Åktor, kelterna, Val Camonica, Nordens hjulsymbolik, Tor vige, Nobla ryttare, Ägirs gille, Frännarps lyxvagnar, Gundestrupkitteln, Torshammaren, ceremonimästare, björnen och bersärken, Lokasenna, Tors fiskafänge

Det är med kelterna som med Amerika. De fanns inte förrän romarna och spanjorerna upptäckte dem. Trots att Leif Eriksson var där 400 tidigare och amerikanerna vad där 50000 år tidigare. Vi har getts romerska och grekiska ögon att se på oss själva och vårt urarv som barbarer och obegripliga grymma kelter. Att slå romarna i grymhet klarar inte ens kelterna.

Donau - Rhen har alltid varit en huvudled från Svarta Havet till Atlanten. Längs den kan man finna kultur sen 30 000 år. Grottkulturen i Frankrike-Spanien visar att man haft ett symbolspråk för över 10 000 år sen. I den gryende civilisation vi betraktar från ca 4000 f.Kr. och framåt har det förstås bott folk i Europa norr om greker och romare. Vi kan lika gärna kalla dem kelter som något annat.

Vi vet att i bergsländerna i synnerhet Balkan utvecklades tidigt en metallkultur som även nordbor handlade med. Sen kan man kalla olika perioder med arkeologernas märkliga namn. Faktum kvarstår att det var en kontinuerlig kultur influerad av hela Gamla Världens kultur. Om vi ser till funktionen kan vi känna igen en del av de sena gudarna i de tidigaste idolerna.

Här handlar det dock om idéer och myter vi kan känna igen och finna samtidigt på många håll. På sätt och vis tar forskningen död på den levande myten. Den ändras lite för varje gång den återberättas men mycket lite genom omskrivning. I muntlig form blir myten lika levande som de keltiska hjältedikterna. Det går ej att finna systematik i dem.

Våra religionsforskare har systematiserat Eddan och ordnat i familjer så att det är fastslaget att det vår så och så över hela landet. Men de skandinaviska ortnamnen talar om en varierad annan "värld" dvs. rumtid eller verklighet med skillnader mellan landskap.

Detaljen från Gundestrupkitteln visar att han fanns även i östra Mellaneuropa, eftersom kitteln tycks vara en import därifrån.

Det har nog varit ett tvåvägsbyte eftersom vi ser exempelvis "oxhuvuden" typ Mont Bego vid Enköping.

Vissa nätfigurer på våra hällar är svåra att skilja från Alpernas och Släbro-Oppebys ristning vid Nyköping för också tankarna söderut. Stil är ett märkligt ting som många gångar är som ett fingeravtryck och avslöjar ursprunget.

Dessa är några få symboler .. från Alperna vi kan känna igen och påvisa släktskap.

Även på våra hällar ser vi en och annan isärtagen vagn, som kan tolkas som kvartals-symbolik. De enskilda hjulfigurerna kan förstås ha tänkts symbolisera hela vagnens idé. Frännarps, Skåne ristning har sju djupt huggna vagnar som om de var symbol för lika många månvarv. I övrigt tycks man ha ristat vagnar många gångar på hällen i något syfte.

Om vi ska söka en förklaring har man antagligen velat symbolisera tiden med rullande hjul. Då blir ett helt år fyra kvartal och hjulet en symbol för tidsbegreppet.

I en senare version har man funnit en stor "gubbe" till höger om det högra djuret. Symbolen i fören på båtarna finner man i grekisk vasmåleri.

I keltisk myt har de stora hjältarna CuChulain och Cornal Cearnach körkarlarna bröderna Laeg och Id och det är fragment från bronsålderns fartdårar med lätta stridsvagnar. En praktisk sida med vagnarna var att de kunne skiljas åt och bäras över eländig terräng, så det var bra att vara ett par stycken på vagnen.

Tor blir då hjälten på tidens vagn. Om någon förbinder det med solvagnen är det förstås rätt, men som överordnat begrepp måste man tala om Tiden. Den planeras i kvartal eller halvår utmed solbanan uppritad i relation till stjärnorna. Tors stjärnbild är Tvillingen och han är arvtagare till sumeriska Utu som står i porten till nya året. När Tor blir den vigande är det hans funktion att vara i skarven mellan två aldrar dvs olika rumtider vid årsskiftet, men även mellan exempelvis ogift och gift.

I religionens språkbruk brukar man säga att man åkallar en gud, vilket i praktiken bara innebär att man tillämpar det denne står för. Det var ett sätt att göra abstraktioner eller ikoniseringar och tillämpa dem. Inget mystisk med det. De viktigaste Eddagudarna har många attribut de samlat på sig genom att folkminnet rationaliserat och låtit färre bära det väsentliga budskapet.

Tor och dubbelyxan eller klubban är arvtagare till dubbelyxan från fjärde årtusendet. Men hos oss delades den under bronsåldern i två balta burna av "tvillingar" och sen även ett annat par med lurar. De är egentligen arvtagare till "Gudinnan med två följeslagare" från tidigaste symboliken till de ekipage vi ser under bronsålderns högperiod. De var tydligen även symbol för ett brödrabo med odlare och avlare. Baltan var en symbol för att skära ut ett livsrum åt alla håll. Lurarna skrämde väl iväg djuren eller blev symbol för det.

När väl människan skärat sitt livs- och tidsrum och infört ritual för det mesta var det inte längre nödvändigt med ett delat bo. Metallurgin krävde en hammare av den typ vi känner. I smedjan blev den det nödvändigaste verktyget vid sidan av tången.

Smederna smidde ringar för det ordnade samhället, där en ring är en sorts fördrag och förening. Förmodligen är Vitlyckes vigsel en av de äldsta scenerna med bevis för vigsel med en officiell vigare. Det var naturligt att "smeden" blev såväl ceremonimästare som den som gjorde symbolen för en förening eller en krets med en viss gemenskap.

Det ordnade samhället ville inte ha strider för jämnan. Att kräva vissa regler och att Tor skulle vara den övervakande ceremonimästaren är bara naturligt. Envig skulle hållas på en ö utanför det organiserade samhället.

Sentiden kallar Tor bondeguden och det är förstås naturligt i dåtida samhället som bestod till närmare hundra procent av bönder. Med järnåldern sysslade många bönder med att bereda myrmalm och järnoxid. En liten klass sysslade med handel men hade sina egna gårdar dvs. exempelvis som farmännen på Gotland.

Här vart det bara elva i det manliga heroiska sällskapet. Inget hindrar att man har andra figurer som symbol. Även de nordiska gudarna likt de keltiska kunne ta hamn. Örnen tycks ha varit favorit. De är nog inte så krigiska som de ser ut. Spjutet riktat mot den stora med tjurhorn riktas nog mot den stora skålgropen. Det är kanske den tolfte.

Detta kan vara ett tidigt Ägirs Gille dvs. Lokasenna eller slutet av juli när unikt för Norden elva av zodiakens bilder är synliga på en gång. En fattas och det är Kräftan. I Lokasenna är det Hermod som farit till Hel för att få Balder tillbaka … även det ett halv-sumeriskt motiv.

Man måste veta vad de olika individuella vardagstyperna har betytt för att kunna tolka dem. Längst upp en enarmad tidig Tyr. Den huvudlöse längst till höger nämns i Egypten och var en stjärnbild förmodligen Orion. Den store har som extra kännetecken något som associerar till en "älg"-standard alternativ blåsinstrument som syns på Gundestrupkärlets militäriska plåt. Från Egypten känner vi till dessa symboler för säsongs- eller kvartalsskiften. Även i Rigveda nämns standarden som en symbol månen bar.

Flygaren med spö i handen är förmodligen Loke. Han är jämngammal med Tor. Den svarta tuppen är Heltuppen framför en fallen Balder. Den långbenta är Häner "de tre solstegens Meile".

Hur den inbördes rankingen sedan var får vi ej ur detta oordnade följe, eftersom vi inte har dåtidens nyckel. De ende vi möjligen kan placera är Tor dvs. han med standarden som den förste vårmånaden och skördemånaden är augustis Balder. Den flygande Loke med kråkan i närheten associerar till att mars kallades kråkmånad även hos oss liksom hos vissa indianstammar. Bredvid den huvudlösa finns en skopa och det kan vara Orion och säsongskifte. Loke fanns även vid skördetiden eftersom han var symbol för "låset" och vinterns förvaring. Vid skördetiden kunne det vara skoveln man kastar säden med för att skilja från agnarna eller varför inte skopan man öste det nya ölet/mjödet med.

… Tor eller hammaren härstammar nog från bronsåldern senast ca 1000 f.Kr. åtminstone på vissa orter då den ersatte Tvillingarna och stjärnbilden. Hans hammare brukar ju vara i öster och jaga troll ibland liksom stjärnbilden som ser ut som ett hammarhuvud.

Båtyxan var den något förfinade dubbelyxan och idén övervintrade till medeltidens yxhammare. Gustav Wasa var den sista kungliga att ha den i sitt garnityr. Under riddartiden var den förmodligen bra att tränga igenom rustningar med.

Förfäderna gjorde liksom jag att man kryddade sagorna med lustiga episoder man kom på. Det är ett bra stöd för minnet och lättar upp gravallvaret. Sen blir sagan lite mer gåtfull om man ska lista ut om det finns en dold poäng i historien. Tors fiskafänge påminner lite om Hemingway Den gamle och havet … en symbolisk livskamp där bara skelettet blir kvar. Eftersom jättarna fanns på himlavalvet var det lätt att ge sagan proportioner ut över det vanliga och det gällde att veta vad.