligen var det dock så att bland vanligt folk var det ungefär som att "doppa i grytan" till jul. Jag har gjort det med karelare och västgötar och det är inget märkvärdigt utom julstämningen förstås.

I en annan hymn har körkarlen Pushan ett par svanar som drar. Man nämner även ritualbåtar och förmodligen använde man dem eller båtformade slädar att dra en rituell uppsättning. Vi känner det från Egypten där votivbåten ibland sattes på släde som drogs av kor. Vi säger ibland "himmelshavet" och det gjorde man också på den tiden.

Vi saknar nyckeln eller programmet för dessa hymner, vilka säkerligen sjöngs under olika moment under ritual och fester. Likaså saknar vi kunskapen om sekvensen och följet som beskrev solens väg i det rituella spelet. Vi har namn på olika gudar/moment och ej mer, men det är likadant i alla tidiga religioner.

Ett exempel är personifieringen av gudanamnet för gryning Usas. Det betyder just gryning och inget annat och i våra texter kan det bytas ut till svenska. Ibland kanske man gjorde något poem för att beskriva detta med ytterligare bilder och personifieringar.

 Poesi om Solen

Av nödvändighet ändrades gudavärlden i takt med samhällets utveckling och folkmängd. Vi kan skymta den tidiga ordningen med asuras (våra ansuras) där Varuna var världsordningen RTA:s personifikation. En del asuras förvandlades med Tiden till demoner, när de inte längre var aktuella. Tiden och Ordningen var de högsta begreppen. Observera att Rigvedas värld är inte exakt den samma som hinduismens värld. Vissa av de namn som nämns här kan vara av senare datum än hymnerna. Varuna och en rad andra ord var olika moment i tideräkningen, solen och månens aspekter samt säkerligen stjärnbilder.

Till denna skara hörde Agni, Mitra, Asvins, Pushan, Savitr, Surya, Vivasvan, Usas, Vena/Solfågeln, Visnu, Rahu, Krsanu och därtill inkarnationer i bl.a. djur som svan, get, häst, örn. Tjur och häst var förstås en vanliga inkarnationer för alla manliga gudar med styrka och de åkte förstås med hästar också. Det här med gyllne är kanske ett senare tillägg.

Indra nämns inte i sammanhanget och om honom finns ett par skapelsemyter. Den ursprungliga torde vara att han motsvarar sumerernas Enlil som skilde åt himmel och jord. Han blev även den första älskaren i myten om våldtäkten av Ninlill som gav sonen månen Sin. Denne var även symbol för kornet och det är den äldsta jordbruksmyten av allt att döma.

Maorierna på Nya Zeeland har den vackraste varianten av "det delade ägget med en kraft som delar halvorna". Jorden Rangi och himlen Papatua var tät omslingrade och födde barn emellan sig. Det blev för trångt och mörkt och en av pojkarna den förståndiga Tane bände isär föräldrarna. Myten är ovanligt lång för att vara en skapelsemyt. Men det sägs att maorierna kan konsten att berätta skrönor. Detta tycks dock vara ett äkta folkminne.

Det är möjligt att det är samma ursprungliga myt vi ser i denna relief i Lausselgrottan, Frankrike där vi även finner Den Nakna med Månhornet gjort för över 10000 år sen.

 Som alltid har Rigveda flera varianter på ett tema. Enligt en endast antydd myt skapades för-människan av solens tvillingpar Yama och Yami som själva idén om dualismen. Manu en annan av solens söner blev far till första människan. I eposet är hymnen om syskonen en varning mot incest. Yama är i sentiden känt som dödsgud.

Betydelsen i de poetiska bilderna är inte alltid helt klar. Agni var solens eld och värmande kraft. Mitra symbol för intim förening dvs. överförande av solkraft till naturen. Asvins med attribut åsnor var läkarna och hjälparna vi kan jämföra med grekiska Askepleios och hans hjälpare. Man älskade solens goda sida … likt våra solbadare.