kimbrl2

Hur definiera begreppet kultur

Min enkla definition är att kultur är alla tillskott till den pågående kulturen. Allt sedan människan för första gången använde ett verktyg eller en metod för födan eller nöjet började man addera till kultur.

Vad är kultur | Det osynliga |Gwion Gwion stil |tillbaka | panel | hem |

Har man väl sagt A får man ochså säga B. Baksidan av begreppet kultur är begreppet värde. En kultur eller dess yttring består endast så länge nån sätter värde på den och är villig att betala i nån form vad det kostar. Ende undantaget är diverse stenlämningar som kan bestå trots att folk slutat bry sig om dem. I de flesta fallen ingår värden och kultur i sitt eget lokala system av relativitet. Yttre kulturer kan ochså sätta värden, men det blir ofta en smakfråga ... så som exempelvis detta med att inse att Australiens urkultur är ochså vår kultur och vi bör sätta värde på den för att kunna förstå oss själva.

När vi ser på tidslinjen inom ett geografiskt område ser det ut som om kulturer kommer och går. För det mesta beror det på vårt sätt att sätta värden på kulturyttringar. Alexander den Stora blommade upp för 13 år och sen försvann hans "storverk" rätt fort. Minnet har levt åtminstone bland stridisar. I min ungdom fick jag till leda höra om Caesar och Karl XII vilka båda fick Alexander med modersmjölken. Andra Världskrigets stora g4enral MacArthur trodde att han skulle få skapa ett världsherraväldet med amerikanska armén. Alexander var hans stora idol. Historiker med perspektiv ser att alla aggressiva kulturer går under.

Foton av Gwion Gwions konst duger gott som moderna konstverk.

När vi betraktar historia med stora tidsspann kan vi inte tillämpa biografisk skriven historia av samma typ som när vi som barn lärde kungarnas regeringstider. Det var inte mycket sakligt vi fick till livs. Men under 17000 år skulled et bli runt 500 generationer och än flera regenter eftersom de i snitt har en omsättning dubbel så snabb som generationerna.

Istället får vi koncentrera os på perioder med utpräglad kultur såsom exempelvis Pilbara och Gwion Gwion. Individen har ingen betydelse, utan vi kan möjligen lära oss något om hur idéer och metoder en gång kom till ... co varför. Sen kan vi möjligen förklara några av de mer obegripliga sidorna i människans natur. Människan hjärna är så stor att där finns utrymme för allehanda inbillningar som är omöjliga att utrota, men man kn lära sig kringgå dem med lite tur.

För oss är det naturligt att förhärliga krigiska förfäder och hjältar som vann ära genom att ha ihjäl folk. Jag har aldrig kunna förstås det dubbelbottnade budskapet att vi ska vara så fredliga och präktiga och sen förhärliga "ärans och hjältarna historia" ...och ack, vad kort den är jämfört med 17000 år.

 Den som letar efter motiv med stridande vildar och falna kämpar i klippkonsten får leva förgäves. De speglar enbart en kultur som levde på de ursprungliga basnäringarna. Pilbara och Gwion Gwion är undantag som visar dels kvinnornas vardag och dels en förfina kultur där vapnen eller jaktredskapen var rituella symboler. Man tycks medvetet har gjort dem till dekorativa element. Exempelvis håller de tre lika långa "stickor" i handen. Det ska säkerligen vara kastspjut, men för att de inte ska dominera bilden och för att de ska vara dekorativa har man gjort dem korta och lika långa.

 Vi vet ej för hur änge dessa stilar bestod och varför de sedan försvann. Ja, till den milda grad att nutidens innevånare inte vill kännas vid dem riktigt. Man kan spekulera i orsaker allt från naturkatastrofer , epidemier och att en starkare kultur tog över. Om vi exempelvis jämför med våra europeiska fynd och perioder kan förklaringen vara enkel.

Kanske det helt enkelt var så att folk "begravda gamla tiden", såsom man tydligen gjort i vissa av våra storhögar under bronsåldern. Det fanns kanske inte folk tillräckligt att upprätthålla de omfattande ritualen, så man övergav tanken. Om det kom något nytt kan det vara lika fundamentalistiskt som får kristendom som fram till min tid inte har kunnat handskas med hedendomen på annat sätt än att fördöma och förneka vår tidigare historia.

Redan har nämnts att kulturintensitet kan blomma upp för en kort period och sen försvinna. På tal om bronsåldern är det mest talande exemplet när Akhenaten för en kort period kunne svänga hela Egypten 180 grader till en livlig kultur jämfört med den formalism man ser i Egypten under hela dess övriga blomning.

Gwion Gwion-perioden visar mer kollektiv kultur än alla andra perioder i Australiens annars individualistiska konst. Man ser att gemensamma tankar och ritual tycks ha varit i bruk.

För att nämna exempel på kollektiv verksamhet må nämnas ett program från Nya Guinea där fotografer dokumenterade en stam för några decennier sen. Ett av inslagen var bygget av ett stort hus på samma kollektiva vis som vi i Norden har byggt samlingslokaler eller har hjälpt någon att gjuta grund eller göra något som krävt mycket folk. Finnerna har ett särkilt ord "talkoo" för detta. Till detta hör ju ochså fetsen efteråt.

I programmet visades hur folket var klädda med en hatt i bikupeform och de dansade och sjöng medan de sprang förbi huset med taktäckningsgräs i händerna och kastade det upp mot taket. Där stod takläggarna. Jag kom att tänka på gamla Inannas förförelsekonster när någonting skulle göras. Hon gjorde ett rolig procession av det ... I detta fall gnagar frågan om folket hade gjort denna utstuderade lek bara för fotograferna?

Ett samhälle behöver inte vara stort ... ej heller behöver man bygga i sten för att skapa kultur. Vi kan jämföra med Mellaneuropas första kända kulturcentrum Halstatt med beräknade högst 800 innevånare. I själva verket har man förmodligen på sin höjd bott i hyddor av trä, blad, strå som multnar ned efterhands. Det är fortfarande sed i dag att man bor i enkla skydd för natten och monsunregnen.

I angränsande Arnhem Land finner vi vissa liknade kulturelement och en del av dem har förts fram, till våra dagar. Det som skiljer i Gwion Gwion är de långa oftast smala figurerna och att man lagt ned mycket arbete på att utforma dem. Det ser nästan ut som kultur för kulturens skull.

Det osynliga

Min vän Kjell och några vänner besökte Evenstorps ristning under semestern. Dess dominerande figur är gjord av symboler och denne tycks tala med en mindre framför "honom". En av vännerna ville se en "shaman med trumma" i den stora figuren. Nu är det bara det att hela ristningen talar om jordbruksritual med exempelvis hackor som element man kan känna igen. Vi känner inte till att shamaner skulle ha varit en del av ritualet nånstans i jordbrukskulturen.

Däremot känner vi "Stora Mannen" kallad LU GAL i Sumer, medan de flesta antagligen tänker på Goliat. Folkminnet talar om att man i början använde en stor "förkämpe" från vardera sidan för att kanske avgöra striden mellan dem. Den andra dimensionen var förstås de som var stora i användningen av hjärnan. De kunne förmodligen med en gång klara av meningsskiljaktigheter vid förhandlingsbordet.

Begreppet har den abstrakta dimensionen av funktionen att leda ett folk stort som litet och ska inte tas så bokstavligt. Som sagt deras språk var poesi. Kalevalas och Indiens kultur har folkminnet av den vise eller de vise männen ... stora i skägget och i orden ... om nån pojkspoling ville pröva sina krafter sejdade de honom i jorden.

Sällskapet besökte även vår största domarring. Hans vänner är slagrutefolk och de sa sig känna att man sysslat med healing på båda ställena. För mig är det ingen konflikt med vetenskapen att man antar osynliga ting, medan de vetenskaper som kallar sig exakta helst vill ha synliga föremål som bevis. Men genom historien har människan alltid haft sina plågor av nån art ... den andra dimensionen är att alla vill se in i framtiden ... se om de nu har träffat den rätta ... om det är klokt att göra en viss affär ... blir det väder att resa ...

Numera vet åtminstone de äldre läkarna att den positiva tron har läkande kraft och ger färre biverkningar än kemikalierna i medicinerna. Shamanen var främst medicinman där han fanns och hans bästa medicin var att kunna få patienten att "sublimera" dvs. tänka på något annat och helst positivt.

I Danmark finns fortfarande "kloka män och gummor" som folk anlitar. Min fosterfar hade i strävan att få ihop en förmögenhet missbrukat sin kropp. Det gav honom en puckelrygg och förmodligen rilligt med smärta när han var tvungen att lägga av. Han brukade besöka en "klok gubbe". Jag vet ju att han skulle inte lägga ut pengar om inte han hade nån nytta av det.

För egen del har jag öronsus dvs. tinitus på latin och därtill en utsliten höftled. Jag vet det mesta om "att tänka på annat" och att glömma smärta och en miljon klingande klockor i skallen. Vår inbillningsförmåga gäller inte bara att vi tror vi är bättre än Skaparen eller den kraft som fick allt att leva i tiderna morgon.

Vi kan suggestera oss själva till många ting. Tandvärksträd ska man inte förakta. En gång hade jag en period av tandvärk samtidigt med för mycket arbete och långt till tandläkare. Ett tag gick det med att jag gick med en fickplunta med "Gammel Dansk" och tog en sup i den onda tanden och det hjälpte för nån timme i bästa fall. Sen tog den slut. Då försökte jag hoppa på ett ben ... knepen är många.

Vetenskapen kan inte bevisa ting såsom religion eller folklig visdom. I mångt handlar det om den goda viljan att förstå och respekten för det folk gjorde då. De hade inte gjort det utan nån sorts säkerhet på förväntat resultat. På Malta byggde man en grotta som ett jättelikt öra. Där kunne man antagligen fråga sibyllan om allehanda ting. I Delfi fanns ett orakel som gav dimmiga svar.

Alla politiker använder den metoden för att vara helgarderade ...och samma gör astrologerna när det ska slå an på något i frågarens medvetande. Ju bättre associationsförmåga man har desto lättare är det att hitta lösningar ur märkliga ting. Som sagt människan har i alla tider sökt lätta lösningar av andra ... andra har behövt nån att prata med för att reda ut sin tankar för att veta vad han/hon viste förut.

Det väsentliga är vår attityd när vi träder in i andra folks värld. Till vänner värld har vi alltid en positiv attityd. Men ju längre bort man kommer från vänskapen desto mer falnar det positiva. Det vi inte direkt begriper gör vi gärna till något mystiskt.

Vi vet ej om det är originalfärgen vi ser i denna bild. Bakgrunden kan ibland vara från än äldre skikt som suddats ut med tiden. Men har det nån betydelse om man ser det som ren konst?

Västerlänningen är ofta den som kommer med sin kamera eller mikrofon och sticker båda under näsen på "infödingen" och ställer en massa frågor och ger kanske "en peng" för besväret. Jag känner mig lika förnedrad som offren, eftersom vår värld då ej längre är jämlik med alla som världsmedborgare. Samtidigt kan jag förvänta att "infödingen" kommer att bli än mer reserverad mot mig som bara är nyfiken som en vän som vill lära känna en annan värld ... om man gjorde likadant i vår värld skulle våra ungdomar kanske dra ned byxorna och visa bara rumpan åt fotografen och släppa en fjärt i mikrofonen..

Det är lätt att vi sätter etiketter som TOTEM och SHAMAN på företeelser vi inte vet något om. Men det är som att slå en knut och stoppa våra efterforskningar. I alla händelser färger det omedelbart våra förutfattade meningar. Bättre att vara nyfiken och söka något rimligt svar även på svåra frågor.

Våra egna totem är förstås osynliga därför att vi vill inte se dem ... "vi är ju civiliserade". Men våra extra attribut såsom bilar, attachéväskor, golfbagger är moderna totem för manlighet och ibland slutna broderskap. Jag tänkte förstås att jag var fri från manlig macho självhävdelse. Men en gång på åttiotalet när jag förberedde mig in för någon tävling i golf fyllde det hela min värld. En morron när jag var till hälften i Drömvärlden såg jag för mig hur jag använde min förlängda stake som utslagsklubba ... driver heter det på fikonspråket.

Naturligtvis visar jag min supermanlighet i en tävling även om jag inte skulle medge det. Nåja, nån nytta hade jag av drömsynen. Jag var lite trängd i tävlingen man mot man. Jag berättade min syn för motståndaren och han fick annat att tänka på ... och jag kunne gå förbi.

För mig som forskare är alla olösta frågor en utmaning och det gäller även vad man omedelbart skulle kalla totem. Jag minns Ekorren vårt totem som scout. Jag ser att man i Egypten hade många olika djur som symboler. Varför kallar man det inte totem när de är egyptiska?

En del attribut begriper man nästan omedelbart, medan andra får man lämna på hälften. I föregående bild ser vi ett treflikigt hänge. Är det en svans från tiden då man försökte kamouflera sig vid jakten så att man kunne komma nära bytet?

Man försökte kanske bete sig som djuren därtill. Vi finner denna detalj i bilder från alla tropiska och subtropiska länder såsom, Indien, Egypten, Turkiet, Spanien och Afrika. Det kan vara urgammalt arv, men det kan även ha utvecklats genom att man av naturen haft liknande beteende. Men varför hart man oftast "tre flikar"?

En del attribut avbilder säkerligen redskap och metoder i deras arbete. Och hur ska vi skilja på totem och praktiskt attribut? Under medeltiden hade bönderna ofta med sig sitt vapen. Det kunne vara en helt vanlig bondyxa, en bössa eller som status en yxhammare ... salig Gustav Wasa hade en sådan ... han tyckte väl att han var Stor Man och på rikssvärdet finns ingraverat en Moses med horn i pannan. Makten har horn.

Det kunne ju komma en jösse på kyrkvägen eller en björn som skulle klubbas ned. Det sist vara en överdrift så många björna fanns icke. I alla händelser står vapenhusen där som minne av något som nog knappast behövdes rent praktiskt, men det hörde till det manliga totem ... numera tycks det vara en Nalle, man har som länk hem till mor. När jag sa att jag ska köpa en Nalle som tröst i regnet, trodde alla jag menade en mobil ... medan jag förstås vill ha något kramgott.

I Gwion Gwion ser vi inte mycket av kvinnligt arbete ... om man nu inte kallar det arbete att förföra män ... och kanske få dem att göra jobbet?

Gwion Gwion stil

 

Den stora har kallats "Vita Frun från Brandberg". Men då har man inte tittat noga på figuren och än mindre på sällskapet

.

 

Bilderna från Brandberg Södra Afrika är medtagna som en jämförelse med bilder av hög ålder. De äldsta är 27000 år. Vist var de mästare på att måla djur? Här ska den vita färgen kanske ses som kamouflage ... inte kan det vara så att de vita är Norrmän på tur och har lärt sig jakt av infödingarna?. Syftar på hällristningarna av nordiskt snitt i Namibia.

Den andra kallas röda "Röda Jätten" som tycks jaga ensam. Det är ett ofog att ristningar ej presenteras i sin helhet så att man ser eventuella attribut och annat som hör till situationsbilden. I det torra klimatet har enstaka färgflagor kunnat hittats liksom man har funnit deras färgskala i resterna. I Gwion Gwion kan man endats ana att man använt färger. Men för tolkningen av bilderna räcker det gott med linjeföringen.

Överlag måste ändock sägas att målningarna i Afrika oftast är som en social happening, medan Australiens är mer individuella. Undantaget är Gwion Gwion där vi finner en del grupper. Resten av bilderna här är i svart med bakgrundsfärg av den orangeröda jorden och klipporna i Australien.

Här är det tydligen en social situation av rituell karaktär

Koketta flickor finns det gott om i målningarna. De har ofta små tofsar som prydnader på armarna och i dräkterna. Man kan se det än i våra dagar på Nya Guinea i deras färgglada fester.. Jag kallar figuren till vänster "Lekare" eftersom den toppiga hatten är vanlig och de andra attributen pekar åt lustighet, mer än eventuella allvaret i bumerangen. Bakom står en figur jag vill förbinda med växtlighet efter hans huvud.

Jämför man med grannarna i Arnhem Land är figurerna för det mesta stillastående, medan man i Arnhem Land ofta springer över hällarna liksom i andra delar av Gamla Världen ... de springer ju fortfarande mycket i Kenya, Etiopien och Marocko ...

I Gwion Gwion fastnar åtminstone mäns ögon gärna på flickorna

.

Och Gwion Gwion flickorna tittade på män

Man kan bara förundras över dessa vackra och stilrena figurer. Att förädla en stil kräver tanke och en kultur bakom.

nästa