Jag har just tittat på din webbsajt med stenskrift inom ditt ämne Dals hällristningar. De liknar en del jag sett här i mitt område i staten Idaho USA. Jag hoppas att kunna skicka ett foto eller två som bevis och kanske få din professionella åsikt om huruvida de är i den kategori av vetande du har.

Tack och hoppas få höra ifrån dig

Randall Hale

I alla tider är vår möjlighet att överföra ett budskap att vi använder kända ting att beskriva det okända. De tre björnspåren är inte reella eftersom de är tvärstreckade alltså måste vi söka i konventionerna och där då Björnväktaren på himlavalvet passar in. I Högsbyn finns Häll 4 med tydliga björnspår menade a att ange tiden och året.. Det borde ha varit aktuellt runt 1700 f.Kr.

Varje klimat och naturligt levnadssätt gav vilken sorts kalender och ordning man behövde. Förmodligen levde Man vid Snake River mest av jakt och fiske och deras lagar blev därefter. Det gemensamma mellan dem Indus och Dal är stjärnhimmelen och tiden när man nu en gång lät Djurkretsen styra året. Indianska björndansen har förmodligen sitt ursprung i denna tid … vi har förmodligen "små grodorna-dansen" som kommer från Indien där dera säsong efter midsommar började med grodornas kväkande.

Detta är en mer normal typ av ristningar man finner överallt i världen. Det är de lokala djuren plus en och annan liten symbol in emellan. Av hästen till höger ser vi att traditionen fortsatte efter spanjorernas ankomst och hällarna är en blandning av flera tusen års ritande.

Här finns även Vattenormen med huvud och svans. Det är kanske den mest spridda symbolen som antagligen kom från Gamla Världen … där den mest spektakulära förstås är Mellanamerikas flygande Quetzalcoatl där förstås Hydran/ Vattenormen flyger. I ristningarna ser vi ibland en papegoja vid dess mun och i Egypten bl.a. finns en fågel på en pelare vid Vattenormens mun. Amerika har förstås den största Vattenormen i Serpent Mound, Ohio en gigantisk orm med "pärlan/ ägget" i munnen en symbol vi även finner på exempelvis ena Gallehushornet, Danmark.

Det finns några få andra symboler vi har gemensamt med Amerika men låt oss fortsätta med Snake River. Vi kan bara konstatera att hällristningarna är helt olika andra även i närheten och längre upp med floden. Men jag låter Randall berätta om just dessa med nån form av skrift:

"Dessa ristningar finns längs Snake River här i Idaho. Jag har färdats längs floden till häst för runt 320 kilometer och har sett denna typ ristningar bara på sex ställen. (av kanske ett hundratal platser med ristningar) Då endast i närheten av öar och i två fall på en ö. Dessa ristningar kan bara nås med båt eller till fots.

Flera av de större klipporna har spår efter stor eld som om de använts för att smälta fiskfett i de stora groparna i det stora stenblocket. Så är tydligen fallet som du kan se har flottet svärtat stenen som känns oljig längs sidan där fettet flutit ned på vissa stenar med grop.

Jag känner på mig att lokalbefolkningen mötte handelsmän några gångar om året som man ser av dessa stenar. Tillsammans med handelsmännens båtar kunne de lägga ut nät ut i floden från dessa öar och sen dra det in i en båge mot land och fånga fisken i fällan.(coho-laxen lekar vår och höst)

Ocean lax och stör går fortfarande upp i floderna fast övre delen är uppdämmad på flera ställen. Jag har debatterad mina fynd med de arkeologer som är ansvariga för bevarandet av dessa lokaler med lämningar, men utan vidare framgång. De klamrar sig fast with teorin att det var primitive Indianstammar med stora hästhjordar vilka övervintrade i dessa kanjoner.

Det är totalt absurt. INGEN,kan ta ens en enda häst till dessa lokaler och allra minst en hel hjord. De lokala SHO-BAN, Ute och Piaute indianerna vet att så långt de vet har aldrig funnit tillräckligt foder och mat förutom fisk. Dessa indianer ägde aldrig hästar och var bland de fattigaste stammarna i America. Det var först när de placerades i reservat de fick tillgång till hästar.

Jag är inte expert inom detta område, men jag kan se att dessa symboler är inhackade med järn i de hårda lavablocken. Ristningarna är över lokalfolkets kultur vid den tiden och kan endast vara gjorda av folk med tillgång till båtar.

……………………..

Randall har skickat mig runt 100 foton. Det var svårt att tro att redan på första bilden finns symbolen "jord ugn" eller polynesiska "umu ti".

Låt oss med en gång lämna alla förutfattade åsikter och öppna oss för möjligheten att sjöfarare från Indien eller Stilla Havsområdet seglade på Nordamerika. Eftersom det finns många fler tecken från samma skrift ökar vissheten om att det är rätt antagande. Men vi måste ändock undersöka saken från början till slut eftersom det innebär att en del av Amerikas historia måste skrivas om.

Viktigaste argumentet här är att största delen av ristningarna är gjorda med säkerhet gjorda med metalmejsel. Randall har som är i byggbranschen känner väl till verktygen och han har gjort experiment och är övertygad om att det man använt järn eller specialbrons … möjligen meteorit järn som finns i bergen uppströms. Det är inte känt att de lokal indianerna eller att man överhuvudtaget använt metall förrän mycket senare. Induskulturen var stor producent av metaller under tredje årtusendet f.Kr.

Randall har rätt att skriften och upplägget på hällristningarna påminner i allra högsta grad om Dals hällristningar. Den som ser båda första gången skulle nog inte kunna se skillnad. De är inte lätta att ta till sig för den oinvigda eftersom det nästan helt och hållet är abstrakta symboler. Man måste lära sig var och en på samma sätt som vi lär oss läsa i skolan.

Det är inte så lätt att vi kan ta en bok om Indusskriften och tolka efter den. Även den skriften är till stora delar otolkad på samma sätt som den Skandinaviska är osäker. Symbolerna är spridda över hällarna och på få stenar finns det ordning. Vi får förlita oss på att tolka de symboler vi kan här och var på hällen och få en glimt vad det handlar om.

På Dal är vi så lyckligt lottade att vi har några få hällar så att vi vet att det handlar om ritual och kalender. Vi har några som är ristade vid ett tillfälle som en lag. När vi vet detta kan vi fråga oss om man finner liknande på annat håll. Det gör det lättare att inse att forntidens folk på många orter i världen ristade ned sin kalender och sitt årsritual på något sätt

De skandinaviska hällristningarna är oftast en mix av figurer, ideogram och symboler där man måste se hela framställningen som en skrift och budskap från forntiden. En del av skriften är ren lokal uppfinning medan annat är direkta lån eller påverkade av lån. Vi har t.o.m. enstaka symboler från Indien. Vi ser samma sorts mix vid Snake River, dock utan begripliga figurer. Men låt oss först titta på det heliga begreppet "umu ti" = jordugn som de säger i Polynesien.

Jordugn

Cirkeln är jordugnen och de tre strecken är stenarna i en eldstad. Asko Parppola är auktoritet på Indus Script och ur hans bok lånar jag några symboler och erfarenheter.

Säkerligen är det orsaken till att man ser få cirkelfigurer i Indus Script. Här visas några exempel ur Askos samling av runt 450 symboler som mest finns på små sigill i lera. Skriften är som sådan svårtillgänglig och ännu till största delen otolkad eftersom vi inte har nyckeln eller nån tvåspråkig text. Vi får hoppas på framtiden

Vare sig i Indus Script eller i Idaho kan vi förvänta oss at kunna tolka löpande text såsom i vanlig text. Vi får vara glada om vi kan förstå små bitar och därmed få en aning om vad framställningen handlar om

Vetenskapligt kan vi göra tre kategorier och den första är klara symboler såsom "eldstad" och "jordugn" på bilden. Den andra är symboler som mycket liknar något vi känner. Den tredje är den svåraste där bakom ligger lokal verklighet som abstraherats till en abstrakt symbol förenklad från verkligheten. De kan också var sammanlänkade till en större figur. Vi får uppbjuda all vår kunskap och fantasi för att förstå.

Alla forntida symbolskrifter har ofta en del symboler som liknar varandra. Dels kan det bero på att deras omgivning och liv var likartat jordbrukskultur, dels kunne handeln sprida symboler i umgänget för såväl dokument som att anteckna ritual och tideräkning. Vi börjar allt bättre förstå att vattenvägarna var huvudlederna och oceaner var inget hinder. Det var bara en fråga om att veta vägen, vara goda sjömän och resa flera dagar än de som rörde sig med kusterna.

Oftast kunne de ro minst 100 kilometer om dagen och med segel och utnyttjande strömmar gick det än fortare. För oss är det oftast förutfattade åsikter om isolation och om att folk inte kunna segla som är ett hinder för vår förståelse. Thor Heyerdahl har visat att det är möjligt. Men egentligen borde han i Stilla Havet ha provat segla från Polynesien till Amerika och då både till Nord- och Sydamerika

I British Columbia, Nordamerika kunne de exempelvis vid Portland ta Snake River och följa den in i landet åtminstone till första fallen. Med lätta båtar kunne handelsmän ta sig till Yellowstone där Snake River rinner upp. Därifrån är det inte långt till Missouris källflöden och de kan fortsätta till Atlanten eller Ohio och Illinois där man känner väl till kulturområden. Där har man också funnit obsidian, grizzlytänder/klor och ädelstenar som tycks vara från Klippiga Bergen. I Ohio kunne de byta till sig lokala produkter som var brukbara i väster.

Än så länge ska vi inte spekulera längre än till att de indiska sjöfararna stannade nedanför fallen i Snake River och där möttes av folk från upplandet som byteshandlade. Detta så länge vi inte finner fler spår av direkta lån från Indus Script. Eftersom denna skrift även nådde Påsköarna är detta inte så mycket längre och med samma sorts handelsväg. Det är ett indirekt bevis på att det är möjligt. Det som skiljer är tidtabellen i historien. Än så länge får vi låta fynden av texter tala för sig. Låt oss titta på figuren nedanför jordugnens symbol.

Vi känner Indus Kulturen och exempelvis Harappa speciellt från tiden 2600 - 2000 f.Kr. Det finns ett sigill som tydligen avbildar vårdagjämningen i Perseus, vilket bör ha varit runt 2000 f.Kr. Den unga avlaren är på knä in för Den Nakna omgiven av lotusstänglar kallade "hjälpare". Hon har den österländska månsymbolen på huvudet och liknar huvudet i fig. A.. Hon blev senare känt i Levanten som Den Nakna med samma symbolism för regn och vatten. På Sigillet finns också Plejaderna under Perseus och nästa stjärnbild Aries dvs. en vädur av samma typ som egyptisk Khnum. Denne blev ledstjärna fr.o.m. ca 1300 f.Kr.

I hinduismens symbolism från sista årtusendet f.Kr. är paret Siva och Parvati och symboler på den unga kärleken och vårens fruktbarhet. Figur B symboliserar detta par av "första älskare" i början av säsongen. Hon firas fortfarande i Rajahstan bland kvinnor vid Gangaur-festen i mars. Det är en kvinnofest med mycken ung kärlek som vi ochså anar i Högsbyn på Dal.

Fig. C är från Kalifornien men kunne lika gärna vara från Dal som sammanlimmade figurer. Översta figuren är symbolen för regnet, som i Indien består av de livgivande monsunregnen på de flesta platserna. Även i Sumer och många andra kulturer är månen en symbol för regn och en viktig del av ritualet eftersom det är en förutsättning för fruktbarhet. Flodländer med bevattning är mindre beroende av regn.

Cirkeln är här solen som värme- och livgivare. Vi läser båtsymbolen som MA med betydelsen förmåga och i detta fall jorden som "gryta" för tillväxten. Fig. D finner vi på Högsbyns bondealmanacka och avsnittet tillväxt. Den är upp och ner men förekommer även med "telningen" i grytan uppåt.

Samma symbol i version fig. C tolkas som "eldstad" i egyptiska glyfer. I symbolskrift får vi vara beredd på visa tolkningar och allegorier. Man får associera till vad som hör till kärnan i symbolen. Eld fick symbolisera liv ibland och i gammalt språkbruk talar man även om elden i blodet dvs. en form av tillväxt och liv.

Ugn och gryta är samma sak och sen beror det på vilken tidpunkt i säsongen man talar om vid varje tillfälle. Deras symbolik var enkel och principen var att jämföra det okända med det kända. Det kan ibland leda till en märklig sammanställning av symboler till, där sumeriska Getfisken och även ursprungliga Skyttens stjärnbild är exempel.

Vi kan notera att denna sten likt många av de friliggande stenarna med hällristningar har spruckit. Randall berättar:

Vi kan inte åtminstone i nuläge vare sig datera eller bestämma vid vilken tid på året man haft eld och om det varit ritual. I Sverige har vi vår Valborgsbrasa medan danskarna fira St. Hans till midsommar med en brasa. Sådana ritual har anpassat till platsen och dess lokala ritual. Möjligen kan en modern teknisk undersökning bestämma åldern på det svarta pigmentet, men det återstår för experterna.

En annan spekulation är att man samlats "när laxen gick till". Vi kan knappast föreställa oss den fiskerikedom som fanns vi den tiden speciellt vid gynnsamma havsströmmar och även i floderna.. Vi känner till tidiga fiskeläger bl.a. i Lofoten förmodligen efter hälleflundra en fet fisk det lönade sig att transportera långa vägar. Till sillfisket i södra Skåne samlades man från hela södra Östersjön.

Naturligtvis borde stenarna analyseras till sin patina med moderna tekniska metoder och det kan eventuellt berätta vad patinan består av. Men här ytterligare ett långt citat från början av våra diskussioner.

Randall är mina ögon och erfarenhet på platsen och jag har försökt översätta hans brev så nära hans texter som möjligt. Detta brev är mer som ett sammandrag och man anar våra diskussioner bakom. Jag har framfört olika möjligheter och han med sin lokalkunskap har kunnat korrigera eller ta fram fakta Som vi ser av fotona är det mest vulkaniska lavablock fast sammansättningen kan variera.

Min preliminära dateringar fastnade snabbt för tiden runt 2000 - 1700 f.Kr. då vi även här på Dal tydligen sökte efter mineraler. I hällristningarna ser vi dels ritualastronomin, dels att man "bearbetade i vecket", "sökte efter Jungfrun" och kanske "sökte björnen i idet" med dåtiden poetiska språk

Det är typiskt från Europa att handelsmännen gärna slog sig ned på öar där utanför bosättningarna. Förmodligen var det för att kunna försvara sina lager. Även vikingar brukade börja försiktigt. Stället vid Wees Bar valdes säkerligen utifrån flera aspekter och där fisket varit en annan huvudaspekt. Tredje orsaken att söka denna karga plats har säkerligen varit att det var lämpligt basläger för att söka metall runt omkring och längre upp längs floden i Klippiga Bergen. Det måste ju ha varit jungfrulig land vid den tiden då det fanns direkt i ytan innan de och andra samlade det lättillgängliga råmaterialet.

När det gäller havsfararna måste vi kanske sikta oss in på att de traktade efter dyra saker såsom ädelstenar, obsidian och meteoritjärn och i andra hand även koppar och tenn.. Vi kan ej heller veta om det var nån enstaka visit eller något återkommande eller hur länge verksamheten pågick. Men symbolerna är så många att man med säkerhet fått en grundlig utbildning i Indussymboliken.

Nuförtiden tänker vi oss forntida brons som en legering av koppar och tenn i bestämda delar. Men de första metallurgerna arbetade med vad man fann. Både när det gäller brons och järn krävs det en utvecklad teknik för bearbetning innan man får det hårda material man eftersträvar. Det tog lång tid innan man lärde sig göra stål och hårt brons kunne man få genom speciella legeringar plus bearbetning

"Nästan all kopparmalm innehåller små mängder arsenik, tenn, zink, antimon eller nickel som är blandat på molekylär nivå med koppar under smältningen. En oerhört stor mängd av hårfint olika legeringar man kan få ur en smälta med olika malmer, även om geologerna har blivit skickliga att välja malm rikt på koppar.

Legeringarna domineras fortfarande av koppar, men den harv en lägre smältpunkt än ren koppar vilket gör det lättare att smälta och gjuta. Gjutningarna är av högre kvalitet och legeringen är mycket hårdare än ren koppar efter att man bearbetat genom hamring.

Paradoxalt nog desto mindre tillgänglig ren koppar desto större variation av legeringar kunne smeden producera från sin smälta. De tidiga smederna lärde genom försök och misstag och kunne associera en viss sammansättning av malmer i härden med ett vist resultat. Med tiden blev smederna så skickliga at de hade en viss kontroll över produkten och producerade inte koppar utan en speciell legering som skulle passa det man skulle bruka resultatet till.

Bronsåldern markerar en tid då smederna blev metallurger, metallens magiker, hjältar och gudar. Bronsålderns smeder begravdes ofta med sina verktyg hammare, städ, knivar, gjutformar."

Vi får kanske tillägga att metallåldern började egentligen senast under sjätte -- femte årtusendet f.Kr. på Balkan. Fortfarande vet vi egentligen för lite och av naturliga skäl har spåren utplånats på ställen med stora mängder malm. Vi vet ej särskillt mycket från Fjärran Östern så att uttala sig kategoriskt innebär ofta att man kanske får äta upp det senare.

Men vi vet att under fjärde årtusendet var man skickliga på brons i Kina och Indien och där det finns ett tennstråk i Bortre Indien annars fin set bara i stråk på några håll i världen. Vi vet att sumererna utvann koppar i Sinai runt 3400 f.Kr. men runt 2000 f.Kr. importerade man från Indien.

Av fynd hittills vet vi att hårt järn/stål fanns endast som meteoritjärn eller möjligen legeringar långt före den egentliga järnåldern. De få förekomster vi har hittills visar att exempelvis vapen av meteoritjärn var gåvor för faraoner och kungar. I Tutankamons grav hittade man en stålkniv plus några mejslar. Man förstår att det för malmletare kunne betala en hel resa genom att hitta några rejäla klumpar järnlegering där man inte behövde så stor skicklighet att bearbeta till hårdhet. Långt senare lärde man sig konsten att göra kolstål.

Av detta samt av ovanstående finner vi en orsak för seglare och handelsmän att befinna sig vid Wees Bar när "laxen gick till" och man kunne göra expeditioner till bergen. Vi förstår också att de hade tillgång till mejslar som klarade den hårda lavan.

Sen är det en annan sak att ett samhälle i glesbygden inte har så stort bruk av skriftspråk efter vad vi ser. Det har kanske varit något man diskuterat med lokalbefolkningen och berättat om hur handelsmännen såg på världen i hemlandet. Det var normalt umgänge då och även vi brukar berätta om särskilda seder och vanor när vi mäter främlingar. Att anteckna rituallagar har varit ett sätt att få ett evigt folkminne som följde ritualen mer enligt bokstaven än rent minnesburet ritual.

Jordugnen har kanske varit i gång om våren för att förebåda säsongen och då med björndans som är lokal tradition. Soldansen hör till midsommar alternativ lite senare till skördefesten eller Ramadan som är manifestering av månkalendern. Induskulturens ritualår var delat i tre efter de tre säsongerna monsun, växtperiod och torrperiod. Månkalendern tycks komma från Indussymboliken från början. Lokalt i Klippiga bergen fick man anpassa eller göra sin egen rytm.

Invändningar

Naturligtvis har jag fått invändningar: "Jag tror inte andra kontinenter besökte Amerika eller tvärtom före Columbus". För min del ser jag nog den sorts invändningar som eurocentriska reflexer från ryggmärgen eftersom auktoriteterna har indoktrinerat oss att tro så. Man kan inte svara förrän man djupt analyserat situationen och argumenten.

Måhända har jag mycket av den lilla nyfikna pojken i mig. Jag anser att barnet är den sanna vetenskaparen som nyfiket vrider och vänder allt nytt för att få veta vad han ser. Sen ställer det alla sina dumma och intelligenta frågor till oss. Vi andra får svara dem själva Vetenskap handlar om problematisering och att ställa frågor.

Naturligtvis har Randall och jag frågat och frågat innan jag publicerar detta dokument. Det skulle inte vara bra för mitt rykte som " grundlig forskare" att "springa med en vind" som man sa då jag var barn. Vist publicerar jag tidigt för att omedelbart få igång diskussionen och mycket återstår att upptäcka. Här finns några av argumenten för att handelsmän besökte Snake River

Behovet av en avancerad skrift

Vi finner hittills koncentrerad avancerad skrift endast på ett fåtal platser i världen före vår tideräkning. Det måste finnas ett behov och det måste finnas bärare för att bevara en skriftlig tradition. Ristningarna vid Snake River är helt unika jämförda med andra delar av västra Amerika. Men liksom på de flesta andra håll har man nog lånat en del.

Det finns en stark tradition med hällristningar i Klippiga Bergen. Men de har gemensamt med hela världens glesbygder i forntiden att motiven är figurativa med få abstraherade symboler. De handlar om naturbruk med enstaka motiv från den rituella astronomin. Vid Snake River är det nästan som i Högsbyn på Dal att det är bara krumelurer och hoplimmade tecken. Gemensam är att de finns i ödslig trakt utan civilisationens lämningar.

Det är inte sannolikt att naturbrukare med jakt, fiske, samlande och möjligen småodlande skulle utveckla en egenskrift med abstraherade symboler utan inflytande utifrån. Den nordiska tidiga skriftkulturen har helt tydligt lånade element från de stora kulturerna. Det handlar till den bärande delen om ritualastronomi och kalendrar och det var något man behövde. Dessutom finns "anteckningar" om nyheter från "Stora Världen".

Tekniken i Snake Rivers ristningar

Naturligtvis är jag beroende av Randalls bedömningar på platsen. Han arbetar som byggmästare och bör veta en del om berg och sten samt arbete däri. Han berättade från början att ristningarna måste vara gjorda med metallverktyg. Jag föreslog obsidian från Yellowstone i närheten.

Men så snart jag blev säker på indiska ursprunget viste jag att där var metallkulturen fullt utvecklad före 2000 f.Kr. I själva verket kom antagligen en del av rikedomen i Indus från deras metallfyndigheter och därmed blomstrande hantverkarkultur. Det finns anledning att tänka sig flera skepp på samlad handelsfärd. Man rekryterade säkerligen nödvändiga hantverkare i besättningen för en expedition avsedd att leta efter metaller och handelsvaror. Symbolerna för "eld" och "umu ti" ovan är gjorda av professionella hantverkare med metallverktyg

Andra bevis för tidigt kulturutbyte via Stilla Havet

Carl Johannessen University of Oregon berättar att amerikanska jordnötter har hittats i två provinser i Kina och kan dateras till runt 2300 BC. För tillfället vet vi ej om kineserna själva seglade eller om exempelvis indierna var förmedlare. Vi ser i Indien och Stilla havet att dels tidiga båtar, dels att båtarna utvecklades efter egyptisk -- indisk högsjömodell, vilket syns den dag i dag i allt från långbåtar till katamaraner.

Än så länge är Indiens arkeologi ung och kunskapen koncentreras till de stora utgrävningarna i Harappa och Mohenjo Daro och få i närheten av havet. Det finns inte ens nån känd plats nära mäktiga Ganges där det finns koppar och tenn nära Bihar exempelvis.

50 symboler visar stor likhet med Indus Script

Vi kan inte förvänta oss kulturen vid Snake River var väl utvecklat där landskapet i dag är närmast ödemark. Vi har kommit fram till att det var en handelsplats som kunne dra fördel av ett rikt fiske om våren. Där kunne stammar från alla håll mötas liksom även handelsmän som kom upp med floden nedanför vattenfallen.

Det var inte en omgivning som kunne skapa en högkulturell skrift. Däremot var exempelvis Mohenjo Daro en stad på 50000 med allehanda hantverkare. Indiens befolkning på en miljard har inte tillkommit över en natt, utan den var stor redan i forntiden. Befolkningens storlek är förutsättningen för hur varierad en kultur blir eftersom kultur skapas ur behov och möjlighet att tillgodose dem.

Det finns stor likhet i ett mindre antal rituella symboler och därtill ett större antal symboler där det inte finns likhet med något i omgivningen, men väl med de abstraherade symbolerna i Indusskriften. Där återstår en del djupanalys.

Fanns medlen att segla på oceaner

Min vän Kjell ställde ett par väsentliga frågor

Hej Bengt!

Kritiska frågor om Indus och Amerika:

Finns några av Indus-folkets båtar avbildade?

Tro du att dessa båtar klarade öppet hav?

Mvh

Kjell

Ja, det finns ett par bilder som visar att Indus-båtarna var av samma modell som Egyptens havsgående båtar med höga stävar och styrpaddel ... det finns en bild av en sådan i Tröndelag, Nordväst-Norge. Men det finns ochså en ristning av en båt som bör vara gjort av vass. En modell som antagligen fanns redan under fjärde årtusendet och helt säkert under tredje årtusendet. Alltså något liknande som Thor Heyerdahls Ra.

Nej jag tror inte långfärder var några problem även att över öppet hav rida på strömmar: Men förmodligen seglade man med kusterna lite överallt i världen och kunne proviantera i land. Men eftersom vi vet från senare tid än denna kolonialiserades med säkerhet många öar i Stilla Havet där avstånden är mycket mycket stora ... så varför skulle man inte med i princip liknande båtar kunna ha gjort det mycket tidigare än bevisen?

... det är våra förutfattade meningar och avsaknaden av bevis som sätter gränser. Men länder som Amerika är stora och att leta bevis är som nålen i höstacken ... såg en bild av en nästan övermossad ristning på Hawaii .. där är problemet att naturen döljer och äter upp lämningar ... jag blev förvånad när nån skickade mig URL till hällristningar i Syd Amerika. Det finns stora mängder att upptäcka. Världen är mycket större än Europa och "Gamla Världen".

Jag undrar över just bristen på båtar i symboliken hittills i Induskulturen. Men såväl Mohenjo Daro som Harappa ligger i inlandet. Man vet säkert att de handlade med Mesopotamien och Egypten så varför inte åt andra hållet. Östasiens arkeologi är rätt okänt för oss. Men jag förväntar att man finner nån hamnstad nära indiska oceanen med mer bevis. Tyvärr har landskapet ändrats mycket, där exempelvis nuvarande Indusdalen bestod av två floder Sarasvati och Sindhu och man vet väl inte riktigt än händelseförloppet. Det är likadant i Nildeltat att floden förmodligen tagit några tidiga städer.

Det finns mycket att analysera exempelvis att naturligtvis seglar gudarna i dikten. Alltså är båtarna egentligen inte verkliga vilket man förstår bäst när de sägs segla på himmelshavet. Så seglar Indra, åskan och blixten på himmelshavet vilket väl är naturligt ... även Agni, elden seglar ibland eftersom man behöver en farkost för att beskriva dess framfart. Stormarna Marut seglar och dessa är förstås alla metaforer för verkligheten i de forna ritualen.

Sen kommer frågan som är aktuell såväl för symbollikhet som för hur våra idéer föds. Vi använder förebilder vi känner från omgivningen och vår verksamhet. Det är inte så enkelt att komma på en symbolform eller ett motiv i dikten. Däremot är det lätt att låna av andra om man ser det passar in. De nordiska hällarna har minst ett hundratal lånesymboler från söder och ett stort antal motiv.

En strof berättar om flodgudinnan Sarasvati seglar med recitatörerna på floden med samma namn. Säkerligen har de haft ritualbåtar på floden innan den torkade ut ... då kan vi även bedöma att den versen sannolikt är äldre än 2000 f.Kr.

Man nämner även båttyper som säkerligen funnits i verkligheten lastbåtar, långa båtar, husbåtar, välgjorda båtar med åror, båtar för sjöfrakt av korn, båtar med åror för oceansegling och en med hundra åror nämns ... Asvins eller Tvillingarna var skyddsgudar såsom vi känner från Europa så långt som till kristendomen

Arkeologer kräver bevis och det finns fysiska bevis såsom sigill med Indus Script från närområdet Mesopotamien och Egyptens symbolik går igen i Indusdalen. Arkeologin i Indien går snabbt framåt och man kan redan se att skriftkulturen utvecklades lika tidigt som i Sumer och Egypten och likaså metallkulturen … i Norden får vi ett oförklarat uppehåll av förekomsten av kopparföremål från 3300 f.Kr. till bronsålderns början runt 2300 f.Kr med den samtidiga hällkistkulturen

I många delar av världen synes kulturer börja att blomstra vid denna tid för att nå en högblomstring efter 2000 f.Kr. Det är möjligt att indierna förmedlat konsten att göra brons till kineserna och Shangdynastin. Det är inte så konstigt om metalletare och sjömän "förirrat" sig även till Amerika ... mycket återstår att finna och analysera