Det är nog att ta i att skriva en sådan rubrik. Detta kan bara bygga på analys av de element vi ser och vad vi känner till från annat håll. Min metod är att jämföra med dåtida kulturer eller i varje fall kulturer som är närmare dem än vår tid.

De antropologiskt inriktade arkeologerna brukar jämföra med nu existerande s.k. primitiva kulturer, medan jag försöker leva mig in i deras verklighet och se vad som vore naturligt och jämföra med naturligt beteende i min livstid.

Naturligtvis måste man fråga vad är lokal kultur och vad kan ha ha rötter i andra delar av världen. Och för det tredje vad är ett allmänmänskligt beteende under givna förutsättningar. Det är möjligt att redskap och symboler har utvecklats oberoende av varandra i skilda delar av världen. Å andra sidan har Thor Heyerdahl visat att det varit relativt enkelt att förflytta sig mellan kontinenter. I dag kan vi på Indiska Oceanen se hur folk ger sig ut på långfärd på "en planka". Så mod har människan och därtill sen kanske några hundratusen år nedärvd skicklighet i att bedöma väder och förhållanden.

I regel har vi i västvärlden för kort tidsperspektiv. Vi har svårt att avgöra när en metod eller ett verktyg har utvecklats. Vi underkänner förfädernas intelligens helt enkelt. I fallet med Australien kan en del av symboliken vara mycket enklare än den antagna "landbryggan" mellan Asien och Australien.

Överhuvudtaget ser vi i hela det nordliga tropiska och subtropiska bältet från Spanien till och med Australien en tidig negroid kultur. Min första reaktion var att känna igen vissa drag hos människotypen som man finner hos afrikaner. Det visade sig vid nära påseende att förekomsterna är färre än första antagandet men de finns där. Ovan har visats exempel på Africa kultur som med nuvarande kännedom kan visas äldre än Australiens när det gäller avancerad hällkonst. Men bakåt sätter erosionen stopp. Som sagt vetenskapen vill inte gärna spekulera och tro att något fanns förrän man har fysiska bevis.

Australiens Arkeologi vill fortfarande se dess kultur som ett isolerat fenomen i vissa avseende. Vad gäller djurvärlden är det uppenbart. Men förutom att vi kan fråga oss om inflyttning måste vi i konsekvensens namn fråga om utflyttning ochså. Jordbruket kom till Indonesien men inte till Australien. Å andra sidan ser man exempelvis de toppiga hattarna och kvinnornas koketta tofsar bl.a. på Nya Guinea. Varför man på dessa små indikationer ochså kan ställa frågan om utflyttning. Helt klart är att Indiska Oceanens öar har ursprungligen blivit kolonialiserade från kontinenterna.

Vi kan jämföra Gwions Gwions elegans med den minoiska kulturen. Dess formaliserade konst får oss att tänka på Egyptens reliefer och målningar med dess standardiserade symbolvärld. Rent praktiskt har det krävts mycken träning för att måla dessa figurer. Det har även krävts tid och därmed att målaren försörjning har varit garanterad, vilket förmodligen var rätt lätt i engivmild natur. I egyptisk symbolik betyder dessa gester "sorg"

I Arnhem Land finner man bl.a. de toppiga hattarna och vegetativa symbolerna gemensamma med Gwion Gwion.. De övre figurerna ser ut som något som mognat. På undre raden ser vi en extra liten figur som tycks vara en människa. Då får den större figuren en helt annan dimension eftersom barn symboliseras i en storlek närmare den stora. Vi kan ställa frågan om dessa idoler var vad vi kallar gudar eller idoler för samhället?

Pungdjuren är Australiens högdjur. Enbart av wallaby finns runt 50 sorter. Jakttiden på känguru var en säsongshändelse där människan nog i allmänhet har undvikit att jag djur med diande ungar. Jakten inföll när växtligheten blommat ut och man kunne bränna av savannen.

Människan är från början gräsätare och har några miljoner års erfarenhet av växtlivet. Figuren till höger tycks ha två ax av något slag som huvud.. Vi vet ej om de kände till växternas sätt att föröka sig. I sumerisk symbolik är den könlös och man animerade den till normal mänsklig förökning.

Bilderna är ut av samma familj som vi finner i Gamla Världen. Man kommer att tänka på ägg och embryo på samma gång. Kanske förfäderna för mycket länge sen kommit till insikten att båda könen kommer ur samma ägg. Det är helt enkelt ren logik. Eller sagt annorlunda att ägget rymmer två möjligheter,

I alla händelser är detta en intim förening likt YIN och YANG. Andra från Gamla världen visar tydliga samlag, medan denna genre är något i ett annat skede än samlaget.

Man kan förstås associera denna typer av bilder till våren eller regntidens slut när allt skjuter fart igen.

Den största dimensionen ska förmodligen vara bågarna över deras huvuden som symboliserar regntid och den himmelska Vattengatan vi känner igen från Gamla Världen. Symbolen är naturlig för i synnerhet monsunbältet. Utan monsunen skulle människa och natur stå sig slätt i våra dagar, även om det är obegripligt för oss att folk kan festa och vara glada närt det börjar regna dag ut och dag in. Men de behöver det.

Den näststörsta dimensionen är idolerna som förstås är människolika eftersom det är naturligt att mäta världen och gudarna med människans mått. I den minsta dimensionen är människan och pungdjuret ungefär av samma relativa dimension. Ur denna bild kan man kristallisera tre världar och få idén att Gwion Gwions bilder föreställer deras idoler för dagen och säsongen.

Detta förklarar även varför vi aldrig ser dem i arbete. Ej heller i vår värld brukar gudarna arbeta för mycket. Försök att få tag i en direktör i början av veckan och han sitter i sammanträden. I mitten av veckan är han på resa och i slutet av veckan har han kompledig med familjen.

Till vänster ser vi kanske en symbol för deras vår. Bredvid finns en flicka i mindre format. Det är det speciella perspektivet genom att använda storlek för att ange avstånd. Först långt senare ser vi det i europeisk konst. Mellersta bilden är möjligen hösten och skördetid för vissa växter. Till höger har Flygaren en båge över huvudet och regn och åska börjar i november.

Gwion Gwions stil måste naturligtvis ha utvecklats med dess människor som modell. Deras bilder i naturalistisk stil tävlar med vissa "samtida" konstnärer i Södra Afrika. Det speciella är att de stiliserat en stor del av bilderna och har skapat idoler "i en annan värld". Av ovannämnde jämförelse av dimensioner skulle vi med nordisk språkbruk kalla dem jättar. Men det tar emot att kalla dessa älskliga varelser jättar och jättinnor. De verkligt stora ser vi på himlavalvet. Titta på Orion en mörk natt. Några år tusen av egyptier skickade sina själar dit i tanken.

Med storleken har de velat ange att det är frågan om idéer och ej verklighet. Skillnaden är inte särskilt stor eftersom vi alla leva i ett mellanland mellan våra idéer och verkligheten ...i bästa fall sträcker oss in i framtiden med gott resultat. I naturasamhället viste man i regel vad man fick även om naturens givmildhet växlar från år till år.

Jag har jämfört konceptet med Sumers och Gamla Världens "Stor Man" och där vi förstås ser en jämlikhet i Gwion Gwion. Deras uppdelning av idolerna är inte i hierarkier utan efter deras funktion. I mindre kulturer har man inget behov av särskilda ledare.

Från vår tid vet vi att de talar om sin Drömtid. Det är ett poetiskt språk västerlänningar knappt förstår även om vi i praktiken inte är så särskilt långt ifrån samma sätt att tänka. De moderna ättlingarna till Gwion Gwion har direkt i tanken ett mycket längre tidsspann än vi med vår uppdelade framtid, nutid, förfluten tid och förgången tid. De talar om de ofödda barnen när de menar framtiden och om förfäderna i drömtiden närde menar det förgångna. Så var språket ochså under vårt keltiska förflutna.

I dag går oftast gamla människor till kyrkgården och sina käras gravar för en liten pratstund. I vårt språkbruk säger vi fortfarande att en anförvant vilar på kyrkgården. I mångt är det frågan om viljan att vilja förstå och se vad som förenar oss med såväl ovanliga kulturer som förfäder många tusen år bakåt. De lever så länge vi talar om dem och håller dem levande.