Virtuella vapen

Relativitet, Olof Skötkonung, Anund Jakob, övre värld, mynt, Knut I, angelsaxiska mynt, Häst, Vi, Hjort, Merovingerörn, Vikingatiden, silverålder, bysantinsk influens, Svend Estridsen, pälshandel, myrmalm, rödjord, sillfiske, slav, kung Nils, Margareta Fredkulla, Valdemar I, biskop Absalon. Biskop Eskil

Relativitet

Det är ett matematiskt faktum att när man inför värderingar med kvalitetsskala i förhållande till mängd hamnar man där att kvaliteten fördelar sig på en relativt liten mängd. Eller som tummått oftast att 80 % av kvaliteten fördelas på 10–20 % av mängden. Det gäller allt från potatis till mängden av kulturell överklass alt enligt matematikern Gauss normalfördelnings teorem

Det är bara en liten del av folket som lämnar historiska spår. En huvudregel säger ju rikare folk blir, desto märkligare gravar och gravgåvor. Vi kan bedöma spåren efter deras funktionella innehåll och påverkningarna på omgivning och historiskt förlopp. Däremot blir det oftast ren spekulation så snart vi börja lägga till våra egna värderingar … eller dra ifrån därför att det inte passar våra egna religiösa eller politiska åsikter. Den typen värderingar blir i regel värdelösa och leder till felslut och fel resultat i längden. Största felet är att tro att överklassens historia är folkets.

Vet inte om jag är den sista medvetna stoiska filosofen. Ju äldre jag blir, desto mer ser jag att min tankemetod egentligen är stoisk … fast det är ute att tänka klassiskt och ute att tänka i bärande system.

Vid tolkningen av mynt möter vi relativiteten genom att kristna uttolkare vill se kristna symboler överallt. Man vill se en örn som duva och här vill man se ett lamm med fötterna i viet. I detta fall stämmer det kanske eftersom svansen är kort. På andra har den lång svans och ett bättre hästlikt utseende dvs. Pegasushästen på samma ställe på himlavalvet som lammet vid denna tid. Den är genomstungen med "fleur de lis" = kungliga liljan. Det var maktens symbol och här betyder att kungen står för tideräkningen.

För oss som tolkar är det viktigaste att vi studerar varje sak i detalj och hänföra våra kunskapar bara till de fall och den omgivning det gäller. Generaliseringar måste göras med yttersta försiktighet. Det är en fördel att kunna skilja på kategorier och se med lite distans på företeelserna. Om man tar parti är det inte forskning utan politik .

Vanliga människor skyggar kanske för begreppet filosofi, men som ordet egentligen säger är det att älska vetande. Bakom ligger att en mängd människor har tänkt färdig för oss eller har get oss färdiga metoder och svar för snabb analys. I början systematiserades det förstås men världen går inte att fånga i en ram. Utan relativiteten är att man till var tillfälle får anpassa sina metoder.

Stoiska filosofin är mycket mer än vad man normalt brukar kalla stoiskt dvs. levnadsregler som gör att man klarar sig lugnare genom livet. I ursprunget fanns två system. Dels det stoiska där man står mitt i Midgårds rike och känner och lever med i allt, dels den epikureiska tanken där betraktaren eller manipulatören finns i en övre värld ovanför kuren av verklighet, eftersom EPI = över och KUR är som en ostkupa.

Den sistnämnda föredras av platoniker och kristna vilka tycker det är gott att tillhöra en aristokrati som behärskar och leder folket nedanför. Prelater, kapitalister och teknokrater gillar också tanken att vara naturens och världen halvgudar … och som bekant åker dessa de mest miljöförstörande bilarna.

Alltnog en av de sista stora filosofiska teserna av stoisk karaktär är relativitetsteorin. Nog så betecknande är att filosoferna har icke varit intresserade av att analysera den på kryssen och tvären. Militären, teknokraterna och maktpolitikerna var mest intresserade av vad man kunne åstadkomma genom att tillämpa dess yttersta konsekvens att spränga kupan.

Egentligen var Einstein kanske inte äkta epikuré förrän på slutet. När han som ung tänkte på ljusenergin ställde han sig på avstånd och tänkte sig följa strålens minsta energipaket … medan jag, typiskt nog, i ungdomen satte mig på energiknippet och flög med till dess maxima. Det exploderade eller delades upp i myriader av mindre energipaket eller strålning … en stark upplevelse.

På så vis upptäckte jag den egentliga relativiteten. Den säger att verkningarna av den massa man bringar i rörelse är proportionell mot massan och kraften som åstadkommer det. Explosion och vila är ytterligheterna. Den gäller i lika mån allt annat, såsom att mängden adel som måste till för att helt topprida ett folk är proportionell mot folkmängden, folktäthet och de metoder man använder.

Det väsentliga i hans teorier är den speciella relativiteten. Populärt sagt säger den att ett sätt regler gäller bara inom det egna systemet. Regler för fotboll gäller bara fotboll och inte hockey och tennis. Då underförstår man att det kan finnas hur många relativitetsfält som helst. En del uppfattar det så att detta skulle leda till anarki. Men man kan inte undgå att tillhöra något relativitetssystem där ett sätt regler gäller. Även anarki och laglöshet har nån sorts logik och i det fallet att man får göra vad man vill … tills man möter ett starkare system som visar följderna av laglöshet.

Det är viktigt att inse att man kan inte tillämpa ett sätt regler utan att föremålet accepterar reglerna … för den som är ställt mot väggen och frågan gäller att överleva gäller det förstås att skaffa mat kosta vad det än kostar. Om nån står i vägen får man kämpa ned denne även om det skulle innebära den andras död. Till stridens relativitet hör att det finns inget mellanläge utan motståndaren måste bringas till total kapitulation eller dö. Det anses allmänt att ett system som inte kan ge alla födan är inte ett jämlikt och bra system. Ökad ojämlikhet leder till allt större spänningar.

En del tycker kanske att jag för in politik i resonemanget, medan jag egentligen följer tidiga stoiska historiker och bedömer verkningarna av olika företeelser för att lära nånting. Då blir historieskrivning mer än propaganda för rojalister och feodalklass.

Mynten berättar

Förmodligen fanns en del guldbrakteater i gömmorna och det är möjligt att de inspirerat till bl.a. "punkarstilen" på en del danska mynt. Även några av de svenska kungarnas mynt är i samma stil där kråset är det romerska efter togan som hölls samman av ett spänne vid axeln. Även hårbandet eller antydningen till hårband finns på nordiska mynt

De flesta nordiska mynt har ett kryss på frånsidan. Endast de som har bokstäverna CRUX i de fyra fälten kan med säkerhet antas avse det kristna korset. Resten är års / solkors för tiden och som här 4 x 3 halvmånar för den forntida månräkningen från nymåne till nymåne. I många fall markerar man halvåren med halvmåne eller symbol. I Danmark fick biskoparna rätt att mynta och fick del i avkastningen och då börjar biskopar och kristna symboler uppträda på mynten från slutet av 1000-talet.

Knud I blev tvivelsutan den som organiserade myntningen och då främst i Danmark under hans regering 1018 - 1035 AD. Man känner till 60 olika typer man kan hänföra till Knud 23 Lund, 12 Roskilde, 2 Ringsted, 7 Slagelse, 1 Odense, 8 Viborg, 1 Ørbæk, 2 Ribe och möjligen 4 i Hedeby. Dessutom några få i Sigtuna.

En rad runstenar i Svealand berättar om att bröderna Knud och Olof hjälptes åt att rusta mot England och det finns liknande runstenar även i Västgötland. Att Knud kallar sig kung i Sverige kan vara så enkelt att han efter halvbror Olofs död 1022 AD hade arvsrätten i Sverige där moder Sigrid var svensk. Vi ser senare att Svend Estridsens söner ärvde i tur och ordning före brorsöner. Kungariken skiftades som vilket arv som helst. Anund Jakobs strid vid Helgeå 1026 AD var helt enkelt en arvstrid.

Angelsaxiska - romerska stilen

På guldbrakteaterna ser vi hur man sneglade på Rom fr.o.m. 200-talet. I England fanns säkerligen många romerska mynt i kassakistorna och det är föga förvånande att vi sen ser ett starkt romerskt inslag på mynten när väl Knut I fick igång myntningen ordentligt. För att få igång kontinuerlig myntning krävs mycket mer än en stamp och ett underlag. I England fann Knut ett färdigt regelverk och myntmästare och så silvret förstås. Enligt en uppgift silver i engelska pund 24000 år 1002, 36000 i 1007 och 48000 i 1012.En del av detta delades förstås som byte/ betalning till vikingar från deltagande länder.

Därtill finns några få slagna i Sverige plus vad halvbror Olof Skötkonung och dennes son Anund myntade innan myntningen upphörde i Sverige för mer än hundra år fram. Denna essä ska bara ge en överblick över tidig myntning, stilarterna och hur de kulturella symbolerna levde vidare till kristendomen helt tog över i mitten av 1100-talet.

De romerska mynten var reklampelare för furstarna där inte bara kejsaren utan medkejsare, fruar och lokala kommendanter och länsherrar gav ut mynt. Dock oftast i kejsarens namn. Det blev tradition att ha regenten på "aversen" eller framsidan och då med attribut som framhävde ställning och förträfflighet. På reversen eller frånsidan fanns en sorts politiskt budskap genom idoler för dygder eller gudar man framhävde. Det fortsatte lång tid efter att kristendomen blev statsreligion.

Olof Skötkonung lånade Sven Tveskäggs myntmästare Godwin kan man anta av andra sidan på en del Sigtunamynt där kungen residerar som rex vid sidan om Gud och/eller i Sigtuna. På Col-myntet finns icke angivet myntmästare. Normalt läser man bokstäverna i vinklarna som CRUX dvs. korset. Och det är kanske rätt eftersom det fanns på samtida engelska mynt. Det är knappast tvekan om att det är slaget vid Husaby där han lät sig döpas.

Nordisk stil

Den nordiska stilen kännetecknas av att man har ritualastronomiska symboler på mynten och i en del fall även på framsidan fast frånsidan i allmänhet trycks vara vigt åt Tiden.

På tre mynt från Hardeknuds tid ser vi även på framsidan Hästen och Viet medan på andra finns Vattenormen i en slinga. Vattenormen är gammal som zodiaken medan Hästen är en sen variant av stjärnbilder. Hästen och viet finns också på några av Svend Estridsens mynt. Frånsidan är oftast som på Svends mynt ett kors och där det ofta kan finnas månskäror eller andra tidsymboler. Det är sällsynt med runor på mynten och beror kanske på att många tidiga myntmästare engelsmän.

Det är helt klart att man under 1000-talet favoriserade tidsymboler på frånsidan.. Om det sen är katolska eller halvhedna är svårt att avgöra. Kristendomen hade förstås inga egna symboler utan tog efter med tiden. I besvärjelser och böner kända från 400-talet förekommer fyra astrologiska symboler. Biskop Orientus av Auch använde liknande verser i sin dikt Firmamentets källor.

Dikterna kallas Alma chorus domini och har en rad med Janua Virgo Virtus, Sapientia, Verbum fritt översatt Början, Jungfru, Mannen, Insikten, Förkunnelsen och mässad på latin var den menad att få folk att förstummas och genast ansluta sig till de kristna. Vers 7 Serpens, Aries, Leo, Vermis eller på svenska Draken, Väduren, Lejonet, Vattenormen. Det som talar för det halvhedna på mynten är Hästen och Viet. Förövrigt har viet använts långt in kristen tid på sina ställen.

På brakteaterna och ett par guldmedaljer förekommer också en hand. Där ska den antagligen vara symbol för talande, talare och att få kunskap om man har "tummen i munnen". Där är det svårt att avgöra om det var de nordiska talarna / tegnarna man avsåg eller om det var kristet inflytande

Den andra möjligheten är att det är "Manus Dei" = Guds Hand som normalt kommer uppifrån men som kanske också ursprungligen betydde "tid att så" eller abstrakta kyrkans såningstid. Till samma symbolism hör också en duva som är den Heliga Anden. Även duvan finns på några enstaka mynt, men ska inte förväxlas med örnen med krökt näbb

Vi har inga proportioner på hur stor var cirkulationen av mynt. Men den växande feodalklassen och de små städernas tillkomst gjorde det nödvändigt att ha stabilt betalningsmedel. Så småningom under 1100-talet ökade handel och export av livsmedel från Danmark och gjorde det intressant för bönder att odla mer än till husbehov.

Kung Nils är inte alls favorit bland historiker där storleken på hans hird var 7 riddare. Alltså inga spektakulära strider att skriva om och vikingatiden var förbi. Men under hans stabila och beskedliga ledning i 30 år var konjunkturerna goda. Det skapade förutsättningar för rikedom och nästa generation stridissar så småningom

Det var en förutsättning för att myntsystemet skulle fortsätta att flöda. Under de tidiga perioderna hamnade mynten så småningom på några får ställen såsom Gotland, medan bönderna förmodligen samlade silvret i smycken och liknande.

Historiker skriver inte gärna om folkets vardag, men arkeologerna har ändock pusslat ihop en del om den spektakulära vikingatiden. Numera vet vi nästan mer om folks vardag under vikingatiden än under resten av medeltiden. Vikingatiden är ungefär gränsen för när trä har multnat. Man har tack vara hela eller delfynd kunnat rekonstruera folks vardag. Allt från husgeråd till alla kvinnans sysslor brygd, smörkärning, linberedning, ullberedning, byk osv.

Samma gäller bondens enkla redskap en harv på en kvadratmeter, ett årder och en vält … allt enligt sumerernas över 4000 år gamla bondepraktika. Då skulle man plöja tre fåror i Tor. Se till att man luckrar ned till fukten i jorden och slå sönder kokorna till ett fukthållande täcke.

Redskapen förändrades inte mycket fram till 1800-talet och i ödemark och skärgård in i vårt sekel. Det mesta kan ses på våra hembygdsmuseer. Troligen kan man gå bakåt ungefär lika långt från vikingatiden och när jordbruket blev mer allmänt under slutet av bronsåldern. Så egentligen finns det kanske inte så mycket mer att berätta om knegarens vardag genom årtusendena.

Jorden återtar det mesta av det organiska materialet. Kvar blir metallerna och där även järn och brons har sin begränsade ålder. Tack vara fynd under speciella förhållanden såsom Mästermyrfyndet, Gotland av en smeds verktyg kan vi se att även dessa verktyg har behållit sin form från tidigaste järnåldern till våra dagars gamla smedjor.

Guld och silver håller formen. Eriltiden var en guldålder med rituellt värde på guldet. Vikingatiden var en silverålder och där fynden då skvallrar om handel och att man hade silver i varje gård och inte bara i farmännens gårdar. Senaste forskningen av fyndplatserna visar att en stor del har helt enkelt försvunnit i jorden tillsammans med gårdarna.

Under vikingatiden byggdes husen i bulverk och möjligen knuttiming och den sorts hus försvinner ned i jorden av sig själva och kräver nybygge. En orsak kan vara de som tog brandskatt och där kanske inte alla gårdsägare överlevde. Ägaren kan ha dött av andra orsaker och gömman med denne. Eldsvådor har kanske inte varit så vanliga som man tror.

I min barndoms stråtäckta gårdar fruktade man två ting … barns lek med elden … och åskan … i fem byar i grannskapet brann flera gårdar under min barndom. Mest efter barns lek. Åskan var den stora fienden. Kanske därför att det fanns så lite träd och annat som skulle ha kunnat avleda blixtarna. Vi fick stiga upp och klä på oss när åskan gick om natten. En gång blev vi förskräckta när röken välde över taket på en av längorna. Men det var från en gård i vinden en kilometer bort. Men detta var i ett öppet landskap och där det fanns tändstickor … Under sextonhundratalet på Dal var det ovanligt få bränder och de flesta drabbade ett härad under en period på två tre decennier. Livet handlar också om tur.

Bysantinsk influens

Harald Hårdråde Sigurdsson gjorde på ca 1036 AD en expedition med 500 man mot Konstantinopel. Han stannade till i Ryssland och friade till en rysk prinsessa men han var inte fin nog. Sen tjänstgjorde de ett tiotal år som väringar i gardet och samlade guld. På hemvägen stannade de till i Ryssland och nu var det mer "lika barn leka bäst" och han gifte sig till mer pengar. Han reste hem till Norge och gjorde anspråk på kungavärdighet och fick genom förlikning en del av Norge.

Eftersom Harald kom hem 1046 AD och man daterar det östsvenska Ingvarståget till runt 1040 AD måste man naturligtvis ställa frågan om inte Ingvar helt enkelt ingick i Haralds tåg. Vist har vi den isländska sagan om Ingvar Vittfarna men frågan är om de som sitter på långt avstånd dikter på hörsägen eller fantiserar. Naturligtvis är det möjligt att Ingvar inspirerats av Harald och tänkte "göra en Harald"

I stormäns följe fanns alltid hantverkare såsom runkunniga, smeder och guldsmeder för att sko hästar och kungar. Efter hemkomsten ser vi att guldsmederna och konstnärer hade tagit till sig det bysantinska modet.

Magnus Olofsson myntade ett i Hedeby och ett i Odense i bysantinsk stil. Men den stora myntning i bysantinsk kom under Svend Estridsen 1047 -- 1074 AD. I hans myntning finner man närmare 50 olika fördelade på alla hans myntställen. Dock mest i Lund där 27 av 33 mynt under hans tid gjordes i bysantinsk stil.

Vidare har man konstaterat att vid myntningen Lund fanns för en typ 45 konstnärer vartill ska räknas andra hantverkare till hjälp. Det måste ha varit nästan som en industri där runt 1/3 av kungarnas mynt normalt myntades. Man ser att konstnärerna var bättre på konsten än på skrivningen där en del är obegripligt. En del använde runor.

Fortfarande under Svends tid kan vi läsa i synnerhet på Svealands runstenar om att väringarna dog i Langobardaland vilket var Bysans del av Italien. Förmodligen ville Bysans fiender passa på att testa änkedrottning Eudocia i 1067 och det forstsatte sen under de unga Romanus och Michael. De fick en del förluster i Italien, men 1068 kallades de tillbaka ty nu fanns seldjukerna som hot på östfronten. Just från detta tillfälle har vi förmodligen Trekr och Ubir/ Öpers ristningar på marmorlejonet som fanns i Pireus hamn (numera i Venedig)

Constantine med labarum = CHI-RO =Kristus standard och glob i vänster hand. Klädet på hans vänstra sida är förmodligen en ryttarcape kallade chlamys. På otydliga mynt kan man tro att det är en vinge. Tronande Kristus med halo = strålgloria. Han regering infaller under den tid Harald Sigurdsson var i Konstantinopel och även när Svend Estridsen blev kung.

På Michaels mynt har vi Jungfru Maria med halo och lyfta armar. Han har stav med kors och i vänster hand "akakia". Det var en duk han använde att sätta igång tävlingar med eller annars en symbol för ledarskap.

 … Denna komposition är nordisk liksom alla mynt i denna stil eftersom, det inte går att hitta dessa exakta like i Bysans. Kompositionen med två personer hållande labarum är gammal dvs. från 300-talet och finns även på en norsk guldmedaljong från 300-talet. Kanske man ska tolka detta som att Svend och hans drottning visar att kristendomen har segrat. Vi är alltid lite ställda när vi inte har en förklarande text.

Mynten berättar också om handel och kontakter under åren 800 – 1140 AD då man har de stora fynden. Av ca. 220 000 mynt à dato har man funnit 130 000 på Gotland och där då fyndkulturen har varit gunstigare än på fastlandet.

Fram till ca år 970 handlar det mest om arabiska dirhemer och efter det i lika hög grad om tyska och engelska mynt. Det arabiska silvret kan ha omvandlats till smycken eller råsilver efter att fynden upphör, ty handeln med Bysans och Levanten upphörde inte då. De mynt som cirkulerat har till varje tid varit kuranta. En annan metod var att använda dem efter vikt.

Fynden talar inte om vad man gett i stället. Man kan ana pälshandel eftersom den omtalas så väl i klassiska källor som på nån enstaka runsten. Den senaste tidens undersökning av slagghögar i Småland påminner oss om att man på sina håll bedrev i det närmaste industriell utvinning av järn. Räckte det inte till kunne man byta till sig fler tackor i Jämtland. Där då frågan om Ölands rikedomar samlades genom järnhandel.

Järn var något man kunne utvinna lite varstans i mindre mängder ur myrmalm eller ur rödjord. En verksamhet som började med järnåldern runt 500 f.Kr. I Småland tycks fyndigheterna ha varit särskilt lönsamma. Samma gäller rödjorden speciellt i Vadsbo härad Västergötland. Där fortsatte utvinningen långt in i medeltiden. Man betalade skatt i järntackor och exempelvis Bolstads kyrka och diversehandel seglade till Vadsbo för att köpa järn man använde för att bygga kyrkan men även sålde till bönderna.

Sen också den klassiska bärnstenen … i övrigt kan man spekulera. Men man kan ju undra om inte sillfisket vid Skånekusten ligger bakom Lunds omfattande myntning och kanske före kungarnas myntning. Det är vanligt man talar om slavhandel trots att inte det minsta bevis finns annat än som pojkfantasier i sentida hjärnor. Det är alltid svårt att komma tillbaka till ställen man betett sig illa.

Ordet slav är ett sentida ord och betyder folknamnet. Den keltiska kulturen och även den indoeuropeiska ända bort till Stilla Havet bygger på klientskap om än ärftligt i vissa delkulturer. Ordet "träl" hade en liten annan betydelse och som var lite olika från landskap till landskap. Det kan vara svårt med den språkliga tolkningen i denna fråga … sen är det en annan sak att man är rätt så bunden på vissa arbetsplatser även idag.

Lika lite vet vi om vad man köpte. Vi vet att sidenhandeln hade restriktioner och nordbor fick inte köpa hur mycket som helst. I enstaka rikemansgravar har man hittat fragment av silke. Vi kan anta att denna handel även fortsatt efter att arabiska mynten sinar i slutet av 900-talet.Men sen kom då beskattningarna av södra England som förde enorma mängder silver till Norden. En del fördelades förmodligen mellan deltagarna och resten samlades kungen skattkista.

Det råder delade meningar om hur mycket mynt betydde för handel och ekonomi. Under hela dess historia ser vi att de är reellt slitna och ibland sönderklippta, vilket tyder på cirkulation. Det är närmast en naturlag att de stora mängderna hamnar på platser där handelsmän har levat. Resten har säkerligen många gångar gjorts om till kvinnosmycken och bältesplåtar bland bönder.

Vi bör komma ihåg att handeln var i huvudsak byteshandel. Beskattningen uppbars fram till sen tid i naturaprodukter av många skäl. Av bl.a. dessa skäl blir penningekonomin mer som en krusning på ytan och där förstås de burgna klasserna hade mer kapital i pengar än böndernas kapital bundet i ägandet av jord och boskap och kvinnosmycken.

Kung Nils av Danmark i början av 1100-talet fick brev från påven att "kungavärdigheten är instiftad av gud". På de bysantinska mynten från slutet av 1000-talet ser vi att Jungfru Maria kröner kejsaren.

Under Valdemar I (den Store) sker ett väsentlig skifte i makt. Det är inte bara att kungen blir arvkung och hans makt är instiftad av Gud och han kröns i domkyrka … det syns även på mynten att ärkebiskopen blir rikets andra man. I riket jämställdes biskopar med hertigar och kungabarn medan ärkebiskopen förstås var i det närmaste jämlik med kungen.

Biskopen i Ribe var förmodligen den första att få del av vinsten från myntningen. Senare utsträcktes det till de andra. Det tycks alltid vara så att "överklassen har svårt att leva på sin lön" och man hör klagolåt genom historien. Det hänger samman med dels att leva på köpefot utan egen odling, dels då resorna där man ska vara ståndsmässigt kläd. För riddarna kostade utrustningen relativt sett en förmögenhet.

Biskop Absalon tar frånsidan som tidigare för det mesta varit smyckad med symboler för tiden och tideräkningen. Efter honom blir det biskopsstav på frånsidan och kyrkan sköter tideräkningen. Kräklan är säkerligen en utveckling av herdestaven även faraonerna bar och herde skrivs pastor på en del språk och ett arv från sumerernas goda herde symbol för den goda patriarken.

Under Valdemars I:s tid anammar Norden även den kontinentala tyska stilen med att slå brakteater med ensidig prägling. På en av Valdemars brakteater ser vi ett anslag till riddartiden då kungen "antvarter ett svärd" åt en som klarat inträdesprovet. Under korstågstiden blev det en religiös handling och St. Birgitta skrev långt senare en speciell formula fört detta tillfälle.

Kungen övergick från att vara "valkung" till att han själv valde vilka han ville ha i sin hird … om vi ska skruva till det. Som symbolhandling är det ingen skillnad på detta och ett vanligt avtal med skaftning. I lagstiftningen smyger sig in ett nytt laga fång dvs. gåvan, när kungen förlänar än det ena än det andra åt de han litar på.