Gudinna i vagnen eller båten

Gudinna i vagnen eller båten

Oftast ser vi män med svärd både fram och bak och få kvinnor på hällarna. De få som finns har oftast en hemvävd lång fläta. Men gudinnorna finns dolda och inte bara i stora och en del mindre skålgropar utan i symboler för månen och fruktbarheten. Förmodligen satt hon på vagnen när det modet kom runt 900 AD

Pegasus, Dejbjerg, selbåge, Vårbrud, brudlopp, bröllop, hästmundering, Herthum, Nerthus, Kybele, Attis, Epona, Grevensvänge, Fårdal, sittande gudinnan, Tanit, Ashera, Ormgudinnan, Livets Träd, Lejondamen, Astarte, El, Birkende gård, omfärd, kitteln, pater-nostermodellen, Dagda, iriska legender, tele-effekten, vandringsteorier,

Rigveda | Rigveda II | Tor | Odin | Gudinnor | Baldersmyten | dräkter |fenicier | kultur i lasten | indexB | indexE | idolstenar |http://www.catshaman.com/12dom.htm

Den gudomliga hästen

Grekisk stater med Pegasus ca 300 f.Kr.

Hästen var "ledare" för de nobla männen redan under andra årtusendet då hettiterna började med stuterier och skrev handledning. Ur indiska Rigveda läser vi nån vers om hur Geten och Hästen leder processionen till hästoffret och sen de nobla männens frosseri i hästkött. Vid samma tid konstruerade man det stora ekrade hjulet som gav lätta tvåhjulade vagnar lämpade för såväl strid som tävling. Vi har fynd av bronshjul med fyra ekrar men de har nog närmast varit utställningsföremål. I Kiviksgraven finner vi en bildsten med en fartdåre och det finns några fler ristningar. I Tutankamuns grav fann man en stridskärra och bild av honom när han jagar i en sådan … se Fartdårar

Det stora hjulet passade i terräng och senare använde skyterna det på sin fyrhjulade vagnar varav vi har två vagnar från Dejbjerg, Ringköping på Jylland västkust. Det finns vist ett par fynd av rester bl.a. ett från Fyn. Utifrån detta kan vi inte göra en generell regel och Dejbjergvagnen kan inte användas som modell på annat än på import från öster. Men vi ska tittat på andra fynd som visar att hästen blev folkets ledare med fynd från 900 - 700 f.Kr.

Men här tycks fattas bucklor eftersom varje häst tycks haft 6 bucklor åtminstone i lyxekipagen. I Göran Burenhults bok om bronsåldern finner vi denna teckning men det intressantaste är kartor som visar utbredningen av selbåge runt södra delen av Östersjön. ... se karta Selbågar

Vi kan då dra slutsatsen att till dessa lyxekipage hörde utstyr till en prästinna. Alla fynd är förstås inte lika lyxiga. Exempelvis från min barndoms grannsocken har man vid Birkendegård funnit en bronsspann med bara 2 större och fyra mindre bucklor så vi får gissa oss till resten. Men när vi nämner platsen måste vi också nämna att där finns förmodligen "Skandinaviens Avebury" dvs. en anläggning 320 meter diameter med 3 ringar och ytterst 100 stenar i ringen i storleken 3 - 5 ton totalt kanske 250 sten.

Förutom att anläggningen ligger på en höjd och var vida synlig måste den på alla sätt ha dominerat sin landsdel . Den är av samma storlek som Wiltshires stencirkel i England. Ingen ordentlig utgrävning men daterat preliminärt till ca 1000 f.Kr. Vid tiden för bucklorna stod stencirkeln med all säkerhet som en levande del av landskapet och försvann inte förrän man byggde kyrkor i trakterna. Så vi kan spekulera i ritual och processioner där.

Under tidig medeltid var Roskildebiskopen kanske den största i landet med 8 borgar och mängder av gårdar. Inom Ars Herred byggdes 12 kyrkor under 1100- 1200-tal och biskopsstolen ägde huvudgårdarna Lögtved och Birkende samt ett tiotal mindre gårdar. Det är väl inte helt fel att gissa att Absalon städade undan de sista resterna stencirkeln på Birkende i en tid då han rev Arkonas okristna statyer Svatevit och Triglav. Dessutom byggde brorsan Esbern Snare en borg i närliggande Kalundborg där stenar kan ha gått åt. Tyvärr ligger borgen numera på bottnen av Kalundborgfjorden numera.

Bara nån kilometer åt sydväst fann man de två krumsvärden i Rörby. Ett av dem har ett ingraverat stort skepp man efter stilen daterar till runt 1800 f.Kr. I grekisk konst framställer man Kronos = Tiden som en gammal man med något i handen som troligen ursprungligen är en skära men tog också krumsvärdets form. Man ser det i akkadiska sigill from runt 2300 f.Kr. där "Tiden försvinner i jorden med krokig kniv och förmodligen ett sädeskorn. Han ska ha kniven för att sen bana väg för nya kornet när det stiger upp ur jorden.

Det ligger nära till hands att spekulera i tidsritual vid Birkendegård redan under tidig bronsålder. Dansk ritualsymbolik i bronser är ensartad från tidig bronsålder och mer än 1000 år framåt. Egentligen fortsätter det under guldåldern 200 - 500 AD när man återupplivad halsringen/ halskragen men nu i guld. Ska man vara exakt gäller denna lyxkultur bara de platser där man har fynd, men de täcker mesta av norra Tyskland, Danmark och södra Sverige - Norge. Vi kan ur fynd och anläggningar sluta oss till att vår nordiska kultur var ett organiserat samhälle med lag och ordning från fjärde årtusendet och framåt

… enligt min mening är det högst oförskämt när danska moss-arkeologer säger att våra förfäder var grymma och primitiva och praktiserade dödsstraff i vissa fall. Vad med USA och andra länder som praktiserar dödstraff?

För mig uppvuxen på nordvästra Själland är det enkelt att jämföra åtminstone med 1940-talet. Om våren runt Fastlag åkte ungdomarna i skrudad vagn och häst/ hästar dekorerade med rosetter och band med Vårbruden i sätet. Hon tiggde på låtsas utsäde. Vi förlovning var det ungefär likadant ibland och där man tiggde gåvor till brudens hem och brudgommens gård och bjöd till bröllop. Något likande var det förr i häradet Nordal. Brudloppet/ bröllopet var i samma stil och där en detalj var att man fick köra igenom en "äreport" till kalaset/ brudens nya hem. Porten är en urgammal symbol för att man tar ett steg från en värld till en nyare.

Fyndet av selbågen i NV Själland på kartan har gjorts nån annanstans i trakterna så att utbredningen av seltyg blir större än vad kartan visar. På andra håll har man bara funnit några bucklor. Det finns ett mörkertal som inte ens lusläsning av alla bronsålderns fynd kan kartlägga. Jag lägger förstås märke till fynden i Kirke-Hyllinge nära Lejre där arkeologerna numera fantiserar om skumma ritual vid en mosse i nordvästra Själland.

Del av fynd 12 selbucklor för 2 hästar från Kirke-Hyllinge 18 km NV Roskilde 20 km NV Lejre

http://www.guderoggrave.dk/ tryck GENSTANDE/heste og vogne

Observera det finns en ögla inne i kupan och genom den drog man remmarna som höll selbågen eller sadeln på plats. I detta fynd fanns bucklor till två hästar så att till varje häst användes tydligen 6 bucklor. Från Eskelhem på Gotland har vi ett komplett fynd av utrustning till två hästar. Lägg märke till att på bilden inne i betslen finns beslagen/ öglorna till selbågen som troligen användes för att föra igenom tömmarna och styra dem. Det finns även rasselbleck som satt fast i betslet

Utsnitt med ryttare från Gundestrups kittel

Som jämförelse ser vi selningen av ryttarens häst där remmarna går runt baken på hästen och runt bringan och håller tillsammans med bukgjorden den enkla sadeln på plats. Mitt på länden och på bringan finns buckla. Samma selning använde Roms kavalleri med tillägg att hästarna bar mask åtminstone vid parader. Likadan selning har man konstruerat från Illerups Mose #skattfynd men bucklorna ersattes med silverplattor som beslag på remmarna.

Hästmunderingarna är förstås ovedersägliga bevis för nån typ av ritual med hästar i spetsen och bättre än spekulationer byggda på hörsägen. Vad än romaren Tacitus ca 100 AD skriver är det något han hört i andra hand. Av det lilla vi vet från romarna om kelterna hade stammarna en och en eller i grupper sina egna varianter. Det återspeglas i de namn romarna lämnade på de olika stammarna i Kelto-Germanien inklusive England.

I Norden brukar man dra fram Herthum / Nerthus (olika versioner) när Tacitus berättar om en stam vid nedre Elbe som tydligen körde runt i vagn med en gudinna. Lite virrigt är det eftersom ekipaget både gömdes på en ö i Nordsjön och sänktes i en sjö. Men forskare som bara litar på skrivet svart på vitt menar att denna är nordiska Njord (som jag trodde var manlig dvs. Frej och Frejas fader) motsvarar Nerthus enligt dunkla lingvistiska lagar. Vist har de N gemensamt men där är långt till Nj. I och för sig spelar det ingen roll vilket namn man ger. Här är attributet vagnen och hästarna det viktiga

I

Även i Grekland var tjuren och köttfrosseriet en årlig fest.

Här ett tjuraltare / Taurobolium med Anatoliens Kybele och hon kör med kattor dvs. tydligen lejon och Attis väntar vid pinjen. Det är möjligt i myternas värld, men pröva sela ett lejon! Men antagligen kommer vår uppgift från detta om att den sentida Freja kör med kattor. I Anatolien runt 5000 år tidigare hade modergudinnan två leoparder som väktare vid barnsbörden.

I Gallien dvs. Frankrike hade man hästgudinnan Epona som sen romarna införde i Rom. Romarna var alltid på jakt efter nya idoler. Det är kanske samma gudinna på Irland med flera namn bl.a. Etain in Echraidh. Hennes namn betyder egentligen "mat" och vid upptågen körde gudinnan i hästdraget ekipage..

Om vi skriver det på nordiskt sätt skulle det bli Ekraid = EK-vagn dvs. en vagn vid ett hörn av årskvadraten. Nutida keltiska mytologer har flera olika namn på henne och antagligen samlade från olika landskap. En annan variant tyder på att man även haft en manlig idol som kusk i ett ekipage under namnet Eochaid ... förleden betyder "häst". Namnet uttalas "jockey" och används fortfarande.

Men man levde i en mångkultur så vi kan inte vara säkra på att det var samma ritual överallt. Vi ser på bildfriser från Kreta att man hade processioner där folk/ prästinnor bar gåvor till sin idol. Bland dem fanns exempelvis en miniatyrbåt som symboliserar vattnets/ fruktbarhetens färd.

Ett av många fynd av rakknivar i Danmark Vognsild nära Ålborg.

Några få som denna visar de viktigaste elementen i världsordningen. Till höger upp och ned en båt som har en häst i fören och där Solen är fast i manen ( det finns en bättre ristning från Neder Hvolris). Flickan med långa flätan och Ormen i släptåg associerar direkt till Ashera, Hon som trampar på havet och vi underförstår fruktbarhetsmyten. I båten finns hennes hjälpare och försvarare. Båten är av en typ med hästhuvud och är i sig Tidens Båt där vårdagjämningen kom in Pegasasushästen under sista årtusendet.

Den tidiga arkeologen Globs rekonstruktion av ett par fynd i Danmark verkar rimliga. Han har monterat de små figurinerna på en enkel grekisk båtmodell.

Denna är från Grevensvänge på Sydsjälland. Här associeras förstås till Kretas Gudinna med orm/ ormar som avspeglar det sumeriska paret nymånegudinnan Inanna och tvillingsystern Ereshkigal i underjorden

Fyndet skissat av den norske präst Marcus Schnabel. Endast figurerna A och den ene av C-E, finns på Nationalmuseet.

Dansarna associerar till Egyptens danserskor och till hällristningarnas voltigörer. De har en hatt som ser ut som en tårta och det associerar till Levanten medan det korta skörtet tyck ha varit allmänt mode i en tid med varmare klimat.

Den bästa tredjedelen av den såkallade Lekarehällen i Högsbyn. Båt av grekisk typ, lekare och folk i kaftan ombord. Har fenicier besökt Högsbyn eller är det en minnesbild nån har tecknat ned?

Handelsmännen hade kanske med voltigörerna för att väcka såväl förtroende som uppmärksamhet och det var något som kunne underhålla barnen.

Gudinnorna har ofta följeslagare och i Sumer symboliserade de bevattning och gödsling som "försvarade" fruktbarheten och gudinnan som var vattnet. Man har en del fynd av praktyxor för procession från denna tid. Hjälmarna finns i full storlek i ett par fynd där hornen kanske ska symbolisera samarbete med kopojkarna. På nära håll ser man att inre handens tumme pekar rakt uppåt. Vi ser samma hand i en del hällristningar där det kanske var en speciell hälsing av broderskapet i Karthago

…. Se Handens tidsålder där stenar med handsymboler visar att man åtminstone i Danmark och Sydnorge tog efter Karthagos Hand = Kräftans stjärnbild som ledare för kalender året. På Herrestrupstenen, NW Själland har vi markerade "feniciska" händer och något som liknar en häst och svärdet daterar troligen till Halstattid som sammanfaller med fenicierna

Fårdals figuriner kan ha kommit från samma verkstad som vagnen ovan.

Hästhuvudena pekar mot Karthago och fenicierna eftersom stadens symbol var Hästen i en tid då Pegasus var fixstjärna för vårdagjämningen. Den sittande kan vi jämföra med Karthagos sittande Tanit/ Tinia, som också förekom i Levanten dvs. Vågens stjärnbild… se även Ormens tid

Fyndet från Fårdal vid Viborg Jylland rymde en del saker som kanske hör till en prästinna fast man anar att några prylar är för en man/ brudgommen. Det fanns en stor och en lite mindre bältesdosa som man kunne ha på magen eller ryggen med sina prylar. Vidare en "stötfångare" dvs. bältesdosa med spets kallad tutullus, 2 manschettarmringar, 2 spiralarmringar, armring med ögla, en bältesprydnad, småprylar och en halsring som slutar i spiraler och plattor. Till fynden må nämnas vad man kallar edsring, holkyxa i 2 fynd, bronsskäror i ett par fynd vittnar om odlingsritual och bysthållare i brons.

Tidiga arkeologer hade en förmåga att ge märkliga namn så bysthållaren kallas "glasögonspänne" och bältesdosorna " hängekar". Fårdal är ett av 5 fynd med mycken utrustning och som ger en vid bild av ritualet. … Men se ett annat rikt fynd från Fangel nära Odense. Där fattas bar exempelvis en fiskekrok av precis vår model såsom exempelvis i Kjelleklinte

Man har 16 fynd av halsring med spiraler och några med 2 eller 3 i fyndet. Dessa koncentreras till Fyn och trakterna runt Viborg på Jylland med enstaka fynd vid Holbäk Själland (nära Lejre) och vid Ribe. Dessutom finns fynd mindre huvuden och avslutande spiral och ingen dekor 1 från Samsö, 1 från Årby ej långt från Birkendegård samt lite längre bort 2 från Kjelleklinte, Ubby som är ett stort fynd.

Det har varit ett tillfälligt mode och ska jämföras med runt 60 fynd av normala halsringar. På plattan vid låset finns på en del ingraverat ett skepp och ofta 6 eller 12 cirklar symboliserande månen förmodligen dvs. det är "årsskepp" för tids/ ritualledarinnan. Skeppen är av den typ man finner på rakknivar från denna period 900 - 700 f.Kr. .. se foto i större format

Torsbo, Bohuslän en bild som antyder att man kanske gjort större båtar med en orm på för att bära i procession. På sina håll i världen praktiserar man detta fortfarande

Det finns rätt många fynd av figuriner varav en del säkerligen är lokal produktion. En del har ansiktsform som liknar den kykladiska stilen med flatt ansikte. En del av dem har händerna i sidan eller stöder brösten, vilket är samma gest vi ser hos mellanösterns flödesidoler.

Samma tema på Vitlyckes häll

Vanliga bönder hade säkerligen ej råd med dyra idoler. Fynd av beläten i trä/träd visar på en billigare variant. Andra kanske nöjde sig med att tala om Goan och offra i en skålgrop man öppnat för att symboliskt få kontakt med "hon som ger eller inte ger".

 ....

Den sittande gudinnan med ögon grekerna kallar boopis = "koögon" men förmodligen Tanit från Karthago. Hon som har händerna under bysten är Ashera från Levanten och det finns en del fynd i Skandinavien men tusentals i Palestina

Så långt vi vet i dag var Ugarit på Syriens kust den första kulturella motorn och tack vara skrifter från runt 2000 och fram till det förstördes 1200 f.Kr. Men i inlandet fanns också Ebla en mycket stor stad som inte är utgrävt annat än bitvis. Efterföljarna var städerna i nuvarande Libanon såsom Byblos, Sidon och Tyre med Baalbek i inlandet och flera till. Det är detta område vi kallar Fenicien … se också Fenicierna och Handen

Levantens gudinnor är ofta ett förvirrat kapitel under sista årtusendet. Dels beror det på att varje liten stad hade sin egen variant, dels att de ursprungliga gudinnorna smält samman och även tagit intryck från Egypten. Ursprunget är Sumers syskonpar Inanna och Ereshkigal med aspekterna Morgonstjärnan och Nymånen vilka tillsammans med Ormen/ Vattenormen svarade för fruktbarhetens symbolism. I städernas tempel suddades sambandet med jordbruket bort och för hamnstäder var det naturligt att fruktbarheten låg på havet. Därför har Ashera tillnamn "Hon som trampar på havet" men ochså som Ormgudinnan. Hon har också förbundits med Livets Träd och därtill genom egyptisk influens framställs som Lejondamen med lejonhuvud.

Ashera nämns i tidiga texter från runt 1750 f.Kr. Men små idoler fanns mycket tidigare vid Medelhavet. Hon framställdes tidigt som bara en torso/ överkropp med händerna på bröstet ibland sittande i ett kärl med händerna lyfta istället. I sentiden framställs hon som ibland sittande och vi kan ta steget över till Sittande Tanit med lyfta armar. Ibland har båda växter i händerna och de representera fruktbarheten där Astarte, Hon med Livmodern och Anat från andra städer är förstås är som systrar.

Vi är indoktrinerade att söka familjer bland gudarna men det är en sen företeelse som kom främst med stadssamhället. Från början och under tredje årtusendet var gudarna bara arketyper som stod för olika funktioner i samhället. Israels kvinnor höll i längden på sin Ashera kan vi lära från profeternas böcker. Inte ens i Israel har man hittat manliga små idoler utan det är bara Ashera.

……..

El from Levanten och hans "bror" från danskt mossfynd

Vi har ett enstaka fynd av små manliga idoler och en hel staty av en sittande manlig idol och det är tydligen El, den högste och han representerar Tiden och världsordningen. Han finns också sittande på nån hällristning se bild. Förmodligen firades han vid midsommar annars vet man mycket lite om honom. Han kallades också Tjuren och det började när vårdagjämningen var i Oxen/ Taurus som sen kom att symbolisera begreppet "vårdagjämning"

Men halsringen på idolen begränsar kanske området till inom keltiska sfären. Det finns en del fynd av halsringar och halskragar från bronsåldern och även i södern. BHn i brons har man hittat även i grav vid Lefkandi Grekland. Ormen hon haft i handen placerar förstås idolen på himlavalvet.

Komposition från Varlös, Bohuslän med "Sitting" till höger. Förmodligen menar man med denna komposition detsamma som ett annat liknande att det är fyra årstider plus ett "husbondepar" i mitten. Doppskon på svärden daterar till Halstatt 800 - 400 f.Kr. en påminnelse om att vi fick kultur den vägen också.

Det finns folkminne från Västergötland om hur man bar ett beläte runt åkern som en omfärd. Katolska kyrkan brukade bära en helgonbild eller ett relikskrin vid samma symboliska handling. Ritualen i sin helhet är ett sätt att bevara minnet av hur man ska göra och en riktig utförd procedur lugnar sinnet :

"Nu har vi åtminstone gjort på samma sätt som förr när det gav gott utbyte".

Omfärden var förövrigt en symbolhandling vid köp av fastighet och hus också. Kort sagt det är sannolikt att många byar med odlingar praktiserade omfärd med nån idol … däremot är det osannolikt att man stod och fäktade med armarna vid en mosse för att främja fruktbarheten. Vi känner inte till det från andra håll heller. Däremot ser vi många avspeglingar från Grekland och Levanten i våra hällristningar och det finns en del exempel på hur man anpassat sederna från Södern till våra förhållanden. Förövrigt använde även Södern stenar och pelare som symboliska idoler så våra likadana är inte så märkvärdiga.

Man kan förstås fråga sig om man praktiserade längre och mer utvecklade ritual. Det är inte nödvändigt om man liksom i min barndom bara åkte runt, men sen finns anläggningar som Birkende gård som kanske var centrum för landskapets ritual. Vi har två modeller av säsongsritual. Dels är det Sumers där man symboliskt går i jord om våren och en tredje stannar i jorden och som kanske har en variant i grekiska myten om Demeter och Kore. Den andra är Isis - Osiris-myten där det karakteristiska är "Den sörjande" och vi finner den delvis i Ishtar - Tammuz och Kybele - Attis/ Adon. Vår egen Baldersmyt har drag av båda och var levande under bronsåldern och även under guldåldern.

De tidiga sumeriska och egyptiska ritualen vid odlingen hade en make (utsädet) till den odlande Jungfrun (vatten och hennes syster i underjorden livmodern). Man animerade den skenbart enkönade fortplantningen hos växterna genom att använda mänsklig symbolik. I nästa steg kanske genom Babylons inverkan blev den manliga parten glömt till förmån för sonen (det växande kornet), som blev sin mors älskarinna. Egypten hade Horus = Tiden som den nya skörden.

I Egypten var Osiris borta i stort hela året så fältet var öppet för Horus, som fick ta upp kampen mot Seth, makterna som hotade tillväxt. Anatolien hade sin Kubebe/ Kybele och sonen Attis vars symbolik är den äldsta vi känner från Catal Hüyük då han är i baggens hamn. Vi finner enstaka bilder av denna myts symbolik på våra hällar. Grekerna fick motsvarande par samt Demeter vars flicka Kore var dömt till jorden en del av året. På några hällar ser vi ett barn som skickas på en resa.

En otydlig bild men det är den ende jag har som är informativ om Karthagos tideräkning. De fyra kardinaltecknen är Valfisken/ Kaitos, Handen/ Kräftan, Tanit/en tydlig sitting/ Vågen och två ormar som står för Stenbocken

I Karthago finns gravgårdar med många stenar som har det gemensamma att Tanit-symbolen och halvmånen eftersom hon var en efterföljare till Mellanösterns Astarte / Ashera/ Innana - Ereshkigal med flera. Rosetten ska förmodligen symbolisera Morgonstjärnan som var en aspekt av underjorden lika väl som Vattenormen. Sammantaget får vi från stenarnas bilder uppfattningen att Tanit var idol för fruktbarheten, men vi har ingen uppfattning om hennes myter. Vi får jämföra med den kända sumeriska myten.

Fenicierna övertog minoernas roll som handelsmän på åtminstone fem hav. Det innefattar besök in i Östersjön och det avspeglas i såväl Bohusläns som Norrköpings hällristningar … se Fenicer

Hardacnut rex dana och Alfward on Lunde magister (mästare).

Detta mynt från början av 1000-talet visar att Himlahästen som står i ett Vi för bestämmande av vårdagjämningen och symbol för Tiden. Den var fortfarande den nobla mannens bästa kompanjon. Men det var en statuspryl som så småningom skulle bli bondens bästa vän i runt 900 år. Nu är den flickornas bästa vän.

Kitteln

Denna danserska har ett huvud som för tanken till motsvarande på minoiska och mykenska fingerringar. Hon finns på häll vid Järestad, Skåne.

Den grekiska historikern Herodotos berättar om ett främmande (Hyperboreer = mycket nordliga) folk som skickade ett par unga flickor till templet på Delos och att de sedan behandlades som gudinnor. I ett annat fall hade flickorna fem följeslagare. Han berättar även om pater-nostermodellen dvs. när kulturföremål förmedlades från handelsplats till handelsplats. … Nordiska flickor till Delos

Våra bevis för tvåvägs kulturutbyte finner vi i de grekiska formerna på vissa ristningar. Kivik-graven från ca 1400 f.Kr. har element från inre Medelhavet och en tidlig valfisk som är känd från fenicierna.

Man har också en del fynd av kittlar och kittelvagnar. De antyder gille eller att man bjöd inm folk till fest och är en symbol för gemenskap. Den finner man i danska "sammenskudsgildet" där var och en tar med vad man har. Det ör förstås informellt men en gång i tiden har det varit essensen i nödvändigheten att gå samman för att få mat på bordet.

Kanske samma symbolik som den stora kitteln den keltiska Dagda brukade ha vid ena handen och en stor klubba i andra handen. I vissa byar/stammar ledde han vårföljet. Det mest kända fyndet i Danmark är förstås Gundestrupskitteln, som är ett fat med dubbla bildplåtar som kanter. Men det finns ytterligare sex fynd av större kittlar.

På silhuettbilder är det ofta svårt att avgöra om denna typ föremål är en kittel eller ett hornaltare. Kivikgravens bild av offerföremålet till vänster ca 1400 f.Kr.?

Hornaltaret var vanligt i Mellanöstern och nådde sedermera Rom. Den tre-fotade Apollo-kitteln känner vi från Grekland dvs. det är solvärmen som får kitteln att "koka". Detta exempel till höger är från Val Camonica.

Man bör också nämna att med sädesodlingen följde konsten att brygga öl. Det gav mer råvara än det naturliga beroendet av frukter och honung för mjöd eftersom öl kunne bryggas hela året. I södra Skandinavien finns runt dussinet fynd av kittlar och kittelvagnar.

Förmodligen har det använts flitigast vid augustifesten Lugnasad en skördefest samtidigt med en fest till månårets skarv. Det kan vi sluta oss till genom att det på vissa håll skrivs Lúnasa/ Lunasad. Ägirs gille och Lokasenna är den himmelska festen när alla stjärnbilderna är synliga vid himmelsranden i slutet av juli. Det är en företeelse man ser endast i nordliga länder. En annan gammal fest var oktober eller novemberslakten då en stor gryta var bra för "dopp i grytan". En sed jag upplevt såväl bland karelare som västgötar.

Vandringsteorierna

Snorres story påminner om de iriska legenderna. De berättar om inte mindre än fyra invandringar av folk som tog makten. Tre kom från Grekland och Beotien nämns i ett fall. Gudinnan Danas folk sägs ha än kommit norrifrån från fyra städer Falias, Gorias, Finnias och Murias. Än låg städerna i Grekland. Från Falias medförde de kröningsstenen Lia Fail¸ Från Gorias kom svärdet; från Finias spjutet och från Murias Dagdas kittel.

Eftersom vi finner de här symbolerna även i Norden är det inget som hindrar att det varit en sannolikt mindre folkstam som lastat i några båtar och tagit sig över till Irland. Det är ett exempel på hur det kan ha gått till. I det glesbebyggda Europa fanns gott om plats på många ställen och en ny bosättning behövde inte vara något stort intrång. En stam med fast organisation och fasta ritual kunne förstås bli uppmärksammad och sätta djupa spår. Den som ropar högst och kan formulera sig bäst brukar få tolkningsföreträde och blir kvar även i folkminnet.

Men vi kan även jämföra med alla tillblivelsemyter såsom sumererna, hettiterna och i viss mån greker och danskar. Därtill kommer myten om det utsatte barnet vi finner i akkadiska Sargon, egyptisk myt, Moses och danska Sköld. Folk och härskare måste förklara sitt ursprung och i grekiska sagor finner vi därtill den gudomliga befruktningen såsom ochså i den rätt sena tillkomsten av Jesus.

Det vandrande folket finner vi förstås i judiska myten, där nutidens israeler motiverar sina anspråk med att de fått sitt land av deras gud. Har vi lite längre tidsperspektiv är det förstås de forna innevånarna som har den ursprungliga hemortsrätten. Förstörda feniciska tempel i norra Israel vittnar om deras guds svärd om man säger så ... samt en massa stridsvagnar nämns i Gamla Testamentet. Det var det som gav rätt och anspråk på landet i praktiken.

Numera har de flesta övergivit teorierna om vandringsfolk i takt med de fysiska fynden dvs. de tar död på bland annat den befängda ariska teorin. I dess spår försvinner även den genetiska teorin inom våra språk, som tycks vara byggda i en nollgenomgång mellan isolation och kulturellt inflytande. Det hindrar inte smärre omflyttningar.

Till de yngsta bildbevisen hör denna smedja med hamrarna hängande från taket i Völunds smedja, medan han själv flyr från denne och Bödvild i örns hamn. Ardre VIII-stenen från Gotland ca 700 e.Kr.

Baskiska avkroken fick för lite kulturell påverkan och förblev vid det gamla är ett exempel. Etruskernas språk tycks inte ha varit svårare än att de kunne handla och umgås med greker, fenicier och övriga italienare. I praktiken behövs ej mer olikhet än att de betydelsebärande stavelserna i orden byter ordningsföljd och det blir omöjligt att förstå ett språk utan mycken inlärning.

Fynden talar mest för kontinuerlig bosättning på de flesta kulturella orterna. Trojas utgrävning visar på kontinuitet från ca 3000 f.Kr. till och med omskakningarna p.g.a. Sjöfolken ca 1200 f.Kr. Det var naturligt om gryende handelsstater ville ha öppna sjövägar och då bl.a. genom Dardanellerna.

Vid sidan av detta kan vi inte bortse från vissa lämningar som tyder på invandring såsom vissa anläggningar i Danmark. Mission är ytterligare en sannolik möjlighet för kulturpåverkan. Valfisken ser vi i Kiviksgraven och det var en fenicisk symbol, men överflyglades av tjuren under sista årtusendet f.Kr. Tjuren var ritualdjur hos hettiterna och i Mellanöstern och även hos kelto-germanerna.

En av de äldsta keltiska sagocyklerna Tain Bo Cuailnge handlar om två stora tjurar en brun och en vit. Gudinnan vill ha den bruna kallad Ulsters tjur. I slutet tar de båda tjurarna död på varandra. Dessförinnan har storyn växlat mellan förment verklighet och gravhögar dvs. förankringar i det förflutna.

Tjuren finns i bottnen av Gundestrupkitteln. Det var det ordnade samhällets högdjur vid sidan om den brave jägarens symboldjur älgen och hjorten.

I bondesamhällena räckte sju idoler för sommarhalvåret samt några till. I städerna glömde man bondelivet och gudaskaran växte till familjer och rivaliserande familjer för att spegla problemen med samliv i städer. Lika väl som vi i våra dagar löser våra problem genom att titta på Falcon Crest, Dallas osv. kunne grekerna prata om käbblet på de olympiska höjderna.

När man väl hade löst försörjningen och dess ritual blev rutin blev det tid att tänka på det andliga och fylla ut tomrummen i hjärnhalvorna med det. Det är en naturlig utveckling att man började analysera människans liv och därmed även ta mer eget ansvar. Teoretiskt sett ger man ansvaret till guden/gudarna i ett rent religiös samhälle dvs. oftast till prästerna. Allt man gör sker i gudens namn. Vad ska man med huvud till då?

Det avspeglas i språkets dativ som anger att man ger eller arbetar åt "någon" I ortnamn finns öppna och dolda entals och flertals dativ vilka anger att folk levde i förledens namn. Det är en keltisk ordföljd, medan vi i dag brukar ange det med prepositionen "åt/för". Ordet ornum betyder "åt galtarna", Tutting "ge in åt hon med tuttarna" osv.

Med sista årtusendet kommer ackusativen som innebär att man analyserar orsaken till vad som påverkar objektet. Skillnaden mellan det äldre och det yngre finner vi i ett folkminne om mötet mellan romersk och etruskisk åskådning. Enligt etruskernas spåmän stöter molnen ihop för att skapa blixtar och muller vilket sen kan tolkas som tecken från ovan. De romerska augurerna menade att när molnen stöter samman förorsakar de blixtar och muller.

I många sammanhang har det ingen som helst betydelse hur man formulerar sig. Det är pladder och tidsfördriv. Praktiken avgör vad som fungerar och där levde ju etrusker och romare lika bra ... romarna var de aggressiva.

Utvecklingen kom i det långa loppet när matematisk och språklig analys gav rum för människan att exakt manipulera objektet. Tyvärr glömmer de flesta effekterna av experimenten på omgivningen och på längre sikt korrigerar få sina misstag.

Kulturen ökar med folkmängden

Européerna upptäckte senast Amerika 1492, medan indianerna upptäckte det för kanske 50000 år sen. Sydeuropéerna upptäckte Mellaneuropéerna från och med mitten av sista årtusendet f.Kr. om vi får tro romarna som stötte på motstånd när de ville utvidga riket. En näsbränna fick de av kimbrerna och en annan sen i Teutoburgerskogen.

Annars har ju Mellaneuropa och även Norden legat fast i åtminstone 10000 år. Den äldsta Österbottningen ska vi inte tala om. Akademiska diskussioner ledde till att man uppsatte teorier om vandringar hit och dit. Bevis finns bara om man övertolkar enstaka fynd.

Sen är det en annan sak att kelterna kan ha rätt även om Caesar försökte få oss att hata kelter och oss själva eftersom även vi har rot i keltiska kulturen. Dels har kelterna den äldsta skriftkulturen i norra Europa och var tidigt kristna med organiserade skrivare, dels hade de illitterata kelterna en systematisk lärdomstradition på det muntliga planet.

Ioniska kulturen hade den största respekten för de keltiska filosoferna. Långt före de blev kända av antikens greker dvs. minst tusen år tidigare gick en kulturväg från Atlanten till Svarta Havet. Irland och Wales hade tenn, koppar och guld och handlade med Spanien, Mellaneuropa och Norden.

Vi kan inte beskriva historia över tusentals år på samma sätt som när vi i min barndom lärde våra kungalängder. Under 4000 år exempelvis skulle det innebära att vi skulle kunna ca 250 namn i en ledarlängd. Vi borde veta något av värde om var och en av dem för att det skulle vara meningsfull historia.

Kelterna och Snorres metod att animera med enstaka idoler kan ge en bild av utvecklingen i all korthet under några tusen år. Snorres berättelse är rätt nära sanningen vi kan se ur tillgängliga fakta om vi skjuter ihop perspektivet.

I vår tid håller många på med medveten utveckling av naturen. Många föraktar nog våra förfäders sätt att leva med naturen eller i dess ban. Det är som om man inte är nöjda eller ej respekterar naturens egen utveckling under nån miljard år. Ändock paras det ofta med ett primitivt beteende om vi jämför med den värdeskala många historiker använder på förfäderna.

... just i dagarna går jag och skämtar om att bli gravid. Han ska heta Junior ett hederligt amerikanskt namn, ty naturligtvis kan man välja kön också med den nya tekniken. Enligt en rubrik i en kvällstidning är det en enkel operation. Äntligen har vi män blivit jämställda och tänker man vidare vad behöver vi kvinnor till eftersom vi i princip kan bli gravida med oss själva. Hur har Skaparen kunna misslyckas så med människan och han har ju haft fem miljoner år på sig. Äntligen har den moderna teknikern funnit vad som är fel!

En a´n kan ju inte begripa varför det ska vara nödvändigt att ta med tång i förfäderna som vi har biologiska och genetiska band med. Det blir oftast vi utvecklade mot de primitiva. Rätt så korkat egentligen. Kan inte se att det skulle vara äkta kärlek om man ej älskade de släktled som ligger långt borta. De är en del av min rot och hackar jag på den dör en bit av mig.

Det går helt enkelt inte att på ett rättvist och vetenskapligt sätt att mäta förfäderna med oss. Det är vad jag kallar tele-effekten. Ett telobjektiv skjuter ihop perspektivet så att det som är nära upptar bilden, medan det fjärra försvinner. Om vi vill se tidsaspekten ser man inte den historiska processen och vad som orsakar de olika sprången. Man måste se från sidan och inte bakåt i flödet ... en fråga om betraktelsepunkt och attityd.

Det mesta nya sker efter att ett behov har uppstått och människan samlar liksom krafter att lösa problemet och plötsligt finns en ny lösning. Processen liknar naturlig biologisk tillväxt som sker i språng, när växten samlat kraft att utveckla anlagen för ett nytt tillväxtsprång.

Oftast glömmer människan att tillväxten är beroende av sin omgivning. "Kornet måste härdas", säger den vana bonden om kylan som kommer i slutet av maj här på Dal. Under den perioden hinner kornet rota sig ordentligt istället för att skjuta i vädret utan försörjningsrötter. Växer det för fort får det ej tillräcklig stråstyvhet.

Den historiska processen är oftast beroende av de lokala resurserna och folkmängden. Utifrån det utvecklas teknologierna och människan ändrar socialt mönster.

I en liten församling uppstår ingen avancerad kult. En liten procentdel av människorna har ett direkt behov av djup andlighet. En motsvarande liten del har ett behov av att leda andra och hålla andra i sin makt.

Den förnuftiga vet att ej bruka mer makt än nöden kräver, eftersom den som leder lägger halsen i pant. Kelternas halsring var en symbol för att den världsliga ledaren la halsen i pant. De kvinnliga halskragarna utstrålar bara andlig makt och ritual. Få kvinnor i historien är kända för att ha använt makt. De vi känner till har oftast tagit över när den manliga ledaren dött.

Denna genomgång kan på kort utrymme endast visa på några exempel hur idoler eller gudar än levt i tusentals år och än förändrats med tidens gång. Vår nordiska figurativa arv plus alla fasta föremål och lämningar ger bilden av en väl genomtuggad nordisk kultur. Man har tagit upp och anpassat intryck utifrån, men för det mesta stöpt om allt att passa vår speciella livsrum.

Bilderna på våra hällar eller andra föremål är förstås ingen absolut sanning. Dock kan vi anta att man hade mindre konst i vår mening. De menar nånting med sina figurer eftersom de är symboler ur dagliga livet. Vi kan anta att enkelt ritade och schematiska figurer är avsedda att framföra själva idén och ej vara ett exakta konstverk.

Vi ser att man redan i grottmålningarna hade förmågan att vara naturalister om man kände för att få andra att leva sig in i djurens natur. När man symboliserar vet man vad det handlar om och man lämnar åt betraktaren att fylla i med sin egen fantasi.

Vi ser likadana detaljer över en mycket lång tidsperiod, vilket betyder att detta var antagna konventioner eller som en sorts känt symbolspråk dåtida betraktare kände till.

För framtiden återstår att med full dokumentation databehandla alla de olika figurerna på ett bättre sätt än vad som nu är tillgängligt. Det skulle kunna ge mycket mer information.

Slutligen må sägas efter mitt plöjande i den heroiska tiden att män är rätt lika när det gäller symbolik överallt. Det är bara språket som skiljer. Det skulle säkerligen fylla en bok att visa på likheter mellan Skandinavien och kelterna.