Kimberleys Flickor

Kimberleys Flickor

Vi förväntar oss inte att man i Kimberley för 17000 år sen hade hög kultur … och i Australien av alla platser. Ej heller förväntar vi oss logik med jätteidoler för att visa att det var idéer och ej verkliga människor men dock i människans avbild

Kimberleys flickor, Pilbaras humor, Gwion Gwion genrer, Monsunrundan, visit till Sumer, vad är kultur, det osynliga, Gwion Gwion stil, Gwion Gwion myter, slutsatser, källor

Inledning |Mat på bordet |Pilbaras flickor |panel | hem |

Gwion Gwion genrer |Monsunrundan |En visit till Sumer |

Vad är kultur | Det osynliga |Gwion Gwion stil |

Gwion Gwion myter | Slutsatser |Källor |

 … Oh, jag är kär

Inledning

Nu tänker jag visa er ett extraordinärt världsarv. I konstnärlighet och humor överträffar det all annan hällkonst. Därtill kommer att det kommer från kulturer som blommade när stora delar av Europa var täckt av is dvs. för 17000 till runt 30000 år sedan i dess äldsta delar.

Jag känner egentligen bara skandinaverna och jag häcklade för en tid sedan vetenskapare som menade att våra förfäder för fyra till fem tusen år sen var spökrädda primitiva människor. De flydde solförmörkelser och när väl någon fick kunskap började denna topprida andra ... jag antar att dessa spekulationer speglar vad vissa av vår tids människor skulle göra om tidsmaskinen satte dem tillbaka.

Australiens nutida urinnevånare känner inte heller igen sig i sina gamla hällmålningar och ristningar. Men med det långa tidsavstånd är det fullt begripligt. Om vi ser tillbaka på Gamla världens allmänna historia ser vi att man "bytt kostym" ungefär vart tusende år. Senast under vikingatiden och kristendomens införande. Går vi tre tusen år bakåt ser vi att man övergav storhögarna och vissa är t.o.m. tomma. Kanske man bara begravde en tidsålder med en symbolhandling. Tusen år längre bak har vi hällkistorna och ytterligare tusen år grangrifterna ... men försök att tänka 15000 till 3000 år bakåt!

För våra primitiva tänkare kan det säkerligen vara magstarkt om jag påstår att folk var som vi för 30000 år sen. För de som sett urinnevånare som primitiva varelser är steget förstås än längre. Enligt vetenskapens sätt att se ska man alltid jämföra med objektiva och neutrala normaler och välja rätt referensnivå. För människan torde det vara viktigast att bevara släktet? Kommer vår kultur att bestå om 30000 år? Det är en lämplig basreferens.

Européerna har väl nog största ansvaret för att ha behandlat urinnevånarna illa. Det pågår ännu i dag på många håll. Förmodligen är det värst i Australien som ligger lika långt borta som Muroroa där Kolonialmakten la France har sin bakgård där de gärna får förstöra naturen.

Urinnevånarna ser inte gärna att vi kommer och "tar deras själ". De har rätt att vi ofta gör det. Det är när vi sätter våra värderingar på deras värld utan att jämföra med något neutralt och beständigt. Det är när vi kommer med våra kameror och fotograferar dem som nån sorts varelser från en annan rymd. Det är när vi gör oss själva löjliga genom att inte förstå deras poetiska språk och drömvärld.

Masaierna står oftast i denna position när de skjuter även i dag kanske 20000 år senare

Vi klampar in som primitiva barbarer i en värld de kan bevisa ha bestått i 30000 år. Såg nyligen att program på National Geographic om "Masaibröderna". Jag jämför dem med afrikanska hällmålningar som är 30000 år. Deras jaktkultur består den dag i dag. Det går bara inte att jämföra vårt skövlande med den ekologiskt rätta stilen bland Masaibröder. Vi står oss slätt.

Jag såg ochså ett program om en gammal man från Kakaduterritoriet som grät över en försvinnande kultur ... jag förstår honom kanske bättre än han skulle kunna ana. Jag ser samma omvandling av den gamla bondekulturen här på Dal. Från 3000 gårdar av mindre storlek ska det rationaliseras till 1000 stora farmer. Det senaste är att man ska stänga ettstörre antal kyrkor. Landsbygden avfolkas och den gamla gemenskapen försvinner i brist på folk och få har något gemensamt kvar på landet. Att jämföra med när hela landsbygden arbetade på samma sätt.

I främlingskap är det ingen skillnad på Dal och Kakadulandet. För egen del kan jag bara se på när mitt Karelen är delat i två och Finland struntar i sin rest. En liten harm är att vi lånat dem Kalevala och har påverkat finsk kultur mer än något annat landskap.

Däremot är jag inte säker på att det är rätt om urinnevånare i allmänhet kapslar in sig själva i en kokong. Det är knappast sannolikt att de skulle kunna återuppstå om några hundra år.

Vill man äta med ulvarna får man tyta med dem ochså

Jag hoppas att alla Australiens urinnevånare förstår min djupa välmening och rätt när jag vill ta till mig deras världsarv som mitt eget. Jag vill se dem som världsmedborgare som kan lära oss något väsentligt om livets mening. Det kan de genom att bevara även deras äldsta arv och visa oss att folk i Australien hade en avancerad och ändamålsenlig kultur långt före skandinaverna intog Skandinavien.

Sen uppmanar jag förstås de senkomna australierna att värna om sitt världsarv. Vill man vara världsmedborgare få man sköta sin del av världen. Att behandla folkgrupper illa sänker allas värde. Att strunta i gammal kultur måste i alla tider ses som barbariska erövrare utan kultur och utan framtid. I länder med stenkultur är det de gamla lämningar som håller kulturen levande.

Mat på bordet

Mat på bordet var säkerligen inget stort problem i Pilbara och Gwion Gwion vilka ligger i nordvästra Australiens monsunbälte. Landskapet heter Kimberley och har inom hällkonsten en del figurer gemensamt med Arnhem Land i nordost.

I medeltal kanske nån timmes jobb om dagen gick åt för att skörda och bereda. Det stora problemet var att få färskvaror och det kan ha gjort att man fått flytta på sig eller gå långt. Att leva på vad naturen ger är det samma som att vara vilket revirdjur som helst.

Jakt är bara en form av samlande och även den ska bedrivas vid rätt tidspunkt för de olika arterna. Jakten på känguru bedrevs antagligen redan då vid tiden på året efter att man hade bränt av grässlätterna och det var lätt att jaga och resa längre sträckor.

Många saker hade sin säsong och inbyggda kalender som följde monsunåret. Monsun betyder egentligen "säsong" på arabiska. Monsunen innebär att vinden blåser mot havet under lokala vintern och mot land om sommaren och då ger den mycket regn. Åskperioden ligger runt november i Arnhem Land. Klimatet har en varm våt sommar kulminerande i regnen i februari mars och en torr varm period under deras vinter därpå. Regnmängden ligger mellan västgötska höglandets 800 mm till det dubbla. Växtligheten växlar mellan savann och monsun regnskog. Dygnets medeltemperatur under deras sommar dvs. i januari uppåt 40 grader C med något svalare temperatur under 30 grader C i juli. Det är anledning nog att alla ej anser att kläder är nödvändiga.

Om vi konsekvent följer relativiteten in våra beskrivningar levde man förstås helt i naturens takt och på dess villkor. Människan var just en extra blandad gräs och köttätare som tullade naturens givmildhet. Detta levnadssätt kräver i regel stora landområden för att man ska få tillgång till allt vad man kan behöva. Äldre forskare hade lätt att sätta etiketten "primitiv" på detta levnadssätt, liksom att Bibeln lärde att allehanda djur och kryp är primitiva varelser som mannen är satt att råda över.

Den som någorlunda har ögon att se med, har kanske nog svårt att svara jakande på frågan om mänskligheten består om säg 50000 år. Det är det perspektivet vi bör ha om den moderna människan bakåt, så varför inte framåt ochså. Grahame Walsh lyckades 1996 datera en målning från Gwion Gwion till minst 17000 år. Även folket då hade förstås historia 17000 och 34000 år bakåt fast de inte brydde sig.

Vi har så pass många fynd nu att vi kan om vi vill respektera våra förfäder 50000 år bakåt, vilket även var det sumeriska folkminnet. I bästa fall kan de naturintresserade respektera även andra varelser med mycket avancerade levnadssätt. Vi kan börja med bina och deras organisation samt samtalsspråk. Språket är förstås inte svenska, men det är tillräckligt för att det ska kunna meddela sig med allt som behövs för att bevara arten. Vårt språk tenderar att meddela så mycket att vi minskar livsutrymmet på alla de sätt ... jag tror det är en förlust för apsläktet att man försöker lära apor att tala engelska.

Det finns få målningar av arbetande kvinnor. Denhär finner vi i Ndedema Sydafrica. Den förtyngda grävkäppen var säkerligen lika effektiv som en hacka.

Eftersom vi ser mest män springande med båge, spjut, bumerang på klipporna i Africa, Spanien, Turkiet, Australien är det rimligt att anta att kvinnorna sökte efter något ätligt i växtligheten. Nuförtiden använder man maskiner när man gräver upp potatis. Inget är absolut och vi ser även enstaka kvinnor med båge och bumerang, men spjutet tycks inte passa kvinnans naturliga armrörelser.

I Australien har jag funnit endast en bild med en bågskytt i Arnhem Land. Kanske landskapet och djuren man jagade gjorde det mer lämpligt att använda spjut eller bumerang. I Gwion Gwion bär kvinnorna bumerang antagligen i ceremoniellt syfte.

Naturligtvis är maten det centrala i människans verksamhet från allra första början. Arbetsfördelningen mellan man och kvinna har utkristalliserat sig av sig själv ... precis på samma sätt som min barndoms bondefolk delade arbete så att det passade barn och hushåll. Det är något av urarvet som den moderna människan har misslyckats med att omvandla till ett jämlikt förhållande. Man kan vara olika och jämlika på samma gång om viljan finns ... men se det vill inte mansgrisarna och så får vi andra jämlika lida för det.

Moder Jord i Pilbara

Michael Barry vid Sydneys Universitet har blivit min motpol vid analysen av denna underbara konst. Jag är bara en gäst och känner inte till landet och omgivningen. Men jag kan ändock spegla bilderna i min kunskap om rituella bilder och seder. Det går säkerligen att finna mycket om folklore och humor i de bortåt 900 figurer jag fått från Australien. Det lämnar jag åt dem som kan bättre och jag nöjer mig bara med att antyda vad man kan finna.

Av dessa är över 200 från vardera Gwion Gwion och Pilbara. Jag skriver om dem samtidigt trots att det är två helt skilda genrer. De har gemensamt att de är något ut över det vanliga och har nämnda långa tidsperspektiv. Michael menar att Pilbaras ristningar är gjorda av kvinnor, som då haft ett särskilt område för sig dit män ej hade tillträde. Lite av denna uppdelning finns fortfarande på sina håll.

Att bära och föda barn upptar många år av en kvinnas liv

Bilden till vänster rymmer en del galghumor och speciellt om man sett andra bilder från området. På högra bilden ser vi att det droppar från ena bröstet dvs. hon har ett litet barn. Detta gav stöd för tolkningen av de två punkterna (liknar våra skålgropar). Rent allmänt betyder de "en annan värld, säsong, tid". Oftast finns de vid vardera höft och min tolkning att är att de betyder moderskap och att bära barn. Runt en åttondedel av mina bilder är på detta tema.

I Gamla Världens symbolik symboliserades det som "en annan värld". Dessa likt en del andra symboler kan vara hur gamla som helst inom alla kulturer. Numera anser man att Australien isolerades för runt 10000 år sen och naturligtvis har man haft med sig en del i bagaget när man invandrade till Australien. All vetenskap kräver bevis och i detta fall får vi lämna en öppen tamp bakåt i tiden.

Kanske flickan till vänster med viss låtsad respekt säger "Ja min herre". Näststörsta genren från Pilbara visar en oftast sittande kvinna. Vi ser ett flöde eller att hon "rotar" sig i jorden. Man får associationer till växtlivet.

Det vore bara naturligt att kvinnorna hade sitt eget symbolspråk om sin vardag. Det månatliga besväret är något kvinnan har en stor del av livet. De jordnära barfota kvinnorna har säkerligen känt sin förbindelse med jorden. Kroppens järninnehåll varierar med det månatliga och ger växlingar i psyket av rent fysiologiska och jordmagnetiska orsaker. Denna typ av bilder upptar näststörsta genren.

Vissa bilder kan se märkliga ut för oss. Men hur skulle du symbolisera abstrakta begrepp om sånt som händer i naturen. Våra kända kulturer i Gamla Världen fick ihop märkliga varelser för att symbolisera året och rundan. Bäst att ha inställningen att deras språk är poetiskt. Verklig poesi har alla sorters bilder för att beskriva verkligheten som man känner den. Såväl dessa bilder som de om moderskapet anser jag har varit ett sätt för kvinnor att spegla sina problem eller önskan att förstå.

Den australiska konsten känns ofta lika individuell och personlig som när våra konstnärer har sin dialog med bilderna. Vi står utanför och försöker förstå den dialogen eller dess resultat.

Hälften av bilderna tycks handla om mannen ... liksom våra flickor fnissar, tisslar och tasslar om andra könet

Pilbara humorn når sina höjder när det gäller manligheten. Att visa manlighet kan man göra på många sätt. Vad jag mins började det tidigt nånstans undanskymt. Boxande kängurur är rent av roliga att se på ... medan mäns slagsmål sällan har komiska poänger.

I mängden av bilder med manlig touché kan man skönja öknamn/smeknamn som Syrsan, Stickan, Masken, Åskmolnet, Springaren och många fler. Andra symboliserar kanske växtlivet och säsongerna.

Pilbaras flickor är som Moder Jord. De visar oss det evigt väsentliga i kvinnans liv och att upprätthålla det egna släktet. Bara ett lite antal av bilderna är lätta att kommentera. Resten står man in för och begriper och inte begriper utan att finna ord. Men vist är det Moder Jord vi möter. Ingen annanstans i världen hittar man en stor samling av bilder som med största säkerhet är kvinnors konst. Överallt annars är det männen som beskriver samhället.

nästa