Medaljong med ledaren

Guldmedaljong, medalj, medaljong, averse. reverse, augustus, Labarum, Christogram, standard, Kristi soldater, Ansur, me, Manus Dei, Guds Hand, talare, thegn, ringgivare, brödgivare, arv, augur, Pontifex Maximus, överstepräst,

Det finns spår av ett öra/ öggla men annars inga prydnader. På många har man plussat på med några guldpärlor där det normalt finns ett diadem i huvudbandet. Den sista detaljen visar att man experimenterade med hur man skulle kunna använda guldgranulat dekorativt. Även en extra bård förekommer.

Bildsidan med kejsare benämns averse AV och är normalt den som ger namn åt en medaljong. Den andra kallas reverse RV och rymmer på romerska mynt i regel vad man kan kalla rituella eller religiösa motiv. I nordisk tradition kom den att rymma symboler för tiden och även på senare mynt fram till biskop Absalon. På ensidiga medaljonger finns tidsymbolerna på den ende sidan.

I detta fall får vi kalla detta en kejsarmedaljong eftersom det finns bara en bild av kejsaren utan attribut. På andra mynt och medaljonger kan det finnas symboler för kejsarens roll som Jupiters ställföreträdare på jorden och symboliserad med en strålkrona och kanske en Solörn Jupiters fågel. De tidiga kejsarna bär oftast en lagerkrans, som sen blev hårdband med ett diadem fr.o.m. ca 300 och framåt.

I slutet på 400-talet kommer de bysantinska guldmynten då kejsaren porträtteras framifrån. Det är mest på de lägre valörerna vi ser kejsaren med överbefälhavarens hjälm och krigsguden Mars insignier ett spjut och hjälm. Observera att spjutet var också staden Konstantinopels symbol.

Texten är VALENTINIAN AUGUSTUS, där augustus är en titel som betyder kejsare. Förutom kejsarens namn kan det finnas bl.a. titel på framsidan. I myntningen fanns något tiotal förkortningar och man förkortade även namn och ibland omöjliga att känna igen. Kanske inte så nödvändigt eftersom få kunne läsa. Samma ser vi sen i efterbildningar att man tagit de enklaste bokstäverna och gjort en rad. De nordiska flickorna kunne förmodligen inte latin.

På den andra sidan finns segergudinnan Victoria med foten på en glob … viste man att jorden är rund? Globen symboliserar världen, där kejsaren kände att han var världshärskare. Den bevingade symboliserar förstås majestätets styrka och förmåga att vinna krig. Man talade i allmänhet bara om segrarna och det blev någon nu och då eftersom Roma var ständigt i krig på nån front längs den långa gränsen.

Den romerska symboliken är i klass med den egyptiska man säkerligen tog intryck av. Mynt var propaganda för kejsaren och statsmakten. Det skulle se ut som om att kejsaren myntade pengarna och stod för välståndet man i verkligheten, mer eller mindre rövade sig till, eftersom välstånd är löken på laxen och tas genom att man tar från många och ger till få. Vissa saker ändras aldrig.

En sköld på en pelare och en liten cupido balanserar ut kompositionen. Den romerska symboliken påminner om den sumeriska där man hade 50 me, vilket var heliga begrepp vi bara vet namnet på och ej sambandet med deras ritual och vardag. I Rom är det lite bättre eftersom vi fram till vår tid har använt personifikationer i olika samman hang.

Dessa är bekanta för latinare och andra i högre skolan: Fru Fortuna, Victoria, Concordia endräkten, Salus tillväxten, Felicitas välgången, Fides troheten, Libertas friheten, Moneta, Pietas plikten, Pax freden fanns på papperet. Alla begrepp jag minns från min uppväxt som begrepp man hamrade in. Andra begrepp finns i våra och europeiska namn.

Till dessa kom sen föremål som representerade begrepp på samma sätt, Caduceus Mercuriusstaven för handeln, Lituus augurernas stav, Spjutet krigsguden Mars, Cornucopia ymmighetshornet, Labarum med Christogram standard för Kristi soldater, Curule fällstol som angav en ung tjänsteman, Patera var en skål för sädesoffer, altare, kruka och skopa för offer,

Ormen syntes ofta tillsammans med Salus hälsan och fruktbarhet. Ibland matar personifikationen Salus ormen och det är i princip samma symbolism som den urgamla och även keltiska ormen som sinnebild för livmodern. På en nordisk medaljong frän Prästö Själland finns texten SALUSALU, vilket måste ses som en välgångsönskning. Det är möjligt att det nordiska ordet ALU har utvecklats ur det.

Det keltiska samfundet hade förstås liknande begrepp och egna därtill. Några känner vi igen i symbolerna medan andra är förbrukade och passar inte vårt och romarnas samhälle. Romarnas kultur utvecklades i ett storstadssamhälle med idel ädel adel som formade budskapet och i provinserna fans feodaladeln som tog efter så gott det gick.

Kategorier av brakteater

Proffsen katalogiserar s.k. brakteater i A = de med enbart huvud, B = de med en eller flera helfigurer, C = ryttarbrakteater "Solryttare"0, D = med obestämbara figurer "ormgrop" och M = tvåsidiga medaljonger och deras efterbildningar.

Av medaljonger och efterbildningar finns bara ett par dussin och av typ A kanske tre dussin och det är ingen större idé att i detta sammanhang sära på dem. De har i regel få extra attribut och föreställer i stort "ledarskapets idé" av romersk typ med ledaren som högsta gudens ställföreträdare.

Huvudet hettitiska RAS eller nordiska ANSUR var nog känt långt före romersk tid även i Norden. På våra hällristningar i slutet av bronsåldern ser vi STORA MÄN och enstaka med halsring och den representerar just ledarskapet i feodal mening. Därifrån är steget långt till att generalisera och säga att överallt fanns hövdingar som tyranniserade folket. För att en ledare ska bestå behövs nog allmänt samhällen av en viss storlek samt ett behov.

Mot detta har vi från tidig medeltid och fram till 1600-talets kodifiering mycket kännedom om den germanska tingsordningen där alla var jämställda. På sätt och vis levde de urgamla sedvanelagarna i landskapslagarna. som gällde fram till 1734 års lag vide sidan om Landslagen från 1354.

De trycktes så sent som 1608 för alla som hade råd, men det innebar att man fick ett enda exemplar. Tidigare när man skrev av efterhands som de slets ut var det kanske inte alltid man kunne tyda gamla exemplaret? I det finns idén om ett "bondelagrum" där bönder bestämde över sina egna ärenden. Man mera anar att jämsides fanns skilda lagrum för handelsmän och hantverkare.

Förrän vi pådyvlar förfäderna hövdingar vi inte har exakt bevis för är det nog bättre att se överklassen som russin i kakan. Även de levde av jordbruk och hade kanske sina egna stora kollektiv av ren fylkeskaraktär. De stora kollektiva gravplatserna visar från bronsåldern att de rika begravdes bland de normala. Det är vanligt att rika har många gravgåvor och ofta stora märkvärdiga gravar och det fortsätter fram till kristen tid. Detta material kan inte berätta vilken ställning dessa hade till vardags.

Från romersk tid är finns bara ett omnämnande att danerna fördrev erilerna. Vi vet ej omfattningen och ej varifrån och där det då kan ha varit att man plockade russinen ur kakan inom ett stort område. Men vi har ju ej arkeologiska bevis, så det är bättre att fria än fälla och nöja sig med att ha det som en randanmärkning

Lilla Joreds fynd Qville, Bohuslän

…..

Det mesta av fyndet i Lilla Jored gjordes 1816 i en 1, 5 meter lång ekkista täckt med fyra hällar. Kistan var delad i tre rum och i vardera rummet fanns en urna med aska. Det gjordes ingen omedelbar professionell utgrävning. Innehållet blandades och kanske försvann något eller så var Statens Historiska Museum SHM inte så noga med att anteckna detaljerna för det de köpte för 54 dukater 1817. Det är inte alls ovanligt vid den tiden då man ofta bara hade råd att köpa det värdefullaste: En eftergrävning skedde senare utan att ge annat än några ekstolpar.

 … bild av ringen vi ser på tummen av handen på medaljongen. Detalj av SHM-bild.

Förteckning L. Jored kompletterad med A.E.Holmbergs från 1867

Armring tre varv av guld 145 gr

Fingerring tredubbel

Fingerring enkel

2 små örringar

Guldmedalj

Brakteat typ örnhjälm

Guldspänne

Kors gjutet silver (vilket kan betyda att man gjutit flera)

Kopparspikar med silverknappar

Silverskenor beslag till käril?

Ärgat kopparkäril med silver och glaspärlor inlägg

Vävgördel med beslag

Kaggdelar med koppargjordar

Spjutbeslag

Träpinne

m.m.

Medaljen är naturligtvis den förnämsta delen av fyndet. Det är med stor säkerhet ett beställningsverk för en lokal storman. Artisteriet är fulländat där huvudet är en kopia av ett romerskt huvud. Här finns många tillägg till den ursprungliga solidus som lämnat material. Kanten, öglan, guldkornen vid öglan är tillägg liksom handen och texten är en dekorativ bord utan läsbara ord. Där är stilen nordisk som vi ser på en del andra medaljonger och brakteater.

Det är svårt att datera medaljen, men denna typ av huvuden började synas på guldmynt runt 300-talets början. Konstantin I införde kristendomen och det finns skäl att anta att nordbor tjänstgjorde i palatsgardet redan då. Det finns även en brakteat som kopierar ett Konstantinmynt med Remus och Romulus diande Lupus.

Exempelvis från Fyn finns ett fynd av 13 guldsolidus/ aureus fast de bättre bevisen kommer runt 50 år senare. KOnstantin hade en tid sitt hov i Trier, Tyskland och där även hans mor Helena fanns. Hon blev Sankt Helena som 326/ 328 AD upptäckte Heliga Graven och "Det rätta korset". Det var en tid av nyvaknad kristendom i de finare kretsarna.

Handen kan ses som något av en gåta. Vid denna tid användes i Rom "Manus Dei" = Guds hand i symboliken, men den kommer i regel uppifrån. Den förekommer här och i Norden på ett mindre antal ensidiga medaljonger. En gest är "tummen i munnen" som när Sigurd har smakat drakblod och förstår fågelsången … en bild som säger "jag har fått kunskap". Vi kan också spekulera om begreppen "talare och thegn" föddes vi denna tid då vi på en del brakteater ser "talandets symbolik".

Handen förekommer på brakteater såväl framför huvudet som bakom huvudet och liknar inget från romersk symbolik. I andra fall har mannen tummen i munnen. På ett exemplar ser det ut som det finns en halsring i handen. Vi kommer ihåg uttrycket "ringgivare" och det var ledarens roll att fördela ringar. Ordet finns i överklassen poesi, men vi har även ordet "brödgivare" manifesterat i runskrift. Det antyder att vissa byar / birke / ornum ägdes av en herreman som var brödgivare åt folket på hans gårdar och antagligen ringgivare åt sina soldater.

Graven är en familjegrav med fynd som borde ha tillhört en man såsom medaljongen, svärdsbeslaget och spjutbeslaget. Vidare kan vi notera att fynd av detta slag visar att åtminstone de personliga ägodelarna följde med i graven. De blev ett arv åt oss!!! medan vi kan anta att det fanns ingen direkt arvslag för noblessen. Den var förmodligen liksom för bönder i allmänhet att familjeklaner levde på sina domäner från generation till generation utan arvdelning. Sen vet vi förstås ej hur mycket av arvet vi ser. Men ofta visar gravfynden att man begravt det mesta med ägaren.

Vi har nån enstaka text som kan förstås som en som sa sig besitta mer kunskap än andra. Förekomsten av texter och symboler är så fåtalig att vi kan icke generalisera och säga att eriler i allmänhet sysslade med detta ... Vår tids specialister döljer sig inte längre bakom latin och obegripligt fackspråk. De har sina maskiner och diagram där de läser för oss obegripliga saker.

Detta fynd liksom Maglemoses fyra ledarmedaljer, Åsums med flera stora medaljer och möjligen andra fynd kan ha tillhört en ledare för erilernas allians. Joredfyndet och flera andra associerar nog mest till ledaren som en prästkung i gammal ionisk anda. Med kristendomen blev kejsaren åtminstone med Thedosius I även Pontifex Maximus = överstepräst för katolska kyrkan fr.o.m. ca 382 AD. Detta kan förstås avspegla sig i denna medalj från 400-talet som kopierar romerskt på nordiskt vis.

Ledare och Årman

Romarna hade normalt kort hår och därför anar man romersk influens på de medaljonger där håret är kort och där det också finns ett hårband. Denna är speciell eftersom andra sidan tycks ha en enögd figur. Den är sliten så vi kan inte vara säkra. Den enögda finns också i keltisk legend. Mer prosaiskt är kanske att minnet av Filip av Makedonien då var lika starkt som när general Mac Arthurs idol under Andra Världskriget var Alexander.

Det väsentliga här är att motivet icke är romerskt. Man vill naturligtvis gärna se en utveckling vid tillverkningen av medaljonger och det är möjligt att det finns. Det måste då bygga på bedömningar mer än på exakta dateringar.

På denna och nästa ser vi huvudet ANSUR som symboliserar "Ledaren av ritualet i tiden". Liksom i Roma där kejsaren vår årman och ledare av det statliga årsritualet är den nordisk ledaren en symbol för samhällets stabilitet bunden till tiden. För den äldre tid är det lämpligt att använda begreppet "Världsordning" såväl lokalt som inom ett större område av kulturell gemenskap.

Här är det solårets fyrdelning på ena sidan och båda är de första där vi ser att tideräkningen var en viktig del av symboliken. På andra sidan finns två ormar som också skulle bli en mycket vanlig symbolik. Huvudet är den keltiska stilen med långt hår ofta i en slinga och enstaka exemplar med vad som kan vara en svebisk knut symbol för svebiska stamförbundet i norra Europa.

Bårderna på Darumvarianten är bara cirklar och kan symbolisera varv men är kanske bara dekorativa. Skonagers har en strålkrans som kanske symboliserar solen, medan den yttre har en figur med tre punkter man kan förbinda med månsymboliken

Texten är likadan på båda men ger oss inte mycket att förstå LIRAIWUI AHUTIADLI eftersom vi inte vet hur raden ska delas och vi vet ej heller om det är förkortningar. Halskråset är fortfarande romerskt liksom hårbandet.

Ytligt sett ser de likadana ut i centrumdelen. Men ser vi närmare på dem finns det ett par viktiga skillnader. På Darumvarianten slutar hårbandet i två lösa ändar på samma sätt som de romerska. På Skonagervarianten går en linje till örat. Viktigare är att håret slutar i ett örnhuvud och det kanske är en början till att få örnen med i symboliken. Det som är karakteristisk är att man försökt skapa en sluten komposition av symboler, vilket är en urgammal tendens sen sumerernas dagar.