Feodaltiden gryr

Feodaltiden gryr

Folkvandringen och pest rörde runt i grytan. Efter romarrikets fall började nya maktcentra uppstå. Det feodala systemet romarna introducerat i Frankrike tog nordiska överklassen till sig. Man återhämtade sig under vad vi kallar Vendeltiden.

Ioniska arvet, handelsplats, hantverkare, feodalklass, hird, witan, bildplåt, keltiska kulturen, jämställdhet, mannaförbundet, svinfylking, Sleipner, gästning, Sutton Hoo, Merovingerörn, kapital

Om ortnamn | Sparlösasten Röksten | Herravälde | Sverige bildas | Vikingromantik | Vem vill ha kungar | Myntning | Privat ägande | pane/sitemap |uppdaterad Maj 2002

Ioniska arvet

Hettitisk "två mot en" i lustig dans. Karatepe, Syrien 700-tal f.Kr.

Den ioniska kulturens fäder var nästan lika avspända som minoerna och stilen är i det närmaste naiv. Motivet är kanske delvis valt för att få en balans i kompositionen på samma sätt som Lejonporten i Mykene eller många andra bilder av en huvudfigur omgiven av två bifigurer. Situationen ovan förutsätter att man är vän med björnarna på samma sätt som de som leker med tjuren på Kreta.

I övrigt ser vi tidigt i symboliken att idolen har ett par hjälpare såsom på krukmålningarna från fjärde årtusendet f.Kr. i Egypten. I Sumer åtföljdes den odlande mångudinnan av eunuckerna "bevattning och gödsling". I indoeuropeiskan kallades "vännerna" ASVINS och kan även symboliseras exempelvis av lotusstängler eller dragdjur.

Med ioniska arvet avses bl.a. denna typen av bilder vi har gemensamt med Anatolien för bortåt 4000 år sedan. Men även överklassen "mannaförbund" dvs. demokrati inom överklassen och där kungariket var en federation av jämbördiga stormän. Man valde en ledare inom sig.

Men som vi ser från Tysklands kejsartid att när väl en ledare etablerat sig ville han se till att sonen tog över. Principen användes bara när man stod utan manlig arvinge. Bondelagrummet hade sin tradition av valde "äldste som årman". I glesbygd var brottsligheten liten så lagläsare kunne man ta utifrån.

Samma motiv i komposition på svärdfäste från Sutton Ho, Östangeln, England. Guld och inlägg. Vist är hjälten vän med odjuren här.

Denna typ kamp kan vara "livskampen" som på runstenar och i annan symbolik symboliseras med omslingrade ormar. Observera att denna symbolik fanns även i Södern

Dessa essäer om feodaltiden ska ta vid efter runt år 600 när eriltiden och guldåldern slutar. Handeln på Norden slutade förstås inte för att romarriket bröt samman. Ej heller när erilerna officiellt försvann eller flyttade från sitt forna kärnområde på Själland, Fyn och Skåne till Östsverige förmodligen. Romaren Prokopius skriver att erilerna fördrevs från sin boplatser i början av 500-talet och bosatte sig utanför gauterna. Några år senare flyttade heruler hem från Böhmen till de utflyttade. Däremot har vi inga uppgifter från deras slut i Rom runt 568 AD.

Det mesta talar dock för att det bara var från de danska öarna och Skåne som en del fördrevs. Utgrävningen av Kalmargården, Tissö, Nordvästsjälland har fynd från 500-tal till 1000-tal och platsen är en stor hall för ett hövdingasäte. Vi får var öppna för att kanske bara en del av överklassen flyttade eller att man återhämtade sig snabbt.

Vi kan ju inte gå bara efter romerska rykten utan måste bekräfta det med relevanta fynd. Exempel är de stora guldfynden från Timboholm och Tureholm där det finns antydning om erilernas förbund. Vidare kan man kanske finna ortnamn som låter danska i Östsverige. Svealand är problematiskt eftersom det inte visar samma kulturella drag som kärnområdet under eriltiden. Fynden i Vendel kommer lite senare och kan lika gärna vara att andra - tredje generationen eriler/ heruler rustat på nytt och använt gamla och nya handelskontakter.

Det kan också var "goter" som återvänt från sina fränder i Söder. Man vill göra stora affär av att hjälmarna skulle vara romerska men de såg nog likadana ut i hela Europa vid den tiden. Det unika inom angelsaxiska området är de liknande dekorationerna på bildplåtarna. Eller har man anlitat samma "skräddare" kanske? Kanske framtida fynd kan hjälpa oss.

Svealand tycks ha varit tätt befolkat under romersk järnålder och därefter. Man kan fråga sig om dessa landskap plus Viken har varit inflyttarområden när folk flytt undan romarna i första steget och i andra att saxar, thüringar och andra flydde för franken. Kanske framtida analyser och fynd kan svara på sådana frågor.

Det blev ett intresse för Östersjöländerna att hålla öppet en handelsled från Bottenhavet och Ladoga till Hedeby eller Ejdern och vidare till Frisien och Dorestad som tog efter när romarna försvann vid Rhen. Ej att förglömma England där Sutton Hoo fynden talar sitt tydliga språk om kontakter med släktingarna i Anglia.

Det blev istället frankerna som exporterade lyxartiklar till Norden och inte bara till Danmark utan i synnerhet till Sydvästnorge, Viken, Gotland, Öland. Helgö och snart Björkö. I Danmark blev Dankirke en viktig handelsplats med hantverkare och senare tillkom Ribe av friisare förmodligen och senare Hedeby som var viktig för Östersjöländerna .

I början var det mycket glas men senare blev det mycket vapen när de specialiserade faktorierna kom igång. Från Sverige var varorna förmodligen skin och järn/ stål samt från baltiska sidan bärnsten som stapelvaror. Sen kan man undra när handeln med fisk tog fart. Förmodligen har den varit stor under romartiden. Men fynd från Lund av tidiga mynt tyder på att Falsterbo-fisket var tidigt en orsak till marknad när "strömmingen gick till".

På Öland är det blodigt allvar

Frankrike hade redan en feodalklass sen romartiden. Merovingerna från och med Klodvig samlade frankerriket till en enhet trots alla små furstendömen. Den stigande Merovingerörnen blev en symbol för frankerna och finns det är symboliskt att den även nådde Norden med handeln och finns på mynt så sent som i början av 1000-talet i Danmark

På 600-talet började feodalklassen etablera sig över hela Västeuropa symptomen är när små kungariken bildas och privatföretagarna inom kungamakt vill expandera. Med motstånd från bönderna inför man beskattning och kungarna kräver tull i handelsstäderna. Myntningen blir en inkomstkälla för kungen och ett sätt att påverka ekonomin så länge det fanns god tillförsel av silver.

Norden låg länge efter och det är i huvudsak handelslederna och gryende tätorter som håller sig med maktmedel. I landsorten styrde förmodligen lagmän och ritualledare. Om anglosaxiska England vet vi det med säkerhet att kungadömena började strida inbördes.

Ett tecken på att kungarna tyckte det var för trångt och att det fanns en stödjande klass av adel = storbönder som kallades hird i Norden och witan i England. Observera att detta knappast var utbredd som en nation utan att i vissa landskap fanns dessa tendenser. Danmark i sin litenhet ligger väl till för ett tidigt genomfört system. Se även Angelsaxiska samhället som förstås praktiserade mycket gammalnordiskt.

Vi kan säkerligen i hög grad tillämpa samhällsformen åtminstone på Danmark och Skåne eftersom juter och angler hade det med sig till England i slutet av 400-talet. Ett begrepp som "thegn" = gode, ritualledare finns i alla germaniska språk och bör ha en hög ålder.

Ormarna byts ut mot aristokratins folknöje hingsthetsning. Bildsten Gotland.

I Norden kan man bara ana det genom exempelvis praktgravarna i Vendel. Förmodligen var dessa storbönder och handelsmän som småskilda lagrum i bondehavet även om de säkerligen påverkade sin närmaste omgivning i hög grad. Kungariken i vår mening fanns nog inte.

En annan indikator är att nu börjar det uppträda en helt ny bildvärld. Dels de bildplåtar som finns på hjälmarna, dels bildplåtar från Öland. Gotlands bildstenar blir beskrivande men mest som sagofragment. De äldsta är från 400-talet och skvallrar om att gutarna varit i Grekland. Sköldarna är runda med grekisk utsmyckning. Dessutom finns några bilder av båtar man finner bl.a. på ön Thera i Ägeiska Havet.

I nästa skede börjar bildberättelserna av sagobrott. En avspegling av poeternas efterskörd från striderna mot Attila och övrig folkvandringstid. Oden, ledaren vi bara anat i Rhenlandet under eriltiden ser vi nu till häst med alla kännetecken vi känner till från Eddan. Ledaren är inte längre en handelsman med båten som färdmedel utan en sargad krigare. Han har mist ögat och den erfarenheten är lika nyttig som Tyrs förlorade hand. Panten för kunskapen är ögat i minnesbrunnen Mimer. Vi finner en enögd gud även i England på gammalkeltiskt område.

Sen gammalt var keltiska guden och druiden kung Nuada utan arm och ersatte den med en silverarm. Keltiska gudar har en tendens att utvecklas. Vanliga märkliga dödliga blir så småningom gudar när berättelsen rullar på genom årtusendena. Det är ju ingen som kan kontrollera det. Norden är en gren av det keltiska och vi har sen fjärde årtusendet f.Kr. hört till den västeuropeiska kulturen. Det germanska området var inte isolerat under romarna men drev ändock i annan riktning liksom at kelterna romaniserades utom i Wales, på Irland och i Skottland.

Gus Johansson var egentligen ute efter att bevisa att Bowulfs Heorot = Hjorts Hall låg strax nord om Älvängen vid Göta Älv eftersom naturbeskrivningen stämmer in. Naturligtvis har diktaren haft ett landskap i tankarna, men se vi då till ortnamn som passar har vi på Dal Hjortens udde och ett par namn på "hjort". Vad bättre är på en gammal karta finner vi "Hjorts Hall" vid Tösse.

Hjorten var en keltisk symbol som den behornade Cernunnos, vilket betyder där kretsens sluts eller egentligen stjärnbilden Perseus som var aktuell för vårdagjämningen för runt 4000 år sen. Halsringen och Hjorten var symboler för den keltiska kulturen.

Men Gus hade gått vidare och gjort en vetenskaplig insats genom att jämföra gamla västgötadialekten med språket i gammalkeltiska ordböcker och funnit många likheter i språkbruk. Exempelvis mitt namn skulle nog ha blivit "Bengan" som man använder familjärt. Språket har ändrats mycket bl.a. under kravet på exakt grammatik som fanns i min barndom, medan i långa loppet folktungan rationaliserar och bevara kärna i ett språk.

Skräckhjälmen för de som ville personifiera ledaren Oden som stridis. Valsgärde VIII.

Felet med värderingen av de s.k. gudarna är att man vill se dem som varelser av kött och blod och med makt att ingripa. Mer relevant är att se det som abstrakta idoler = rolemodel för olika företeelser. De verkliga ledarna går inte på att gudar finns annat än som människans tankefoster. Det är de som smakat drakblod och förstår fågelsången. Idoler kan vara ett bra bollplanke men ej mer … kroppen får nog göra skitgörat själv.

Oden är förstås ledaren och i gammal keltisk anda ger man honom karaktär av avskräckande för att skilja sig från jämställdheten som är den ursprungliga ordningen bland likar. Käringar och ungar går på det kanske, men inte män. Wodan / Oden symboliserar så väl kollektivets ledare som ledarfunktionen inom individen.

Vi har alla en Oden inom oss och vi har även örnen och korpen Håg och Längtan eller tankarna som flyger åt olika håll. Nordens kelter skiljer sig från de andra genom att i regel bara dela upp i två aspekter för det mesta även om undantag finns i några triader. Wodan associerar kanske mer till båten och sjön och är kanske "Båtlyftaren" som tar upp båten om hösten på våra hällristningar

Oden till fots med örnar som horn. Ölandsplåt

Denna plåt får bli en påminnelse om att man inte kan ta Eddalitteraturens gestalter för givna. I verklighetens illustrationer har idolerna av och till en annan karaktär. Vi lärs att "Odin alltid rider", men här är den enögda en fotsoldat som kämpar med fienden dvs. Ulvhedinen. På hjälmen från Sutton Hoo finns en bildplåt med två spjutkrigare med liknande horn på hjälmen. Att visa två betyder kamratskap eller flertal av krigare.

Det är lätt att döma andra. I synnerhet om man själv har erfarenheten, men har glömt var och hur man fick sina egna blessyrer. Det hör till mannaförbundet att uppamma hjältefasoner för att ha psykiska styrkan när det gäller. Det är en mycket längre väg att inse att detta är en korkad omväg att först måste strida för att nå fördrag. Enklare att gå direkt på fördraget … Att slås för att vinna andras egendom är rena och skära banditfasoner och laglöshet. Sen må det vara vilka höga herrar som helst.

Svin eller horn i hatten är ingen ny företeelse. Detta är ett utsnitt ur Gundestrupkittelns dekor från tidig järnålder.

Det är en enkel lösning att låta andra leda. Men det är som att ge bort sitt eget huvud. Det har varit sed långt före antiken att i de kulturella samhällena med dess mannaförbund skulle pojken klippa sitt hår innan han upptogs i mannaförbundet. Det förtar lejonkraften hos kaxiga ynglingar vilka sen fort lär gilla att vara en i ledet utan ansvar att tänka själv. De verkligt fria andarna låter sig förstås inte tämjas och behåller lejonmanen livet ut. När den glesnar växer strålglansen.

Rytteriet i Sverige förblev en sak för storbönder fram till andra världskriget. Hästen är ofta knuten till sin ägare och det är dyrt att rusta med häst Därför blev det tidigt överklassens sak. En häst med vältränad ryttare är som en tanks på fyra ben och motsvarar kanske tio fotsoldater. Emblem av något slag blev tidigt ett sätt att identifierar sig under en symbol. Det kunne var en symbol för hela styrkan eller en speciell för varje avdelning inom slaktordningen. I Beowulf kallas sjungs om "spjutdaner" varmed man kanske avsåg fotfolket som bilda legion inom romarriket.

Detta kallades att gå i svinfylking. Andra hade örnen i hjälmen. En Ölandsplåt

Slutligen i denna korta kavalkad av mannaförbundets symboler vilka förmodligen utvecklades i stormännen hallar. Där fanns huskarlar som var krigare lika väl som konsthantverkarna. Kanske en och annan skald fick brödfödan genom att konstrikt besjunga husfrun och värden. Vi får inte glömma att all den konst var för de rika. De rikaste bönderna samlade silver till ett bälte och brudsilver och smycken åt kvinnorna.

I fredstid finns det inte mycket att berätta om, så man får sjunga om gamla hjältedåd. Det gör att striden romantiseras och får kanske nya generationer att lockas under fanorna. Det fin s ingen som egentligen vill analysera och komma fram till vettigare sätt att lösa konflikter … sådan är människan. Många drömmar om att bli stora ledare …numera även kvinnor.

En något trött Sleipner lunkar hemåt efter den vilda jakten. En orm tittar upp ur ormgropen och undrar om det blir likföda. Observera fåglarna är olika dvs. Örn och Korp. Örnen i hjälmen är influens från Parthien på 200-talet

Tyvärr gäller arkeologins resultat bara lokalt när det gäller den s.k. Vendeltiden. Dess resultat gäller bara för Vendel och den överklass det beskriver. Därtill har vi då några andra kända platser som Valsgärde, Öland och Gotland och även i dessa fall gäller den kulturen bara dessa lokala orter. Det avspeglar kanske väl att krig och handel var ett projekt bara för lokala stormän som kunne vara lierade i förbund med en större liga såsom exempelvis tidiga "Östersjö-Hansan".

DE skapade sannolikt handelsenklaver på vissa orter gemensamt för alla handelsmän. I brist på tidig historia försöker man skapa ett kungarike i Mälardalen utan att kunna uppfylla kungariket kriterier. Utgrävningarna vid Birka tycks allt mer tala för tesen om ett gemensamt handelscentrum som var förbundet med andra i Skagerak - Östersjöområdet. Pengarna har lagts för mycket vid Birka, medan man borde också veta vad pågick i Paviken på Gotland, Köpingsvik på Gotland samt i Skåne på flera ställen.

Den nationella yran vill gärna skapa ett svenskt kungarike vid Hedeby, medan det kanske bara var en period där svenska stod för bevakningen av den viktiga staden för utförsel från Östersjöområdet. Det var i allas intresse att hålla leden öppen utan att låta Franken ta kontrollen och begära tull.

När man väl börjar hitta mynt görs liknande fynd i Birka, vid Lund och i Hedeby. Man föreslår kopiering av mynt på dessa ställen i en gammal "Thuleanda" av isolering. Man vill se Ptolemei Scandza som en isolera ö. Mer sannolikt är att mynten hamnat där med handeln och som betalning när Dorestad och friserna köpte varor på nämnda ställen. Kanske var de själva på plats med sina handelsbodar. Vi har för dålig överblick över dessa tidiga "handelsfläckar"

Danmark är ursäktad eftersom landet tidigt blev dammsugad på odlingsbar jord och där försvann forntiden. Ett strängt vetenskapligt arbete skulle förstås undersöka hela landet för att dra allmängiltiga slutsatser. Som det nu är blir det som i alla fall där man tvingas göra antaganden på tunt material. Det blir någonting mellan spekulation och stor sannolikhet och hela tiden måste man ha brasklappen att värderingarna gäller bara för dessa speciella lokaler.

Vi har inget skrivet material, men kan göra antaganden att en feodalism av sydeuropeisk snitt börjar spira även i Norden. Orter med rika båtgravfält eller andra rika gravar är indikation på att åtminstone på dessa orter har nån gjort sig till feodalherre och blivit rik på andras bekostnad … något helt annat än de tidigare samfälligheterna. I de rikas folkminne fanns tiden då förfäderna var stolta ryttare och där folkminnet har en tendens att förgylla.

Om en herreman ifört full rustning med brynja och skräckhjälm reste runt i landet med följe på kanske tio man är det naturligt om fredligt folk värjde sig med att betala en brandskatt och stod för gästningen. Gästning blev ett stående problem för de som bodde längs kusterna eller vid spirande färdleder till lands. Helt beroende på de resandes karaktär och ärende pendlade det mellan gästning där husvärden tjänade på det eller ren våldgästning. Detta fortsatte i Sverige fram till 1600-talet då det inrättades tavernor och gästgiverier.

Örnar och svanor? I guld och inlägg Sutton Ho, East Anglia England

Symbolik och dekor ändrar karaktär från att ha varit rent allmänt rituell till en mer krigiskt aristokratiskt karaktär i åtminstone mannens föremål. Kvinnans utsmyckningar blir oftast av nonfigurativ art med många slingor i obegripliga ornament. Konstnärerna tar intryck från alla håll. Det är svårt att säga varifrån de aristokratiska örnarna i utsmyckningen kommer. Visserligen hade romerska legionerna örnar men här syftas på utformningen.

Nedan visas två exempel utöver örnarna i Sutton Hoo och den i hjälmen på Odenplåten. Ena från Svarta Havet och andra från Sverige med okänt tillverkningsort. I Sutton Hoo finner man även en s.k. Merovingerörn från den frankiska konsten. Den stiger med halvt utbredda vingar rakt mot skyn som maktens symbol.

Örnen förekommer senare på Alstadstenen, Toten Norge och på Hardaknuts danska mynt med motiv från hedna tideräkningen. Örnen finns även på himlavalvet men är i dessa sammanhang nog mer maktens symbol. Det anknyter till den gamla bilden där havsörnen griper fisken. Kristna tolkare vill gärna se den som en duva, men en duva har inte krökt näbb

I Sutton Hoo finns även en hjälmplåt med en ridande ledare. Han har därtill fått en marskalk eller på svenska stallare som sin handgångna man. Denna har fått horn i form av korpar ska det väl vara. Alltså har även adeln fått "håg och längtan". Makten syns av spjuten i marskalkens händer.

Örn från Vallstenarum. Sköldbeslag

Med bilderna av örnarna samt utsnittet från Book of Kells nedan visas hur internationell symboliken var. Den omfattade inte bara den världsliga eliten utan av kyrkans symbolik. Kyrkan var inte bara fromma munkar som satt i sina celler och drömde om de hjältedåd de försakat genom att inte ha råd att bli krigare. Satt med ett tråkigt arbete att kopiera bibliska texter och hymner för tidpunkterna då de skulle sjunga gospels i klosterkyrkan. De förgyllde arbetet med att lägga till fantasirika utsmyckningar i stället för att måla upp budskapet.

Fågel från skytiskt område vid Svarta Havet.

Undrar om inte munkarna egentligen var de mest bundna trälarna och behövde intellektuell vila från det enahanda livet och att sjunga samma vers tusentals gångar. Därefter kommer måhända råkapitalisterna som dygnet runt får oroa sig för att luras i affärer, att luras av underlydande, att luras av sina barn … att sen inte kunna klara det i sängen heller.

Ingress till Lukas XV:10 i Book of Kells.

Överst det urgamla motivet med havsörnen som tar fisken och finns på Gallehushornet. De andra motiven med ormen, fågeln och djuret som biter varandra känner vi till i vikingatidens motiv också. Vem har lärt av vem? Munkarnas böcker och sånghäften var förmodligen många vikingars första kontakt med latinet. Det blev en återkoppling av keltisk kultur till Norden.

I frankerriket var folket indoktrinerade sen romernas tid att följa överhetens direktiv. Med ökande feodaladel ökade trycket lagstiftningsvägen. Kungen skickade ut ämbetsmän och domare att övervaka lag och ordning. Men samtidigt ökade adeln sin makt och fick rätt att inom sina län vara ensam herre. Under böndernas revolt ökades beskattningen lite efter lite.

Därtill hade kyrkan övertagits av feodaladeln och åtminstone toppen biskoparna och de högre ämbetsmännen och sedermera klostren blev lika stora länsherrar som den profana adeln. Före celibatet 1242 var det ingen stor skillnad mellan adel och högre prästerskap.

Många vill begränsa feodaltiden till dess första århundraden av tillväxt … men den pågår än i dag även om den har andra kläder. Just nu i det onådiga 1990-talet tycks såväl liberaler som socialister egentligen vara feodalister. En gemensam medelklass som roffar åt sig. En dumhet med framsyn lika kort som näsan. Historien visar att feodalism är en självstrypande sillestrypare. I längden leder den till minskad omsättning.

Det är enkel flödesdynamik att om så många som möjligt deltar i det ekonomiska flödet desto mer utrymme blir det för så väl profitörer som allmän utveckling. Det är inte längre sen än min ungdom då tillväxten var som störst och byggde på generositet och att alla satsade. Det är motsägelsefullt nonsens att nedskärning skulle leda till tillväxt. Möjligen kan det gynna de som redan har men dock bara för stunden.

Reell ekonomisk utvärdering kan endast göras utifrån verkliga händelser och i en given tid. Där hjälper inga ideologier som fungerar som filter och tar bort verklighetens oförutsägbarhet. Man använder ideal från antika små stadsstater som var öar i ett hav av grekiska byalag i landsbygden. Det är att påtvinga verkligheten en mall som inte passar in.

Lika verklighetsfrämmande är att mäta allt med kapitalistens mått. Kapital samlar man bara på andras bekostnad det är räkenskapens matematik. Andra godtar det så länge de ser sin fördel i det. Alltså blir det en väsensskillnad mellan profitör och den som betalar profiten. Om alla vore profitörer skulle systemet braka ihop. Ekonomins natur är att kapital samlas för att sen flöda vidare och stimulera till nya dåd. Skatter och subventioner är som smörjmedel i ekonomin … en tes dumkapitalisterna inte vill se. Detta är allmängiltig politik som fanns i andra former även under tidig feodaltid.

Dagens turister i Italien, Frankrike och Tyskland beundrar måhända de medeltida borgarna och de maffiga kyrkorna … lite tänker de på att de har kostat blod, svett och tårar. Har någon frågat "behövde man detta eller betalade man för maktens propaganderande för sig själv?" I dessa länder var det mesta av jorden inmutat av kyrka och feodalmakt i slutet av 500-talet Undantaget de självägande bönderna vilka småningom drogs in i feodalmaktens garn.

Kungen var förstås största jordägaren, men under tidens lopp var han tvungen att "betala" för tjänster eller politiskt stöd … och ibland var det inget knussel heller. Fulda kloster ägde några få generationer efter Bonifatius död 15 000 gårdar. Dessa gavs sedermera av Karlemagne plus en del annat som lön åt vetenskapsmannen Alcuin.

Den som ville bygga ett kloster, en stor kyrka, ett slott behövde förstås dessa mängder skatteobjekt. Inte nog med det skatterna höjdes undan för undan.

Den stora generaloperation var ett slags "stor-skifte" under 600-talet när man slog sönder ättekollektiven och delade upp jorden i hufe i Tyskland … engelska hide och nordiska bol och svenska mantal Med en gång mångfaldigades skatteunderlaget. Inte nog med det man behöll exempelvis de gamla böterna. Så blev fortsatt mansbotet 200 skilling, men från att förr ha betalats av hela släkten blev det nu den enskilda familjens bot. Likadant var det med andra bot bundna till bosättningen.

När Karlemagne behövde pengar kanske till sitt palats i Aachen höjdes botet för utebliven rustning från 60 till 200 skilling per hufe. Denna hårdnande feodalmakt ledde förstås till att många gårdar togs av staten.

Den nordiska överklassen följde förstås utvecklingen i frankerriket genom sina handelskontakter. Men det tog sin tid innan det var moget för något liknande i Norden. I Sverige kan vi möjligen se antydningar till detta enskilda ägandet ett par hundra år efter hufeskiftet i Tyskland. Det är Sparlösastenens något dunkla budskap som möjligen skvallrar om detta. Därtill kommer Malstadstenen, Uppland som räknar upp så många släktled att när man räknar bakåt hamnar man i början av 800-talet eller slutet av 700-talet. Ett dokumenterat ägande blir aktuellt när det efterfrågas av yttre makter.

En annan indikator är de lokala ortnamnen och där dessa då speglar hur landet är organiserat. Oskiftade ättebol har förstås en annan form av namn jämfört även med äldre namn som indikerar att en lokal gudamakt äger kollektivet … eller att det är en definierad enhet varav det finns många i nån sorts organisation. Därför i det följande en översikt över stamnamn och ortnamns utveckling under första årtusendet.

ortnamn