Var det hällkistfolket?

Hällkistfolket, sol- och månkalender, pollenkurvor, dolk, skära, skifferhänge, amulett, Isisdolk, hällkista med gavelhål, rituellt bad, hällkisttid, kopparmalm, kopparletning, ritualvapen, dubbelyxa, båtyxa, kultursprång, korphacka,

Resten av beskrivningarna på våra hällar är i stort variationer på samma tema. Av alla hällar i Norden och Alperna ger denna bästa begripliga framställningen av mån- och solkalender på våra hällristningar.

Tiden och almanackan var lika viktig för 4000 år sen som för oss. Den var den röda tråden i människan framförhållning vid alla typer av näring och kultur. Den var därtill lag i dessa småsamhällen där det inte fanns så många andra problem. Det finns ytterligare ett tiotal tydliga kalenderristningar i Norden, men ingen så komplett som denna.

Evenstorps ritualkalender är nog unik för hela Moder Jord. Det är ett världsarv. Ingenstans finns något liknande. Det är en kalender med såväl månvarven, som djurkretsen i symboler. Därtill kan vi förstå att djurkretsen visade steg för steg säsongen för odling.

När vi börjar se efter andra fornlämningar i närheten får vi ingen hjälp 800 meter norrut där det finns några odefinierade anläggningar. Går vi däremot 1,5 till 2 kilometer söderut finner vi två hällkistor vid Hägnan och ytterligare en längre söderut. Därtill finns ett dussintal hällkistor inom Hästefjordsområdet.

Med andra ord Evenstorp kan kanske ge oss en bild av hur ett skenbart isolerat område organiserades under tiden 2300–2100 f.Kr. Vid denna tid tycks ha förekommit mission för jordbruk i våra trakter om vi får tro pollenkurvor från Lunnebymossen, Ödeborg på andra sidan av fjället. Liknande kurva finns från Levene på andra sidan av Vänern i Västergötland. Även på andra håll i inlandet och norra Svealand ser vi odling vid denna tid.

Dateringen bygger på den ökade bondeaktiviteten och hällkistorna. Därtill den rätt rikliga förekomsten av dolk, skära och skifferhänge. Ofta förekommer de parvis i synnerhet inom Södra Dal men bara ett hänge som är en amulett. Den intensiva "arkeologin" har gett många fynd i samband med att Hästefjordens vattenstånd sänktes.

Tydligen har Vänerns forntida vattenstånd varit ungefär som dagens dvs. Frändeforsåns vattenstånd upp till östra Hästefjorden är ungefär som förut. Däremot gick sjön/fjorden till Skärbo och Hakerudsälven var säkerligen bredare då. Det är t.o.m. möjligt att ristningen ligger vid forn strand.

Enligt folkminnet skulle folk ha samlat flintyxor säckvis, men frågan är om man fick avsättning för dem säckvis. "Slänge-Hjalmar" lär ha lyckats sälja något hundratal berättas det. Hjalmar Larsson fil.lic. var en av de bästa och ivrigaste att dokumentera på 1920-talet för Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademins räkning. Han undersökte bl.a. 26 boplatser i närheten av Hästefjordarna och brukade skicka iväg fynden i papperspåsar. Detta gör att området är något av Dals Mälardalen, Öland, Gotland i ett nötskal.

Dolken kan man kalla Isisdolken eller hos oss Gyrdolken. Den förblev kvinnosymbol över bronsåldern och blev en liten kniv i kvinnodräkten fram till våra dagar. Hänget ska förmodligen också vara en symbol för "inträngandet i jorden" och är oftast av skiffer. Skäran hör förstås till odlingen och förekommer ymnigt i fynd inom Frändefors och hällkistområdet. De två yxorna får symbolisera att inom området har man funnit ett stort antal och det skiljer sig från andra områden med hällkistor.

Ristningen kan ha gjorts av ortens folk. De tog upp en ny lag eller preciserade en gammal … att hugga i berg var att ägna den åt evigheten. Dock måste man förutsätta nya intryck. Andra möjligheten är att besökare har fört den med sig. Och tredje är förstås att idéerna skulle ha invandrat med folk. Detta kan bestämmas endast genom omfattande arkeologiska undersökningar, men generellt har man haft kontinuerlig bosättning på de bästa platserna för att livnära sig. Exempelvis här i Mellerud tyder det mesta på kontinuerlig bosättning åtminstone sen fjärde årtusendet f.Kr.

Dock finns det en del kulturella drag som talar för om inte invandring så dock för mission. Dels var hällkistan en ny teknik att spränga välformade flisor ur berget, dels uppsättningen av amuletten, ofta par av dolkar och likaså av skäror. Man anar ett ritual bakom. Vi kan inte förvänta oss ritualformer vi känner från kulturländerna utan någon form man utformat efter nordiska förhållanden. Exempelvis all kalender /astronomi fick man anpassa till vår stjärnhimmel och klimat.

Vid samma tid upphör slipritualet i Västergötland och på Gotland efter att ha pågått i runt 1000 år där man anar sumeriska Inannas ritual bakom. Om man jämför med samtida Laghällen i Högsbyn ser man kanske en övergång från att "gå i jord" dvs. med ritual i gånggrifter till att man istället har rituellt bad. Dösar och gånggrifter ska kanske ses som underjordstempel för såväl begravning som vårens ritual.

För oss verkar det förstås exotiskt, men i Rajahstan Indien har man den dag i dag 18 dagar i mitten av mars sin Gangaur festival som slutar med bad i Ganges … och det fungerar trots moderna datorer och teknik!

Trots att man hittar ritualföremålen i hällkistorna talar en del för att man inte hade ritual i kistorna. Det var dock bara odlare som egentligen behövde gå-i-jord-ritual. I allmänhet vet vi mycket lite om boskapsskötarnas ritual även om det finns indikationer på att de följde jordbrukarnas ritual. Uppgifterna om fynden är så få att osäkerheten om hur vi ska tolka är stor.

Frågan i rubriken är egentligen fel ställd. Med arkeologins ovetenskapliga system kan man aldrig bevisa vare sig folkvandringar eller att det skulle ha funnits särskilda odlare. Däremot kan vi säga att vissa kulturella drag förekom i större eller mindre områden vid en viss tid. Det egentliga felet är att man drar slutsatser från enskilda anläggningar medan man för vetenskapens skull borde undersöka ett större område.

Numera talar man inte om hällkisttid. Det ska heta sen Sen Neolitikum SN och man ska helst kunna latin. Men benämningen hällkisttid är beskrivande liksom danska arkeologers "dolktid". Dolken är förmodligen efterbildning av koppardolkar i Alperna där de finns i ett otal ristningar ... för bild se "Tolkning i detalj under Laghällen". Formen på koppardolkarna finner vi även i Egypten och då blir frågan från vilket håll spriddes den. Vid samma tid 2300 — 1800 f.Kr. börjar också import av bronsvapen från Uneticekulturen i Böhmen andra hand från Alpernas kultur.

Hällkistan på Dal

Generella formuleringar passar sällan vare sig i arkeologi eller historia när man kommer till den lokala verkligheten. I Ljungby i Småland finns runt 500 hällkistor och de kan knappast ha varit annat än för familjer alternativt för enskilda begravningar. I Skåne har man båtyxetidens enkelgravar och även kistor som tycks ha varit enkelgravar. Här på Dal ligger de flesta kistor spridda så långt från varandra att sannolikt används av små byar. För ändamålet har jag omsorterat och dragit slutsatser ur Linda Olofssons konstruktionsanalys av Dals hällkistor:

Vi har tre huvudtyper av former och ca 100 kistor varav 25 ej går att definiera. Den vanligaste är den rektangulära 62 st. Det finns 9 med förkammare varav 3 har gavelhål. Den kilformade förekommer i 9 fall och dessa sistnämnda två grupper är spridda över hela Dal i stort. Detta får oss förstås att anta att det är skilda moden eller funktioner. Här beaktas ej mörkertal som torde finnas exempelvis i tätorterna Frändefors och Mellerud där det finns fynd av artefakter men inga kistor.

Kännetecknande för Dal är parsamheten och vi har ett dussintal fall med hällkistor i par. Antingen alldeles invid varandra eller inom samma nuvarande fastighet. Var tredje par skiljer sig genom att den ena kistan är/varit täckt av hög. Det kan betyda att man symboliserat "gå-i-jord" eller underjordstempel och man kan förbinda detta med odlare.

En annan särskiljande faktor är att i var tredje par är kistorna orienterade i motsatta riktningar. Riktningarna är NO - SV vilket man förbinder med månens extremläge eller NV - SO vilket är solens lägsta läge vid midvinter. N - S kan också vara midvinter medan O - V är dagjämningarnas observationsriktning. Hälften av alla kistor med angiven riktning ligger NO - SV och ungefär 15 vardera N - S och NV - SO.

Riktningarna av kistorna kan ha varit symboliska eller kan också ha använts som en angiven observationsriktning och där de flesta tydligen är efter månkalendern. Den rektangulära kistan ger ingen annan vägledning än att det tydligen varit ett dödhus. Med hällkistorna ersattes gå-i-jord-ritualet förmodligen med rituellt bad. Vid en del av kistorna har man konstaterat att man fortsatt traditionen som lämnat matrester och keramik framför kistan. Även symbolisk sönderslagna flintföremål har varit en del av gravölet. En vacker tanke att "den avlidna sprack som redskap åt gudarna och sin stam"

Kista med förkammare kan man förmodligen kalla "tempel". De tidiga templen hade denna enkla form av inre rum med förkammare och en förgård. Förgården är den runda eller ovala stensättningen som finns kvar i många fall, men en del kan ha försvunnit. Förgården eller stensättningen förekommer vid alla typer av kistor. Man finner detta tempel beskrivet i Bibeln. I Danmark finns några anläggningar där man förmodligen haft ett tempel i trä enligt denna modell.

Den kilformade kistan eller som man kallar trapetsformade har sina motsvarigheter i Alperna, Frankrike och på Irland bl.a.. Förmodligen har denna utvecklats från viet som ritualplats för begravning och säsongsritualet gå-i-jord. Exempel finns från Aosta i Italien och Skabersjö i Skåne med kilformade stensättningar från fjärde årtusendet f.Kr. Den kilformade dolken riktade man mot Moder Jord. Kilen var en lämplig syftning mot Orion som var sista stjärnbilden på solåret och i Egypten flög KA-själen dit. Fågelvingar i i mycket tidiga gravar visar att även i Norden symboliserades den flyende anden. När man skickar iväg nånting vill man gärna ha ett konkret mål.

Vid Evenstorp är denna typ intressant eftersom den ena i paret hällkistor vid Hägnan har kilform och är 4,1 x 1,5 - 2,0 meter orienterad O - V med hög 7 m diam. 0,6 m höjd. Den andra kistan hör till de största på Dal och är 6,7 x 2,2 m NO - SV i oval hög 7 x 11 m höjd 0,6. Med andra ord man har också vid Evenstorp haft ett brödrabo.

Runt 70 % av hällkistor med gavelhål finns i Västgötland. Även Småland har många med gavelhål bland sina många hällkistor. På Dal har vi bara 3 - 4 hällkistor med gavelhål och i samband med förkammare. De ligger i fjällen och är lätt att förbinda med malmletning. Vi kan skönja malmletning i ristningar på åtminstone tre platser i Grönhult, vid Furusjön och i Högsbyn. Även Högsbyn har haft en hällkista men borttagen så att vi ej känner dess form.

Om den rektangulära rent allmänt ses som influens från Parisregionen i Frankrike tycks kilformen komma från Alperna. Ytterst är kilen den egyptiska dolken. Kistor med gavelhål kan lika väl vara kommen med malmletare från Alperna som från Kaukasus. Alternativ att dalbor varit där och fått inspiration. Ristningen i Grönhult använder samma tecken som i övrigt på Dal och det ger en del att tänka på och analysera.

Letade de koppar?

Det intressanta med kistorna är tekniken där man i Kaukasus tycks ha varit mästare. De har en del bevarade "dödhus" såväl ovan jord som dolda av hög. Ibland är stilen så särpräglad att man måste fråga om inte folk tog med sig sin kunskap. Nästan identiska stenskivor med hål finner man i Alperna och där det karakteristiska är storleken på hålet och proportionerna. 

Hällristningen har en intressant symbol ovanför fotsymbolen längst till höger. Den betyder "bearbetning" och finns också i minoiska Linear. Det är inte alls enkelt att gå ut och leta rätt på rätt sorts berg och sen med borr, kilar och vatten spränga loss stora skivor. Åtminstone Grönhult hällkista ligger i ett område med grönsten och annars inte särskilt lämpad för odling. Alltså har det på samma sätt som i Egypten varit en annan sorts bruk av berget. En annan möjlighet är att de senkomna fick slå sig ned utanför redan inmutade områden. Denna tendens ser vi i flera senare sammanhang.

Det finns också en symbol vid halvmånesymbolen "bearbetning i vecket" alternativt "barnet i famnen" och även denna symbol finns i minoiska Linear. Även bergsbruk var att "öppna Jungfrun" och i Egypten var skyddsgudinnan Hathor = kon som var ledstjärna under översvämningen. Man förlade bergshanteringen i de heta bergen till denna tid.

Detta är ytterligare en intressant ristning vid i Högelund Tisselskog mitt i ett bergstråk där det kan finnas kopparmalm och indikera kopparletning. Norrut finns en enkel boplatsmarkering vid Knarrbyns, Fröskog där hällkistan ej har gavelhål. I Högsbyns närhet finns ortnamnet Kopparskogen som påminner om att i området och vidare mot Vänern finns enstaka stråk av koppar och under 1600-talet fann man gamla gruvhål där. Vidare har vi ett par ortnamn vid Dalbergså som visserligen är av senare datum men Kopparbyn och Tennladan vittnar om en tradition av bronshantering.

Man får känslan att människan omedelbart sprider sina nya uppfinningar i forntiden. Om det var en allmän strävan mot överlevnad eller om man sökte områden utan konkurrens går förstås ej att fastställa. I alla händelser förvånas man kanske över att "nyheterna" nådde Norden fort ibland.

Vi har all anledning att fråga om kanske bergsfolk invandrade. Vid denna tid sökte man antagligen efter grönsten som kunne vara koppar lite över allt i Europa. Även grön sten eller porfyr var bra att göra yxor av och det finns några fynd på Dal. Vi får förstås också fråga oss om de som letade metall ligger bakom Laghällen i Högsbyn. Även där finns en hällkista i grannskapet. Där finns också en liten hällristning som med relativ stor säkerhet kan läsas "bearbeta metall".

Denna ristning finns vid hargen i en sådan position att den är vid Ramadan eller före hösten. I Egypten arbetade man med bergsbruk under regnperioden eftersom det var för varmt under den heta tiden. Denne verksamhet var helgad till Hathor kogudinnan som också var vinterhalvårets gudinna.

Tysken Lutz Klassen har gjort en teknisk undersökning av sydskandinaviska fynd av 106 yxor, 1 dolk och 30 smycken i koppar under stenåldern. Den vänder upp och ner på våra uppfattningar. Under tiden 4500 - 3750 f.Kr. infördes 13 föremål; under 3750 - 3500 f.Kr. 9 föremål och 3500 - 3300 f.Kr. 83 föremål. Denna period sammanfaller med en synlig odling av korn enligt pollenkurvor från Skåne och även från Dal. Sen följer en period på närmare 1000 år utan fynd dvs. till hällkistperioden då vi åter ser korn i pollenkurvorna..

Denna period sammanfaller med sliprännorna var serier på Gotland omfattar perioden 3150 - 2105 f.Kr. På Gotland och sydkusten av Sverige har man dokumenterat över 3000 sliprännor. Men förövrigt finns de i Halland, i Östergötland och på Bornholm och förmodligen i mindre mängd på flera håll i Sverige. Dessutom bl.a. i Frankrike, Luxemburg, Fiji öarna och Australien

En kort återblick säger att tidigast kända kulturföreteelse är dubbelyxor av tveklös rituell karaktär. De utsäger att folket bedrivit ritual med moment av procession dvs. följe. Fynd av dubbelyxor och mångkantyxor med utsvängt blad har i allmänhet daterats till fjärde årtusendet före vår tideräkning. Det förekom även dubbelyxor i bärnsten, vilket ytterligare talar för att det är frågan om ritualvapen. Vi får komma ihåg att i Sumer var dubbelyxan en pryl för ritualet och i den minoiska kulturen det klart en ritualyxa åtminstone till kulturen föll runt mitten av andra årtusendet..

De flesta män kunne säkerligen göra flintverktyg och det går förvånansvärt fort om man inte vill slipa den. Men att göra en ritualyxa krävde att man kände motivet inom sig. Det krävde också mycket mer tid och blev i sig en rituell handling. Även i min socken har vi en dubbelyxa som daterar ortens ålder 5 - 6000 år sen "civilisationen" började och man har ett fynd vid Hästefjorden. Dubbelyxan nämns också i Sumer varifrån vi till Dal tydligen fick Inannamyten tidigt att döma av en liten ristning i Högsbyn.

En del vill läsa in aggressivitet i bondesamhället, men där folktätheten knappast var så stor att det fanns anledning att strida. Däremot var det naturligt att jordbruk innebar att odlarna fick värna sitt land. Man får komma ihåg att bilden är inte verkligheten. Ett ritualvapen var närmast en varning till eventuella inbrytare. Lagen i Högsbyn är en sorts pakt mellan odlare och avlare att respektera varandras behov. Dubbelyxor riktas ibland både nedåt och uppåt och var då riktade mot de okända makterna i dessa riktningar ... Nutida jordbrukare riktar gifter uppåt och nedåt.

Första prylen med stor spridning internationellt i norra Europa är yxan som liknar en båt. Vårt krigiska förra sekel vill gärna kalla den stridsyxa trots att inga bevis för strider finns. Det tycks vara en fysisk omöjlighet eftersom båtyxan fanns från Ural till Atlanten norr om de centraleuropeiska bergen. Varför skulle alla dessa folk börja tillverka likadana yxor för att strida mot varandra? Varifrån så många? Föremål kan förstås också spridas genom byteshandel. Vi behöver bevis för annat innan vi drar slutsatser.

Perioden med båtformade yxor och enkeltgravar tycks vara kort runt 3000 f.Kr. Arkeologer har en tradition att kalla dem stridsyxor och menar att det var "de krossade skallarnas tid". För det första är underlaget vist rätt litet och för det andra medförde odlingen av korn öldrickning och där kanske ölsinnet rann över. Man får nog komma med ett mycket större bevismaterial än för närvarande innan man den sorts uppfattningar. Arkeologer älskar att dramatisera och myten om indoeuropeiska folkvandringar lever än.

När man begrundar Montelius samling av runt 50 mer eller mindre båtformade yxor i hans bok "Minnen från vår forntid" får man en annan bild. Yxorna är inte standardiserade och få av dem är kopior av kopparyxor. Däremot ser man en blandning i utformning där en del har ett blad av typ dubbelyxor och en klack i andra ändan. Det finns också blandformer av båt och mångkantyxa. Min slutsats är att det var ett övergående mode. Senare under bronsåldern delar man dubbelyxan i två på ett speciellt nordiskt vis. Man ser njurformiga processions i par långt in i bronsålderns hällristningar.

Hästefjorden är "världsberömd i Sverige" för ett fynd av en harpun men mest för en tidig yxtyp känt åtminstone på Dal. Där tycks ha funnits en tidig "stenhuggartradition". Men har importerat ritualmejslar från Skåne under tredje årtusendet f.Kr. De kunne monteras och ge en yxa som var större än vanligt och kanske de användes i ritual. Samma gäller några "korphackor" i skiffer. Gemensamt är att de är spridda över Dalboslätten som om landskapet varit delat i stora socknar under tredje årtusendet f.Kr. Förstås inte så tätt som i dag och endast där det fanns tjänlig mark..

Den nya ritualastronomin började ca 4200 f.Kr., men gemensamt för hela gamla världen är att det är sparsamt med arkeologiskt material från fjärde årtusendet f.Kr. I västra Europa är vi lyckligt lottade genom att åtminstone ha dösar och gånggrifter vittnande om den tidiga jordbrukskulturen intåg åtminstone inom vissa områden.

Den rituella prylen är dubbelyxan som förmodligen symboliserar två månfaser att döma av de sumeriska rituella texterna från tredje årtusendet. Dösen och gånggriften var underjordstempel för ritualet "gå-i-jord" för såväl sådd som begravning. Vid denna tid uppstår tydligen viet som hade en dös i centrum av vinkeln och sannolikt även en påle.

.

Silverletare

Denna ristning tas med tack vara en liten ristning vid de forna silverfälten vid Kongsberg som sedermera blev silvergruvor. Ursprungligen gick silverfynden i dagen och man har hitta en liten ristning med minoisk Linear A skrift som norrmannen Kjell Aartun tolkar "det mycket rena", vilket förmodligen syftar på att silvret kunne bearbetas direkt.

Får väl nämnas att även i ristningarna från Grönhult och Högelund finns ett par symboler man med säkerhet kan se finns i minoiska Linear. Men generellt har på Dal från allra första början funnits en egen skript var karakteristiska delar är fotsymboler, båtar och cirklar samt förstås skålgroparna.

Det är ovanligt att silver ligger i dagen. Det är möjligt att minoerna fått kännedom om dessa fyndigheter. I Viken, Norge finns relativt många ristningar av de grekiska lyxvagnarna förutom båtarna av ägeisk typ med rak akter. Man antar att minoerna exporterade vidare en del av silvret till Egypten i utbyte mot guld. Sen hittade man förmodligen silver även i Grekland.

Det behöver inte vara stora mängder man tagit fram vid denna tid 2300 - 1500 f.Kr. men det var för handelsmannen en stor vinst. Kanske han höll det hemligt så att det blev bara hans generation som drog nytta av det.

Just vid tiden 2300 f.Kr. tycks ha funnits ett globalt sökande efter metaller som koppar och tenn och vad annat man höll ögonen öppna för. Min analys av Indus-scripten i Idaho visar samma sak och möjligen fann man meteoritjärn som förekommer ymnigt i Klippiga Bergen. Man har helt enkelt behövt hård metall för att göra ristningarna i de hårda lavablocken vid Snake River.

Kongsbergs nyupptäckt skedde 1623 när att par vallbarn Jacob Grosvold och Helga Verp hittade några nystan och klumpar. Deras föräldrar bearbetade det och försökte sälja det, men blev fadern fängslades i Skien misstänkt för tjuveri. Kristina IV:des långa öron fick reda på det så på den vägen är det.

Av nån anledning associerar jag till "Sivs hår". Det finns ett sagofragment om att bonde Thors hustru Siv vänslats med främlingar och bara för det skar Loke av hennes hår. Vi är inte vana vid riktiga liknelser och poetiskt språk. Siv kan ursprungligen ha varit Moder jord och silvertrådarna hennes hår hon lät främlingar ta. I Söderns länder skulle detta bildspråk ha varit vanligt.

Vi får nöja os med att vara fantasilösa och rationella och kan konstatera att förmodligen har handelsmän och äventyrare från ägeiska havet tagit med sig silver från Kongsberg. På andra håll har man letat "grönsten". Kanske letande efter det "vita håret" också var att leta efter det "vita tennet" som dock bara finns i vissa stråk på jordklotet såsom i Cornvall, Sydengland Där kan man än i dag vaska fram svarta klumpar som smälter till vit metall.

Kultursprång

Fyndfattigheten gör att arkeologin i allt för hög grad har handlat om bronsåldern och man underskattat tiden 4000 - 2000 f.Kr. Vi har dock pyramiderna och den sumeriska kulturen som bevis för hur mycket man kunne åstadkomma utan att använda metaller i större utsträckning. I Europa har vi våra sliprännor och anläggningar gjorda av stora stenar men låt oss se på tiden före och under bruket av hällkistan.

Lägg märke till den lilla figuren ovanför benhögen. Man kan tolka den som "Lillan" dvs. kornet på väg i underjordens flod. Av formen fick jag uppslaget att båtyxan symboliserar att "gå i jorden". Det hör samman med exempelvis slipning av rännor men även med viet och gånggriften. Då kan man fortsätta till Induskulturen där allt tyder på att man haft liknande ritual.

Sannolikt har båtyxan (och de stora mejslarna) varit ritualvapen i en odlarmission man kan ana av pollenkurvorna i inlandet. I min socken har vi några exemplar och nån av dem är tydligen tillverkade på Dal. Normalt daterar man båtyxan 3000 - 2800 f.Kr. men exempelvis fyndet från Kobberup på Jylland har med moderna metoder dateras till 2460 f.Kr. Graven var välbevarad och man fann fantastiskt fina träkärl som vittnat om lika hög skicklighet i hantverk som under bronsåldern 1000 år senare.

Den tidiga arkeologin träffade ofta fel med sina relativa dateringar. Vi får fortsatt var försiktiga och egentligen alltid ha brasklappen "med vårt nuvarande vetande" eftersom det kan komma nya fakta som ändrar dateringar och vidgar kunskapen. Det kommer ständigt nya data exempelvis undervattensarkeologin har i Danmark hittat textiler som är 7 - 8000 år gamla. Vad hittar de härnäst?

En annan gammal fråga är om arier ristade hällen i Evenstorp gjort runt 2000 f.Kr. Frågan måste ställas eftersom så många arkeologer fram till våra dagar har framfört den teorin. Enligt vissa teorier skulle arierna plötsligt ha kommit från ingenstans och erövrat världen genom att meja ned den förra befolkningen … så som Hitler försökte sig på i min barndom … denna lilla "svartskalle" med brett ansikte långt från det ariska idealet.

Var Europa folktomt och vem bodde där under istiden? Det borde finnas bevis om man talar om ett urhem med några miljoner människor vilka spriddes för vinden? Dessutom anser man att en stor mängd finnar plötsligt vandrade ut från ett urhem runt Ural. Hela gamla världen var bara några miljoner och mest i Nildalen och Tvåflodslandet Mesopotamien. Det mesta talar för att det är med den ariska frågan som med arkeologin. I min ungdom viste man inte bättre än att komma med fantastiska teorier. Sen dess har arkeologin samlat massor av data och kanske blivit lite klokare på 50 – 70 år?

Man tycks dock kunna skönja ett allmänt kultursprång just runt 2000 f.Kr. Skenbart blommade nya högkulturer upp såsom minoer, hettiter, mykener och kanske en början till hebréer i norra Syriens Ebla och Haran. I synnerhet sista frågan kräver fler utgrävningar och analyser av de texttavlor man funnit i Eblas arkiv. Samtidigt får vi perioden med hällkistor i Norden och där fynden talar om jordbruksmission. De nya riterna blandades förstås med gamla och skillnaderna i livsföring var marginella.

I hällristningar använder man fyra olika symboler att markera början och på kalendrar då säsongen börjar. Den ena är en skålgrop som logisk markerar att man går under ytan. Den andra är kanske mer logisk och närmare vår språk. Det är konturen av en fotsula jag ger ljudvärdet PA = på. Den tredje är en liten tom båt som antas ska fyllas under säsongen använt även i Egypten. Fjärde är en liten båge med ett streck så att det ser ut som en båt med en roddare och jag läser den I BAN eller "i bågen". Man underförstår att man följer månens bana och naturens cirkulation … i våra dagar kallar vi det kretslopp.

Korphackan ser ut som en I BAN-symbol. Jordbrukets princip är att hacka jorden och bryta jordskorpan. Tredje momentet är att smula jorden. Gamla bönder i min ungdom använde uttrycket "Tre fårar i Tor" medan andra pratade om kråknedan. Man kan då jämföra med att Korpen symboliserar jordbearbetning och sumererna talar om tre jordlås man ska öppna för att komma ned till det djup där man ska så. I enkel analys är det ingen skillnad på jordbrukets metod i dag och för 6000 år sedan. Det gäller att kunna se likheten i handlingarna.

Korphackans och båtyxans huvud liknar också en liten båt och här på Dal har vi få spridda fynd som om de vore rituella föremål. Vi ser korphackan i par på ristningen och man har även fynd från vardera sidan av forna Hästefjorden i Forsebol och Binäs söder om Evenstorp. Området är väl dokumenterat sedan torrläggningen och Länsmuseet har tagit vara på möjligheten att få en bild av ett helt område.

Min analys förbinder en del av fynden med hällkistorna och med hällristningen. Då får vi en bild såväl av deras praktiska liv som av de ritual som styrde deras vardag. Vi kan aldrig exakt veta vad de tänkte och exakt hur de gjorde. Men åtminstone de som i dag lever med naturen och i dens takt förstår "Tidens gång". Man måste följa en kalender/program för att kunna rätt utnyttja naturens givmildhet.  

Frågan i avsnittets rubrik kan besvaras att vi endast kan bevisa att en ny kultur spriddes vid denna tid. Hällkistan kan kallas en återuppstånden gånggrift om man så vill. Den är fortsättning på bruket av kammargraven såsom dös och gånggrift ca 4000 till 2500 f.Kr på sina ställen kanske längre. Det antas att man slutade använda gånggrifter senast några hundra år innan hällkistan allmänt började tas i bruk, men de säkra dateringarna är få.

Seden med kistor fortsatte till in på brandbegravningarna runt 1000 f.Kr. Kistorna minskade successivt i storlek och rymmer på slutet bara en urna eller aska. Kistan är ibland dolda i hög eller röse och där det kan finnas urnor i samma hög. Det finns ett stort mörkertal när det gäller andra typer av begravningar under denna tid. Det ser ut som om hällkistorna använts för begravning, men det finns också de rituella prylarna amulett, dolk och skära. Laghällen i Högsbyn visar att åtminstone vissa folkland gick över till rituellt bad för att symboliskt gå under ytan.

Den hällkisttid man finner på hällarna är troligen bara några få århundraden lång då man försökte sig på sädesodling. Samtidigt organiserades samhället. För Dals del har den kulturen fyra ben. Ettan är Evenstorps kalender; tvåan är Högsbyns lag om brödrabo; trean är tingsplatsen i Högsbyn och fyran är fynden i Hästefjordsområdet vilka bekräftar de andra.

Flera seder såsom parsamheten och lagen om handtag i Högsbyn visar att detta blev sed och bruk. Detta även om folk kanske hade mycket lite eller ingen sädesodling fram till järnålderns kontinuerliga odling. I Högsbyn har man dock sparat folkminnet av ritualet vid sådd, men det kan ha kommit senare än hällkisttiden.

Min analys av dösen som kulturform visar att man redan runt 4000 f.Kr. hade samma ritual för begravning och sådd dvs. man "gick i jord". Till kalenderns ritual skapades viet som anläggning och kom att bestå tills kyrkan tog över tideräkningen på många orter. Lokalt kan man ha fortsätt in på 1700-talet. I Danmark har man folkminnet av dessa även om anläggningarna är uppätna av jordhungriga bönder. I nordiska ortnamn har vi sparat orden "vi och harg" som levde lika länge. Det påminner oss också om att man kunne ha lite olika ritual eller benämningar på de olika orterna.

En enkel förklaring vore att som folkminnet säga att Skogsrået har byggt kistorna … såsom Bramre-Karis kistor i Holm … fast vem vet. När jag skulle besöka kistorna hösten 1992 och gick genom skogen ven kulorna omkring öronen. Det var kanske Skogsrået som ville jaga hem mig så att hennes kistor skulle få vara i fre´ … ty inte kan någon ha förväxlat min flintskalle med en råbocks horniga skalle?