AHAupplevelser

När en a΄n arbetar för högtryck lever jag med problemen hela dygnet. Ofta arbetar hjärnan bäst för sig själv under natten och ger lösningarna tidigt på morronen innan jag ens är riktigt är vaken … alternativt på kvällen när jag ska somna. I båda fallen gäller det att ha anteckningsblocket till hands och plita ned stolparna i resonemanget att ta itu med när det är lämpligt.

En morron fick jag en glimt av hur min hjärna arbetar i det undermedvetna. … och förmodligen andras också. Vid den tiden höll jag på med att tolka symboler på hällarna. De är ju tvådimensionella och utan perspektiv, så att det gäller att ge formen en betydelse. Gemensamt med förfäderna gäller det att känna igen och jämföra en symbol med något känt. De använde förstås företeelser från sin vardag på samma sätt som vi ser i synnerhet i Egyptens språksymboler av kända ting. För oss gäller samma och därtill att leta i de kända kulturerna efter deras lösningar.

Den morronen såg jag i ögonen rader och kolumner av symboler. De var ordnade i två plan ovanpå varandra, så att det såg ut som om att två fält jämfördes. Samtidigt roterade symbolerna runt sin tyngdpunkt och efter ett rotationsvarv flyttade sig övre planet ett steg åt höger. Allt gick i en rasande fart.

Det var helt enkelt därför att jag gett hjärnan order om att jämföra de symboler jag just arbetade med. Det ende hjärnan kan jämföra med är förstås lagrade liknande symboler. En parallell order var att söka efter möjliga betydelser. En betydelse är i sig alltid en synonym.

Fördelen med hjärnan jämfört med datorn är att vi samtidigt kan söka i flera dimensioner. Beroende på hur komplext området är kan man leta efter flera variabler på en gång. Man kan även arbeta med virtuella variabler. I praktiskt arbete däremot visar det sig att oftast är det säkrast att inte leta efter för många variabler på en gång, för att inte blanda bort korten så att säga. Dethär med multivariabel sökning kan man överlåta åt sömnen eller i drömlandet. Drömmarna är i sig hjärnans experiment med möjliga och omöjliga kopplingar.

Den största AHA-upplevelsen var när jag första gången kände igen några symboler på Laghällen i Tisselskog. Jag såg att de finns i kända symbolspråk i centrum av Gamla Världen. Sen har jag letat symbol för symbol efter en betydelse. Därefter satt ljud till dem enligt ett normalt språks ljudlagar dvs. var och en symbol ska vara unik. Hela tiden gäller relativiteten och konsekvensens lagar att det betraktade systemet ska uppfattas så att allt passar ihop.

Att veta

En forskare i hällristningar uttrycker satsen "man kan tro eller tolka men inte veta" … och jag antar att det systematiska tvivlets lärofader Descartes ligger i sin grav och applåderar.

Något vanvördigt har jag tolkat hans tes cogito ergo sum = "Jag tänker, alltså finns jag" på mitt eget sätt "Jag tvivlar, alltså finns jag".

Av samma klass är ett postulat av en religionsforskare: "Ingen myt kan förstås utanför sin kultur! … den ändrar sig så fort den kommer utanför sitt eget kulturområde".

Hårddrar man detta skulle vi inte kunna förstå varandra och ingen kultur spridas. Vidare tycks vederbörande utelämna möjligheten att större eller mindre samlingar av folk har utvandrat och invandrat till ett annat land och tagit sin kultur med sig.

Religion flyger ju gärna i en högre sfär ovanför verkligheten. Binder man myterna till sin praktiska verklighet förstår man att myterna var i många fall som bruksanvisningar. Det var de fysiska fenomen som bestämde mytens innehåll. En myt om kornodling bestäms av kornet och inte av bärarna av myten.

Mina verk är förstås inte ämnade att bli en polemik med andra discipliners forskare. Jag har nyttjat deras rön med framgång i min egen syntes. Snarare är det en uppmaning till teamwork, där jag inte kan se att man når resultat om all discipliner ska ge sin version och skapa ett kaos … och bakom lurar ordspråket "skomakare stanna vid din läst.

En prof. emeritus menade att man ska inte lyssna på amatörer inom fornastronomin utan det ska vara internationellt erkända forskare som för auktoritetstron vidare. Med en sådan mentalitet knyts cirkeln tillbaka så att inga nya tanker får frodas utan det hela styrs av gamla auktoriteter.

Den som kan något om historia vet att det finns en tendens till att den statligt erkända historien ska tjäna som reklam för staten … och ej vara en spännande färd mot en relativ sann beskrivning av historien och dess händelser. Man kan inte använda en styrd historieskrivning som erfarenhetsunderlag eftersom den är mindre sann och kan leda rakt åt helvete.

Västerlänningar är så inbilska att de tror tanken uppfanns hos oss. Enligt sumererna kom det stora ljuset först … dvs. då jag tog stora språnget ur livmodern. Egyptierna menade att jag var den stora kacklaren och fanns i det ögonblick jag utstötte primalskriket. Medan jag hävdar att i intellektuell mening finns man först när man känner efter och tvivlar på sin existens.

Detta är förstås hårklyverier och om vi fortsätter kan vi fråga oss "Hur vet vi att vi tror eller tolkar"??? dvs. det är bara en hårfin skillnad mellan att tro och veta.

Filosofen Wittgenstein har formulerat visdomen "Om man inte begriper vad man själv säger, är det bäst att hålla käft" … det var hans sista ord, i min vanvördiga tolkning, när han slutade att filosofera. Det leder vidare till min tes. "Det väsentliga är att man vet vad man vet"

Wittgensteins avsked var av det mer symboliska slaget. Han insåg antagligen att genom begreppsanalys och ordklyverier når man en gräns där man inser att språket är ett medel och inte själva verkligheten. Man kan inte lösa verklighetens problem genom att uttala eller skriva orden. Vilket många bedjare smärtsamt fått erfara. Däremot kan tanken och orden leda till lösningar. Lika väl kan de inge mod och beslutsamhet att göra grovjobbet med att lösa problemen.

Det är en fördel att ha logik och konsekvens i sina tankar, så att de "hänger ihop". Filosofi och vetande handlar oftast om just detta. En tänkare samlar på sig en massa knep och metoder, så att nya problem är ofta gamla om man säger så. Problemet är oftast att komma igång med själva grovgörat eller hitta nån som vill göra det.

Vi vet att sumererna var först med att analysera tankens natur. Deras metod var generellt att dela upp en kedja av orsak—verkan i två eller fler delmoment. När hjälten ska lösa ett problem faller han i tjurdrömmar. Hjälten är förstås tanken och tjurdrömmar symbol för styrkan i mannen … när väl tanken utvecklat sig till en plan får kroppen ta över grovgörat.

Män har i alla tider letat efter den optimala lösningen att de bara behöver tänka … sen ordnar nån annan kraft dethär med grovgörat. Oftast är den närmaste packåsnan den något svagare kvinnan i hans sällskap. Märkligt nog föll sumeriska kvinnan sällan i drömmar fast hon var uppfinningens moder. Hur dom nu bär sig åt dom töserä är fortfarande en gåta?

När det gäller att älska vetandet dvs. syssla med filosofi gäller det att veta begränsningarna för den språkliga utformningen … lika väl som gränsen mellan tanke och verklighet … fantasin är ofta svår att få att materialisera sig i verkligheten.

Här får vi väl ge grekerna kredit som man säger over there, för några formuleringar. En av de tidigaste stoikerna och verklighetsnära filosoferna formulerade Zenons paradoxer. Mest känt är den om kapplöpningen mellan Ackilles och sköldpaddan. En annan är om att pilen i flykt är i vila. Vår tid har börjat inse att vår beskrivning av verkligheten är inte detsamma som verkligheten. I själva verket är våra ord oftast en ytterst kortfattad och schematisk bild och ger oss kunskap bara om vissa aspekter av vad vi ser.

Tusenvis av filosofer har under årtusen ägnat mycken tid att analysera och hitta nya latinska ord för att beskriva delmoment. Därtill då arbetat fram spetsfundiga matematiska ekvationer för att reda ut begreppen. Den begreppsanalys Wittgenstein sysslade med kunne i viss mån klara ut problemformuleringens natur, medan de flesta har missat relativitetens natur. Eller Russel skulle väl ha sagt att det är lätt att sammanblanda kategorier.

Einstein skulle ha sagt att man ska inte blanda relativitetssystem eftersom varje system lyder sina egna lagar. Äpplen och päron kan blandas i en kompott, men att genmanipulera päron med äpplen ger ingendera arten utan en ny art. Därmed sagt att våra utsagor ska gå ihop med det vi iakttar och mer exakt i betraktelsepunkten. Ty i en relativ värld är det inte sagt att föremålet är exakt lika i nästa betraktelsepunkt … och allting flyter. Inom tolkningen av hällar ser vi det handgripligen, när vi betraktar en nästan bortvittrad figur. Vi inser att betraktad för säg 3000 år sen var den annorlunda mot i dag.

Fysikerna tänker matematiskt medan jag för det mesta tänker verbalt även om matematiken var mitt stora intresse som barn. Det hänger väl samman med att språket är mitt verktyg. Einstein studerade ljusets natur och sade sig ha tänkt sig sitta på en ljusstråle, men stod samtidigt på avstånd och betraktade. Men antagligen hoppade han av innan den slog mot en vägg.

Jag, i vanlig ordning snabbare med försöket än med beräkningen av konsekvenserna satt på energipaketet även när det exploderade till en ny form dvs. en diffuserad våg. Det är nog den starkaste upplevelse jag nånsin har haft

… ett tag trodde jag att jag skulle bli galen när jag exploderade åt alla håll och delade mig gång på gång … likt radioaktivitet som avklingar. Tanken har den märkliga förmågan att kunna skjuta ihop tidsperspektivet så att allt sker i så snabb takt som vi hinner registrera. Som ung är det en rasande fart, där det kan ta en dag att skriva ned vad man sett eller drömt under ett ögonblick.

Människans inlevelseförmåga är av det märkliga slaget att vi i fantasin kan uppleva händelser eller leva oss in i inte bara andra människor utan även i djur och andra varelser samt tänkta händelser.

Den allmänna relativitetsteorin handlar mest om vad man förr kallade tyngdkraft. Själva förklaringen är inte ett dugg annorlundare än Zenons paradox om att pilen i flykt är i vila. Man brukar använda hissen eller rymdraketen som ena fasta föremålet i exemplifieringen. Människan i dem förändras inte vare sig hastigheten är konstant eller relativitetssystemet ökar hastigheten. Om raketen eller hissen ökar hastigheten följer kroppen inte omedelbart med, eftersom impulsmomentet är en del av färdmedlet. Om jag däremot tillför min egen kropp ett rörelsemoment kommer jag att lätta från golvet. Ett bevis för att jag med tillförd acceleration kan upphäva tyngdkraften.

I min barndom talade man om naturlagar och allehanda krafter. På sitt sätt besjälade det verkligheten lika mycket som när egyptierna använde djur att beskriva egenskaper. Det är vår språkdräkt som ger en förvirrande bild av verkligheten. En annan faktor är att den nyttosökande människan ser gärna bort från det som inte ger vinst omedelbart.

Den äldre fysiken och även Einstein gav en allt för enkel bild av verkligheten. Varje ingående del i ett utsnitt av verkligheten har sitt eget relativitetssystem. Raketen och hissen är bärande system. Innehållet i dessa uppför sig olika beroende på om de ingår i jordens relativitet eller i rymdens. Till detta må knytas bisystem såsom atmosfären och dess kvalitet … samt andra relativiteter som möjligen kan krocka med eller påverka det hela.

Einstein och de som framställde atombomben var nog mer som pojkspolingar som tyckte det var roligt att se vilken "jävla smäll" det skulle bli. De brydde sig på sin höjd om verkningarna i den närmaste omgivningarna. Dethär med miljö och långsiktiga effekter kunne de inte föreställa sig … så genier som de kallades. Ej heller kunne de föreställa sig vilka politiska effekter det skulle få … för att inte tala om vad militärerna fick politiker och en B-skåde-spelare att satsa på.

Våra sinnen måste över en viss tröskel för att vi kan registrera förändringar. Vi måste kunna jämföra med nånting. Vi har alla känt det när vi sitter i ett tåg på en bangård och har svårt att avgöra om det är vårt tåg eller ett annat som rör sig. Inom all mätteknik är det centrala att man jämför med en känd storhet.

Mycket av svårigheterna med relativiteten och som fysikerna fortfarande inte riktigt har klarat ut består i att det är svårt att skilja på karta och terräng. Därtill mystifierar man begreppen. Tiden är inte en egenskap hos materien. Det är en storhet vi jämför med för att kunna beskriva verkligheten. Trots allehanda atomklockor är Realtiden fortfarande till sitt ursprung en delning av solåret … och ingenting annat.

Einstein hann aldrig tänka färdigt om tiden. Hans relativistiska tid stämmer bevisligen. Men i övrigt när det gäller generell Tid gäller det gamla tidsbegreppet att Tiden är som en flod eller ett flöde som rullar på. Allt annat är oftast lek med ord. I allt väsentligt är Tiden en konstant rörelse vi jämför andra variabler med. Eftersom den är konstant är den försumbar och kan behandlas som en virtuell operator. Det är förstås ett tacksamt objekt för fantasifulla förklaringar, men dessa ändrar icke praktiken.

När vi talar om relativ tid knyter vi den till ett objekt eller ett relativitetsstystem. Bergets tid är relativt stabil även om erosion och miljöpåverkan gör sitt till att förkorta bergets tid. Uran är som bekant instabilt och kan bringas till ett tillståndssprång då uranets tid upphör och strålningens avklingande börjar. Däremot är energin oförstörbar och dess tid fortsätter att ticka på. Det är ingen större nytta med tidsfantasternas beskrivning av att tiden går fortare i rymden … klockor av normalt snitt går fortare redan tack vare minskad friktion. Att den relativa rumtiden ändras med hastigheten talar för att tiden är en rörelse!

I det historiska perspektivet rör vi oss med en normal jordisk syn på tiden. Då räcker det gott att se tiden som en flod … eller som solens vandring synbart under ett år. Att spekulera i tiden är förstås ett rent tidsfördriv och det är märkligt att folken tillåter att så mycket pengar läggs ned på strunt.

Relativitet och vår bristfälliga beskrivning av verkligheten hindrar inte att vi kan veta och utsäga någonting relativt stabilt om verkligheten. Vi kan utsäga att en båtfigur, liknar en båt och eftersom den finns vet vi nånting. Däremot kan vi icke alltid säga något om vad den som tecknade båten ville avbilda.

Eftersom vi här antas syssla med vetande bör våra metoder förstås vara såpass exakta att de leder till ett relativt entydigt vetande. Vissa figurer kan vi definiera entydigt genom att de liknar något vi känner och som finns än den dag i dag. En kvinnofigur avbildade rimligtvis en kvinna eller något kvinnligt även för 5000 år sen. Sen är det en kompromiss mellan våra fördomar och inlevelseförmåga huruvida vi kan känna igen oss eller något från vår värld.

… Jag är en liten flintskallig gubbe med kulmage och jag kan inte låta bli att jämföra mig med den sumeriska manstypen … tja, sådana fanns även på Malta för 6000 år sen … om de nu inte var gudar? Den moderna genforskningen menar att vi till 98 % är helt lika gorillorna. Min likhet med sumererna borde vara mycket nära 100 % … och om man jämför mig med orangutangen är likheten nog över 98 %, eftersom jag är flintskallig och fjunhårig och ofta lever i min egen värld. Ett sympatiskt drag hos orangutanger. Tycker då jag.

Om vi går vidare och letar efter rimliga metoder för att uppnå vetande kan vi förstås jämföra figurer och symboler med andra kulturer och gärna vid samma tid. Vetande om forntiden i andra kulturer är förstås relativ, men det finns rätt mycken tolkad skriftlig beskrivning numera. Det är den sorten många föredrar. Här må nämnas en annan grekisk sats bland vantrogna grekiska tvivlare "Existerar världen om vi inte talar om den" … eller i klartext om man hårddrar skulle bara den värld som är beskriven i texter på grekiska ha existerat?

Det var mest atomisterna som bollade med den satsen. De trodde världen bestod av eviga sanningar och små paket … i sin minsta form kallas de fortfarande atomer. Och många vill nog gärna även i dag tillämpa den hanterliga filosofin.

Vi stoiker håller däremot på med den svårhanterliga relativiteten och allehanda energisprång mellan kvant och strålning ... mellan fast och diffuserat tillstånd. Fast det är rätt irriterande att ingenting är beständigt … eller som termodynamikens ena huvudsats säger i min vanvördiga form "Allting flyter … ingenting förgås" … tja, Zeno och hans gelikar lär ha varit av den åsikten att allting flyter … vilket ofta kommer till synes på mitt skrivbord.

Den satsen måste man såväl tro på som förnimma att den är sann, eftersom den ledde till atombomben och andra märkvärdiga teknologiska manicker.

Om vi finner en stor överensstämmelse mellan andra kulturers symboler/figurer och våra egna är det en sannolikhet gränsande till absolut vetande.

Tredje metoden handlar om rimlighet. Det är en samkörning av de figurer vi ser med de faktiska fynden och det vi vet om folks näringsfång. Det bestämmer i allra högsta grad vad vi kan veta om deras vardag. Därtill kommer då att fortfarande i våra dagar är års- och säsongsritual rätt ensartade inom de näringar som sysslar med boskap och/eller odling. Mycket av det bestäms av rumtiden dvs. årets och klimatets växlingar. Vi vet med rätt stor säkerhet hur solens och månens gång är … lika väl som vi vet hur det nordiska klimatet är. Att årsmedeltemperaturen har ändrat sig under 6000 år är en rätt marginell företeelse. Likaså att solens och månens relativa läge har förskjutits någon grad.

Brasklappen för nordiska och europeiska förhållanden är ofta att vi måste söka de rätta proportionerna. Våra glesbygder kunne inte åstadkomma märkliga fornlämningar. En del tar det till intäkt för att våra nordiska förfäder var kulturlösa … och i förlängningen inte hade samma intelligens och utförsgåvor som i Sumer och Egypten. Beständiga kulturyttringar är i allra högsta grad funktioner av folkmängd och kapital. Mängdvärderingar har inget att skaffa med kvalitet och ändamålsenlighet. Där det har varit möjligt har jag jämfört hällarnas budskap med lämningar och fynd i grannskapet och anknutit till verkligheten.

Mina förfäder var inte så korkade som en del vill göra dem till … de förde i varje fall släktet vidare … antar att om de såg oss skulle de ångra det … så som vi misshandlar jorden och uppfinner djävulusiska manicker som tar livet av folk och natur.

En del av vetandets natur är att låta sanningen komma fram och inte pådyvla förfäderna primitiviteter eller andra drag det inte finns täckning för. Intelligens är frågan om att överleva med minsta möjliga konsumtion av naturen! Tillväxtens natur är att 1 + 1 = 3 periodiskt medan det oftast är en nollbalans i längre tidsperspektiv. Naturens recept är ofta ren generositet. Utan denne skulle inte de växtlevande djuren klara sig. Växterna producerar i stort långt mer än de behöver för att upprätthålla arten. Det gör att nya arter kan uppstå och njuta överskottet. Människan är den ende varelsen som medvetet lever för att skära ned sig och sitt livsrum! … somliga kallar detta intelligens, men har väl nog hamnat i den negativa matematikens sfär.

Intelligens

Intelligens är egentligen en pseudovetenskaplig metod att se på människan. Man kan dock icke förbigå den eftersom resonemanget finns dold i många frågor och används av många tongivande makter.

I min studentpsykologi definierades intelligens som en beredskap att klara de problem man ställs in för. I allmänhet var det endast hos barn och unga man var intresserad av att mäta den. Om man gör det bland vuxna hamnar man i en ojämlik värld, som inte är bra för arbetsmoral och effektivitet. Politiska människor värderar på ett annorlundare sätt än ekonomer, tekniker eller filosofer.

I min ålder skulle jag hellre mäta överlevnadsförmåga. I klartext mäta om individ eller en grupp människor lever så vettigt att livsrum inte ändras och släktet består mot evigheten. Våra problem med att leva i nollbalans med miljön är av en närmast ofattbar storlek. En del väljer att strunta i det av den anledningen och låter vår färd på tidsfloden barka rakt åt helvete. Andra spjärnar emot. Sanningen är att det till stor del är höginkomsttagarna globalt som står för förstörelsen.

Mitt favoritexempel sen ungdomen är ett tänkt experiment där man sätter en dåre och ett geni i samma bur. Sen mäter man under en längre tid förändringarna. Jag är inte säker på att inte geniet skulle närma sig dåren i långa loppet. Dårarna har sällan förmåga att förstöra livsrummet i större omfattning.

Hela tiden är det frågan om vilka värderingar och konventioner vi använder. Att uppfinna en atombomb anses genialt för att ta ett ytterlighetsexempel. Att flyga till Mars och odla tomater är också höjden av intelligens … i andra vågskålen kan vi sätta de som värnar livsrum och människa med så liten förbrukning som möjligt av de ändliga resurserna. Mäter vi med intelligensvillkoret om evig beständighet måste man förstås ge alla förstörare negativ intelligens.

I forntidens tidsperspektiv är det förstås totalt omöjligt att jämföra vår intelligens med förfädernas. I det tidsperspektiv vi kan överblicka har hjärnan varit av samma storlek. Eftersom vi egentligen bara använder en bråkdel har det därmed inte det minsta betydelse. Å andra sidan måste vi tillämpa relativiteten att vi kan bara mäta förfäderna med deras mått. De var tvungna att med enkla medel klara överlevnaden. Deras kaos var okunskapen genom att de inte löst alla problem. Vårt kaos tenderar att bli att vi har för mycken kunskap för att kunna överblicka.

Vi har dock förlorat deras naturliga vördnad för allt levande och försiktighet genom att de ej kunne förutse konsekvenserna av sina handlingar. Vår tid har blivit inbilsk och tror sig behärska världen utan att dock ta minsta ansvar för verkningarna i framtiden.

I sammanhanget kan man inte låta bli att nämna det kristna oket. Fundamentalism binder alltid tankarna och sätter upp tabun. Det hindrar ofta rationella lösningar och förbjuder att gå bortom vår tideräkning. Man får inte kritisera dess bärande teser. En grupp som säger sig vara utvalda börjar lätt att tro att alla andra är skräp. Därmed även livsrummet, som egentligen är vår andra halva och matförråd. Människan ska vara naturens herre och det ska vara tillåtet att offra människor på religionens altare (makten har alltid offrat människor)

Det finns en akacia i Afrika som lever i symbios med myrorna. Den frambringar vissa utväxter som ger bo åt myrorna och har även körtlar som utsöndrar fruktsaft som mat åt myrorna. I gengäld håller myrorna efter skadeinsekter i trädet. Det är vad jag kallar intelligens även i mänsklig bemärkelse. Det är frågan om att säkra den egna artens fortbestånd. Människan nöjer sig inte med det utan ska uppfinna och förstöra … ja, t.o.m. bekämpa egna arten utan egentlig tvingande orsak.

Vi kommer nog inte att leva i nollbalans med livsrummet förrän vi inser att alla arter är någorlunda lika intelligenta dvs. löser sin arts fortbestånd. Människan är nog inte ledande i den ligan. Intelligens är att nå resultat med minsta möjliga energianvändning.

Våra förfäder hade ett annat språk och andra symboler för samma problem och lösningar vi egentligen arbetar med. Det är bara det att vi inbillar oss att deras lösningar var primitiva. De såg livet som en växelverkan mellan uppbyggande och nedbrytande krafter. En sorts nollbalans uttryckt i ordspråket "för mycket och för litet fördärvar allt". Vi kan balansera tack vara att generationer av förfäder har provat ut … alternativt att våra sinnen säger ifrån om det blir för mycket. Salt är desinfekterande i små doser, men livsfarligt om för mycket.

Politiskt ligger det mycket visdom i såväl lagom som att bestämma laget om. Det går dock inte hem bland kapitalister, liberaler och andra maktmänniskor som vill bli rika på andras bekostnad. Det är oftast en brist på intelligens hos egoisterna, eftersom profiten tas på omsättningen. I klartext lösningen ligger i att ordna så stor omsättning som möjlig och låta den nå alla hörn av det ekonomiska flödesfältet.

Men mot gudar och dårar kämpar förnuftet förgäves. Det hjälper inte ett geni att säga "jag är ett geni" om han överfallas av ett gäng utan hämningar … möjligen hjälper om han visar att han är likadan som de. I krigets och våldets relativitet finns inga regler.

Gudarna dvs. de som tror sig vara starkast vill gärna att andra ska framföra kritik inlindat, för att kritiken inte ska bli så uppenbar. Och att de ska hinna gardera sig. Men i vinnande spel ska man använda andra metoder än motståndaren är liksom en självklarhet.

Om man inte sant och ärligt försöker bedöma klokhet och visdom hos såväl oss själva som hos förfäderna är det ingen större idé att ens börja forska i deras värld. Annars levererar man bara partsinlagor till de maktgrupper som står bakom fördomar, tabun och krav att få en spegelbild av dem själva.

Analysen

Descartes existensvillkor är ju något självcentrerat och mänskligt. Lika väl som att sumerer och egyptier utgick ifrån sig själva. Men mycket av verkligheten existerar oberoende av oss och kan bara beskrivas som relativa erfaringar. Dessa kan vi uppleva med våra sinnen och ge olika egenskaper … bara man kommer ihåg att egenskaper är något vi formulerar och tillsätter. Det är inte nödvändigtvis verklighet.

Med existens menar vi i regel utsträckning i tiden. Den fysiska existensen går i regel att bestämma genom erfaring och mätning. Diffusa värden såsom idéer eller annat utanför våra vanliga sinnen och mätapparatur kan endast konstateras genom dess bärare eller mätas när verkningarna är mätbara. Idéer och religioner äga existens bara så länge det finns bärare.

Oftast är det så att det vi fångar med blicken uppfyller rummet. Analysens uppgift är bl.a. att ge allt rätta proportioner, kvaliteter och kvantiteter. … och inom osäkra områden med få fakta ska man vara försiktig med generella omdömen. Annars blir det lätt att det vi ser fyller rummet. Likadant är det med tele-effekten att det nära syns mest och det högljudda hörs mest.

Att det finns många hällristningar i Tanum men färre i Värmland är inte ensbetydande med att det relativt sett skulle ha funnits fler människor i Tanum än inom motsvarande område i Värmland. Ej heller är mängden bilder i Tanum värdefullare eller tecken på högre intelligens. Att grottmänniskorna tecknade och målade fantastiska naturtrogna bilder är inte tecken på att tanumsborna med enkla streckbilder skulle vara en degenererad ras av grottkonstnärer.

När jag apat efter och följt stenknackarnas linjer har jag fått uppfattningen att de haft bråttom för det mesta. Vem vill ligga på en kall häll och knacka längre än nödvändigt? Var de fler som knackade samtidigt? Det är en vetenskaplig fråga, men svaret tillför knappast särskilt mycket av värde till våra föreställningar … om inte det är sammantaget med annat. Det berättar om livet runt hällarna och inte om innehållet och syftet med hällarna.’

Vi kom att tala med Kjell Åberg om varifrån jag påverkats i analysen. Omedelbart svarade jag Sokrates och hans metod ironi … i min tolkning "irra på och i". Det är en metod man tillägnar sig när man läser Platons dialoger med Sokrates som den något överlägsna och ironiska läromästaren. Han leder samtalet som i en spiral mot "pudelns kärna" … i Goethes Faust var det en av de små svarta som satt längst inne … tja, sanningen är illa hörd fick även Sokrates erfara. Avgränsande moment är när han leder deltagarna i dialogen in i självmotsägelser och därmed avgränsar antalet valmöjligheter. Där förstås Sokrates satt inne med svaret om det fanns något! … vet inte om nutidens unga akademiker läser klassikerna? För mig var de inkörsporten till tänkandet i övre tonåren.

Vid närmare eftertanke var min fosterfar nog egentligen den första läromästaren. Omgivningen såg honom nog som ett original … så även jag den hårda vägen. Det speciella var att vad helst som skulle göras skulle det analyseras på kryssen och tvären och vridas och vändas. Är man till vardags tillsammans med en sådan människa påverkas man vare sig man vill eller inte. Effektiviteten i hans metoder visades förstås genom att han uppnådde vad han ville dvs. tjänade pengar.

Om han hade nån metod eller valspråk var det "den gyllne medelvägen". Vet inte om han läst kinesiska filosofers "Mittens väg", men på något sätt var det väl vad han strävade efter. Mest kännbart var det när han gav mig en lusing på ena örat fick jag i regeln en på andra örat "för balansens skuld". Detta att jag liksom måtte följa mittfåran även i fortsättningen. Den sorts inpiskning lämnar djupa spår och gör att man grundligt analyserar mycket i människans beteende.

Men i själva verket lär man sig allehanda metoder om man vill genom matematik, språk, historia, litteratur, praktisk arbete med vad som helst, studera mätteknik ger ett vetenskapligt sätt att mäta verkligheten, det ständiga skeendet om man har öppna ögon ger ständigt nya impulser.

Man kan ytterligare effektivisera detta genom att själv i förskott analysera återkommande situationer. För min del utarbetade jag en anlysmodell i 18-årsåldern. Den gör att det undermedvetna följer en model som beaktar minst 27 olika aspekter när den börjar analysera. Antagligen rationaliseras det snabbt till det antal som behövs i varje situation.

Analys och värdering är något man måste göra hela livet för att det ska vara färskt. Ungefär som när katten jagar på lek bara för att upprätthålla spänsten och fördriva tiden vettigt.