Ekologi

Agenda 21

.

Nedanstående kommentarer är en följd av dels en genomläsning av Miljöstrategi 2000 och lokal Agenda 21, dels en jämförelse med några lokala företeelser, dels de senaste 20 årens framsteg. Eftersom området är stort delas det upp på två brev.

Att döma av vissas agerande kommer antagligen några läsare att vilja vifta bort argumenten som "Den där Hemtun nu igen". Men det är nog så att vi borde bjuda in alla dessa till Köpmannatorget. Som motvikt bjuda även landets samlade expertis inom kulturmiljö, stadsträdgårdsskötsel, ekologi att välja sida mellan mig och våra barbarer skulle dessa nog ställa sig på min sida.

Som alltid när jag skriver har jag torrt på fötterna och beaktar andras kunskap. Därtill har jag en rätt stor krets jag lyssnar på vid behov. En liten rond på stan att pejla stämningar kan omfatta bortå trettio stycken exempelvis.

Det skulle faktiskt vara ett lustigt experiment att ställa upp våra ekologiska barbarer att bli utskrattade av expertis och folk.

Sabotage

Det är ett starkt ord. Men om nu våra företrädare beslutar att arbeta för en god ekologi upp till bästa vetande är det i varje situation ett sabotage mot planerna om någon motarbetar detta. För anställda och politiska ansvariga i kommunen är det direkt trolöshet mot huvudman om man motarbetar.

Värst är det förstås om det finns höjdare som direkt motverkar att man värnar än det ena än det andra. Det har kommit till min kännedom att en höjdare ändrade den ansvarshavandes beslut, eftersom det var en "trädkrammare" som varit framme. Samma höjdare tycks vara av den sorten som vill bestämma och går in lite överallt och bestämmer eller smusslar undan brev. Senast nämns i ELA att han omplacerat en av fullmäktige tillsatt tjänsteman. Det tycks vara dags att se över befogenheterna?

Det säger det mesta om vederbörande och att han därtill anser att miljömedvetna är pest. Det är det samma som att säga "Jag skiter då i miljön". Att låta en sådan verkställa ekologiska planer är att sätta bocken som trädgårdsmästare. Det är enkel logik, min kära Watson.

Enligt svensk praxis och i synnerhet inom det kommunala är alla medarbetare och sköter sitt arbete med ansvar och då även in för folket, den egentliga arbetsgivaren. En ledares uppgift är att delegera ansvar, men icke att fatta de anställdas beslut. Än värre blir det i fall där en medarbetare har specialkunskap och kan sitt område. … och sen går en höjdare och klåpare in ock ändrar? Det är direkt trolöshet mot huvudman.

… det kan t.o.m. hända att jag eller någon annan går och orättvist beskyller nån annan för de dumheter den klåfingriga har begått. Även om anställda har anställningstrygghet behöver de ju inte få syssla på ett sådant sätt att det ger kommunen merkostnader på lång sikt. Då är det bättre att omplacera dem till ett jobb där de inte kan skada medborgarna. Detta gäller även vilken höjdare som helst.

Vissa tjänstemän och politiker inbillar sig att vi medborgare ska hålla käft eftersom vi delegerat ansvaret till dem. Liksom i aktiebolag har även medborgare rätt att när som helst under mandatet kolla upp vad som händer och sker och vidta åtgärder utifall det skulle behövas. De ansvarshavande som inte har örat mot marken och tar hänsyn till medborgarna borde nog inte jobba med att vara i allmänhetens tjänst. Allmänheten förutsätter att allt ska gå utan större åthävor, men blir det för mycket finns ett otal åtgärder. Det är ju försmädligt för makthavarna om det ska till extraordinära åtgärder.

Saken har förstås kommit på fel bog om man i varje läge måste stå med lagboken i handen eller överväga möjligheter att överklaga till olika instanser. Alternativt använda någon av de möjligheter som finns att nå resultat med metoder ut över det vanliga.

Mina värderingar färgas förstås av det som hänt i praktiken de senaste åren och händelserna är förstås symptom så goda som något. Syftar bl.a. på bullerfrågan och trädfrågan vilka visar att kommunen ej utåt menar allvar med sitt engagemang. Det här med empati är svårt … redan att förstå ordet kan vara svårt för en del.

Detta är i sig inte oväntat. När säldöd och annat under 80-talet skrämde upp folk blev Fa’n själv religiös om man säger så. Minns att Peter Wallenberg m.fl. höjdare hade en temporär omvändelse under galgen. Snart nog var det glömt och man började åter prata om miljöflummare och trädkramare i nedsättande ton.

Dock hade det snabbt växt en reell medvetenhet och företagen och andra fick erfara att åtminstone i vissa avseenden kunne den reella Marknaden dvs. vi konsumenter sätta hårt mot hårt och kräva att produkter och produktion skulle ske på miljöeffektivaste sätt. Vi kännare av Mr Marknaden gick aldrig på läpparnas budskap från "de höga". Observera att Mr Marknaden är kapitalet, medan Marknaden det är vi. Det tycks samhällsdebattörerna glömma för jämnan.

Det är förstås i allra högsta grad absurt om de som värnar om livsrummet ska förlöjligas och motarbetas … då har de logiska resonemanget hamnat i gallimatias … helt enkelt.

Vi som diskuterade de ekologiska frågorna på ett övergripande plan var ej så blåögda att vi ej viste att allehanda bakåtsträvande krafter i styrelserummen och riksdagskorridorerna skulle göra allt för att sabotera … och så förstås också på det lokala planet. Det är inte alltid att sakdiskussion avgör frågorna.

Genomgående har en stockdum formulering fått dröja kvar utan att reellt utrotas av någon part. Den formuleras lite olika, men handlar alltid om ekonomi. De förnuftbefriade liberalerna säger rakt på sak "Ekonomi går före miljö" eller i klartext "Vi skiter i miljön"

… medan en del kommunpolitiker brukar hänvisa till budgeten. En sak att argumentet alltid leder till att det politikerna inte känner för skuffas undan vare sig det gäller barn, miljö, gamlingar fritid och kultur osv. Sällan görs konsekvensundersökningar för att fastställa vad detta kostar i längden.

Ty, om man exempelvis säger att ekonomi går före miljö innebär det att man skjuter åtgärder på framtiden och då står räkningen där framför oss plus kanske skador som inte går att reparera. Normalt förnuftiga människor ser till att städa upp efter sig efterhands och löser problemen efterhands de kommer. Men slit- och slängmentaliteten är svårast att utrota hos de som har det gott ställt. Det är liksom naturlig logik.

Sen är det en annan sak att som bekant har man råd att höja löner för somliga utan ekonomiskt hållbara motiv … och man lägger ned pengar på investeringar utan nyttokalkyler över huvudtaget. I klartext ofta råder godtycket.

Centrala teser

Som medborgare i Sverige är det allas vårt ansvar och rättighet att se till att vi får så gott livsrum det är möjligt. Det innebär bl.a. att städa upp efter tidigare dumheter och att successivt gå över till ett klokare beteende.

Ett av de globala problemen är som bekant våra utsläpp globala så väl som lokala. Vid den övergripande analysen fann vi att eftersom vi har för mycken koldioxid i atmosfären bör en förnuftig åtgärd vara att se till att vi spyr ut mindre och att vi binder så mycket som möjligt till biosfären. Resonemanget fick omedelbart gensvar hos landets ledande skogsforskare, De insåg klarare än någonsin att deras uppgift är att maximalt utnyttja kväve och kolöverskottet i atmosfären.

Alla ingrepp har en massa sidoeffekter och det gäller förstås att veta proportionerna. Samtidigt med att man ökar de globala skogsytorna ändrar man ofta färgen på jordytan. Det är som skillnaden mellan att gå på ett kalhygge en het sommardag eller gå inne i en granskog …eller förstås allra helst lövskog.

Infallet av solenergi och dess omsättning är i proportion till färgen på jordytan. Växtlighet fungerar som en sugpump och drar till sig regn egentligen genom att en beväxt yta har lägre yttemperatur än allehanda andra ytor. Till detta kommer att den lokala syreproduktionen och jordens fuktighet bevaras i relation till hur stor växtligheten är. Det skulle förstås krävas mycket mer utrymme för att ta upp alla positiva och negativa effekter av vårt agerande. Men ett genomtänkt planerande brukar i allmänhet ge bättre resultat än kortsiktigt tyckande.

Samma principer gäller förstås lokalt och även i tätorter. Människan är ingen Plåtnicklas med plåtmage. Vår hälsa och välbefinnande beror i allra högsta grad på närmiljön. De som har hjärt-lungbesvär är förstås som känselsprö i befolkningen eftersom de drabbas först av dålig närmiljö. Dessa svagheter drabbar i stort sett alla förr eller senare … Och där exempelvis rökare har automatiskt problem med syreförekomsten.

I klartext den höjdare som skäller på trädkramare är i själva verket den stora miljöboven som försämrar livsmiljön. I förlängningen kan denne ge medborgarna kortare liv och öka hälsovårdskostnaderna. Samma gäller i alla fall där man prutar på människors miljö och säkerhet. Om våra ledare tappar känslan för medmänniskans behov ska de förstås inte ha ansvar för livskvaliteten. Om de går runt och låtsas arbeta för miljön är de förstås rena bedragare. Detta säger jag utifrån att deras likgiltighet är delorsak till min senaste infarkt … det är inget man skojar om … ty då blir även jag morbid.

Man borde ju kalla dem skinskallar dessa som gör träd skalliga … och det de gör är förstås en motorsågsmassaker …eftersom det är vettlöst kan de ju skylla på att små gröna män har tagit över deras förnuft. Därtill är de första kulturbarbarer av värsta sorten. Att ha bra kulturella rötter brukar innebära att man lärt av förfäderna och gör inte de fel de gjorde, utan lever på förnuftigast möjliga sätt.

De äldre delarna av tätorten är såväl kulturellt som ekologiskt mycket mer genomtänkta än de asfaltområden nutidens herrar åstadkommer. Att minska den gröna volymen och samtidigt asfaltera det, mesta innebär att man skapar döda ytor och volymer och skapar grogrund för allehanda ohälsa. De som är rädda för lite löv har knappast sinne för proportioner. Att fälla några få träd eller att göra dem skalliga är ingen besparing utan ett ökande av kostnaderna på längre sikt.

Den äldre delen av tätorten andas en vision om det goda samhället … nutidens asfaltöken är en skapelse av urblåsta. Jack Nicholsson sa att ohövlighet är amatörens signum. Det är förstås ohövlighet mot medborgare att ge dem sämst tänkbara miljö … en a´n använder ohövligheten att skapa distans till de som inte har respekt för mig, vilka förstås inte får nånting av mig. Det gäller att ge tillbaka med samma mynt. Och förstås att ha reda på myntslaget och inte som Göran Persson tala om tyska pund … tja, han vet inget om lantbruk heller eftersom han säger sig vilja så på hälleberget?

I början av seklet fanns visionen om det goda samhället. Den försvann under 80-talet. Frestas att säga att där penningen går in i skallen försvinner vettet.

… grekerna såg solen som nummer ett. Redan sumererna för 5000 år sen viste nyttan av skuggande träd … bonden Paavo planterade vårdträdet för sina biologiska hjälpare. De huvudlösa skinskallarna inom kommunens ledning har mist kontakten med den naturliga miljön. I demokratins namn får de förstås tycka vad de vill … men de ska inte försämra vårt livsrum.

Frågan ställdes av en skogsbonde i samband med möte som upptakt efter Länsplan 80, då det begav sig.

Första satserna är efter Richard Dybeck som studerade folklivet på Dal strax före mitten av 1800-talet. Sista satsen är efter en känt "klok gubbe" i Vedbo från 1800-talet.

De sista uttalandena är något sorts naturatillstånd då människan älskade jorden och viste att den för varje generation är till låns. Lika väl som att man återlämnar något verktyg man lånat i ursprungligt skick återlämnar man jorden till naturen eller nån annan som antar samma villkor.

I de små jordbruken var man beroende av varenda djur och de var som familjemedlemmar. Numera har de nummer och om ett djur av hundra stycken stryker med är det inte så noga.

Det finns t.o.m. bönder som anser att den gamla inställningen till vårt livsrum och skafferi är förlegad och flummig. Ordklyvarens senaste passar väl in här:

Denna genomgång handlar om ekologi på enklast tänkbara sätt. Något stadsmänniskor i hög utsträckning aldrig fått lära sig. Det är långt från Miljöstrategi 2000 och ändock inte.

Ekologi

Mina "gröna fingrar" fick jag i 10 – 14-års-åldern. Dels var det att jag om somrarna hade syltburkar med grodyngel och salamandrar, dels mina första egna odlingar. Efter mycket tjat fick jag en trekantig bit jord på runt 10 kvadratmeter. Där hade legat en stenhög i många år. Det blev omedelbart att få bort allt flis och småsten. Vill minnas att jag bytte ut jorden delvis med bättre från en jordhög i närheten. Till dels var det big bisnis för mig, eftersom avsikten var att tjäna lite fickpengar på odlingarna.

Fick låna en gammal fönsterkarm med fönster och gjorde en drivbänk där jag drev fram kål- och tomatplantor bl.a. Vet inte om det var avsikten men jag fick i varje fall fram några majsplantor och solrosor som skryt och blickfång för förbipasserande eftersom odlingen låg in vid landsvägen. För övrigt sådde jag snitt- blommor och prövade med grönsaker jag kunne sälja. Det stärkte förstås självkänslan enormt att ur nästan ingenting få fram något vackert och nyttigt.

Dethär med gröna fingrar är nog högst personligt. Min moster hade hemmet fullt av blommor. Har aldrig sett något liknande … medan morsan hade besvär med att få några att trivas i fönstret. Att odla eller avla kräver en ständig inlevelse, för att skapa just de förhållanden som är bäst för varje individ. Samma gäller förstås akvarier där man ordnar ett livsrum för varje speciella art. Att jag har gröna fingrar är icke ensbetydande med att det skulle ha blivit en framgångsrik bonde av mig!

Grundregel för alla arter att man har rätta syrsättningen till varje tid. Fuktighet och värme för växter är ej i samma mån känsligt och samma gäller värme för fiskar. I regel gäller att ju högre värme desto större risk för sjukdomar och förruttnelse. Utom om under högsommaren förstås då värme och torka är döden. Förruttnelse medför syreförbrukning och kräver antingen syrsättning eller att man för bort det som kan ruttna.

Om jag har nån ekologisk vision är det att vi bör sköta varje kvadratmillimeter av jorden eller varje livsrum så att det som finns där har bäst tänkbara livsmöjligheter. Principen är enkel … men när man ser vilken asfaltöken stadsplanerarna skapar inser man att det är svårt. Än värre när man ser hur långt från kärleksfull skötsel av jorden vi egentligen är.

I min ålder börjar man ha långt tidsperspektiv. Från min barndoms pastorala landskap på Nordsjälland i början av 40-talet. Längs vägarna fanns almalléer och i landskapet små dungar vid fornminnen och små vattenpölar eller dammar. Dethär med öppna landskap är en korkad vision av en stadspoet!

Alla bönder hade skiftesbruk dvs. sin egendom delad i 6 – 8 skiften med växelvis vall, säd och rotfrukter. Till detta kom då kor och hästar på varenda gård och under kriget inte en enda traktor. I backspegeln var det nog det ekologiskt riktiga landskapet med maximal syrsättning och lagom fuktighet och inte för mycket blåst.

Under kriget var arbetskraften billig, vilket hos oss medförde att ett halvdussin dälder och vattenpölar blev dikade. Grannen hade ett par större dammar, men de fanns kvar där i slutet av 60-talet. Det var min skridskobana och fyndplats av salamandrar och vad man annars kunne håva till sig i vattnet. Utdikningen medförde att storken, vadarfåglarna, änderna och några andra våtmarksfåglar försvann. Likaså minskade harar, fasaner och rapphöns samt småfåglar och därmed även räven. Numera är hela gården en enda monokultur och torra somrar minskar skördarna och det finns inte vatten för bevattning i närheten.

De gamla erfarenheterna paras med vad jag upplevt under livets gång och då även i skogiga landskap i Finland och Sverige. De senaste decennierna har mina akvarier och blommor varit mina läromästare. En del individer blir gamla hos mig. Jag hade en gul hibiskus som blev 12 år gammal. Normalt blommar de bara säsongvis. Min blommade året runt i många år. En av faktorerna vara antagligen att jag vattnade med akvarievatten.

Där fick jag en dubbel lärdom. Om akvariet hade blivit för surt svarade hibiskusen omedelbart med att få gula blad som föll av surchocken. Vid den tid var det sura nedfallet på sitt max och den gamla eken fram för mitt fönster reagerade precis på samma sätt som hibiskusen med enstaka grenar som gulnade och dog. Akvariet och fiskarna lärde mig allt om vattenkvalitet ock kvävekretsloppet som kallas nitrifikation. Akvariet och blommorna lärde mig modern ekologi. Har aldrig haft sjukdom i mina livsrum.

Varje människa borde kunna de enkla principerna om inte annat för den egna hälsans skull. Ty såväl fysisk som psykisk hälsa är beroende av att alltid ha frisk luft … därefter kommer de andra faktorerna i livsrummet. Vi är precis lika känsliga som allt annat levande. Varför lägga ut en massa pengar på läkare och mediciner så länge man kan fixa det genom enkla föreskrifter för hur man ska leva och se till att man alltid har ren luft?

Om skogen

Det är förstås förödande för skogsägarnas och även kommunens ekonomi att vi har ett stort område med barrförluster över 60 %. Detta är Slätdal nedanför Kroppefjäll. Det mesta talar för att det till stor del beror på luftburet nedfall. Termodynamiken gör att nedfall koncentreras till vissa geologiska formationer såsom högland exempelvis det sydsvenska eller som på Dal i landet nedanför fjället.

Det finns studier av nedfall vid kända källor dvs. stora skorstenar. Naturligtvis finner man nedfallet som ringar på vattnet att de tyngsta partiklarna är i närheten och sen tunnas det ut till att bli så lätt att det kan följa med molnen hur långt som helst. Det är svårt att mäta det långväga nedfallet. Faller det engelska nedfallet över Göteborg och det från Göteborg sprids till Dal är en öppen fråga. Det är svårt att öronmärka. Det ende man kan göra är att uppskatta källornas storlek. Enklast är att säga att det står i exakt proportion till vår konsumtion.

Såvitt jag vet har vare sig skogsbönder eller kommun ställt sig utanför EU-skrapan i Bryssel med halvdöda granar från Dalsland för att visa att européernas byggnads- och pappersvirke dör dvs. med följden att det blir dyrare med tiden p.g.a. brist.

Som ung praktiserade jag knappt ett par år i ett bolag som skötte i huvudsak storgodsägares skogar. Den mäktigaste orörda skogen jag varit i var på von Borns gods nära Lovisa. Det var inte lätt att ta sig fram över vindfällorna efter 120 års orördhet. Det är en mäktig känsla att ligga på ryggen i tjock björnmossa under stora granar. Det är som ett tempel. Numera får ingen skog bli gammal. Vår skogstekniker gjorde möbler av rotänder på storgranar. Han tog rotändan och vände den upp och ned och urholkade till en länstol. Av krokigt växta småträd gjorde han blomställ.

På den tiden skötte man skogen som en trädgård dvs. genom gallring och bläddring och kallhyggen skedde endast på mindre ytor. En av orsakerna kan man uppleva direkt en het sommardag då det är totalt livlöst på ett kalhygge. Inte ens de nedbrytande makterna kan fungera i torka.

Det optimala är att kala ytor har en stark tillväxt av örter och allt annat. Man bör se till att man liksom inom jordbruket har fånggrödor och gärna vindskydd för det späda livet. Dels för att förmultna och förbättra jorden, dels för att binda så mycket som möjligt av luftens näringsämnen. Kvittot på förnuftigt skogsbruk är rik flora, fauna och djurliv på marken och under jorden. Den goda ekonomin kommer i det långa tidsperspektivet … kanske inte direkt till markägaren men väl till livet på jorden!

I en skog gäller samma principer som när man i ett växthus ordnar maximala tillväxtbetingelser … eller när man i en stad gör det lummigt och syrerikt att människan måtte må bra.

Man förvånas när man ser hur mycket av Kroppefjäll är kalhyggen. Det måste vara en livlös öken om somrarna? Snabbaste tillväxten och bästa värn mot växthuseffekten vore om hela Kroppefjäll vore grönt sommartid. Allmänt gäller för träd att de är beroende av sällskap eller att växa i kollektiv!

Det behövs inga konsulter som får 100 000 för att inse dessa enkla fakta. Stadsborna flyr till sina kolonilotter eller sommarstugor därför att syreförekomsten minskar med temperaturen och med andra syreslukare såsom bilar. För bilar gäller att ju fler rivstarter och kallstarter desto större mängder syre förbrukas och desto större mängder skadliga ämnen sprids. Om allt är asfalterat finns inga ytor för biologisk nedbrytning av det nedbrytbara. Allt måste sköljas till reningsverk och där nedbrytas till stora kostnader.

I Mellerud talar man med kluven tunga. Man säger sig vilja ha ett för människan gott ekolandskap, men skär ned häckar så att våra huvudlösa billister kan komma upp i hundra på vilken gata som helst … eller bygger autostrador för dessa huvudlösa … man uppmanar att köra fort. Vackert blir det inte heller med överdimensionerade autostrador i lilla Mellerud.

En a´n måste be om ursäkt när folk besöker oss och skakar på huvudet när de ser dessa utan vett. De är kanske här förr att se om det är en idyll de skulle kunna leva i åtminstone som pensionärer. I klartext om vi skapar en idyll flyttar en och annan pensionär hit … har mött några genom åren. Men våra pensionärer är rädda och barnfamiljerna vill inte låta ungarna gå på gatorna. Och de tanklösa menar att man kan inte ha sänkta fartgränser, därför att det går inte att övervaka. Märkligt att poliserna kan köra runt och runt, men inte stoppa bilar och ge böter och tjäna in sin lön?

Bilismen är förstås en fråga som gäller såväl tätorter, jordbruksbygd som skogsbygd. Det är i allra högsta grad ett nationellt problem och har varit en helig ko för politikerna. Det gäller förstås att få en lokal trafikkultur med så lite utsläpp och påverkan som möjligt. Överskotts-kvävet och avgaserna sprids allt efter de lokala termodynamiska förutsättningarna till varje tid. En del fåkunniga skogsägare menar att det är bara bra med lite extra kväve, ty då växer det bättre. Då vet de inget om kvalitetskrav. Ett träd blir löst i virket och hållfastheten minskar om det växer för fort.

Vi har gamla hus av kärnvirke som stått sen 1600-talet. Den kvaliteten på virke finns inte längre ej heller fiolträ … och man känner knappast till tekniken att rotbarka tallar och låta kåda samlas i stammen något år. Numera är det mesta av vårt byggande bara för stunden, så att man kan riva och bygga nytt efter en relativt kort tid.

Sist jag var i en skog ångrade jag att jag inte hade en liten stege med mig. Jag hamnade i ett dike efter skogsmaskinerna och fick gå tills spåren inte var så djupa för att komma upp. Man kan väl säga att det är olaga dikning … förutom att det helt förstör mikrofaunan under markytan. I gammal och naturlig skog finns en hel fauna under ytan. Delar av den är många hundra år och i sig en garanti för att det kommer ny skog omedelbart efter en naturlig skogsbrand. Numera vet man att symbiosen under jord är en viktig förutsättning för tillväxten. Om naturen har skapat detta är det förstås nödvändigt. Om man sprutar som bonden i inledningen vill, är det ett av sätten att minska tillväxten. Naturen är nog bra mycket klokare skogstekniker än de flesta andra.

Jordbruket

Det är en myt att jordbrukare skulle vara de bästa att värna miljön. I själva verket har en allt för stor andel varit lättlurade när säljare av allehanda hjälpmedel för jordbruket har lurat på dem en teknologi de inte behärskar … och de ansvarsbefriade företagen är jäviga.

Man saknar en kritisk blick på jordbruket i Miljöstrategin. Om man nu en gång håller koll på såväl nedfall som tillväxtfaktorer i skogarna borde man nog ochså göra det inom jordbruket Ingen frågar efter jordens lokala bonitet dvs. alla näringsfaktorer såsom nedfallet, näringsinnehållet lokalt, PH-värdet lokalt osv.

Runt 1951 var det en period jag var intresserad av jordbruket. Det berodde dels på att jag under en vinter gick i en fortsättningsskola med mycket jordbruk på schemat. Med mig hem förde jag hur mans skulle beräkna foderschema för korna. Jag växte i fosterfars ögon eftersom han kunne spara mycket pengar genom att inte fodra varje ko mer än som behövdes till varje tid.

Vill minnas att han sen genom hushållningssällskapet fick karterat jorden till näringsvärde och pH för att veta vilka skiften skulle kalkas och var behövdes mer eller mindre av de olika näringsämnen. Det ger god ekonomi att ha optimalt pH och näringsvärde i jorden.

Misstänker att bra mycken näring rinner ut i älvarna p.g.a. av dålig kontroll av jorden och allt för billiga konstgödsel. Redan i Länsplan 80 konstaterades att våra två stora vattensystem är allt för näringsrika. Det har knappast hänt något på den fronten på snart 20 år.

Kvävet är en något större fråga men av samma art som när skogen övergödslas med kväve. Försök har visat att allt för kväverik säd är dålig som föda och möglar mycket fortare än normalt gödslad säd. Det finns ingen ordentlig forskning och kvalitetskrav att man odlar en säd som inte ger folk och djur sjukdomar. Till de moderna sjukdomarna hör allergier, som eventuellt kan förorsakas av mikroskopiska mängder av mögel.

För min del blir det omedelbart en tunn stråle där bak om jag får mögel i mig. Kroppen vill inte ha mögel. Jag fick byta inköpsställe av kött därför att det rumlade i magen när jag åt kött från min förre leverantör. Det är inte mitt område att ta reda på om det beror på bakterier i affären (vilket jag knappast tror) eller att det beror på köttets ursprung och kvalitet.

Generellt gäller att marknadens mekanismer är dåliga ekologer. Det ger inte bra kvalitet om handelsgödsel är billigt med mycken kadmium, att man får drösa på hur mycket kväve som helst utan kvalitetskrav eller annars behandla födan utan kunskap om alla sekundära effekter. För hotade arter är prismekanismen ett direkt utrotningshot. Ty ju mer sällsynt en art är, desto högre dess pris även för de som utrotar den. Detta bara för att nämna ett par exempel på den fria marknadens förödande krafter.

Ett annat område är global eller nationell politik. Subventioner, stöd och skattelättnader är bara olika benämningar på åtgärder som kan snedvrida marknaden och även effekterna på naturen. Vi har subventionerade elpriser vilket snedvrider och stoppar utvecklingen inom många områden. Vid direktexport subventionerar vi egentligen andra marknader och länder genom att leverera billigare produkter eller elektricitet … med efterföljande förödande effekter för vår egen marknad och miljö. Man kan säga att dessa länder exporterar miljöproblem till oss.

Ett nytt hot mot miljön torde bli EUs skattepolitik där våra tokliberaler och de tätbebyggda mellaneuropeiska länderna vill påtvinga oss samma skattenivå överallt … trots att vi per capita normalt har mycket större summa av traditionellt gemensamma kostnader. Exempelvis har vi mycket längre vägsträcka per capita än tysken. En lägre skatt skulle leda till att vi måste spara på annat eller överge ekologin. Ende vägen är att i tid kräva kompensation för våra högre omkostnader.

Sammanfattning

För mig är det alltid väsentligt att ha ett helhetsgrepp över det som ska studeras, så att man vet proportionerna. Ett okänt område är alltid som ett stort okunskapens kaos innan man börjar. Sen i ett vist skede har man kartlagt så att man kan överblicka och greppa. I nästa steg blir det lätt att man går in på detaljer och man närmar sig ett kunskapens kaos. Svårare blir det om man ska göra det begripligt för alla. Då gäller det att stanna på en begriplig nivå och endast koncentrera sig på väsentligheterna.

Miljöpolitik och ekologi hör till de något ovetenskapliga vetenskaperna. Med detta menas att teknik och kemi alltid rör sig med exakta mätvärden och jämför med normaler eller kända storheter. Politiker och även kapitalet vill gärna kunna kohandla och kompromissa så snart det inte rör sig om mätbara storheter. Därför har de ekologiska frågorna blivit till hälften charlataneri.

Ty miljön svarar förstås ett till ett om man behandlar den illa. Det borde man ha lärt sig med tanke på att vi i decennier har varit medvetna och fått betala för dessa effekter. Men det finns förstås alltid tokstollar. Såg just en ung man som broderade ett märke med texten "Home of freedom USA" och han menade att USA är Universums centrum … ungdom och okunskap får man förlåta. Men faktum är att det är frihet för de rika och att USA är världens största miljöbov och förbrukar människor och livsrum samt torgför okunskap.

Egentligen borde vi förstås ha normaler att jämföra med och inte tala om att komma ned till vad naturen tål. Det finns förstås icke en kubikmeter naturatillstånd nånstans på klotet längre. Likaså borde vi ha en heltäckande värdering av alla riskfaktorer, så att man kan mäta och jämföra i varje situation … i stället för att det ofta blir godtycke och politisk kohandel. Det blir för mycket av "Vist vill värna miljön bara det inte kostar för mycket" … bilismens utsläpp nämndes redan och de är den stora enskilda posten såväl i relativ giftighet som dess verkningar att skapa obalans. Ändock har det varit en helig ko som knappast har fått uppmärksamhet.

En annan faktor är det gamla ordspråket "för mycket och för litet skämmer allt"! Inom mycken teknik och i synnerhet inom biologin vet man att verkligheten eller det man reglerar balanserar mellan två värden eller t.o.m. motsatser. Det ska råda en viss balans och där för mycket kan bli giftig och för litet är hämmande. Vidare att vid obalanser utnyttjas inte det som är för mycket. Vi ser det i balanserna mellan näringsämnen i naturen. Därtill kommer faktorer som är katalysatorer och om inte dessa finns händer ingenting och allt är förgäves. Allt detta sagt i generella termer.

Länsstyrelsens Miljöstrategi har kommit till ett steg där allmänheten nog finner den att vara som ett kunskapens kaos. Alla som jobbat med miljöfrågorna har under de senaste tjugo åren samlat så mycken kunskap att få kan överblicka den. Vanligt folk kan inte ta till sig. De flesta vill nog göra sin insats för miljön om de ser att det ger resultat och uppskattas. Deras lust att hålla på hämmas av charlataner och bulvaner för särintressen … exempel är de tandläkare som inte vill lära sig ny teknik (vi tar bort kvicksilver i naturen men stoppar det i munnen på folk) … bulvaner för grönsakshandlarna som varnar för C-vitaminpiller och rekommenderar grönsaker …

Eftersom prismekanismerna slår snett får man vara beredd på att den ekologiska tekniken slås ut eller inte kommer till sin rätt … då är det förstås inte fel på ekologin utan på prismekanismerna. Det politiska och kapitalistiska rävspelet är förstås inte i takt med ekologin. Dock är det nog så att enklaste systemet vore att leva i fas med naturen. Då skulle många onödiga kostnader undvikas.

Dethär med ordentliga konsekvensbeskrivningar och beräkningar är rätt så godtyckligt …. Vem räknar om det är lönsamt och kostnadsfritt att asfaltera allt och anlägga parkeringsplatser … eller vem under söker om det verkligen ökar samhällets kvalitet och affärernas omsättning att anlägga parkeringsplatser. Dethär med att lägga köpcentra utanför städerna torde ha ökat bilismen och varorna har för kunden knappast blivit billigare allt inberäknat.

Ingen har sagt att föreningar med naturskydd på programmet ska leva evigt. De i Mellerud har väl dött en naturlig död. Folk engagerar sig inte om det är för svårt och obegripligt ... ej heller om de inte får vare sig nytta eller nöje ut av det. Folk vill också känna att det gör framsteg och att de är delaktiga … de vill inte vara med i något som blir agenda för vissa personers strävanden efter makt och status.

Vår kommun har blivit för stor och ingen känner sig delaktig. Hur många vet hur många fastigheter och hur mycken skog och mark vi egentligen äger. Vi har alla en del i det … men när kommunerna blir stora är det de däruppe som styr. De vill förstås inte ha att folk blandar sig i och ställer en massa "dumma" frågor. De gör allt för att minska folks insyn … och då växer föraktet hos medborgarna … med rätta eller inte är ofta svårt att avgöra.

Dock är det så att endast om en gemensam ekologisk syn genomsyrar de flesta blir det riktiga resultat … det är liksom en självklarhet … annars blir det allehanda rävspel mellan kunnighet och okunnighet. Största hindret är att en brukbar kunnighet ej når ut till folk. För tjugo år sen var jag rädd att om staten lägger ansvaret helt på kommunerna kommer det att bli okunnigheten och rävspelens marknad. Vare sig man vill eller inte är miljöfrågorna allt för svåra att hanteras enbart av kommunernas ofta jäviga lekmän eller bristfälliga kunskap i många stycken. Nu pekar en del på att man är på väg mot en kompromiss där Länsstyrelsen har så mycken kunskap att de kan serva och driva på kommunerna. Sen är det upp till kommunerna att gå från rävspel till engagemang.

Detta är förstås svårt i en värld som är allt för inkrökt, kortsynt nyliberal. En värld där man vill inskränka "blodomloppet" till vissa delar av kroppen. En värld där man vill skilja på drägg och kapitalister … gentekniken leter efter en tjyvgen men varför letar man inte positivt efter en kapitalistgen som kan främja kapitalismen. Kanske man finner den när man finner tjyvgenen?

Naturens metod är generositet och att växa eller utvecklas i varenda liten nisch … att sluta växa är under livets uppgångsfas att sluta leva. Prutar man på livsviljan eller prioriterar bort livet är det döden. Naturens metod är att utveckla arter som kan tillgodogöra sig varenda typ av näring. Den inbilska människan tror att HAN är skapare och utrotar art efter art och vi får ett överskott av syreförbrukande ämnen där det inte finns organismer som kan omvandla. Ödmjukhet är icke människans starka sida … däremot stor dumhet och inbilskhet.

Buller

För mig är denna fråga symptomatisk. Den hör till samma område som amalgam, el-över-känslighet, allergier osv. Det är inte länge sen man menade att allergier är inbillningssjuka. Läkarvetenskapen är bra på sin teknologi och att klara akutfall. När det gäller att klara spirande sjukdomar reagerar en del rent av korkat genom att förneka att de finns. Det finns inte normal medmänsklighet och höflighet att den som klagar över någonting gör det av en orsak.

Buller har varit utlösande till två hjärtinfarkter i mitt hjärta … medan de som kan göra nånting har lagt dövörat till. Det har förstås inverkat djupt på såväl hälsa som min inställning till åtminstone den människa som kallar sig överhet.

Samma korkade inställning möter jag vis-a-vi min forskning. Det är ju märkligt att jag som är allmänt respekterad för att kunna lösa problem … att jag har en gedigen utbildning på 10 år och minst lika mycken praktik. Därtill har jag då lagt ned 20 år dag och natt på att forska i människan och hennes historia … sen kommer någon av medelmåttans tyranner och kallar mig amatör utan auktoritet … detta i ett land där Regeringsformen garanterar yttrandefrihet … i en tid då världen skriker på lösningar för att ändra vårt beteende i en mer livskraftig inriktning. Sån är nu en gång världen.

exlibris

Bengt Hemtun, tvär vetare

Backegatan 3 B 464 30 Mellerud