"What makes universe so hard to comprehend

is that there's nothing to be compared it with"

Jag fick i min e-post dessa visdomsord från en kollega dr. Francesco d'Errico. Han har läst vad jag skrivit om hällristningar och sätter fingret precis på vad det är frågan om.

Det var tvunget för mig att välja en stil som ej la orden i munnen på förfäderna. Därför valde jag att rätt upp och ned begränsa mig att skildra deras vardagsproblematik. Deras andliga värld har jag ej spekulerat i. Men om vi analyserar vad de gjorde kan vi se att de försökte tygla Kaos. Ordet finns ochså i mytologin och ibland talar man om det stora "Gapet".

När vi rör oss på jorden omges vi av ett oöverskådligt kaos och ser inte skogen för alla träd. På förfädernas tid var det än mer uppenbart med all skog som fanns. Endast i landskap med höga höjder kunne man få ett lite grepp om det egna livsrummet.

Ett mycket större kaos är himmelshavet. Om man börjar betrakta det grips man av dess mäktighet och får svårt att orientera sig. Man inser sin litenhet och vill fästa sig till nånting. Få en fast punkt i Universum. Man behöver förstås ej sätta upp en världspelare för privat bruk. Det räcker gott med att använda något annat föremål i vardagen.

Världspelaren är kollektivet, folklandets sätt att manifestera sin närvaro. Samtidigt är det pedagogiskt för det egna släktet att ha en fast punkt att referera till. Att skapa sitt Midgård utgående från den pelaren.

I vår tid inbillar vi oss att i det närmaste behärska Universum, när vi nu en gång kan flyga långt ute i rymden. Jorden blir plötsligt så liten att man kan dansa med den som Chaplin i sin film om Hitler. Så länge vi är på jorden är vi på fast mark så att säga.

Men ponera att vi avlägsnar oss rakt ut från jorden mot oändligheten. Ett tag har vi kontakt med moderfarkosten Jorden som far iväg med svindlande hastighet. En morgon vaknar man och kan inte längre orientera sig. Våra sinnen kräver en känt fast punkt. Teknikerna kan pejla in sig genom att använda ett par tre kända punkter. Om Jorden försvinner ur synfältet är Solen kvar, men än sen.

Vi lever i föreställningen att vi har kontroll tack vara vårta hjälpmedel ... medan vi i själva verket förstås ej har kontroll över nånting. Det är i det närmaste en flykt undan problemen när man vill odla tomater på Mars. Jordens befolkning har förstås ej resurser att tillverka rymdfarkoster som skulle kunna evakuera alla till en annan planet. Och väl där vet vi ej hur vi ska tygla ett annorlunda livsrum.

Vi har inget annat Universum att jämföra med för att få ett grepp om vårt eget. Vi är tvungna att mäta utifrån vårt eget Midgård och sköta det väl. Sen kan vi förlita oss på att alla andra Midgård i världen sköter sin del. Endast kollektivet av människor kan hålla avvikare inom överlevnadens regler.

Nu är jag inte så insatt i New Age-rörelsens regelverk alla talar om ... men kanske ingen egentligen vet vad det rör sig om. Det är dock uppenbart att man kan inte styra fysiska varelser med rent virtuella andliga modeller. Alla sätt att binda kaos måste utgå från en koppling till verkligheten på jorden.

Vi kan utläsa av de tidiga kulturernas arv att man sökte fånga Universum genom att ritualisera vardagen. Samtidigt var man nog mer konsekvent med sin "försiktighetsprincip". I vår värld kan man alltid förhandla sig eller betala sig ifrån ansvaret. Naturen kan inte kompromissa. Den svarar 1:1 till våra ingrepp eller brist på ingrepp.

Ett annat synsätt är att inse att vi bär Universum inom oss. I materiens innersta finns i de minsta beståndsdelarna minnet av hur helheten ska bli eller vara. Människan tillväxer från en dubbelcell som delar sig och har i sig modellen av vad som ska bli.

Under växandets gång specialiserar sig vissa celler till armar, ben, huvud osv. men bär ändock minnet av hela varelsen. Det inre samspelet skulle inte fungera om ej alla delar hade sin plats och viste var resten finns. Det är en logik som kommer när man väl försöker inse hur det måste vara.

Vi kan förstås icke jämföra oss med planeterna, fast atomerna fungerar i princip som planeterna i ett livsrum, där omgivningen formar de olika storheterna. Formerna är ett samspel mellan den inre uppbyggnaden och den påverkan omgivningen ger. Vi är egentligen en utväxt på jorden ...menade antagligen vissa av våra förfäder ... därmed måste vi samspela med vår andra hälft.

18 April -99
.

Det är så enkelt, att det är komplicerat.