Kommentarer till symboler

VA är en symbol man även finner i hettitiskan. Den är sammansatt av ER-RA-ER och utsäger att "nuflödet är gränslöst". När man avbildar oändliga serier visar man först serien och sen en gräns och nån enhet ur nästa serie. Här är seriens minsta del nuflödet ER och fortsätter efter RA gränsen.

BA är ett förstärkt eller bestämt nuflöde. Stavelsen finns som rot i en av de få dubbel-staviga symbolerna BAN (BA-NA). Tecknad med en halvbåge lätt att förväxla med symbolerna AN och NA, men tecknas i regel större vid samtidigt bruk. Begreppet syns tydligast i sammansättningar som I-BAN "i bågen/solbanan" eller BAN-I-BAN "månbanan i solbanan". Sistnämnda torde i sentid även ha kallats "harabana" vilket kan tolkas som "gren bana" underförstått där man syn-kroniserar mån och solbanan.

PA är ytterligare förstärkt genom att vara bundet till platsen. Symbolen är ytterst vanlig eftersom den används för att anger början. Dessutom ofta förekommande med enkelstreck och dubbelstreck. Enkelstreckad läses det IP eller IF. Förstnämnda var rot i hettitiskan för ledare av båda kön. I de Angelogermanska språken är det roten IF betyder "om" och underförstått att ledaren, herden rår om sin hjord, så väl som den indirekta frågan eller påståendet.

FA är när nuflödet överskridet en underförstått gräns. När vi säger "att få" har den givande parten på andra sidan av gränsen blivit utan. Negativ logik är ofta svår att direkt förstå.

Serien v, b, p, f syns tydligt här men även vid andra vokaler.

AD är som i danskan att man säger "gå (hen)ad" och är svårt att översätta till svenska. Svenskans åt används vid dativ objekt, Dativ innebär en rörelse mot ett objekt. I forn-språket var det förmodligen ett signum för att utmärka gudomen bakom skeendet. På-klistrade leder som DJ, TJ, CH är förmodligen minne av en teo-dativ.

Mest beskrivande är förbindelsen AD-DA, vilket betyder stavelsgrannt "åt då" och är en orm och ordstammen finns exempelvis i engelskans ladder och adder vilka båda är något utsträckt från första betraktelsepunkten. I latinet finns gott om AD-morfem och betyder en bestämt sträcka eller utsträckning. Det är D som ger det bestämda. På Irland finner vi ortnamn som Gulfadda och Bunnan Addan. Minnen av när himlavalvets ormar delade in årstiderna.

DA är i det närmaste omvändningen av AD och anger att man kommit över en osynlig gräns mellan nu och då … återigen att danska ad utsäger precis detta. På hällarna används det om tid bortom den nutid man annars pratar om.

Om man omsluter en sträng med DA-tecken gör man precis som när man sätter "gåsögon" runt nånting dvs. sätter inom citationstecken. Det betyder att man sätter meningen utanför den rumtid vid annars pratar om. Såsom att om en hind med diande kid omges av gåsögon betyder det att de är satta utanför den normala världen.

I danskan är det så enkelt att om man säger "datid" menar man förfluten tid. Men i fornspråket torde det haft en vidare betydelse av tiden utanför nutiden eller det halvår eller kvartal man lever i.

TA är en av de mycket spridda symbolerna och är på hällarna svårt att skilja från "tå", vilket ofta markeras på fottecken.

AL associerar genast till Allheim och nordiskt (grav)allvar … medan LA är det bestämda flödet. I Högsbyn är utgår den från våglinjen och en halv våg. På samma sätt är det på Cypern bl.a. där vågen är en hackig linje vi i Norden kan ljudsätta I-A-I-A-I-A och anger "i flödet"

RA är också internationell med vädurshornen eller en herdestav. På hettitiska AEDICULA-sigill avslutas pelarna med detta gränsmärke mellan människors och gudars värld. Samma finns på joniska pelare. Ljudet finns också i finskan tillsammans med föregående IA i ordet "raja". Förleden betyder gränsens minsta del, medan IA betyder att den fortsätter obestämt långt.

MA är ett tecken som bordet finnas ofta rent logiskt om vi antar att hällarna rymmer många kalendrar. Tvåljudet ingår i så väl MAN-ADDER som i MAANE alltså månad och måne. Romarna berättade att en av de viktiga gudarna i Norden var Manus, men där får vi avskilja den latinska ändelsen -us och får roten till måne. En annan viktig gudom var EOSTRE, vilket är planeten Venus och allt enligt den sumeriska och hettitiska grundläggande mytologin.

På Aedicula består gudarnas värld av solörnen, Venus och Månen … de grekiska mytomanerna tyckte det var för futtigt och diktade till hela Partenonfrisens samling av gudar. Romerska Augustus satte sig själv mitt i gudarnas värld … undrar om Personliga Persson beundrar sin Augustus.

Hettitiska MA avbildas med en sittande gudinna i samma ställning och form som den sörjande modern i centrum av Vitlyckeristningen. Det är förmodligen egentligen stjärnbilden Skorpionen eller skördens gudinna. Den symbolen finns också på våra hällar.

AN och NA är tagna ur våglinjen i Högsbyn. På flera ställen finns endera symbolen mitt i en våglinje. AN var den sumeriska högsta guden. NA är förled i kända fornnordiska ordet NA-ALD "undervärlden" och även i NAA-grinden ned till undervärlden. Annars är båda omvändningar av sig själva.

AK är vinkeln som blir när man omskriver en åttadelning av cirkeln avsedd att beskriva solbanan. Men betyder även "början till" i latinet den dag i dag. Den används även som symbol för majgrenen eller LEAK. Namnet används den dag i dag österut som sådant.

KA och GA är tagen från minoiska Linear B. En mångtydig symbol. Cypriotiskan avbildas en pelare med båge över. I båda fallen är det nog solen som tidmätare och att "den går". Den europeiska världspelaren var helt enkelt en fast punkt för tidmätningen dvs. sol, måne, Venus kretsade i förhållande till den. Från bronsåldern och framåt blev hjulet symbol för detta. Oftast med fyra ekrar avbildande fyra kvartal efter solstånden. Odlingsåret däremot låg mitt emellan och avbildas ibland sexekrigt eller med en delande linje för odlingens halvår.

En del symboler avbildar nog ett fotpar med tvärstreck och handlar förstås om tiden. Ren soldyrkan har nog bara varit för tempelpräster och sekterister. Bönder är så prosaiska och vill bara veta "när det är dags"

Keltiska världen hade "Han med hjulet" och som sedan kejsar Nero uppmuntrade att sätta på nya världspelare. På galliska hette han CU ROI och på keltiska CU HULAIN och båda betyder "Såsom alla vet Han med hjulet" … på nordgermansk håll har Han eller samma princip förmodligen haft namnet RAAD. På tyska betyder det hjul och i Norden utvecklades det till det rådande eller rådet. Min hemort i dag skrevs tidigast RAADE och ibland RAAADE.

Kort sagt symbolen KA i textsträngar är oftast ett tvåljud, men kan vara ett ideogram och då med flera varianter av betydelse.

XA är ovanligt i norröna språk och avbildar en symbol som utsäger vad det är frågan om. Den finns mest i grekiskan, medan vi utskriver den ibland så som i danskan "eksa" … i svenskan är det ordet "häxa" vi känner igen. Hon som har korsat gränsen till andravärlden. Kanske för att ta reda på om det går att äta flugsvamp eller annars skaffa sig kunskap om det bortom min värld. Vi får tacka alla häxor som tagit reda på vad vi kan äta eller inte.

AS kom underfund med att om man visar "mellan tumme och pekfinger" visar man satsen "så mycket som" och dess liknande varianter. En viktig sats vid jämförelser och storlekar.

SA är den drivande nödvändigheten. S-ljudet uttrycker i regel något på andra sidan av en logisk gräns. Möjligen kan man på våra hällar finna en symbol liknande cypriska SA. Det är två grova spetsar dvs. handlingen riktad mot ett underlag eller objekt. I våra språk finns ej ZA, vilket är ett än starkare tvång.

VE som i vel, vek men även danska ven. Mest lever symbolen kvar i den ursprungligen latinska bokstaven Q. Det är en frågesymbol där den velande symbolen genomtränger logiska kretsen som omsluter och avskiljer det man vill fråga om.

ED finns det gott om på hällarna. I nutida språk är det vadstället där två flöden möts. I överförd bemärkelse är att svära ed just en överenskommelse mellan två olika rumtidsflöden. Båten mellan för och akter är edet och där man då definierar vad som finns och hur allt fungerar tillsammans.

ER är danskans verb svenskan ha förlängt till AER = ÄR. Det är nuflödets minsta del. Det finns en dialektal skillnad mellan danska och svenska som också jag måste se upp med. Oftast förekommer stavelsen -er i nuspråket i slutet av danska ord och färre svenska ord. Medan svenskan har -ar som en limmande ordbit och utsäger att det ordet beskriver fortsätter i rumtiden. Ursprungligen tycks skillnaden ha varit att E är det abstrakta och eviga flödet medan A är det materiella flödet.

… sen kan man filosofera om det möjligen inverkar på eller beskriver skillnader i men-talitet. Skåningarna har ju sitt för sig och man tror gärna att de med flit vill skilja ut sig dvs. en av orsakerna till att språken bildar dialekter är och har varit att man vill bilda sin egen klan.

Latin och grekiska har istället US och OS, vilket tolkas som "öppning" eller som en krok, vilken krokar i nästa ord … medan exempelvis latinets verbslut RE betyder upprepning dvs. att den verbala verksamheten fortsätter.

Tecknen på hällarna har förstås inte samma konsekvens som vårt språk och dess symboler. ER eller den lilla skålgropen är också ideogram och betyder att knacka på grinden till underjorden dvs. offra och väcka hon Goan i sin vintersömn. Sen är det ikon för Moder Jord. Därtill skriftenhet för enhet och stavelsen ER.

I naturasamhället var underjorden halva rumtiden och livsrummet eftersom man inte köpte sin mat från ICA eller Domus utan "av jord är du kommen … och dit återvänder du". Men vi lever av jordens produkter i en ständig växelverkan. Det är den reella magin och mystiken i livet.

RE vissa par av tvåljud hänger ihop exempelvis att vokal-medljud är en början till betydelsen i den omvända stavelsen. Likaså gäller att man möjligen kan omvända en symbol och använda den för två stavelser. Detta gäller bl.a. RE och som är en indikation på upprepning och används så även i latinet.

ME hör till de äldsta symbolerna och finns även i grottkonsten samtidigt med hjort och fiskar. Kompositionen är sådan att det med stor sannolikhet är himlavalvets fiskar och Pegasus i skepnad av hjortar. Det är höstdagjämningen och det gällde för ca 13000 år sen samtidigt med grottkonsten. Min barndoms kvinnor kallade symbolen för gåsfötter och de hör ju också ihop med hösten och Morten Gås.

Vi har en tradition av lagting och även domar om liv och död. Det förmodas att man inte gjorde skillnad på människor och djur. Det var viktigt att välja ut vilka djur skulle slaktas, när de var som fetast. På keltiskt håll var det Bron Trogain av en del kallad "köttraseriets fest"

I Sumer betydde ordet me rituella och kulturella värden. Man hade ett femtiotal begrepp me vilka var ideal för samhället. Enklast är det att jämför med talspråkets "me´" och att det är frågan om det vi värderar så högt att vi vill ha det me´ på resan längs tidsfloden. Enstaka ord är otroligt nära "urspråket" så betyder även grekiska ordet och förleden META ungefär att ta med eller medta.

I hällarnas texter kan det liksom alla andra symboler tolkas även i närliggande betydelser såsom gott, önskvärt, lag osv.

EN är också en stavelse vi har gemensamt med sumerer och även finnar. Sumeriska Ensi betyder första/förste och i finskan är det rot i såväl ensin = först och ensimäinen = första. Medan vi i nordiska språken har det i räkneordet en och i böjningsändelsen -en. Ändelsen uttrycket underförstått en i motsatts till flertal dvs. pluralis.

EK som i ekra förekommer mest för att uttrycka de fyra solstånden. Symbolen är en rät vinkel. Symboliken är i släkt med egyptiska symboler för de fyra kvartalsväxlingarna.

KE och GE är en synnerligen vanlig symbol eftersom det är ett viktigt fenomen i frukt-barheten "att ge" från det ena stadiet till det andra och "att ge ut".

VI är symbol i många fornspråk och visar i sig idén. I sentiden förknippas det med begreppet vi. Det var en anläggning med 1/16 varvs vinkel dvs. 22,5 grader använt för att bestämma månans synkronisation.

IB, IP, IF kan läsas ur den enstreckade foten. Som ikon står det för så väl ledare som sommarhalvår. IF symboliseras möjligen också med cirkel och betyder "om" och underförstått även ledare.

ID är en global symbol och står för regelbunden verksamhet. Verksamhet är ofta en polär pendling mellan två lägen och så även årets gång. Mindre organiserad verksamhet eller kaos symboliseras med ett virrvarr. Det är exempelvis den obekanta verksamheten under jord.

Avledningar av symbolen är IN och UT, där in-spiralen är motsols och ut-spiralen medsols.

TI är också en av de internationella symbolerna och ursprunget till vårt T. I sumeriskan betyder den liv och är i vissa språk svårt att skilja mellan om det är den lilla fröjdepinnen som har förmågan att ge ut eller om det är bröstvårtan. I danskan gör man ingen skillnad i språket på dessa. Engelskan har en mjukare variant för brösten "didi" och ordet är lika gammalt som tutting i ortnamnen dvs. senast från bronsåldern.

LI förekommer ofta för att uttrycka "lika" … eventuellt med ett lite streck i vinkel.

MI är två korta streck och förekommer ibland parvis och betyder då antagligen "halvtid"

BO är den helhuggna foten och ibland med tåmarkering. Kan betyda bo men även vara symbol för en av underjordens idoler. Om tår är markerade är det Den Nakna.

PU Detta tvåljud har lite olika utförande. En annan variant är att det är vridet höger 90 grader och ser ut som "mor och son". Cypriskan har någon som försvinner i jorden och symbolen här ska antagligen ses som något som tar i ett himmelshörn. Det leder till att det är ursprungligen en symbol för sådden eller nedgången i underjorden … associerar till nutida ordet "putta" något in.

TU där den dubbelstreckade foten oftast symbolisera vinterhalvåret

UR står oftast för "urna" men även för ursprung.

RU är en hettitisk symbol som finns på några hällar och tolkas där "runda". Finns även snarlik i Linear B. Ordet torde ligga nära vårt språk och mena samma sak.

UN syns på ritualbåtar och möjligen symbol för Vågen. Uni var en benämning på Juno och betyder egentligen "förening" och syftar på vad som sker i underjorden.

NU är så väl nu som nyheten och nymånen.

KU, GU, SU är svårt att skilja på. Därtill kan läggas keltiska CU, men betyder underförstått kunskap.

IA, JA är sågtandslinjen. Den förekommer ofta i gånggrifttidens symbolik och betyder ett flöde.

EA är vattenguden i Babylonien. Eftersom det är tre streck betyder det universaliteten och ej delar av vattenflöde.

I tycks symboliseras med vårt lilla "i". I sammansatta symboler kan man skjuta in ett i vid övergången mellan delsymboler vid behov.

Q är en sammansättning av cirkeln KER eller KR och ursprungligen en särskild frågesymbol. Grekiska alfabetet är av samma karaktär och tycks bestå delvis av samma logik som i dessa tabeller.

Det begripliga

I det följande analyseras större och mindre bitar av text på hällarna. Det ger en inblick dels i svårigheterna, dels i innehållet på delar av våra hällar.

Om vi kan bevisa att det verkligen handlar om text lyfter det förstås våra förfäders anseende. En del av beviset är "lånade" tvåljudssymboler från de kända kulturerna med centrum i Mellanöstern ... för att inte talar om ideogram och ikoner. Troligen är bryggan till Europa ett virtuellt centrum i inre Medelhavet. Där möttes kamel- och sjöhästvägar från Sumer och Babylonien, Hatti och Ugarit var en mångkulturell stad, därtill från Egypten och Kreta med egeiska kulturen. Det var en smältdigel.

Det store kulturlyftet daterar sig till runt 2000 f.Kr. då alla kulturer börjar synas. Naturligtvis fanns mycket av detta långt före men var mer osynligt. En del talar för att man i de flesta kulturer under tredje årtusendet levde i en ritualkultur. Man förlitade sig på ritual och myter från slutet av fjärde årtusendet.

Innehållet i texterna på våra hällar är just en sådan blandning man skulle kunna tänka sig i ett centrum som tar intryck från alla håll. Därtill kommer den egna nordiska kulturen. Fotsymbolerna är ett signum och ett bevis på att man tänkte själv och hade sin egen symbolvärld. Inte nog med det fotsymbolerna är mycket gamla och finns tidigt vid Alta dvs. senast 4000 f.Kr. Allt detta lyfter det samlade Norden till en parallell glesbygdskultur jämfört med högkulturerna i söder.

Bronsålderns hällar har så pass många begrip-liga figurer att man kan börja att jämföra med samtiden och högkulturerna. Inflytande från ioniska sfären är stort under högbronsåldern. Under sista årtusendet är det Halstatt och den keltiska kulturen som gör insteg. Antar att vid en skarpare analys av sentidens hällar ska man finna att symbolspråket levde vidare även under denna tid. Astrokulturen levde kvar tills kristendomen tog över tideräkningen.

Texttavlorna kan synas primitiva. Budskapet växlar ofta mellan bitar av text, kända ikoner eller ideogram samt små bilder gjort i stundens uppfinningsrikedom. Vi kan spekulera i behovet att spara utrymme och att göra det snabbt. De små samfunden i Norden hade ingen kår av specialister på att skapa bild- och texttavlor.

Innan vi börjar skratta åt det enkla är det kanske bra att se hur vi själva fungerar. Ett färskt exempel från officiella sammanhang i min kommun. Det skulle beslutas om ett informationskontor. Det innebar förstås att ordna lokal, utrustning och avlöna folk. En sammanlagt kostnad på några hundratusen under en prövotid.

Underlaget för beslutet var två A4-sidor skissade med samma sorts tuschpenna som en del av de ikoner jag skissat. Ena sidan var en planritning av kontorsutrymmet och ifyllt vem som skulle sitta var. Den andra sidan innehöll mitt på sidan några få stolpar som en sorts organisationsplan … det var det hele. Jämförelsevis är Laghällen i Högsbyn ett under av information, även om den är lika svårtydd som nämnda organisationsplan.

Nåja enklast är att analysera några exempel och se vart det kan bära. Ibland finner man alternativa tolkningar. Men mängden av små strängar ger efterhands en uppfattning om vad det är frågan om.

En fullständig sammanställning av symboler från Dal se särskild fil.