Solhästen

Solhästen, Pegasus, Åsum, Probus, ryttarbrakteat, Solörn, svebisk knut, personifiering, kavalleri, erilförbund, herul, legion, Jordanes, Cassiodorus, Procopius, Odins häst, örnhjälm, romersk falang, sköldpadda, svinfylking, parthisk bågskytt, Attila

Låt oss först titta på en del av Åsum-medaljongen och vi börjar med hästen

Vi vill förstås gärna se det som en ryttare och man brukar kalla den typ för C-brakteater eller ryttarbrakteater. Men ser vi närmare på det är det en häst med horn och skägg och ovanpå finns ett huvud i en balanserad komposition. Dessutom finns ett hakkors som symbol för solåret. Men låt oss se lite på Solhästen.

Det finns skäl att anta att "nordiska lätta kavalleriet" bildades vid tiden för Probus. Att medaljbilderna är av idoler eller en häst på himlavalvet låg i Tiden. Men säkerligen var de lika förtjusta över att sitta på hästryggen som när jag som barn hade tillfällen att riktig rida. Med samma förtjusning såg jag på när de stora pojkarna red "ringridning" och kastade "spjut" genom en upphängt ring.. Nästan fram till 1900-talet var hästen storbönders leksak och vän och kavalleriet var fram till andra världskriget en sak för storbönder och adel.

Solkungen har sköld på axeln och ett enkelt diademband. Diademet kom på modet i slutet av 200-talet och syns oftast som ett dubbelt band och ibland med diadem i pannan.

Hästen på den s.k. ryttarbrakteaten är mer en fantasikonstruktion/eller avbildning av idén om Solhästen och icke en riktig häst. Dels har den ofta tjurhorn, vilket är symbol för solen, dels finns ofta Solörnen med. Vidare är kompositionen och det estetiska oftast viktigare än naturalistisk avbildning. Där får man kanske också beakta att medaljongerna var avsedda ofta för flickor. Men guldsmederna var män och de bestämde förstås ofta motivet.

Solhästen kompletteras med huvudet Ansur med keltiskt flygande hår och ibland svebisk knut. Kanske ett tecken på att man hörde till "svebiska förbundet" som omfattade över 54 stammar i Germanien och då inklusive södra Skandinavien. Kompositionen fylldes upp med "ormen eller djuret" vilka var fruktbarhetens symboler. Antingen som jordens livmoder eller en mer abstrakt "fiende" man skulle bekämpa. Hjältarna jagade efter "pärlan" åt sin älskade … likt "havsörnen som griper sitt byte".

Attribut såsom fågel, korp, örn, bock, ulven, galten, djuret, spjut, hjälm, saxe (två dolksmannen), svärdet osv. var alla antydningar där vi behöver förstå och veta vilka sinnebilder man använde. Därtill finner vi mer än 60 olika små symboler varav en stor del är tidens symbolik där fyrdelning är solåret och tredelning är månåret och därtill en del tal / antalserier som hör till året.

I romarriket hade man ett otal personifieringar Victoria, Concordia, Annona, Abundantia, Aeqvitas, Clementia, Fides, Felicitas och många fler med var sina attribut. I Norden använde man bara attributen som symboler. De var på samma sätt ikoner dvs. stod för viktiga begrepp i samhället där tidsordningen var den viktigaste. (Många av dessa abstrakta värderingar blev ändelsen -HET/ -HED i skandinaviska språk och Agricola fick införa ändelsen -suus, -syys till finskan som latinisering.)

Ofta är de dekorativt utförda och en del går tusentals år tillbaka antingen som ren logik eller som symboler förfäderna vald av nån anledning. Det finns ett mindre antal klart romerska symboler och sen förstås de romerska bokstäverna som efterbildningar.

De flesta tvåsidiga medaljongerna är mycket slitna och det finns skäl att anta att de gjorts i 300-talets början. Dels infördes rytteriet och dels började man prägla solidus i guld och det nordiska kavalleriet tog säkerligen gärna sin sold i guld. Det var lätt att transportera till Norden. De egentliga guldbrakteaterna tid tycks vara under 400-talet

Kavalleriet

De fynd vi ska dra slutsatser ifrån är tyvärr nästan alla gjorda under 1800-talet utan ordentliga undersökningar och tidsbestämningar. Å andra sidan är guldåldern en rätt kort period vi kan sätta från 270 till 570 för att få i runda tal 300 år men ändock 10 generationer och svår att generalisera. Myntfyndet från Brangstrup, Fyn omfattar de första hundra åren och visar 3 - 4 generationer från en släkt kan ha tjänstgjort nånstans i romarriket.

Totalt har vi kanske 50000 gram guld som kan ha varit solidus dvs. ca 11000 stycken. Fynfyndet visar att man fått över en halv solidus om året av solden på 8 - 9 solidus. Resten har gått åt eller omvandlats till andra föremål. Detta innebär 22000 tjänsteår kanske på en effektiv tid av 100 - 200 år. Detta ska ställa i proportion till dåvarande befolkning uppskattad till runt en 100000 normalbosättningar i Norden varav hälften i Danmark - Skåne. För att vi ska förstå det ska det jämföras med hur stor överklass det finns i ett bondelandskap med denna befolkning.

Det ger att styrkan som lämnat bidrag till erilförbundet bara varit några hundra man. Jämför även med fynden av drygt 20 rituella halsringar. Detta ifall guldet samlats till en gemensam pott. Vi kan inte omedelbart pådyvla dem röveri när vi vet att de faktiskt varit i sold och fått betalt i guld. I detta fall då det rika kavalleriet som utgjorde eliten i herulernas legion och kavalleri. Fyndplatser är ca 400 och vi får lite begrepp om storleken.

Kanske det är rimligt att anta att överklassen av ryttare står bakom för fynden av de flesta lyxprylarna. I vanlig ordning får vi inte veta nånting om vanligt folk. Det kan ju också vara så att man delat ut de tunna och små guldbrakteaterna till legionärer dvs. fotfolk. Det kan också ha varit en fästmögåva. En del kan ha tjänstgjort i legionerna och från senare tid vet vi att det var nog inte många som kom hem jämfört exempelvis med 30-åriga krigets hjältar. Största manfallet orsakades av epidemier (influensa) i de bristfälliga förläggningarna 

Brakteaterna visar oss att erilerna snabbt såg till att träna sitt folk till häst. Romarna hade använt ryttare tidigare men runt 300 AD blev det en organiserad enhet i varje legion. Hästen är naturlig på få medaljonger men även om hästen är virtuell på brakteaten måste den ses som förebild för överklassens vardag. Erilerna var oftast i motsats till andra kavallerister lätt beväpnade och satsade mer på avskräckning och rörlighet. Ryttare har i alla tider varit bäst betalda inom krigsmakten. Vid denna tid fick de förmodligen 8 - 9 guldpengar dvs. solidus a 4,5 gr som sold för ett år. Kanske förtjänstfulla därtill kunne få nån speciell guldmedalj av befälhavaren.

Innan vi går vidare några ord om våra källor som oftast kommer efter händelserna. Romerna var minst lika främlingsfientliga som många är i våra dagar. Riket överflyglades snart nog av utlänningar och Senaten dominerades av medlemmar från kolonierna. Visserligen var dessa kanske ofta mer romare än romarna, men de romerska skribenterna försöker i regel övertrumfa varandra i att beskriva deras "bröder" som hemska och vilda på alla sätt.

Undantag finn såsom exempelvis Tacitus som skriver välmenande om germanerna. Men det var nog nöd och tvång efter vad som hände i Teutoburgerskogen. Man började fjäska för germanerna och tog dem med i gänget på ett utstuderat sätt. Det är den gamla principen "Kan du inte besegra Dem, liera dig med Dem". Under denna långa tid rådde förstås olika "konjunkturer" i romarnas förhållande till kolonierna som utgjorde den största delen av rikets befolkning.

Mycket av nordisk forskning har siktat sig in på Jordanes böcker om goterna. Han ska ha haft som källa en bok han lånade över en natt av Cassiodorus som var goterkejsar Theoderiks sekreterare. Cassiodorus verk är tyvärr försvunna så vi får lita på Jordanes' fotografiska minne.

Granskar vi närmare Cassiodorus verk tycks det ha varit en pamflett till Senaten för att göra goterna smakfullare för romarna. Den blev färdig något år före Theoderiks död. Därför utmålades goternas förfäder med bjärta färger. Granskar vi fakta är det stört omöjligt att Skandinaver befolkat världen.

Våra fornlämningar lämnar inte utrymme för detta. Gotland har väl ungefär 1600 husgrunder från de första århundradena i vår tideräkning. Det kan knappast vara en folkfabrik som levererat de mängder romarna anger som goter. Däremot ligger det ju en dold beundran av nordborna i detta skrivande. De nordbor man kände var nog erilerna.

Samtida med Jordanes har vi Procopius som också varit i kontakt med eriler. Det märkliga med honom är att han i början utmålar kejsar Justinian som guds furste på jorden, men sen plötsligt svänger han och börja nidskriva kejsaren och kejsarinna Theodora ... Det tycks ju också reta en del män om nån kvinna är duktig och manhaftig.

Förklaringen kan vara att han kom i tjänst hos general Belisarius som skulle återvinna Västrom åt kejsaren. Justinian var misstänksam mot Belisarius och kallade denne tillbaka till Konstantinopel och kanske han haft fog för sina misstanker, vilket nidskrivandet kan tyda på att man ville bredda vägen för generalen.

Min skepsis föds av att de sydliga historikerna sen tidiga grekers dagar utmålar nordbor som vildar och ger namnet barbarer. Det är knappast saklig historieskrivning och mer likt politiska pamfletter. En annan sak är omständigheterna jag här nämner som drar ned trovärdigheten. Därför nöjer jag mig med att kommentera de fynd vi har och tar med bara de skriftliga bevis som kan bedömas vara sakliga.

Nog är vi skyldiga våra nära förfäder att försvara dem mot orättmätiga påhopp från de sydländska barbarerna. Förövrigt är det i linje med den stil en del klassiska historiker försökte tillämpa trots att de ej hade samma möjligheter som vi har i dag. En källkritisk empirism är inte något nytt för vår tid. Mitt intresse gäller inte de krigiska händelserna och den löpande historien som vi ändå inte kan få ihop ordentligt. Däremot kan vi förklara lite av bakgrunden till vad vi ser i lämningar, brakteater och annat.

Tillbaka till "lätta kavalleriet". Militärerna var precis som i våra dagar och på alla håll följde man noga utvecklingen och tog efter varandras metoder och vapen. Exempelvis den romerska hjälmen för fotfolket och som även är modell för Vendel och Sutton Hoos hjälmar kallas "den galliska" man tog efter från de galliska kelterna i tideräkningens början. Den består av pottan som är förstärkt över hjässan. Fotfolket hade ett metallband runt hjässan, medan våra nordiska har ett band över hjässan. Till den hörde sen också kindskydd, nackskydd och nässkydd. Vissa fynd har också drag av östliga hjälmar, så antagligen tog de nordiska vapensmederna efter från olika håll.

En trött Sleipner lunkar hem och likormen väntar förgäves. Örnen och Korpen håller jämna steg. Det finns liknande fåglar på guldbrakteaterna och vi ser att åtminstone på vissa håll var örnen = hågen och korpen = minnet. Måhända detta retar vänner av Edda-fundamentalism "liksom" att Odins häst inte har åtta ben. De åtta benen syns bara på några bildstenar på Gotland och tycks ha fastnat i litteraturen och lever vidare.

Dessutom har Odin örnhjälm och kanske vi borde kalla den en parthisk hjälm som är mer än hundra år yngre än erilernas guldålder. Vi har ett dussintal klara örnhjälmar på guldbrakteater spridda över erilernas område av dessa ett fynd från Dal.

Det parthiska kavalleriet var modellen med de tungt beväpnade ryttarna. De var även först med att skydda hästen med egen rustning. Man kan säga att de uppfann den första tanks på fyra ben.

Deras specialitet var den dubbelbågade bågen som de hanterade med stor skicklighet. De kunne vända sig i sadeln och skjuta bakåt. Taktiken var att svärma som bin runt fotfolket och skapa förvirring. Strategin var också att förvirra genom att låtsas ge upp och fly och sen plötsligt komma igen.

Den parthiska hjälmen pekade framåt likt den frygiska mössa. På en drachm under parthiska regenten Varahan II 279 - 293 AD ser vi liknande huvudbonader Samma motiv finns i botten på ett fat där han håller en ring i handen på samma vis som nordbor och romerska kejsare.

Detta gör förstås att vi måste fråga oss om vi ska datera första guldbrakteaten till omkring denna tid även om den sen levde vidare till Vendeltiden.

Vidare får man kanske nämna långsvärdet och ringbrynjan i Vimosefyndet. Båda tycks vara av parthisk typ. Bågar har man än så länge inte funnit? Men på Gotland har man ett depåfynd av spjutspetsar av en typ österifrån. Var det nån som tog in ett parti på spekulation och inte fick såld dem? Eller var det varulager? Tyvärr finns det ofta flera möjliga svar på våra frågor. Om man skulle hitta gravar med bågar och spjutspetsar skulle det göra det lättare.

De keltiska ryttarna byggde från början på avskräckning och förmodligen har de nordiska från början varit nakna och tatuerade, med det vitkalkade långa håret flygande medan de tjöt avgrundsvrål och gjorde skenattacker mot falangen av fotfolk. Det är den demoniska bilden såväl romare som eftervärld vill ge. Men om det är sanningen är en annan femma.

Den romerska falangens styrka från början var att romarna var fruktade i närstrid man mot man, men när de anfölls från häst var sköldborgen sårbar. Romerska armén kom att bli en salig blandning av utrustning och vapen, när man lät legionärerna från alla håll av Europa och mellanöstern behålla sin särart.

Fotfolket hade förstås sin noga utprovade rustning. De har i alla tider varit "kanonmat" och deras styrka ligger i avskräckningen och rustningen ger samtidigt inre disciplin. Den totala disciplinen som en massverkan utåt var nog att skrämma lättskrämda. När man mötte en grupp på marsch var det inte säg 7 män, utan en sköldpadda med 14 ben och 7 vapen.

Vi har inte många lämningar av hela utstyr från denna tid, men brandgraven från Grebo kyrka Östergötland är från ca 300 AD och kan ge en liten fingervisning. Ett svärd 78,5 cm långt, stort spjut 43 cm långt blad med silvertaucherade punktkretsar vid bladansatsen, liten spjutspets? med hullingar, sköldbuckla och handtag kvar, kniv, sporrar och därtill beslag till svärdsskida i brons, guldfingerring, kam. Här berättar ju sporrarna om att det var en ryttare och kammen berättar om stoltheten det lång vilda håret.

Från känt tid vet vi att rytteriet "rustade själv" dvs. var och en fick lägga ned hur mycket han ville på sin utrustning. Senare under guldåldern och framåt vikingatiden ser vi de påkostade utrustningarna.

Vi måste anta att legionärerna tjänstgjorde där solidus har blivit myntade. Det var den lokala befälhavarna som slog mynt och betalde solden. Från en liten period från 537 AD och framåt har vi flera uppgifter om hur herulernas kavalleri skickades runt. Den nämns platser som Caesena, Italien, Venetien, Armenien och till Tarvisos med ett stort manfall av heruler. År 537 var det första perserkriget och 542 - 543 AD var det åter perserkrig. Efter det börjar krigen mot östgoterna och vid denna tid träder Narses in på scenen och nämns 2000 heruler enrollerade. Den sista uppgiften om denna styrka är att sydherulerna år 552 AD bistod med 3000 man veteraner under Narses mot Totila.

( Det skulle vara intressant att göra en undersökning där man katalogiserar all uppgifter på nordisk solidus och jämför dem med myntningar och romersk historia. Men det är ett allt för stort och kostsamt jobb för mig att ge mig in på. Kanske i framtiden något team av studenter kan snoka reda på alla uppgifter på ett vetenskapligt sätt. Likaså är en jämförelse av symboliken på romerska mynt med symboler vi ser på brakteater en möjlig uppgift om än svår och mer grundforskning kan vara en hjälp att på djupet förstå dåtida samhället. Mitt arbete är bara en förstudie)

En full legion bestod på papperet av 5 - 6000 man plus ett ryttarkompani på 120 - 150 ryttare, vilka förmodligen kunne ha tjänare. Senare uppgift är att en hjälplegion fick vara en femtedel dvs. 1000 man plus kavalleri. Dessutom får vi veta att de illaluktande herulerna i sina pälsar skrämde slag på de fina romarinnorna. ... romerska skribenter älskade att skriva skit om sina "bröder" = germanerna. De bildade erilerna var delar av det germanska gardet åtminstone vid någon tid.

Vi får då en siffra på kanske upp mot 7000 man. Med en normal utskrivningsregel 1 : 10 av de övertaliga i befolkningen får vi att underlaget måste ha varit över 70000 innevånare. I glesbygdens Norden förstår vi att man måste ha organiserat det så att man tog folk över hela det område vi ser har lämnat såväl guldbrakteater som romerska prylar. Sen inser vi också att bakom måste ligga en bra organisation.

Det finns också Vendeltida bleck med en rad fotsoldater som har ett svin i hjälmen dvs. en "svinfylking". I Beowulf från 700-talet finns ochså det klara minnet av eriltiden eftersom bl.a. halsringar nämns. De var antagligen begravda redan då eposet skrevs medan armringar fortsätter in i Vikingatiden men då mest i silver. För övrigt är det i vanlig ordning hjältarna ur överklassen med hjälm, brynja, svärd och sköld som det hela handlar om, men spjutfolket finns där bakom. Man kan uppfatta mycket i Beowulf som gravplundring och kanske överklassen drömde tillbaka till guldåldern och t.o.m. letade efter det försvunna guldet.

Inom romerska armén fanns kultsällskap som under förkristen tid före 327 AD odlade Mithras-kulten. Efter detta datum skulle legionerna bära Kristi Banner = labarum, vilket förstås inte hindrade att legionerna hade de urgamla namnen och sederna kvar såsom Legion Ioviani. Vidare leder det förstås till att soldaterna antagligen åtminstone var arianer så länge det var tillåtet efter de uppgifter vi har.

Vidare får vi kanske nämna Equites sagittarii Parthi seniores. Detta var parthiska bågskyttar till häst vilka var tränade i att ridande kunna skjuta med båge åt alla håll. De hade en speciell taktik att låtsas fly och sen komma tillbaka och anfalla flankerna. Vi har ett depåfynd från Gotland av "parthiska pilspetsar" dvs. importerade från Persien eller däromkring. Åtminstone de rikare legionärerna och ryttarna var säkerligen lika mycket handelsmän och förvandlade kanske sin sold till varor innan de for hem.

Ett mellanspel här är "hjälpen till bröderna" i England och som sen blev en mindre folkvandring av angelsaxare till England. Anglerna var "i släkt" med det område där vi finner brakteater och även det korsarmade spännet. För mer om detta se under Guldhornen. Behöver det sägas att vi finner enstaka runfynd även i anglerna områden i England.

De romerska källorna är ofta förvirrande om herulerna/ erilerna, eftersom man dels nämner västliga och östliga heruler. Naturligtvis var dessa bara en liten grupp i det stora romarriket och de försvann ur historien. Dessutom vill man få det till att herulerna slöt sig till Attila. Det är snare så att det fanns västheruler och östheruler i förbund med gepiderna. De senare var kanske med Attila men i 454 var alla enade mot Attilas söner. Mot slutet kan man tala om sydheruler om de som bosatte sig i Illyrien /Jugoslavien.

Tiden från ca 378 AD till 451 AD när Attila trädde in på scenen och slog in en kil i Mellaneuropa är förstås förvirrad.. Det finns en notis från 409 AD att en mängd stammar hade drivits in i Gallien dvs. Frankrike. Det var Quadus, Vandalus, Sarmata, Halani, Gepider, Heruli, Saxones, Burgundiones, Aleman etc. Det är kanske från denna tiden vi finner några rumtexter?

Här är det inte avsikten att skriva militärhistoria och inte ens detaljerad historia om erilernas bravader: Jag använder ordet "eril" eftersom de själva använde det i Nordens texter. Men när jag citerar romerska källor blir det oftast "herul" vilket egentligen borde skrivas "erul" såsom i dokumenten. Men internationellt är herulerna kända. Här vill jag beskriva de bärande idéerna och den kulturella utvecklingen, därför förkortar jag en del av historien.

När väl Attila var borta expanderade frankerna kraftigt. De förintade thüringarna och jagade i det närmaste resten av saxarna till England. Eriler/ heruler splittrade sig på många håll till England och i söder och fick problem i sitt kärnområde. Sammantaget var detta ju en kraftig försvagning av erilernas ställning i Norden. Vi har endast ett omnämnde ur romersk källa att danerna fördrev erilerna dvs. överklassen. Om vi ska tro eller inte är en svår fråga … se nästa avsnitt