Angloskandinaviska kulturord

Angelsaxarna, Danelagen, Horsa Hengest, korsformad fibula, witan, hird, theoden, king, kung, eorl, jarl, thane, farman, freemen, Lockland, Lochlin, tinghög, kyrkfrid, morgongåva, vapentak, hlevagastir, kulturord, vi, vigt sten, harg, bylaw, Eddagudar

Det är dock omöjligt att särskilja dessa två perioder och även de tidigare keltiska språkbruket skiner igenom. Därmed får vi en del kulturord som har rötter så långt bakåt som till bronsåldern och i vissa fall kanske tre tusen år längre. Vidare är det svårt att skilja ut ord som hör till den gemensamma keltiska kulturen.

Möjligen är de tvådelade orden med rot och suffix en företeelse som kan hänföras till bronsåldern och senare. Jag brukar skilja på prefix, rot och suffix eftersom det vore fel att använda benämningen prefix om den betydelsebärande roten eftersom den förekommer med prefix/ förstavelse. Roten är individuell medan prefix och suffix kan hänföras till kategorier vilka i ortnamn kan dateras relativt..

Äldsta rot och senare suffix är begreppet "vi" eller AS "weoh eller wih" man finner i Stonton Wyville, Wyfordby, Wysall, Weedon, Weeford, Wellington med det kilformiga viet som idégivare till begreppet. Det tycks ha en tradition från fjärde årtusendet f.Kr. till de sista stenanläggningarna i Jellinge, Tirsted och Tisted i Danmark. Det var inget märkvärdigare än siktkil riktad mot himlavalvet där man bestämde säsongernas början. Dessa "vi" var markerade med stensträngar men antagligen har funnits andra former såsom jordvallar eller rader av träpålar

Begreppet och anläggningen vi, weoh, wih är av hög ålder dvs. fjärde årtusendet f.Kr. Det fanns i Alperna, Frankrike och brittiska öarna så man kan inte säga att vikingar införde det. Det kan ha funnits och man måste förbinda det med annat exempelvis suffixet för att veta att det är ett nordiskt namn. Exempelvis den kilformade hällkistan hör säkerligen till detta begrepp under tredje årtusendet f.Kr.

Vilken som helst stor eller liten anläggning av sten, jord, trä blir i sig själv en mittpunkt för den krets och det land som tillhör anläggningen. Samtidigt har det blivit centrum för en omvandling av den råa naturen till ett kultiverat område i alla bemärkelser. Eftersom vi ofta får anknyta astroritual till anläggningar vill nutiden gärna se nån sorts kosmisk andlighet i dessa. Det är en sak vi inte kan bevisa. Därför får vi hålla oss till bönders jordnära realism där de astronomiskt riktade anläggningarna bevisligen kan användas för praktisk astronomi.

Till detta kan tidigt ha funnits en påle eller rest längre sten med hälsten man ofta förbiser. Eller helt enkelt en påle som bosättningens mittpunkt. "stapoll" såsom i Dunstable och Stableford och till samma kategori hör möjligen Stoke, Stoke by Nayland, Hinstock, Tavistock, Stoke on Trent.

I ortnamnen Dunkirk och Dunstable har vi roten Dun på samma sätt som i svenska Tunhem och Tunby. Dun har i England två betydelser hill = kulle och även befäst plats. I England och på Irland finns många lämningar av vad man kallade "oppida" på fastlandet. Det var naturligt att bygg viktiga bosättningar högt av många skäl bl.a. försvar. Egentligen är vårt "tun" samma sak eftersom man menar det är en ingärdad plats inom bosättningen där exempelvis Tunhem betyder boskapsfållornas ingärdade tun. Det var förstås de rika familjerna som behövda försvarsverk omkring sitt gods av alla sorter.

Roten "tun" är förmodligen samma som i tyska "tun" dvs. att göra. Engelskan har en lite annan dialekt och vi får roten från "to do". I övrigt är relationen mellan d och t i skandinaviska språken att d är den svagare och t den starkare företeelsen. I Östsverige har vi tuna-gårdarna där ändelsen -a förmodligen uttrycker en dual som minne av ursprungliga pargårdar. På andra håll får man samma dual genom att ändelsevokal Råda, Rådane och så vidare.

Fortfarande manifesterar vi och fogar kulturföreteelser till gatunamn eller andra bestående företeelser. Ibland kan vi sluta oss till relativ ålder genom sammansättningen såsom Tunhem där hem då är äldre än tun. Men ser vi på Dunkirk och andra namn på -kirk börjar man undra när dessa byar skapades före kristendom egentligen infördes i mitten av 900-talet genom tvång från tyska kejsaren. Detta beror förmodligen på att Alfred den Store tvang Guthrum till kristendomen i slutet av 800-talet.

Förövrigt har jag i ett annat kapitel ställt frågan om erilerna var kristna. Vi har fått oss till liv Hamburg-Bremens version av historien och vet egentligen inte hur det var ute i bygderna. Däremot vet vi att de engelska missionerade i Västergötland.

När väl England blev England och skattmasen började göra upp skatteböcker var det skrivarnas sak att kodifiera ortnamnen och det var inte alltid de träffade rätt. Vi ser samma sak i Sveriges äldsta versioner av ortnamn. Det är antagligen präster och skatteskrivare som har börjat använda ändelser som -ton och -ham. Förstnämnda används ofta i hybrider av gamla keltiska namn som Donington, Pocklington, Darlington, Wolsingham, Nottingham dvs.på -ing, -ning vilka i Skandinavien hör till vårt äldsta namnskick. Det finns en del -tonnamn med ett skandinavisk namn som rot vilket förstås daterar dessa till invandrare. Prefixen -ing och -inge torde vara en dativ "ge in" och förutsätter en rot med en forntida idols namn. Begreppet "ham" har vi även i svenska ortnamn och det är nog samma som "hamn" och betyder något definierat område.

Men nu tillbaka till idoler från bronsåldern och kanske tidigare. Namn som Wigston tolkas som "vigt sten" eller "idolsten" och en avledning av "vi". Där vi då har en del med angivet begrepp såsom Maidstone, Kingstone, Bildstone, Thringstone med motsvarigheter i Skandinavien och av olika ålder. Vi har även "bildstenar" bevarade med några få i Norden och fler i England och än fler på Irland. De har sannolikt varit en manifestering av boplatsens/ byns idol eller som indianerna skulle säga totem. I början var det kanske vad man kallar gudar för att senare ihågkomma benmärkta personer eller bemärkta personer vill sätta sin stämpel på samhället … sånt ser man mycket av även i dag.

Även den andra nordiska ritualanläggning "harg" har hittat vägen till England såsom Harrow on the Hill /hargen på backen, Harrowden / hargen i Tån. Till samma kategori hör "stow" vilket tycks betyda en inhägnad runt viet och där vi har Wistow, Wistanstow (alltså en sten i viet) och Edwinstowe där Edwin förmodligen var smedidolen. Witan betydde nordisk hird eller kungligt hov och högsta domstol. Enligt ioniska modellen valdes en överstepräst/ kung ur hirden för viss tid, men det brukade spåra ur till ärftligt ledarskap. Wite betydde böta och är båda är förmodligen avledningar av Wih /vi.

Den helgade lunden och eken är kanske nog av urgammalt keltiskt ursprung där vi har Matlock = talarens ek, Speetley = talarlunden, Wakegreave = vaka/ sockenlunden och det finns fler platser med namn som möjligen syftar på denna form av mötesplats. Man tycks ofta förbinda lunden med Frey … se er om gudar nedan.

Det förkristna samhället var generellt sett en mångkultur där vi möter olika typer av heliga platser med några få dominerande. Till ovannämnda kan vi tillägga bl.a. -low som tycks ha fler kategorier och den äldsta tycks vara en symbolisk hög tillägnad en mytisk idol och utan gravläggning. Alternativt är det kollektiv gravplats med 30 förekomster i Derbyshire varav 11 har namn som Baslow, Atlow (edlow), Hucklow och Tidlow kan vi förstå men som överallt i texter före vikingatiden står vi där att vi i många fall inte begriper ett dyft och inte hittar vi något i ordlistorna heller.

Kanske man istället för att sätta upp en symbolisk sten till bosättningens idol har man gjort en hög med skenbegravning av "tiden". I Norden representera vissa gudar Tiden och exempelvis Oden är begravt på många platser ...en tidig form av kloning. Det blev en bestående fast symbol man kunne referera till och se som en inmutning av platsen. Många kyrkor kom att byggas i närheten av en storhög som kan vara tom; ha fler kistbegravningar eller som storhögen här mitt i stan där det fanns runt 60 mindre högar och stenmonument. Sannolikt har det funnits ett okänt antal urnor med aska begravda i sidorna på högen. Vi har 5 -7 storhögar på Dal som kan räknas till denna företeelse och de är belägna strategiskt i vad som kan ha varit forntida härader.

Onslow, Wolferlow och Whittingslow kan tillhöra myterna medan Beslow, Longslow, Peplow, Munslow, Purslow kan vara mänskliga idoler liksom Offlow där kanske kung Offa måste räknas till något mellan gud och människa med hundratals mötesplatser döpta efter honom. Vi har i Sverige exempel på att nån lokal pamp likt Jarlabanke byggt bro och tingsplats.

I Skandinavien motsvaras -low väl närmast av - lau, löv, leif och möjligen -lev vilka alla hör till det äldsta ett äldre skikt och i regel med idol som rot. Gudar kan inte äga och därför är förklaringen att det skulle betyda "lämnat arv" kanske inte aktuell eftersom gudar inte lämnar något efter sig i den betydelse vi lägger i ordet. Dessutom hade ättesamhället ingen överlämning av arv utan man levde kontinuerligt på sin boplats. Därför blir det mer sannolikt at tolka "lev och hlef" som bröd och då blir suffixet en dativ som anger bosättningens idol i vilkens namn man lever och verkar.

Ormen och Draken hör också till de gamla tidsymbolerna och som har fastnat i namn som Drakelow, Drakenage, Drakeholes och Dragonby. Drakögot och Draksvansen i skyn är kända sen bronsåldern som riktmärken för månens noder i relation till Djurkretsen. Med ormen avser man sannolikt himlavalvets Vattenorm som var symbol för jordemoderns livmoder och vi har Wormwood, Ormesby, Walmsgate bl.a. Vi hart några få svenska äkta namn såsom tre Ormhult och där Orminge tycks vara äldst medan jag bara funnit ett Drakarve.

De vikingatida bosättningarna har suffix = ändelser som förstås kan berätta något om samhället organisation utöver ovanstående. Den vanliga listan består av dessa -by, -thorp, -trop, or -thorpe, -toft, -tofts, -thwait or -thwaite, -holm or -holme, ness, kirk, borough, wick,.

Av dessa är -by det vanligaste och om vi ser till tidiga bohuslänska skrivningar har det möjligen skrivits "bujar" dvs. boskapsgård eftersom bu - är roten. De tidiga byarna var sannolikt en form av kollektiv och inhägnade för att skydda djuren om natten. Boskapsskötsel var det centrala medan åkerbruk var en mindre del och även det krävde ingärdade åkrar.

I engelska traditionen talas om "bylaw" som kärnan i Danelagen. Det innebär förmodligen den ursprungliga bondelagen som likt landskapslagarna byalagsbalk reglerade livet och ritualåret i bosättningen. Den finns inte upptagen i de första skrivna lagarna som gällde det allmänna ur överklassens synvinkel. Denna byalag växte förstås i takt med bosättningens storlek och i Danmark använder man fortfarande begreppet "by" för städer.

Enligt vissa forskare menar man att -thorp, trop, thorpe är äldre än vikingarnas bosättningar. I Sverige tycks beteckningen mest ha använts för överklassen/ adelns bildade fastigheter utanför byalagens områden. Det är en benämning som använts länge. Här kan man förstås spekulera i roten thor- och även jämföra med tyska dorf … tillsammans med detta måste nämnas -garth för fristående gård i motsats till byalaget.

I nordiska språken används toft om roddarbänken där vi kanske ska associera till två på toften Min känsla är att detta begrepp är vanligast i Skåne och på Själland. Vi har en dold dualism såväl i språk som i begrepp om parsamhet. Samma sak gäller -thwait or -thwaite dvs. nordiska tved där roten är två or tve-. Tveit tycks vara förekomma mest bland norska bosättare Det är för enkelt att tro att det är en utflyttargård när det lika väl kan vara den andra av två enligt parsamheten. Den ena kan vara ett specialiserat åkerbruk i byn och det andra en utflyttad bugård. Till detta kan också räknas -set = säter ett begrepp som mest används i landskap med fjäll.

Intressant är -holm or -holme som enligt Gamla Västgötalagen var holms-tag en avskiljning från byns jord och kan exempelvis ha avsett överklassens lagrum. Den andra termen var "taka" som var avskiljning ur allmänning som var skog och hagar utanför byn. Ovannämnda "torp" var då uttag ur den fria jorden/ ödemarken utanför byarnas allmänning. Snart nog ansåg kungarna att denna mark var deras gods. Torp kom senare att betyda lämplig storlek av jord för en kärnfamilj dvs. 1/4 mantal. Alltså betydde begreppet mantal egentligen en by med 4 gårdar. I angelsaxiska lagen förutsattes att lägsta graden av frimen ägde fem gårdar dvs. en by plus ett torp. Det intressanta är att detta begrepp fanns 400 - 500 år före Västgötalagen om än kanske inte i exakt samma form.

Kirk-, Kir, -kirk där vi får komma ihåg att katolska kyrkans återetablering skedde bara tre - fyra generationer efter att folk invandrat till Kent från Danmark och kanske Västergötland. I gravarna har man funnit brakteater och andra lyxföremål som tecken på att erilernas överklass bosatte sig i Kent. Kent blev det ledande landskapet och införde runt år 600 AD kyrkolagar.  Vidare får vi vara öppna för att sydliga skandinaver kanske varit kristna i en tid då det rådde religionsfrihet. Jag har ställt frågan om arianskt kristna på 300-talet och Rimberts krönika vittnar om att det på 800-talet fanns "frivilligt" kristna i Sverige. I England ingick saxiska Alfred och anglernas Guthrum avtal om kristendomen. Vidare får nämnas banden mellan Kent och Västergötland och i Västgötalagen var engelsmän nästan som folk.

Borough, burgh, brough, bury betyder befäst ställe och motsvarar vårt "borg". Såväl saxerna som anglerna byggde några större borgar och det är ju egentligen inget nytt i keltiska världen. Det nya var den gryende feodaltiden då småkungar ville bli storkungar. Det var en strid ovanför och utanför folket i de flesta fall. Men det har i alla tider intresserat pojken i mannen att tillhöra en speciell stam och ha ihjäl folk för att befästa ett välde. En idealisering som pågår även i våra dagar och där stridisen är lätt att väcka … såsom senast i Afghanistan där engelsmän och tyskar skyndar sig till valplatsen. Människan blir aldrig civiliserad eller är detta just civilisation att tvinga folk att "följa Sam"?

Wick, wich, wick betyder såväl handelsplats som en vik där även våg används. I vidare betydelse var "det ett ställe där det föregår nånting" och kan härledas ur roten -vi.. Annars var den urgamla metoden att handelsmännen och andra äventyrare först satte sig på en ö utanför fastlandet för att kolla läget och vara skyddade med sitt gods och vapen. Vi känner till att man satte sig på Thanet utanför Kent och även på Isle of Wight utanföre Hampshire.

Även näs = -ness var en viktig del av samhällsordningen eftersom man var tvungen att känna till seglationsförhållanden och utkiksposter.

Utöver dessa mer eller mindre organisatoriska namn finns förstås naturbeskrivande ändelser som -fell = fjäll, -dale, -ey = ö, sound = sund.

Eddagudar

Vi kan inte omedelbart använda våra föreställningar om Eddans gudavärld på en tid som ligger 1000 år tidigare än Eddan skrevs ned. Dessutom har tolkande arkeologer varit tvungna att spinna spekulerande trådar utifrån sparsamma fynd mellan bronsålder och guldålder. Exempelvis använder de flesta verk Gundestrupkitteln som modell för Nordens myter runt 300 f.Kr. Det är bara det att kitteln är import från Balkan så vitt man analyserat. Naturligtvis har bildvärlden inspirerat lokalt i Norra Jylland men man måste också beakta att den "tagits ur cirkulation" och ställts på en mosse som om man kanske inte ville kännas vid den.

Samma gäller vår hällristningar att vi kan inte veta om de företeelser vi ser är verklighet eller dikt eller om de importerade företeelserna har tagits i bruk eller icke. Vi har de välbekanta hornhjälmarna som finns i många hällristningar, men våra bevis att de verkligen använts inskränker sig till några få fynd av verkliga hjälmar. De hör så vitt vi vet ej till vår tideräkning. Ett exempel på hur den litterära historien och folks uppfattning av verkligheten lever sitt eget liv i dag.

På Vitlyckes häll finns en av de få tjurar/ oxar vi har i rituella bilder. Där är den inritad i en cirkel och vi kan förbinda den med den astronomiska symboliken där Oxen fanns med sen åtminstone 3000 f.Kr. och vart aktuell för vårdagjämningen. Den finns i botten på Gundestrupkitteln och på guldbrakteaterna mer än 1000 år senare finns åtminstone hornen man satt på Solhästen. Vi bör i regel få åtminstone några fynd av samma företeelse och ej dra slutsatser ur ett enda fynd.

Odin förekommer icke i tidiga runtexter i Skandinavien och ej heller Tor, medan vi har åtminstone några brakteater med det bekanta motivet där Tyr lägger armen i Ulven gap. Vi vet helt enkelt inte namnen på de övriga idolerna som måste ha funnit men har några få som har försvunnit och oftast med keltiska namn.

I sammanhanget måste vi förstås nämna veckodagarnas namn som är en normal samling idoler för kärnan i en kultur. Vi vet förstås inte när de nordiska dagarna fick namn. När väl de infördes i romarriket på 300-talet hade man automatiskt en minnesregel som gjorde gudavärlden konform och likformig inom hela kulturområdet. De lokala varianterna förlorade i konkurrensen och dog ut. I latinet och franskan är onsdag handelsguden Mercurius' dag. Romerna reste stelar vid Rhen till nordiska Mercurius i början av vår tideräkning vilket befäster antagandet at Wodan då var en handelsmännens idol.

Här måste vi genast tänka tillbaka i tiden utan att använda våra eller referensramar senare än den tid vi studerar. Vid tiden då romarna skapade veckodagarna var Saturnus jordbrukets och skördens gud. I engelskan tog man efter romarna och fick Saturday medan man i Norden använde sin synonym Lör. Det är rimligt att anta att den kulturbärande klassen behövde veckodagsnamn och sneglade på romarna när man stadfäste de nordiska.

Serien man kan associera till Baldersmyt plus några B-brakteater med LAUKAR-text handlar om odlingssäsongen. Man visar att LAUKAR/LÖR sträcker sig från Tvilling till Ulv (Skytt) på himlavalvet. Med andra ord odlingen stod i centrum. Det passar mycket bättre in i serien Frey (fruktbarheten), Lör (Tiden) , Sunna, Mån vilka alla var en del av jordbruket med solens värme och månen symboliserande regn.

Ti/ Tyr var en gammal gud "(mjölk)flöde" för boskapsfolket egentligen. Förkortningen Ons står för en gud för sjöfart och handel med motsvarighet i latinet. Vi har torsdag medan engelskans "thur" kan ursprungligen ha syftat på den trehövdade tursen som var symbol för månårets tredelning. Inget fel i Tor som vigare och upprätthållare av endräkt bl.a. mellan odlare och boskapsfolk. Det är bara det at Thor tycks inte ha varit på modet hos folk ovanför Themsen.

Vår källkritik måste ställa frågor och bl.a. om de flesta Eddagudarna är sen import till vissa delar av Norden. Från Guldåldern har vi några enstaka runtexter med Wodan från Saxen tillsammans med Loga/ Lug = Loke och WIG-DONAR och där vi omedelbart måste fråga oss kan vi verkligen sätta likhetstecken mellan Wodan och Oden eller senare Wednes- och Ons-rötter i ortnamn?

Det finns anledning att fråga om inte Wodan kommer från Saxen eller nuvarande Västtyskland norr om Rhen. Roten tycka ha att göra med vatten och förekomsten i engelska ortnamn är i huvudsak i södra England och alltså inom det saxiska området. I äldsta danska texterna skrives Othenesberg och danska tunga sliter ned till Onsberg medan norska och svenska skrivningen blir Odens/ Odinsberg.

Roten i ordet är OD som finns fristående och betyder "spets eller ledare". Suffixet EN är nominativ medan IN/ ININ är dativ och antyder ledarskap. Till betydelsen kan vi inte sätta likhetstecken mellan Wodan och Oden/ Odin. Lika lite kan vi göra det mellan Odin och Tiur även om båda vid en viss tid har varit ledaridoler. Roten TI betyder utflöde och syftar bland annat på solens flöde varför TIUR associeras till Tjuren/ Oxen som var ledare för solåret för 5000 år sen.

Samma gällar WigDonar = VigeTor= Thunaraz = Tor är inte heller helt detsamma. Ursprungliga Tor = Dörr/Port och syftar på årets början och stjärnbilden Tvillingen sumeriska Utu som var början på året. Det var abstraktionen av gnistgapet mellan två tillstånd "ute/ inne eller före/ efter" medan Donar och Thunaraz är åskan där Anatoliens och Mellanösterns kungar i de flesta fall hade en åskgud som den främsta idolen. under andra årtusendet f.Kr..

Många tidiga abstraherade idoler har blivit helt vanliga ord i språket samtidigt som ett fåtal gudar/ idoler har samlat på sig många attribut och blivit nån sorts fixare istället för arketyper för funktioner i samhället. I samma process sa sig överstepräster/ kungar vara gudaborna och ställföreträdare för gudarna och tog på sig ansvaret när det lyckades men skyllde på gudarna när de misslyckades … vi känner detdär att svenska höjdare gör aldrig fel men säger sig vara alla goda tings givare.

I England finner vi ortnamn med roten ett gudanamn såsom Wednesbury, Wensley, Woden's Dyke och i Yorkshire Onesacre, Onesmor kanske med danskt påbrå. Man vill också förklara Grimsby som tillägnad Odin eftersom Grim var ett sent heite men torde ursprungligen ha haft att göra med bronsgjutning och elden.

Tyr i formen Tis/ Tir är vanlig i Danmark medan vi i England har Tysoe, Tuesnoad, Tuesley, Tifield, Great Tew, Dun's Tew, Tewin och Deverstone Cliff. Sistnämnda namn indikerar at man rest sten till Tyr likt många namn på - stone/-stan med roten en idol. En annan kategori har ett gammalt begrepp använts för en samhällsfunktion exempelvis Gyrsten, edsten, hovsten, Sten Lille för att nämna några från Norden. Vi har några få verkliga stenar kvar medan bergknallar flyttar man sällan på.

I engelskan skriver man Thor och Thunor och alla kända från forna saxiska områden. Det bekräftar iakttagelsen om att Tor troligen invandrat till Norden eftersom man där haft nån annan motsvarande benämning för de arkebegrepp Tor stod för. Vi finner då Thunderley Hall, Thunridge, Thundersley, Thunorslege, Thunerleaw, Thunorslege, Thunres Lea där suffixen -ley, -lege och möjligen -lea väl ska tolkas viloställe medan -low är det slutliga vilostad och där vi har motsvarigheter i Norden. De har ofta skrivits lite olika genom tiden. Ändelsen -leaw motsvarar troligen vårt -lev där bosättningens "bröd" dedikeras till idolen i roten. Thunor's grove, Thurstable, Thor's Stone on Thurlaston Hill kanske ska ses som samlingsplats i en "lund", vid en påle eller sten.

Man ska kanske skilja på FRI och FRO stavelserna där den ursprungliga roten FR syftar på skapande av fruktbarhet. Men FRI står troligen för Frigga och FRO för Frö dvs. kvinna/ mor och barn. Det finns några ortnamn Frobury, Froyle, Fretherne där Friden och Frigedene betyder "Friggas eng". Även Frigga torde komma från Saxen.

Det finns säkerligen en del namn vi inte förstår såsom exempelvis fornordet "scucca" = skugga och möjligen genfärd. Det finns manifesterat i namn Shacklow, Shucksburg, Shucklow Warren, Shucknall, Shugborough, Shuckton Manor och de är alla platser i närheten av forntida begravningsplatser.

Det ser ut som att de flesta av dessa mytiska namn egentligen bör hänföras till angelsaxarna. De måste har varit rätt bekanta för de nya invandrarna som flyttade till norra England under vikingatiden. I södra England är de förstås ett minne av den angelsaxiska tiden och vi får nog göra flera kategorier för att skildra processen som ledde fram till dagens ortnamn

Jag drar slutsatsen att mycket av hennes sammanställning handlar mer om den angelsaxiska tiden än egentliga Danelagen. Vikingarnas invandring förekom mest norr om en linje från London till Chester med koncentration till Yorkshire, Leicestershire, Northamptonshire, kustlandet i Norfolk och Sjödistriktet i norr.

I alla händelser ger genomgången en del fragment om den nordiska kulturen före vikingatiden och egentligen tillbaka mot vår tideräknings början. Det passar väl ihop med den analys man kan göra av de nordiska ortsnamnen.

Hall för överklassen Sal, Uppsal

Men i övrigt är det lönlöst att placera sagor i verkligheten. De skrevs inte som vi uppfattar historia utan för att hågfästa lärdomar man kan dra av en viss tid. Barden/ författaren vill ha fram sitt budskap och använder Kajsa Wargs-receptet "man tager vad man haver" och skapar landskap, personer och staffage ur de egna erfarenheterna. I min barndom skulle man alltid se vad som var "sens morale" = lärdomen. Om inte annat kom nån beskäftig vuxen och pekade ut så att man skulle fatta budskapet. Men som alltid när det gäller litteratur och artefakter är det överklassens vardag vi får till livs ... och Ingmar Bergman gör film om Fanny och Alexander och ältar överklassens trauma.