Thegn, rinke, karl, sven

Tegn, thegn, thane, rinc, rinke, ricke, thegngild, karl, ceorl, huskarl, gestir, sven, väpnare, skutilsven, Knut I (den Store), Olof Skötkonung, riksbildare, Sverige, Svearike, trelleborg, Karlemagne, Otto I, Danmark, markgreve, Otto II, syssel, vapentak, Danelagen, beskattning

Dessa ortnamn är ägnade att förbrylla och samtidigt ge en aning om organisationen av delar av landet i feodaltidens gryning. Feodalism är en funktion av folkmängden och rikedomen i överklassen eftersom man känner sig behöva kunna leva ståndsmässigt. Men det kan också uppnås genom upprustning som leder till en hierarki och byråkrati. Det innebär också att man behöver mer utrustning såsom vapen och transportmedel plus att kunna rusta för resor eller uppdrag.

Tegn / thegn/ thane är direkt danska "degn" = försångare. Naturligtvis kan det ha olika klang och betydelse i olika språk och tider liksom övriga begrepp här [OE thegn = kungens tjänare, soldat, OS thegan, OHG degan, ON thegn i kungens följe.]

Med största sannolikhet är ursprunget ritualledare för ett folkland, härad eller liknande. Det motsvarar i hierarkin steget under kung och jarl i det småskaliga samhället. I engelska traditionen har det klangen av en äldre vis man. Eftersom det krävdes ett vist ägande hade han förmodligen råd med det. I andra sammanhang har det säkerligen varit bosättningens äldste = alderman = ålderman = ealdorman. Den engelska befattningen var i bruk under vikingatiden.

När det sen blev krigiska tider blev de förstås lokala befälhavare. Engelska "thane" var rangen under kungen dvs. i klass med jarlens barn och höll kungens egendomar eller kunne vara ledare av klan / folkland. Förvånande är att det inte finns tegnebyar i Danmark, men några enstaka ortnamn på "degn". Men på runstenarna förekommer "gode" för en lokal ledare. Det intressantaste är kanske ordet "talare" som är synonym med thegn = degn.

Det blev inte någon större ändring förrän kyrkan etablerades och 1100-talet fyllde landskapen med kyrkor som tog över den gamla mångfalden. Det var en lång process och det blev kanske inte så stor ändring som man tror. I Danmark behöll man begreppet "degn" om försångare och det var förmodligen ofta en benediktinare som kunne latinet, sångarna och liturgin. Man importerade dessa munkar från England.

Prelaterna runt år 1300 klagar över att de inte kan leva ståndsmässigt. Prästerna var möjligen glest spridda eftersom en församling inte klarade betala lön så att benediktinare fick göra en del av jobbet. Benediktinerna var utbildade för att bistår prästerna.. Samtidigt fick de liksom de tidigare näskungar, visíngar, goder, thegner osv. administrativa uppgifter och blev maktens förlängda arm. Skillnaden är likriktningen skedde i större enheter.

Det finns skäl att anta att det urgamla ritualsamhället fortsatte åtminstone t.o.m. att halsringarna som symbol för ringens samfällighet upphörde förmodligen runt 600 AD. Överklassen dog förstås inte utan kom igen dvs. erilerna då mest i Uppland. Dessa kulturord är säkerligen till viss del skapade i lokala dialekter men eftersom ordet thegn förekommer i alla germaniska språk måste det ha en hög ålder som går tillbaka till keltisk tid. I en mångfald förekommer olika former av ritual och därmed ortnamn som speglar detta.

Ett bra exempel i sammanhanget är de angelsaxiska ortnamnen vilka speglar mångfalden före vikingatiden ca 800 AD. Vi får då ritualbegrepp som vi, påle /stake, lund, harg, hov, hög, terrass, sten, fotpall, tingsten, turssten, skräckla och kanske fler. Det ser ut som olika kulturer men det gemensamma var att bondesamhället ändock följde odlingsåret och var knappast specialiserade i nån högre grad.

Naturligtvis kan man fråga sig varför tegnebyarna bara finns i Viken, Östgötland, Södermanland och Uppland. Dels har det sannolikt att göra med att Västgötland och Danmark var moderländer där det redan fanns en organisation. Exempelvis på danska runstenar nämner runstnerna "goder" under 900-talet.

En annan sak är att Danmark fick tidigt biskopar så tätt att de täckte det lilla landet med andliga ledare. Biskoparna hade ofta en rustning i skåpet långt in på 1200-talet.De räknades i rang vara lika med kungabarn. Danmark är ju bara som ett hörn av Sverige. Även Västgötland kristnades tidigt och hade en gammal tradition av ordnad samfällighet.

Ytterligare en indikation på att tegnebyarna organiserades vid denna tid är de många runstenar där man nämner thegn. På Jylland skrev man "harda godan thegn" och i Västgötland "thegn harda godan" medan i Södermanland och Uppland thegn är inbakat i texten. Ordet "dräng" = man i ledet förekommer också flitigt, medan förekomsterna av huskarl och sven är färre naturligt nu eftersom de var befäl.

Rinc / rinke / ricke finns i fornengelskan och betyder man / krigare. Men eftersom det också skrivs "ricke" med rot som betyder såväl rik som att leda står vi där med en osäkerhet. Lokalt har man kanske inte sett så stor skillnad på en tegn, krigare eller administrerande rikeman. Skillnaden kommer när dessa ingår i ett större system. I norska källor hittar vi ordet "thegngild" för mansbot, vilket antyder att detta tillföll en thegn om sådan fanns i annat fall kungen som överstepräst. Harald Hårfager ska ha stadfäst/ utdömt det på Island 875 AD.

En fråga är hur fornengelskan hamnar i Stockholmsområdet med 8 förekomster av 14 "befäl" och i övrigt är 12 av 14 i Östsverige. Närmast är kanske en enkel förklaring att Olof/ Knut hade en engelsk jarl Godwine som samtidigt var myntmästare och organiserade det nya systemet. Den militära hierarkin har säkerligen intresserat rikemännens söner.

För begreppets äldre historia måste vi vara öppna för att ordet är senast från romerska tiden. Vi får beakta att en del eriler bosatte sig "utanför gauterna" och det kan ha tillkommit några hundra år tidigare än riksbildandet. Därmed finns all skäl att snegla västerut för att hitta förklaringar. Under Vendeltiden har vi exempelvis likheterna mellan Vendel och Sutton Hoo.

Vi kan även jämföra dessa begrepp med anglernas fyrdelade överklass av freemen kung, earl, thane/ thegn och ceorl/ karl. Det finns skäl att anta at begreppen följer ett mönster som vi redan finner i det ioniska samhället dvs. i Anatolien och grekiska världen där man hade en fyrdelad överklass.

På ena Gallehushornet ser vi ett par keltiska krigare. Att framställa parvis symboliserar broderskapet och även i Vendel och Sutton Hoo avbildar man fotsoldaterna parvis. I Beowulf kan vi läsa om "spjutdaner" vilket sannolikt betyder fotfolk och syftar på de två legionerna som tjänade i romarriket under några hundra år. Naturligtvis fanns de i folkminnet även när Beowulf skrivs. Där finns fynd av överklassens guldbrakteater kopierande Rom och det finns överklassen ryttargravar.

Karl, ceorl / huskarl har fortfarande i dag klangen av en "karl för sin hatt" eller en man med särskillt "go" i. Knut I införde begreppet "huskarl/house ceorl" i England så det var tydligen på modet. Denna klass var den talrikaste och innefattade ursprungligen såväl krigare som hantverkare och andra med speciella färdigheter.

Ordet finns på runstenar men icke i eriltidens inskrifter där man istället använder "gastir" = gäst. Då underförstår man att nån tillhandhöll gästerna. Begreppet "gestir" finns fortfarande under 1200-talet och då tycks de ha varit en hemlig polis och spioner i landet. I hirden var dessa under hirden men tillhörde dess kärna och var då lägre officerare i strid

Sven är ett begrepp vi känner igen från medeltiden och kan jämföras med tidigare ryttare och senare riddare. Det var adeln som var "a wapn" dvs. gjorde rusttjänst och levde på sina gårdar kanske något större än andra. De blev skattebefriade och annars hade de möjligheten till extra inkomster av röveri.

Sven är förmodligen en dialektal variant av karl som i militära rangordningen var "färdigutbildade" väpnare som var lägsta graden. I danska hirden var "skutilsvend" en befordrad väpnare. Förmodligen var väpnarna så unga att de inte hade egen egendom medan svennene hade det och blev "bordfasta" i hirden dvs. kungen följe. De lägre graderna kunne vara styresmän och sysslomän. I det stora hela var hierarkin beroende av ägande och rikedom likt den anglosaxiska ordningen.

Vid tolkningen av hirden är våra bästa källor norska Kungaspegeln och danska hirden av huskarle Knut I (den Store) omger sig med i början av 1000-talet. Det är inte enkelt att generalisera när Knut levde i en krigisk tid liksom Olav den Helige med 64 av högsta graden i hirden En senare kung Nils hade 7 nobla i följet och det retade den gryende adeln där alla ville vara med i kungens följe.. Nils ståtar i Guiness Rekordbok med rekordet den minsta storleken av hov.

Vi kan notera att i källorna om Knut använder man begreppet "thegngild" som synonym med hirden. Vi vet dock ej hur det praktiserades men de högre böterna såsom vid mansbot tillföll kungen eller länsherrarna. Det var kanske naturligt eftersom herrarna skulle vara garant för freden i samhället. All administration var i snabb utveckling men baserar sig ändock på en ordning med gamla rötter.

Vi kan notera att begreppet "huskarl" var gångbart och avsåg hirden, men tydligen är det ett vag språkbruk eftersom den vidare förklaringen ger huskarlen en lägre ställning än thegnen dvs. högadeln. Byråkrati är alltid en funktion av folkmängden och i detta fall att från och med Sven Tveskägg höll sig en del kungar med stående militärmakt. Från att kungen varit överbefälhavare utvecklades en delegerad ledning där kungens närmaste män var de högre officerarna. Lägre officerare som kunne vara ämbetsmän i fredstid tillkom.

Kanske efterföljarna i Danmark tog efter tanken på ett för Norden passande sätt. När vi väl har noterat ungefär vad vi vet om begreppen kan vi ge oss på att analysera kartan lite närmare och notera att de tycks förekomma parvis med thegn som ena parten. Vi får då 6 par "thegn och karl", tre par "thegn och rinc" samt tre par "thegn och sven". Dessa par utgjorde då en etablering av en länsherre från hirden med assisterande fiskal /karl eller kanske en större gård med flera krigare.

Om vi ska vara vetenskapligt stringenta måste vi ha bevis för regenters existens där sagor är bara sannolikt underlag och aldrig daterat. Likaså måste ett kungarike definieras genom at det har en viss organisation och har penningsystem. Då blir mynten ett viktigt bevis för att kungar verkligen existerat. Observera dock att dessa första kungar kallar sig REX dvs. från latinet, men det särskiljer sig också från tidigare näskungar och andra namn på landskapsherrar.

I fig. 351 kallar Olof Skötkonung sig "Rex un Col" vilket säkerligen ska tydas "kung på Koll". Här hos oss säger vi "på Dal" och likadant gjorde man om kungariket på Koll som förstås omfattade Västgötland. Gustav Vasa använder uttrycket "på Koll" i sina brev.

Här har vi bevis på att Knut I åtminstone under nån tid varit kung i del av Sverige eller medkung men han lite större. På fig. 352 skrivs "Oleaf on Sidei" där vi ej direkt hittar ordet "sidei" men roten SI betydde ursprungligen "den andra sidan av två" och är förstås rot i ordet "sida, vid sidan". Genom historien finns många exempel på delat ledarskap eller gemensamma satsningar.

Men SIDEI kan också betyda "vid sidan av Gud". På många mynt från och med Dorestadtid har man ofta på ena sidan ritualastronomiska eller kalendarisk symboler. Korset betyder kanske "solår" ibland medan månskärorna är "månåret". Observera att likarmat kors förekommer på många guldbrakteater utan att det kan knytas till kristendom.

De kalendariska symbolerna fortsatte fram till när kyrkan tog över tideräkningen och vi ser exempelvis biskop Absalon på frånsidan. I Danmark valdes kungarna på ting fram till att Påven skrev till kung Nils att "Kungadömet är givet av Gud" och sen blev det så småningom kungakröning i kyrkan.

Vi vet ochså att Knut i brev kallade sig "Rex magna part Swevorum" = kung i största delen av Sverige. Halvbror Olof satt i Husaby och vi vet att Knut hade med sig folk från Uppland för att ta gäld i England. Vi kan anta att denna skapelse av thegner inklusive krigare/ sjöfarare var en organisation som tillkom för Englandstågen. Vi ser att de finns förutom undantagen Skåne och Småland i Östergötland, Uppland och i Bohuslän. Dock inte i Västergötland där Olof rådde och hade sina karlar. Övriga spridda krigarsäten var förmodligen nog som avskräckning och inre försvar dvs. mot "när katten är ute dansar råttorna på bordet"

Frågan är om inte vi ska kalla halvbröderna riksbildare av Sverige, medan Sveariket hör till sagornas värld? Till slut hamnar vi i en förklaring till hur engelska "rinke" kom att användas speciellt i Mälardalen. Under Knuts tid kom en del ämbetsmän såsom myntmästare till Skandinavien. Kanske det också funnits med officerare/ administratörer som infört detta begrepp. Dessa avlönades då ofta genom att få gårdar för sitt uppehälle och placering. Egentligen kan man väl säga att Danmark och Sverige som kungariken bildades samtidigt även om Gorm och Harald började men utan alla kungarikets villkor uppfyllda. Dessutom blev det lydrike fram till 1027AD.

Trelleborgarna

Våra historiker har tyvärr inte analyserat vikingatiden utifrån ett nordisk perspektiv. Eftersom nordborna bedrev handel på Frankerriket viste de hela tiden precis hur den politiska situationen var i Västeuropa. De var intresserade av handeln med järn och stål och det frankiska svärdet var eftertraktat. Det var inte populärt när man införde exportförbud. Karl I införde tullar och befästningar mot sjörövarna sades det, men populärt var det inte.

Fram till sin död 814 AD hade Karl I (Karlemagne) stora ambitioner och nordborna insåg säkerligen att hans skulle bli ett hot mot Norden. Han gav ändock de "otrogna" en chans genom att proklamera att de som inte tog dopet skulle dödas. I det ljuset framstår vikingatågen fr. o. m. ca. 793 som "angrepp är bästa försvaret" för att försvaga Frankerriket.

Den stora i Karl i in tur insåg nog religionens värde och det var ett politiskt beslut att skicka Ansgar att pacificera nordborna. Psykologin i att nån kommer och säger "Du har inte rätta, jag ska lära dig hur du ska tänka" är att de lättskrämda snart nog börjar känna sig underlägsna och då är halva slaget vunnet.

Den starke låter sig inte omvändas. Vi får inte glömma att äran var något som kunne få bersärken att vakna i det nordiska sinnet. Några av de missionärer som dog hastigt viste kanske inte var gränsen går.

Jylland hade förmodligen blivit markgrevskap redan under Henrik I dvs. som markgrevskap underordnat kejsaren vilket innebar skyldighet att försvara kejsardömet gräns i ifrågavarande riktning samt förstås att hålla fred med kejsaren. Det danska kungariket hade bildats vid denna tid av Gorm förmodligen genom ett giftermål mellan harder i norr och sönderjyder. Det blir slutsatsen när man ser att Otto I "bara" beordrar" att Jylland ska få 3 biskopar medan öarna och Skåne var inte kejsarens intressesfär än..

Otto I var inte nöjd med sin del av forna frankerriket utan tillskansade sig Lorraine och gjorde sig till protektor i Burgund. Mest riktade han sig åt öster mot Ungern, Böhmen och 936 - 937 mot slaverna i ungefär vad som nyligen var Östtyskland. Grymheten var fruktansvärd där man nämner blodbad på torgen och att han flyttade om folkstammarna för att få kontroll. Naturligtvis fanns samma tvång att döpa sig som under Karl I.

Framstöten mot Norden kom i mitten av 900-talet och han nådde ett steg längre genom att tåga upp till Limfjorden och kasta sitt spjut ut i den för att visa att landet var hans. Ur landskapslagarna kan vi se att symbolhandlingen mycket liknar när bönder inmutade land ur allmänning. Handlingen säger "detta är mitt så långt spjutet når". Kanske det var den gränsen som sen fick Adam av Bremen att skriva 100 år senare att ovanför Limfjorden kan ingen normal människa bo.

Kanske Otto passade på efter Gorms död att tvinga den unga kung Harald till dopet och därtill att inrätta tre biskopsstolar på Jylland. Otto I kröntes i Rom 962 Ad och då nämns han som överherre över Spanien, Burgund och Danmark.

Den stora gåtan i sammanhanget är trelleborgarna. Man talar normalt om fem dvs. Aggersborg, Fyrkat, Nonnebacken, Trelleborg Slagelse och Trelleborg Skåne. Men på senare tid har man börjat gräva även vid Kolding, Trelleborg Nordjylland, Lejre och på Samsö. Aggersborg är störst och ligger strategisk rätt och man har kanske velat övervaka trafiken på Limfjorden. De övriga är bortom bebyggelsen kanske beroende på att man ville ha nära till ekskog och virke. Man har framkastat teorin att de skulle ha varit fångläger men bilden är vag eftersom fynden är få.

De flesta fynden är av normal hushållskaraktär kompletterat med hantverk. Vid Slagelse har man funnit spår av kyrka och vid Fyrkat växtpollen av växter som normalt infördes av munkar. Vid Fyrkat har man hittat en pilspets som sannolikt har skjutits utifrån och dessutom finns spår av brand.

Harald Blåtand gjorde ett misslyckat försök att kasta av sig oket i 974 AD året efter att Otto II tagit över. Det är en rimlig gissning att Otto II tagit i med hårdhandskarna mot de sturska danskarna. Fyrkat har man daterat till 980 - 981 och förberedelserna för ett så stort bygge har krävt några år eftersom man inte kan bygga med färskt virke.

Otto II har förstås använt fadern metoder som i sig logiska och följdriktiga ur maktens synvinkel. När han väl erövrat ett land tog han hjälp av kyrkan liksom Karl I hade gjort. Han inrättade borgar med garnison och prästerskap som skulle hålla koll på landet. Det är samma mönster vi ser i trelleborgarna. Endast en överherre kan ha haft makt att ta i anspråk så mycket skog och resurser som krävdes för det väldiga bygget. Exempelvis till vart och ett av 16 hus i Fyrkat behövdes 300 kubikmeter obearbetad ek. Taktäckningen till varje hus krävde 25000 ekspån.

Man har konstaterat att de övergavs ganska snart eller kanske brändes ned av anfallare såsom den ende pilspetsen från Fyrkat indikerar. Otto II dog 983 AD och hans son vara bara ett barn med grälande kvinnor som förmyndare. Sven Tveskägg passade på att upprätta gränsen och förstöra kejsarens befästningar. Slaverna gjorde uppror och återtog Magdeburg. Det är rimligt att anta att trelleborgarna förstördes vid denna tid då danskarna återtog makten åtminstone i Danmark.

Det är begripligt att vara sig kejsarriket eller danskarna har nämnt detta "äventyr" i sina annaler. För tyskarna var det en nesa att förlora dem och för danskarna var det en nesa att bli markland och underordnade tyskarna.

Tur i oturen för Norden var att Otto II hade problem på alla håll. I söder på Korsika och Sicilien satt muhammedaner. Längs ostgränsen trängde magyarer och schwaber. I nordväst slaver och i norr och längs kusterna nordbor och franken rådde han inte på. Han hann dock erövra Lombardiet efter att förre kungen dog och han gifte sig med änkan drottning Adelheid. Därtill då den inre faran som för jämnan bestod av adeln. Den hade gett hans släkt makten och sen då påvestolen och dess ärkebiskopar som hade rang av hertigar. I takt med att de mer kyrkliga biskoparna dog ut tillsatte adeln sina egna släktingar. De roffade åt sig kyrkans jord och ökade oket på bönderna.

Vikingatiden var en tid som bryter mot det gamla relativt fredliga samhället i Norden. Även om man kanske då och då samlat besättning till en båt eller två och farit ut på handelsfärd eller för att röva om motståndet var litet. Så sent som i Upplandslagen var röveri ett nobelt företag och man kunne skaffa sig trälar på det sättet.

In ulfr hafir onklati . thru kialtakat thit uas fursta this tusti kat . tha --- thurktil . tha kalt knutr

Företaget att erövra England måste ha krävt mer folk än vad Danmark kunne ställa upp med. Då var det väl naturligt att enrollera sjövana bohuslänningar och svear. Svend Tveskägg samarbetade kanske med Toste från Uppland 1003 -1006 och hade band till Venden dvs. med Torkil den Höga vars tåg var 1009 - 1013. Sven for ut 1013 men dog snart och Knut valdes som efterföljare 1013 - 1016 innan han blev kung av England

Bästa beviset på riksbildningen är säkerligen mynten där både Knut och Olof slår mynt i Sigtuna och använder i vissa falla samma myntmästare. Knut kallar sig i brev "Rex magna part Swevorum" och på mynt REX SWEVORUM medan Olof har präglar mynt med OLAFA REX AN COL dvs. kung på Kinnekulle underförstått i Västgötland och Småland.

Knut var i Baltikum 1023 och införde tydligen "syssel" i Estland. Vi har samma begrepp i Viken, Värmland och Norra Jylland. I Danmark blev det kortvarig delning av landet i syssel. innan man gick över till tyska "amt". Även om vikingarna bland nordborna ofta var i luven på franker och tyska fanns en del som följde den feodala utvecklingen hos de stora. Man anpassade det efterhands till Norden där idéer som "hus och thegn + karl" tycks vara lånade från kejsarriket och senare kan vi se andra anpassade lån.

De västeuropeiska ledarna sneglade förstå på varandra och tog upp nymodigheter de kunne använda samt letade i gamla traditioner. Knuts organisation med thegner och krigare liknar mycket de tyska kejsarnas organisation i deras randområden / markgrevskap. Men naturligtvis tog man vid lära av händelserna runt 984 AD och trelleborgarna. De kan bli kostsamt att tvinga folk till kristendom eller att förslava dem.

Danska och svenska folket och nordbor i gemen insåg att de måste sluta sig samman och stödja och leva med kungarna. Norden är så pass stort att det bara är naturligt att det utkristalliserades flera kungadömen med tiden. Kungen kunne erbjuda att organisera försvar mot den södra fienden. Gemensamt försvar är ett av kungamaktens kännetecken. Det var en process där man fått sig en tankeställare och ställde upp med vapentak dvs. var tionde ställde upp vid rustningar. Dessutom fick man tillfälligt blodad tand genom beskattningen av saxarna i England. Man såg handgripligen att det lönade sig genom de silver man förde hem..

Knut for fram med lämpor och fick storbönderna och gryende adel med sig. Pengar är alltid bra att ha. Englandstågen krävde demokrati i leden annars skulle man inte få besättningarna att vara enheter. Thegnerna tyder på att man ansåg att tiden inte var mogen för ett prästerskap. Vi vet icke hur mycket Knut var beroende av kejsaren som under hans tid var rätt svag och han fick den senare kejsar Konrad att avstå från överhögheten i 1027 AD.

Kanske det var kyrkan som stod för skrivandet i organisationen i Danmark och som kröp österut.. Samtidigt var det en naturlig utveckling när kyrkan kom. Syssel tycks dock mest ha varit för att skapa en klass av sysselmän vars andra uppgift var att rusta för kungen. Vi kan bara gissa att Olof i Västgötland införde organisationen med "bo".

Från England vet vi att han införde begreppet "huskarl". Där kommer vi in på begreppet "hus" som organisation, där det förmodligen ersatte "hall och sal" Då syfta jag på "husbyarna" som finns bara i Uppland och Södermanland samt ett par i Östgötland. De var tydligen en förlöpare till borgarna som han säkerligen såg i England förutom att han viste hur kejsarriket organiserade. De blev en blandning av kungens fatebur/ visthus / skafferi och en förläggning av fiskal med en mindre trupp. Tio välutrustade svenner var en stor trupp i dåtidens landskap.

Begreppet "thegn" ska sätta in i ett historiskt sammanhang som börjar före romarna under keltisk tid. Det kan vi sluta oss till eftersom ordet finns i alla germanska språk. Vi har indikationer på att det keltiska samfundet var delad i tingskretsar såsom det är i Tyskland i dag. Dessa hade lagläsare och ritualledare på ett sätt vi känner från tidig bronsålder i Anatolien. I en relativ glesbygd är aggressionen liten men man behöver hålla samman. Den federativa ordningen med valda ledare inom hirden/ högadeln bestod i Tyskland tills ärftligheten etablerat sig ordentligt.

Angelsaxiska historikerna talar om att immigranterna komma ledda av sina "aldermen/ ealdormen" dvs. åldermän / årmän vilka var mer ritualledare än militära ledare. Ordet "thegn / thane" definieras på angelsaxisk grund som "en äldre vis man". Vi vet också att tingskretsen valde ledare för speciella tillfällen såsom försvar och andra företag. Det var väl naturligt att thegnen, visingen, näskungen blev ledare för den lokala kretsen. Krigstillstånd är i det långa loppet tillfälliga avbrott i ett fredligt samhälle.

Vi vet förstås inte något om förhållandet mellan halvbröderna annat än det var fredligt. Vi finner att både Olof och Knut myntade i Sigtuna. Knut fick med sig folk till England 1014 - 1016. Det finns anledning att anta att han stod bakom organisationen av tegnebyar, svennebyar, rinkebyar och karlebyar. Uppland, Södermanland och Östgötland var förmodligen tätbefolkade jämfört med Västgötland. Den nya organisationen medfödde att det skapades en relativt stor feodaladel i dessa landskap som senare blev så mäktig att den styrde dåtida Sverige.

Olof dog 1022 och vi vet ej något om arvskiftet. Dåtida kungar skiftade sin makt som vilket arv som helst. Vi vet dock att sonen Anund Jakob blev kung och fortsatte myntningen i Sigtuna med samma myntmästare som förut dvs. samma som Knut och Hardaknut använde. Men 1026 slog han ihop sig med svågern Olav Haraldsson i Norge och härjade vid i Skåne med en strid vid Helgeå mot Knut utan att vinna något egentligen.

Året därpå frigjorde sig Knut från markgrevskapet under tyska kejsaren och var väl starkare än nånsin sina sista år fram till han dog 1035. Vad gäller myntningen blev det att avbrott i Sverige och där då Anund/ Sverige kanske mist sina engelsk -- danska myntmästare. En annan sak är att kanske silvret tog slut och hamnade på Gotland?

Denna essä vänder kanske upp och ned begreppen för de som vill se ett gammalt dominerande Svearike i Mälardalen. Vi har väl egentligen inte många bevis för annat än småkungar och tillfälliga aggressioner före de kända kungarna. En annan sak att innan vi börjar tala om kungariken och nationer bör vi definiera kriterierna för vad som gör ett kungarike dvs. erkänt kung (av folket), myntning, försvar, erkända gränser, beskattning, ordnat ägande bland annat.

Denna essä visar också att om vi vill skriva objektiv historia måste vi beakta hela Norden och Östersjöområdet i en tid då det inte fanns kungariken. Dessutom måste vi beakta de aggressiva makterna i söder som strävade mot Norden egentligen för 2000 år sen när Tiberius var vid Elbe. Numera sker det ju lite fredligare när Eurolandet vill pressa tätbygdens normer på glesbygden i norr.

Här är det inte avsikten att skriva historia utan att skissa upp idéhistoriska händelseförlopp så att vi ser hur idéer utvecklas och vandrar vidare för att småningom anpassas. När det gäller kungamakt är det naturligt att det börjar i det lilla och är beroende av befolkningens storlek. När makten växer blir den beroende av pengar och beskattning. Byråkratin börjar att växa och under flera hundra år var officerarna i fredstid lokala ämbetsmän medan prästerna skötte det mesta i krigstid.

Danelagen

Det har gjorts stor sak av att danerna bringade danelagen till de vilda britterna som hade glömt vad romersk lag var? En mer sansad bedömning är väl nog att britterna hade lag förut. De inflyttade angelsaxarna hade förstås sin lag med sig där de blev dominerande. Nya inflyttningen var till vissa delar inflyttning till gammalnordiskt område.

Men största delen var nyinflyttning till norra England Cumbria, Northumbria och Sjödistriktet. Införandet av nordiska seder i de förmodligen rätt glesbefolkade områdena där var en fråga om vilka var i majoritet. För att få proportioner må nämnas att hela Englands befolkning vid vikingatidens början uppskattas till en och en halv till två miljoner. Vist fanns det plats.

De engelska forskarna har inte vågat sig på att uppskatta invandringens storlek. Ett mått är att i Yorkshire uppskattas ur Doomesday Book ca 200 år senare att 40 – 50 % var invandrare. Vidare att 744 ortnamn bedöms vara äkta skandinaviska. På en höft kan man då anta att Cumbria, Northumberland och norra Anglia tillsammans haft ett par gånger fler invandrare eller tillsammans runt 2000 byar. Anta att dessa byar från början bestod av en släkt på högst 30 personer och vi får storleksordningen 60 000 invandrare till Danelagen i denna andra våg. Siffran anger bara storleksordningen.

Normalt när vi hör ordet "danelagen" säger man bara att det är området norr om Themsen eller något sådant. I själva verket betyder det nog organisationen och rituallagen för året i bondesamhället i demokratisk ordning. Västgötalagens byalagsbalk är ett bra exempel på det vardagliga året skulle jag tro. Begreppet ealdorman antyder att man leddes av sin årman som höll reda på vad som skulle göras under året och representerade lokalsamhället utåt. Den nordisk motsvarigheten vid samma tid thegn = talare för sitt folkland. Den mindre delen är överklassen insprängd i Danelagen och vilken gjorde små kungariken och strävade efter ett stort.

I sammanhanget glömmer man ofta bort påverkningarna i den andra riktningen. Systemet med thegner och karlar har redan behandlats. Myntningen i Danmark var i början mycket angelsaxisk. Då inte bara vad man annars tog med sig hem, utan strömmen av förkunnare som var fler från England än de som sen kom via Hamburg Bremen. Tysklands apostel kom ju från England St. Bonifacius i början av 700-talet och han kom till Frisien.

Mäster Adam tycks ha fått tolkningsföreträde i den frågan medan Wilfred, Willibord, Alubert, Willehad och säkerligen många obekanta från Canterbury lämnas utanför såsom Thorger av Västervik. Med de nämnda och fler därtill kom nordiska handelsmän i kontakt under deras besök i Frisien, gamla Saxen och handelsstäder i Västeuropa.

Numera har irländare och engelsmän vaknat upp och insett att om de skulle skälla på vikingar skulle de skälla på egna förfäder … medan historikerna i Mälardalen i mångt ser på Norden med Mäster Adams ögon … som vilda skitiga barbarer.

Vid denna tid fanns ingen egentlig beskattning utom vissa uttag som gästning och att delta i krig. Det nya i danelagen var förmodligen "beskattningen" dvs. brandskatterna eller de gäldar Torkel den Höga, Svend, Knut och Toste av Svealand utkrävde. Det var mer beskattning av gammalt romerskt snitt. Men de flesta av tågen gick till saxiska områden i södra England: Undantaget är Sven och Knuts sista tåg fram och tillbaka tre gångar mellan Yorkshire och mellersta Saxland.

Den danska överhögheten löstes snabbt upp bl.a. genom Knuts giftermål med Emma och att det fanns arvingar i England beredda att strida om makten när danska kungar var för svaga och övriga Nordens småherrar hade annat att tänka på. Vilhelm Erövraren gjorde egentligen anspråk på arv när han landsteg i England och mötte engelska jarlar och Harald från Norge som sen slår sig ihop med Tostig från Flandern. Denne hade från början 60 skepp men decimerades till 12 innan han gick ihop med Harald av Norge. De feodala krigen var ofta inom släkten om man räknar tillbaka några led.

I Sverige blev det något av ett uppehåll i synliga spår av kungadömet såsom myntning. Tydligen riktade man sig österut med sina nya erfarenheter av organiserad tåg och plundring om det vill sig väl. Runt 1040 AD har vi en del runstenar som berättar om Ingvarståget i Österled.

Svenskarna gör stor affär av att några årtionden satt en svensk lokalhövding som kung i Hedeby i början av 900-talet. Det är bara det att förmodligen är det Adam av Bremen som berättar om en Olof med sonen Gnupa, men på en runsten står det Gnupa son av Sigtrygg och Asfrid Odinkarsdotter. Vilket innebär att denne gift in sig och blivit lokala länsherre i Schleswig. Något Danmark fanns inte vid den tiden. Jag tror mer på runsten än på Mäster Adam i denna fråga. I Sverige fanns kanske "tjugo" kungar om man ska raljera utifrån Rökstenen.

Danskerna gör stor affär av Danelagen trots att det historiskt sett är det ett kort mellanspel om än med djup påverkning. Därtill det faktum att invandrarna säkerligen kom från "hela" Norden. En indikation är de angelsaxiska mynten och där de då i vanlig ordning har samlats på Gotland 50 000, i gamla Danmark 15 000 och i Norge 3000. Sen då ortnamnens budskap där en liten mängd kan kallas "vänorter" och antyder varifrån utvandrarna kommit.

Det är inte lätt att pussla ihop alla data och frågan om begreppet Danmark hänger lite i luften än. Ordet förekommer visserligen på Gorms sten över drottning Thyra, men det är inte helt säkert att stenen tillkommit under hans tid dvs. före 958 AD. Kanske det var kung Harald som lät göra den samtidigt med de andra stenarna vid Jellinge. Vid gravhögarna ville han markera Danmark födelse och navel manifesterad i runstenarna. Det hänger på årtalet när Danmark blev markgrevskap i Tyska riket.

Han säger sig ha kristnat hela Danmark, men sanningen är väl den att kejsar Otto tvingade honom till dopet.

Carl Löfving, Gothia danskt/engelskt skattland, GOTARC Series B Arcaheological Thesis No 16, Göteborgs Universitet 2001

Mats G. Larsson, Rinkar, tegnar, karlar svenner, artikel Populär Historia april 2002