Fibulor och utsmyckningar

… bör väl sättas till när Moses definierade gudomen och vissa regler efter flykten ur Egypten enligt traditionen. Mose-böckerna är källa och vem kan ifrågasätta en auktoritet av den storleken? De berättar att han var den ende med övernaturlig superhörsel som kunne höra den osynliga guden.

Judendomen var en revolution med en enda OSYNLIG GUD Moses och profeterna kunne icke frigöra sig från sin omgivning och kopierade mycket från Mesopotamien. Moses kanske för sin tältkyrka använde Gudea av Akkads plan för tempel för guden Ningirsu. Men det är en abstrakt religion där jag egentligen inte hittat en enda rad som knyter budskapet till odling eller husdjur. … Redan efter 500 år hade man sin första etnisk rensning och den har förblivit etnisk trots att den är spridd över världen.

Moseböckerna berättar klart religionens patriarkaliska natur genom att endast Han, översteprästen fick tala med Gud i avskildhet på ett berg eller i en bergskreva.

Ändock fick dessa intyga vad Moses hade hört eftersom varje religion behöver nån stab som är "vittne"

I Sinai formulerade Moses enligt Bibeln budorden och en del annat.

I Exodus. 28:22 "Denna sten har jag satt som en pelare, vilken är Guds hus".

I Exodus 33:21 "Och Herren sa, där finns en plats för mig och du ska stå på en sten"

Stenarna …i Negew/ Sinai visar att man oftast valde svarta/ mörka meteoritstenar. Grekerna kallade sådana stenar baetyl. Enligt rykten kommer namnet av Uranus son Baetylus så det är ett påfund av högre makter. Men det är förmodligen äldre än grekerna. Annars vill grekerna påstå att de uppfunnit allt och att världen började med dem. Men många andra kulturer har den sorts hybris. Jag tar med detta därför att vi har samma konfigurationer med stenar bland fornminnena

Den katolska är en avknoppning som genom att proklamera icke katolsk för kätteri är den lika sluten som judendomen men efter religion och icke efter etnisk tillhörighet. Senaste påven är en påminnelse att när tungan slintar drar de katolska gräns mot islam även idag. I katolska kyrkan var det en pågående krig mellan arianer och katolska från 325 AD och Konstantin till 381 AD och Theodosius

Nicene-bekännelsen 382 AD av Theodosius Pontifex Maximus efter Ben H Swett 1998

A. Vi tror på en Gud, allsmäktiga Fadern som skapade himmel och jord och alla synliga och osynliga ting. Och i en Herre Jesus Krist, den ende avlade son av Gud, enfödd av sin fader före alla världar, ljus av ljus, äkta Gud av äkta Gud, enfödd och inte tillverkad som substans av sin fader varav allting gjordes.

Theodosius' Edict av 380 betydde bl.a. död åt det forn-egyptiska språket som var arkiverat i Serapion i Alexandria .. en oersättlig förlust. Han stängde Oraklet i Delfi och Victoriastatyn och många andra monument förstördes i imperiet liksom icke-katolska kyrkor

Striden mellan bekännelserna var säkerligen till stor del en politisk strid. Arianismen bars upp av langobarder, goter, germaner och heruler/ eriler vilka fanns vid hovet i Trier under konstantinerna. Det är väl naturligt om de katolska/ kristna icke har forskat i frågan och visar att de var mindre intresserade av att framställa arianer i sakligt ljus. Langbarderna envisades att bekänna sig till fädernetron intill 670 AD, men i Norden har säkerligen en del av överklassen för vidare traditionen. Av en slump går gränsen mellan reformerta och katolska ungefär enligt de gamla linjerna för Europas delning i Norr och Syd

Korsformad fibula. Var de kristna?

Min vän Kjell är intresserad av frågan och det ledde till att jag började söka efter former och dekorationer som är kristna eller har varit kristna. Vi får komma ihåg att den kristendom vi känner är påfört ovanifrån som statsreligion. Vid 1000-talets början var det strid mellan danska kungarna och Hamburgstiftet och de första förkunnarna och munkarna i bygderna var sannolikt engelska. En Osmund i Östsverige passade inte sällskapet och Hamburg-Bremenstiftet.

Kjell kallar dem "kättarkristna" och det är då en bedömning den tillåtna kyrkan måste ha satt på folk eller präster som tillhörde en annan syn på kyrkan. Religiösa kan vara rätt så oförsonliga mot varandra och vist hade kyrkan på 300-talet sina fraktioner och inre strider. Kyrkofadern Origenes d. 254 AD hade altare för Solen, Orpheus och Kristus och var helgarderad. Han trodde också på själavandringen och på hans tid fick man ha olika åsikter och debattera dem.

Det behöver ju inte skilja mer än att katolska hade sina helgedomar i kyrkan medan de andra ville på urgammalt europeiskt vis ha helgedomen i det fria. Dock finns undantag och man kan aldrig vara kategorisk i en mångfald. Det är knappast tänkbart att nordborna kunne vara okunniga om kristendomen sen den blev statsreligion i Rom ca 300 AD.

Det är också tänkbart att man kunnat bilda kristna enklaver i dåtidens glest bebyggda Norden och utan statsbildningar och kungar vi känner till. Om man hade någon idé om styresskikt var det nog konfederationen och där varje medlem/medlemsfolk var sina egna herrar.

Den romersk katolska kyrkan blev "fundamentalistisk" i norra Europa så sent som med de tyska kejsarna på 900-talet som kunne kommendera danska kungen att döpa sig och bli markgreve under Heliga Romerska Riket. Detta måste ha inverkat ut i alla leder även inom kyrkan så att man ansåg sig ha makt och myndighet.

Adam av Bremen skriver 100 år senare och det är nog "uppifrån" han ser ner på de barbariska nordborna. Inte så konstigt att danska kungar och västgötar hellre lierade sig med Canterbury och importerade benediktinare därifrån att lära nordbor vad statskyrka är. Om Olaf den Heliges metoder ska vi väl kanske inte tala eftersom det var "tro eller dö!"

Med detta sagt att det kan ha funnit hur många som helst kätterkristna församlingar och riktningar innan svärdet användes för att slå in rätta tron i nordborna. Det är bara det att kyrkan och staten skriver fortfarande historien och dessa sanning är relativ … dvs. relaterad till den godkända kristendomen.

Om vi försöker föreställa oss hur kyrkan såg ut i våra förfäders ögon blir det nog så att de hade svårt att se nån stor skillnad i många avseenden. Tideräkningen var en viktig del av religionen och ritualets uppgift och metoderna var likadana. Himlavalvet och dess stjärnbilder är lika för alla.

Även ritual och symbolhandlingar har säkerligen haft mycket gemensamt. Det nya katolska kyrkan förde med sig var kanske den gregorianska sången. Den ortodoxa kyrkan har fortfarande en liturgi som få förstår, men många finner mening i att bara samlas och låta den egna anden förenas med ritualet.

Vi människor är oss själva närmast och lägger vår egen mening i handlingarna. Människofientligt blir det först när man försöker påtvinga människan något som strider mot den enskildas vardag och uppfattning av gemenskapen.

Den korsformade förekommer i många olika varianter. I regel finns en i varje grav även om det finns en praktfibula i silver eller guld. Kanske den korsformade var för vardagsbruk, samtidigt som den genom formen visade tillhörighet till kulturkretsen av angloskandinaver. Gemensamt är korsformen och de flesta har knoppliknande avslut i de tre vingarna. Många av dem är slitna så man vet inte hur de sett ut i original. Dock är det mest sannolikt att de tre knopparna ska avbilda huvuden.

Det intressanta är att den korsformade fibulan tycks ha varit en särskiljande kulturell symbol. Det syns bäst i England där invandrade saxare använde en skålformad brosch för att hålla dräkten samman. I andra delar av Tyskland var den bygelformade fibulan vanlig medan langobarder hade en med 5 - 7 knoppar och burgunderna en med ett "ansikte".

Men kartan skapar ett mysterium genom att man inte har fynd från östra Sverige att tala om. Var det en annan kultur? Likaså finns få fynd av guldbrakteater och andra kulturella artefakter som hör till erilerna.

Tretalssymbolik

De tre huvuden hänger samman med den gamla keltiska symboliken som började senast i järnålderns början tusen år tidigare. Ensamstående är huvudet vi kan kalla Ansur en symbol för ledaren eller bosättningens idol vi ser i tidiga ortnamn. Vi använder fortfarande samma metod. Vi kan förstås ej veta om man följde en ledstjärna hela året eller hade tre olika såsom vi kan förstås av exempelvis Eddans triader. Den som gjorde smyckena sökte följa symmetrins regler att göra åtminstone motstående figurer likadana.

I symboliken fram till vikingatiden ser vi ibland två ormliknande varelser. På Sigurdsristningen har de olika huvuden. Man kan tolka det som det organiska livets två olika krafter. Det behövs nedbrytande krafter, medan andra helt enkelt utnyttja ett livsrum i strid med vårt och vår positiva orm.

Kristendomen missförstod eller ville göra sig annorlunda och fördömde ormen och i själva verket fruktbarhetens liknelse. Sådant kan hända bara i ett samhälle som antingen urbaniserats till den grad att man mist kontakten med naturens verklighet … eller ett prästerskap som lever skild från verkligheten kan skapa den sorts dogmer. Våra förfäder var verklighetsnära och kände nog naturens kretslopp.

Arianerna hade en organisk triad vi kan kalla keltisk triad, medan det katolska gjorde en för folk obegriplig konstellation Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Kejsar Thedosius menade att religionens symboler behöver inte vara logiska utan bör vara mystiska. Den ojämna striden mellan kejsarens och arianerna inom romarriket hade sin rot i olika uppfattningar om treenigheten. Översteprästen kejsaren vann förstås inom sitt imperium

Kompositionen med de två djuren som slicker huvudet förekommer också på många ställen. Själva formen levde vidare så att man ser den exempelvis på utsmyckningarna av Härja kyrka i Västergötland. Även "huvudet" är förstås en detalj vi ser i såväl norska stavkyrkor som andra nordiska kyrkor.

De norska kyrkorna är kända för att fortsätta djurornament och annat som började utvecklas av erilerna. I den nordiska stilen finns såväl keltiska som skytiska eller Svartahavselement. Olbia och Svartahavsområdet var en urgammal smältdegel där kulturerna möttes.

Dock må anmärkas att huvudena är inte alla människolika utan en del ser ut som masker. Att bära mask innebär alltid att man försätter sig till en annan värld. Om det rör sig om gudar eller mytiska begrepp vist de förstås inte hur de såg ut. Samma gäller förstås när man ska avbilda Fadern, Sonen och Heliga Anden, vilka arianerna såg som skilda personer.

Labarum

Kristna forskare vill gärna se standaren med CHI RO = PX som en ren kristen symbol enligt vanligt önsketänkande. Senare mer objektiv analys ser mer nyanserat på företeelsen som förstås var utsatt för förändringar i tiden såsom allt annat.

Här får vi kanske ta några ord till om Konstantin I och hans kloka strategi som innefattar fyndet av en hjälm. År 1997 fann man i södra Holland en officershjälm man tror är från hans tid. På framkanten av tuppkammen finns emblemet ChiRo, dvs. PX. Emblemet var gjort av en mycket ljusstark blandning av silverklorid och silveramalgamate (silver-kvicksilver). Tuppkammen var kläd med guldkläde fäst med silver stift. Även hjälmen torde ha varit glänsande, men inga spår finns kvar. Ej heller fanns skärmen som finns på Konstantins hjälm

I solljus måste hjälmen ha varit som en fyrbåge när solens strålar träffade den. För Konstantin och de flesta i hans tid var solen den högste och han försökte förena olika trosriktningar och bl.a. kristendomen som var på frammarsch. Han var fortfarande enligt många generationers tradition ställföreträdare för Deus Sol Invictus = Den oförstörbara Solen.

Inte bara hans romerska armé utan även de flesta av hans inhyrda trupper höll sig till Mithraismen alltså idolen som dödar tjuren. Symbolen X stod för solens och P kunne ses som Mithras svärd av soldaterna. På skölden hade man visserligen PX men i skärningen av de överlappande bokstäverna finns solen. Soldaterna kunne kanske inte läsa men symbolik förstod de. De kristna uppfattade P som symbol för Kristus. Det var viktigare att hålla sig väl med armén än med de kristna, men på detta sätt blev alla parter nöjda.

De militära behöver inbilla sig att "leda FI" är något annat än en människa man kan se i ögonen. Nordborna omvandlade Tjuren till urgamla Fenrisulven, som egentligen var en gammal symbol för skördetiden. Men nu fick den därtill budskapet att man egentligen såg romerska Lupus som fiende. Man ska inte stirra sig blind på solen och i Norden använde man svastikan som påminnelse att det egentligen var Tiden som var högsta domaren. Vi vet inget om deras rituella handlingar.

Det råder ingen tvivel om att de nordiska guldsmederna tog efter romerska element och rent av kopierade helt och hållet. Men en kopiering innebär även att man tar del av bildens budskap. I synnerhet i romarriket var medaljen ett propagandaredskap. Framsidan var Solkejsaren medan baksidan användes till det aktuella budskapet eller för att karakterisera kejsaren.

Jag har nästan enbart använt guldmynten i analysen eftersom de är minst slitna, men man bör komma ihåg att det fanns mängder av mynt i silver, koppar, brons, järn som hade en högst varierande utsmyckning. Antagligen valde man budskapet efter folket som handskades med småmynt. Handelssilvret använde förmodligen till smycken och fynden är relativt få med tanke på den långa tiden och den omfattande handeln som syns i södra Skandinaviens fynd av romerska prylar.

På denna medalj försöker konstnären få med Solörnen i kompositionen på ett sätt jag inte hittat annat än i en liknande. örnen var en urgammal symbol som bärare av solen. I Egypten symboliseras den bara med en vinge. Hettiterna hade den ovanför huvudet på kungen som var ritualledare. I romersk symbolik kan den förekomma ensam eller sitter vid foten av den nakna Jupiter.

Kanske ett sådant mynt från Constans tid 337 - 350 har varit modellen för ovanstående sida av medaljongens frånsida. Naturligtvis har dåtiden diskuterat motivet. Medaljongen är till dels sliten vilket förstås utsäger att den varit omtyckt.

Observera att texterna är inte begripliga för vanligt folk … men få kunne väl läsa heller. Budskapet är förstås "Kristendomen har segrat" och där vi också kan notera vingarna som visar en av dessa tidiga änglar dvs. romerska segergudinnan framställs alltid som vingad.

Naturligtvis har erilerna och nordborna känt till kristendomen och säkerligen har en och annan praktiserat också. En av kyrkofäderna hade själva altare för Solguden, Orpheus och Kristus … så man kan väl säga att han var helgarderad. Det var en tid utan standardiserade böcker och utan allt för många kyrkor. Det var en brytning mellan åsikter och tolkningar. Överhuvudtaget var förstås kristendomen en process över en lång tid. Först sen när det blev statsreligion och staten började bygga tempel blev det en angelägenhet för folket.

Kejsare och kungar fick ofta lyssna på folket och höra vad som var inne. Överklassen och militären var ofta en motpart och då kunne den högsta bara förlita sig på folkets stöd. Så det var kanske inte så märkligt att kejsarna förespråkade en slavreligion.

Olaf den Heliga gjorde processen kort med de som inte ville tro … vilket påminner om min karelska mormor som gav färdkost när jag skickades utrikes. "Kom ihåg att be din aftonbön. Annars kommer Gud och slår ihjäl dig med en stor sten" Jag såg den där förbannade stenen över mitt huvud innan jag somnade i många år. I längden gjorde det förstås att jag tvivlade på allt detta.

Nåja, slutsatsen blir förstås att jag är övertygad om att kristendomen kom till Norden ungefär samtidigt som den utvecklades i romerska riket. Det var bara det att på den tiden rådde full religionsfrihet, vilket gjorde att den inte särskiljde sig från andra kulturer som antagligen varierade lite från folkland till folkland.

Påve Gregorius I född ca 540 blev förtjust i engelsmän med änglahår på marknaden och tänkte han skulle bli missionär i England. Han hann aldrig själv till England eftersom påven ville ha en så skicklig administratör nära sig. Men Gregory skickade iväg 40 benediktinare tillsammans med Augustinus som tog säte i Canterbury i början av 600-talet. Till instruktionen hörde att fara varligt fram och inlämna de hedna ritualen och institutionerna i kyrkans arasenal.

Han var ju inte den första organiserade kristna på brittiska öarna eftersom iriska kelterna hade ordnat sin egen kyrka dessförinnan. Palladius sändes år 431 AD av påve Celestine till de irländare som trodde på Kristus … hur länge det pågått vet vi ej, men de har kanske följt med kristendomen långt dessförinnan. Men de får väl räknas som "kätterkristna" tills Palladius kom och lärde dem rätta läran … om det nu gick? Men det är normalt att det finns också kyrklig imperialism som trycker ner andra uppfattningar.

Vadan detta intresse för engelsmän? Jo, Kent var det landskap där annalerna förtäljer oss att nordbor bosatte sig först i mitten av 400-talet. Vist har det funnits nordiskt påbrå där och kanske Gregorius tänkt på Kent därför att han mött folk därifrån i Rom. Augustinus kom till en plats med halvnordisk kultur och "danelag". Det är nog ingen tillfällighet att vi känner igen vårt lagtänkande i Kents lagar som förmodligen skrevs ned av Augustinus och hans benediktinare.

Sen är det kanske ej heller tillfällighet att danska kungahuset och senare västgötarna sökte munkar från Canterbury och annars påverkades mycket av stilen därifrån.

Om folket i Kent tog sig en tur till Rom besökte kanske en och annan släkten i Norden också. Vi ser i våra dagar banden till Amerika och släkttänkande var säkerligen minst lika starkt då som nu. Stormännen återhämtade sig under 600-talet och då hade man samma leverantör av vapen och annat, nämligen frankerna såsom vi ser i gravarna ifrån Vendeltid och i Sutton Hoo. Med detta vill sägas att åtminstone inom överklassen fanns kontinuerliga band åt alla håll där man kunne tjäna en hacka.

Vi ser att inte alla romare föraktade kelter och vi kan ana att inte alla kelter var "skitna barbarer". Eftersom vanligt folk inte lämnat mycket i gravgåvor må vi nöja oss med att titta på de rikas gravar. Och faktiskt är det ingen större skillnad på erilgravar i England, Tyskland eller Norge.

Texten och motivet är kristet. Franks ' skrin från Northumberland norra England är visserligen från 600-talet efter att St Augustinus hade missionerat i England. Långt dessförinnan hade Irlands kelter åtminstone valt kristendomen. Om vi granskar de tidiga klostrens bilder, symboler och skrifter finner vi åtskilliga gemensamma element med vår nordiska formvärld under 600 - 700-tal innan den officiella vikingatiden.

Vikingatidens kan man kalla en "andra invandrarvåg" till brittiska öarna. Den riktade sig främst till norra England och Irland. Exempelvis -bynamnen i England finns företrädesvis nord om Öst-Anglia och Mercia.

Man glömmer lätt att den första vågen av inflyttade nordbor från Norden och Angeln skapade band över Nordsjön. När vikingarna sen hemsökte England mot slutet av 700-talet var det i vissa delar egentligen att anfalla nordiska släktingar. Men folkminnet är kort ibland.

En annan sak är att man påträffar runtexter i England. Jag tycker nog att de tidiga före 550 måste räknas till samma familj och de är så få att man kan nog inte med säkerhet säga att de hade ett eget engelsk system naturligtvis fick man anpassa runorna efter språket. Men om vi ser på de runrader dvs. Futharkar man hittat skiljer de sig alla så man kan inte tala om något standardiserat skriftspråk vid i tiden före Vendeltiden.

Isis

Floran av sekter och religioner var stor under de första århundradena av romarriket. Handel och folkförflyttningar förde med sig ny kultur där ju kristendomen invandrade till Rom och Bysans från Palestina och faktiskt också från Egypten. Vi kan inte komma ifrån att kristendomen har lånat drag av Isis. Främst då "Modern och Barnet" vars namn är Tiden men också Skörden. Egypten var säte för arianer ett tag. Norden kom med på ett hörn främst genom kontakterna med Rhenlandet. Under senare år har man grävt ut ett Tempel för Isis och Magna Mater i Mainz och gjort det till en turistattraktion.

Denna brakteat är från Skåne. Andra möjliga indikationer är några ortnamn i Jylland på temat "Den sökande Isis" och i Voluspa finns en dunkel antydning om den sejdande vandrerskan. Isis har säkerligen kommit flera gånger i olika varianter sen stenåldern.

I Mainz fanns också Mithrastempel och nordborna har förmodligen fått sin första kontakt där. I brakteaternas symbolik är det möjligen "masken" som är indikation på denna sekteristiska "solreligion" även i Norden som odlades inom legionerna. I övrigt är ju "Solryttaren" som motiv störst och vi vet inte säkert namnet även om Tyr var indirekt förbunden till solåret. En del av brakteaterna har en eller flera masker. Masken skiljer världarna och gör bäraren anonym.

Manlig fåfänga

Endast genom fyndomständigheter kan vi veta om de stora praktsmyckena har tillhört man eller kvinna. Inte ens när det gäller beslag till svärdskidor kan vi vara helt säkra eftersom det förekom att enstaka kvinnor bar svärd som statussymbol. Vanligast var dock dolken eller dolken för kvinnan långt fram t.o.m. i folkdräkterna

Vist får man uppfattningen att männen "jagade pärlan" eller kämpade med odjuret för att sen bringa pärlan hem till husfrun eller till nån tös som kanske väntade. Kanske de tecknade kontrakt för flera år och en och annan kom aldrig hem utan hamnade i nån annans famn.

Den romerska militärinstruktionen av Vegetius varnar för "legionärssjukan" dvs. oftast dog fler i borgläger än i strid i forntidens bristfälliga förläggningar. Detta drabbade förstås främst fotfolket.

Rytteriet var de förmögna som la ned pengar på extra detaljer i sin utrustningar. Därför möter vi silverinläggningar även på deras vapen. Med stigande inkomst steg också behovet att visa sin status och i viss mån var det förstås en del av avskräckningen.

Kanske i brist på andra idéer blev det då de gamla vanliga motiven som täckte de smyckade ytorna. Det var ledarskapet mask och paret var ofta symbol för broderskapet. Vidare börjar vi se "ormgropen" som en symbol för såväl det besvärliga livet som livet efter döden.

Hur man upplever sin situation är något högst personligt. Vissa tar det mesta med en klackspark. Andra ser det som en kamp som måste vinnas … medan Ingemar Bergman ser eländes elände och överdramatiserar … jag brukar säga om 100 år är även detta glömt.

Den verklighetsnära bonden vet vad livet handlar om och häll säkerligen fast vid att använda fruktbarhetsmyterna med allt vad där tillhör. Det är naturligt om världsuppfattningen och naturuppfattningen ändras med urbaniseringen. För bönder var säkerligen den intellektualiserade religionen något helt obegripligt … det latinska mässandet lät som vissa schamanistiska personers ramsor. Hjälpte det så hjälpte annars gjorde man som man alltid hade gjort.

På brakteaterna finns knappast några spår av det man kan kalla EDDAgudar dvs. Tor och Odin. Möjligen finns ett par texter och nån enstaka bild, vilket ska ställas i relation till totala mängden 1000 stycken. Exempelvis Tyrbrakteater finns i några likadana exemplar från Hamburgtrakten och ett helt olika exemplar från Trollhättan. Svårt att dra slutsatser från så litet.

Varje macho man vill vara ledare och det kan vara nog så svårt att leda sig själv. Att vara ryttare var förstås självständigt i motsats till kadaverdisciplinen hos fotfolket. Det går helt enkelt inte att i strid få ett ekipage av häst och ryttare att agera exakt på order även om det finns en gemensam plan.