Pollenundersökningar i mossor i närheten skulle möjligen bringa klarhet. Men man skulle behöva undersöka även i närheten av fynd av dubbelyxa och båtyxa. Landskapet med många mossor är vad man traditionellt förbinder med odlare i de tidiga faserna. Jag minns min barndoms lekplatser på långdösar med gånggrifter. De var på svartjord i ett dansk landskap med kullar av svårbrukad lera. Det måtte ha varit självklart att med bara hackor börjar man odla på svartjord eller sandjord. Å andra sidan fanns många mossor och våtmarker som sen har utdikats dvs. det fanns inte så mycket att välja emellan.

Man behövde inte så stora arealer för att komplettera mathållningen i de små samhällena om det var bördig och lättbrukad jord. Något tunnland räckte väl om det gällde basfödan jordbruksprodukter. En förutsättning var att man kände till bruket av gödsel. Men för variation i kosten och ökad säkerhet i försörjning var det nödvändigt att hålla husdjur och ha tillgång till jakt och fiske. Vidare behövde man areal för råmaterial till hus och bohag samt till kläder.

Den tidiga arkeologin har gjort oss en björntjänst genom att separera samlande jakt, fiske, åkerbruk som skilda näringar. Dessutom har akademikerna tillsatt pseudokvaliteter så att jordbruk skulle vara finare än jakt och fiske. Jag har då känt många bönder som hellre jagade än knegade på fältet. I själva verket var man på de flesta håll i Norden beroende av hela sin omgivning. Strängt taget är även jordbruk ett samlande av odlade växter. Bättre att se alla näringar som naturbruk och man tog vad man behövde ur naturen. På sina håll gäller detta fram till Andra Världskriget.

Ju närmare man kommer det rena naturbruket desto mer yta behövde man. Man får räkna med 20 - 50 kvadratkilometer för en bosättning på 30 - 50 personer. På Gotland tycks de tidiga bosättningarna ha legat med ett par mils avstånd till varandra. Sen växlade detta förstås med klimatet och de naturliga förutsättningarna från söder till nord i Skandinavien vi här behöver bry oss om.

En lösning var att vara nomad mellan vårfiske, sommarfrukter och höstjakt samt bosätta sig torrt för vintern. Detta torde dock ligga långt tillbaka i tiden. Kunskapen om odling av säd och kanske andra växter samt systematisk lagring gjorde människan bofast. Dösar och gånggrifter vittnar i sig om bofast folk. De bästa platserna visar kontinuerlig bosättning från femte - fjärde årtusendet och framåt även utan gånggrifter.

Hällkistorna i Grönhult, Holm och Skållerud motsäger genast tesen om mossor skulle vara bäst för hällkistfolket eftersom de finns i bergigt landskap. Det hindrar förstås inte att man kunnat odla små fläckar här och var. Men den stora mängden av skörderedskap funna i Frändefors talar för allvarlig odling just i den trakten. Än så länge får vi följa pollenkurvan på andra sidan av fjället i Lunnebo, Färgelanda. Den talar om sädesodling 2300 till 2000 f.Kr. Här får inskjutas att vi har inga undersökning av andra odlade växter. I Kaukasus tycks hällkistfolket ha odlat hirs.

De fullständiga utgrävningarna av hällkistor är få på Dal. Vilket är synd eftersom de har rymt en hel kulturhistoria om de hade öppnats av fackmän. Bästa exemplet på Dal är hällkistan från Trombälgen, Frändefors:

2 flintdolkar

2 blad till flintdolkar

3 flintsågar/skäror

1 skivskrapa

1 fragment av kärl med utböjd kant

2 blad till flintdolkar

2 flintdolkar

9 spånskrapor

4 stenyxor

1 skafthålsyxa

1 mejsel av flinta

1 hel slipsten

1 del av en slipsten

6 skivskrapor av flinta

2 skivyxor

1 skifferhänge

1 V-borrning, åttakantigt?

2 flintyxor

1 dolk

2 flintblad till dolkar

2 små skivskrapor

Ämne till och eggdel av skafthålsyxor

Man får kanske påminna att man vid denna tid gjort textiler i flera tusende år med exemplet Tybrind vik i Danmark. Och till listan bör tilläggas sländtrissor från 10 lokaler och hällkisttid. Då kan man sluta sig till att man använde såväl vävda tyger som skinn till kläder. Sistnämnda framgår av mängden skrapor av olika slag. Man har beräknat att man behövde skinn från tio av dåtidens små kor per person för allt man behövde. Bakom detta ligger förstås att ta fram råvaran. Sen vet vi att kvinnorna gärna tar åt sig av de finaste garnerna och linet för att likt gudinnan Inanna kunna dåra pojkarna att få något gjort.

De håleggade yxorna började komma under tredje årtusendet och likaså flintmejslar. De har antagligen använts för finare arbete i trä. Fynden från Kobberup, Jylland 2460 f.Kr. ger oss en god bild av hantverk på den tiden. Vi får komma ihåg att exempelvis egyptiska kulturen vid denna tid byggde pyramider och kultur med liknande verktyg som vi har i våra fynd. Skäror eller sågar kan ha använts till många ting, men det är rimligt att anta att de från början användes vid skörd. Medan flintdolken mer ser ut som männens flärd … likaså hör skiffer- och stenhängen till den tidens ritual.

Dal en vit fläck?

Storlek brukar vara relativ. I jämförelse med Danmark är Dal rätt stort … i jämförelse med Sverige är det rätt litet eller under en procent. När det passar kallas Dal "Sverige i miniatyr". Men oftast är det nog en vit fläck.

Statens Historiska museum har gett ut en annars förträfflig liten ABC om sten- och bronsåldern. Det ende man finner om Dal är om Hästefjorden:

Lokalt inom Frändefors socken säger folkminnet med en viss överdrift att man samlade flintföremål i säckar och sålde. Vist sålde man. Melleruds museum har 18 stycken eftersom man tydligen inte har historia själv eller inte orkar leta om man ska säga det spydigt. Därtill finns lokalt över Dalsland ett begrepp som Hästefjordsyxan som liknar Lihultsyxan och Nöstvetyxan, men det har tydligen inte nått Stockholm.

Men detta område är Dals Mälardalen, Gotland, Öland på samma gång och på passande avstånd från Länsmuseet i Vänersborg också. Sänkningen av sjön gjordes under 1860-talet, men egentligen var det i början av seklet såväl proffs som amatörer och samlare undersökte socknen på kryssen och tvären.

I sen tid har man i Ånimskog grävt ut en hällkista med skålgropar på locket norr om kyrkan. Det är antagligen detta som stimulerat intresset så att man från att det bara fanns enstaka fynd av skålgropar kan man nu i sockenboken notera 16 lokaler och 25 hällar med skålgropar i socknen. Slutsatsen blir förstås att ju mer man pratar om en sak, desto mer känt blir den … och slutligen fyller den då hela rummet om man säger så-å.

Den sorgliga brasklappen är att man konstaterar att fornminnen försvinner i en rasande takt. Ånimskog har en rätt nyutgiven sockenbok. I den berättas att inventeringarna på 1940-talet tar upp 166 fornlämningar. Men när boken skrivs finns bara runt 40 kvar dvs. en minskning med mer än tre fjärdedelar … fornarvet försvinner. Jag tror inte jag gissar fel när jag antar att det är likadant i största delen av Sverige.

Även om vi i Holms socken kan känna avund över att vara en vit fläck med mycken oupptäckt historia, måste erkännas att även vi tjänar på att det funnits ett historiskt projekt om Hästefjorden. Vi kan lapa i oss lite i en parallell och jämförelse.

Karin Rex och Länsmuseet gav 1988 ut en rapport om fynden inom Frändefors socken. Den har jag i min tur omsorterat för att få ut så mycket som möjligt av hällkisttidens fynd inom socknen bredvid Sundals Ryr och Evenstorp. Nu ska det inte bli för mycket sifferexercis, men dock några få jämförelser. Kolumnerna är Länsmuseets undersökning och Frändeforsbokens dito jämförda med Holms och Ånimskog socknar.

Jämförelserna är talande på många sätt. För det första skillnaden mellan Frändefors sockenbok och Länsmuseets totalinventering av såväl Göteborgs, Stockholms som Vänersborgs arkiv. Sockenboken har tydligen inte haft tillgång till allt. I viss mån är siffrorna ungefärliga och oftast en fråga om definition. Vad menar man med skära och vad menar man med såg? Här är de hopslagna. Hängena är till största delen av skiffer, men ibland svåra att skilja från brynen. Det finns 9 brynen enligt Länsmuseet.

I vid mening är tredje årtusendets dubbelyxor m.fl. också skafthålsyxor. Dock torde man allmänt avse att skafthålsyxor är från tredje årtusendet och framåt. De tidigaste hällkistorna kännetecknas av ritualföremål som dolkar, hängen och möjligen också skäror. En del skäror har nymåneform och kan symbolisera månskäran. Torde dock vara en lämplig form vid skörd av säd. Utmärkande tycks också vara att dolkar och skäror förekommer ofta parvis.

Människan brukar fängslas av former och använder dem i symboliken. Månskäran förbinder man med ymnighetshorn och regn och förekommer redan i grottkonsten … och vidare med nymånegudinnan Inanna som i Sumer också var regnet … vidare då med odlingen eftersom hon var symbol för att sådden … i sista fasen kommer skörden med skäror där nymåneformen är praktisk och det gav kanske idén till skäran

I Nart-Eposet från Kaukasus har man en särskild sång om skärans tillkomst för att man skulle hinna skörda i dagsljus. Det är lite oklart men där stal grannbyn månskäran och på något underligt vis kom man på att tillverka månskäror själv så att man inte behövde skörda hirs i månljus.

De stora frågorna är förstås varför är fynd och föremål så få per hällkista i Holm och Ånimskog socknar? Det borde i medeltal finnas lika många fynd per hällkista som i Frändefors? Ånimskog var säkerligen bebodd lika tidigt som Holm. Därifrån har man bl.a. fynd av en flintmejsel/ flintyxa längd 43 cm dvs. användbar för ritual. Den är sannolikt av skånsk flinta från tredje årtusendet fd.Kr. och samtida med mindre liknande på Dalboslätten. Man anar att Dal har skaffat sig rituella prylar såsom dubbelyxa, korp, stor flint yxa/mejsel från och med fjärde årtusendet f.Kr.

Utmärkta på kartan ger hällkistorna i Frändefors tanken att man möjligen haft ett tvådelat folkland på södra Dal dvs. på vardera sidan om Hästefjorden. Och då med fynd av rituell båtyxa och korp på vardera sidan. Korphackorna kan vara mycket äldre än hällkistorna och de täcker glest Dalboslätten. Från Holm finns 2 hackor, Grindstad 1, Skållerud 1 vilket indikerar en liknande tidig kultur på hela slätten.

Kistorna ligger på ett avstånd av 3 – 6 kilometer från varandra. Där man då måste beakta sjösänkningen och att landskapet har många mossar och även bergiga delar. De tidiga boplatserna var oftast längs med älvarna och runt sjöarna, medan hällkistfolket sökte sig bort från låglandet på en del ställen. En stor del av kistorna ligger inte på höjder, men väl en bit nedanför.

Hällkistorna visar just den periodens spridning på "byar" på 25 till 50 kvadratkilometer allt efter naturgeografin. Möjligen har några familjer haft en gemensam kista. Deras storlek talar för en viss storlek på familjen, men även om kultgemenskap och möjligen hjälp vid resandet av kistan. Paren av kistor pekar mot brödrabo. Avståndet mellan kistornas lokaler passar in på folkminnets storlek på boplatser. Eller uttryckt så stort som en ung flicka kunne inringa när hon drev en kviga från soluppgång till solnedgång. Ett praktiskt mått för boskapsskötare.

Dock visar fynden en spridning av fynd även inom varje hällkistas förmodade kultområde. Hällkistor finns 14 dokumenterade i Frändefors, men troligen har några försvunnit. En skulle ha legat i samhället Frändefors där det registrerats hundratals fynd men ingen hällkista. På andra plats Ekenäs där man funnit hela 56 skafthålsyxor.

Dal är det fjärde största område i Sverige med fynd av flintskäror eller 346 stycken för närvarande. Men där man förstås har kunnat använda skäran för att skörda andra grödor under hela forntiden. Skärans form är ibland osäker och har nog kunnat användas i skinnberedning och vid träarbeten också.

Med Evenstorp som väl undersökt exempel kan vi anta att Hästefjordsområdet var delat i två halvor med samting i Evenstorp. Vi kan dock inte utesluta att ristningen i Evenstorp och kulturen i området har fungerat som en motor även för alla näringar på södra Dal. Komplementet och andra halvan är förstås ristningarna i Högsbyn Tisselskog. Slutsatsen blir att Evenstorps ristning berättar för oss om hällkistfolkets rituallag. Fynden berättar om sannolik sädesodling åtminstone för en tid.

Gyrföljet dvs. den filosofiska idén är i släkt med många andra följen på Nordens hällar. I tidig egyptisk konst åtföljs gudinnan /prästinnan av et par män vilka var exempelvis symboler för bevattning och gödsling. Överhuvudtaget i alla symbolik i Gamla Världen har de viktiga idolerna ett par följeslagare och där dessa symboliserar moment i ritualet eller hjälpare.

Från ristningen måste vi föda vår fantasi och se ett följe om våren förebådande den kommande säsongen. Vi måste se framför oss hur våren inleddes med en fest och ett följe med en förlöpare, Gyr själv åtföljd av sin make och därtill kanske flickor och pojkar som tärnor med skäror, dolkar och hackor. Folkminnet säger att det helst skulle vara unga människor i följet. Man såg framåt hela halvåret och tog med alla attributen för detta. Ofta har man haft parvis dolkbärare och bärare av skäror och förmodligen en kvinna med skiffersmycke ledande det rituella följet.

För min del avhåller jag mig från att allt för mycket spekulera i riter och offers förekomst och innehåll. Det kan lätt bli att man läser in från ens egen fantasi. Vi kan inte bevisa exempelvis att man offrat för att blidka gudar. Det finns inte kristallkula med det djupet i tid. Offret var kanske hellre symboler "för det som skulle bli" under säsongen. Man var framåtblickande och ritualet var en förberedelse för de kommande arbetena.

Det är väl i synnerhet Gamla Testamentet som har en grym gud. Men denna tillkom i sen tid när man övergick från gudinnornas samhälle till det patriarkaliska. Man känner till sekter i historien med vilda riter men de är undantag från det normala. Förövrigt är det lite olika i olika religioner … ibland har man distans till sina idoler … ibland inte. Kanske grekerna gett oss fel föreställningar om vad gudar egentligen var? Grekerna kanske fruktade "makterna" mer än sävliga nordbor som levde mitt i sin natur de på sätt och vis behärskade. Grekerna hade/har ofta jordskalv som påminner dem om sin dödlighet och kanske sätter skräck i dem.

Såväl från den minoiska kulturen som från våra hällristningar får man uppfattningen om glada upptåg och en avspänd attityd till sina idoler. Folk krävde av gudarna = naturen att de skulle få god skörd och ville hålla kaosmakterna borta. Vid Alvastra ca 3000 f Kr. finns en symbolisk situation med en dubbelyxa bredvid en liten sten och eggarna uppåt och nedåt.

Sannolikt ska det tolkas som att man ville skydda kornet (stenen) mot undre och övre makter … nutidens bönder använder gifter. Det är en handling man i senare tid kalla "skära" och vi ser i bronsålderns ristningar att man skar ut ett livsrum åt sig bl.a. genom att rikta en yxa mot himlen. Handlingen utsäger att man ibland tyckte att övre gudarna / makterna var till besvär. Enligt Själlandslagen skar man ut en nyodling genom att kasta en skära över marken man ville inmuta.

Man kan kalla tiden fram t.o.m. hällkistorna "ritualtid" då man följde ett ritual och oftast med en kvinnlig frontfigur. Efter det gör mannen sitt intåg och dominerar hällristningarna. Tidigt var det kvinnliga idoler med en mjuk framtoning för det mesta. Sen har vi skillnaden mellan manligt och kvinnligt. Jag, en viril man skulle antagligen som Kullervo höja knytnäven mot skyn och säga "Hör ni gudar håll er undan, här finns jag" … medan kvinnorna förmodligen har ett mer ödmjukt förhållande till makterna.

I Sumer och Hattilandet finner man tidigt enstaka Job i texterna. De klagar såväl över andra människors nedrighet som att gudarna tydligen inte gör nånting ... det är ju jobbigt att alltid själv måste göra allting.

Egypten är allmänt sett mer positivt och hade under hela sin existens en tro på återfödande. Det innebär i sig en optimism och vist lever de gamla egyptierna än. Vist ser vi "liket" dvs. Osiris eller kornet som skickas till underjorden. Likaså finns kaosmakterna Seth (väderlek) och Horus (tidens) kamp under sommaren i skepnad av flodhästar. Men de är symboler för väder, vind och den olidliga sommarhettan.

Men Osiris återuppstår i sonen Horus och kretsloppet fortsätter. En liknande kamp kan skönjas i Kreteposet från Levanten. Det är det samma som när Odins son genom att födas en dag gammal hämnas döden. Vi ser den mäktiga hälsningen på Rökstenen där Sibbe avlar en son som 90-åring.

Det är först under sista årtusendet f.Kr. vi börjar skönja en mäktig osynlig övergud. Nu är det ju så att den judiska guden lärde aldrig skrivkonsten. Vi får lita på att Moses inte var lomhörd eller la till eller drog ifrån då han skrev ned lagtavlorna han såg i sin ingivelse. Michelangelo upplevde att Moses hade horn i pannan, vilket väl nog är maktens baksida. Sen får man komma ihåg att resten av de heliga skrifterna är mest skrivna av profeter dvs. det finns mycket rent mänskligt i dem.

Kort sagt vi har nog inga bevis för hotfulla gudar före järnåldern. Människan är en brokig skara och det har säkerligen funnits olika åsikter om gudomens natur även för 5000 år sen. Sumererna talar om att gudinnorna kan se på människan med "dödens öga" eller med "livets öga". De hade samtidigt herden som högsta manliga idolen symboliserad med "den goda herden", medan de kvinnliga var sysselsatta med att sköta barn och att få mat på bordet. Amman Nanche uttalar humanismens innersta kärna i en dikt. Inanna var en företagsam kvinna som lockade pojkarna till åkern istället för att de skulle slappa med djuren eller vara ute på floden och fiska.

En del av nutidens forskare har svårt att förstå vad sumererna menade med himmelska jättar, vilka vi förstås hade i Norden också. Se på solen, se på månen man animerade som mänskliga gudar. Än större är vissa stjärnbilder. Den största för dem var den kvinnliga kentauren som var sammansatt av stjärnbilderna från och med Lejonet till och med Skorpionens Tab ... numera används symbolen för Skytten. I praktiken var det deras sommarsäsong i symboler på himlavalvet. För mig räcker det att om hösten se Orion skrida fram på himlavalvet. I Egypten var det Osiris inkarnation på himlavalvet. Forntiden kunne skilja på karta och terräng. Vi har svårt att leva oss in i en Ritualtid där gudomarna var exempel man skulle följa.

På våra hällar ses några få exempel på den sörjande modern dvs. förmodligen från Isis-myten. Lika få är exemplen på att man faller på knä in för en övergud. Den ende scen jag minns är ödmjukheten in för "Ålderns fader" (jag ser honom framför mig i den här åldern). Det hör inte till nordiska naturen att vara ödmjuk. Kalevala är nästan fri från egentliga gudar och likadant är det i Eddan. Oden är ledargestalten inom människan och Tor är ceremonimästare bland bönder. Loke är den "galne" uppfinnaren utan begränsningar.

Det är nog 1700-talets kyrkotukt och senare mer fanatiskt religiösa sekter som färgat vår syn på gudomlighet i allmänhet. Oftast då inom överklassen och den intellektuella världen. Bönder har oftast en praktisk jordnära inställning till makterna, medan intellektuella och icke-arbetande gärna vill att världen ska vara mer komplicerad än den är. Ju större och mer invecklat samhälle desto fler lagar och desto tjockare bibel. Då blir det överklassen som fyller sin vardag med att tolka och använda dessa som instrument för makten i många fall.

Vi är alla olika och i min erfarenhetsvärld finns mycket få gudfruktiga. För mig är det inte avgörande att veta vilka ord och vilka tanker man bytte med sina idoler. Som objektiv forskare kan jag inte döma nån utan bara beskriva hur det troligen gick till på den tiden.

Den sumeriska litteraturen från tredje årtusendet före vår tid rymmer många små guldkorn. Så "minns" de tiden då man använde grävkäpp. Detta måste ha skett många tusen år tidigare. Det får mig att minnas när fosterfar en första maj tog mig med till snickarboden och visade mig sina fornfynd. Några mejslar, yxor och flintbitar. Sen anförtrodde han mig att första elden om våren ska man egentligen slå med flinta. Han skulle visa, men se han hade inte haft tid att träna på det.

Sen mindes sumererna också att räven Kiel lärde dem lagringens idé … och inte bara fysisk lagring utan även minnet och alla andra former av att spara. På samma sätt är det när vi talar om följet är det mycket mer än idoler på rad. Det är metoden att ordna saker och fakta i rätt följd i en rad eller sträng. Det är förutsättningen för analys av orsak och verkan. Lika väl är det frågan om att göra arbetet i rätt följd och vem som ska göra vad. Det är på detta sätt vi ska se många av de begrepp här dyker upp. En del förklaras andra lämnas åt läsarens egen analys.

Detta kapitel är en bra inledning för ett djupare studium av så väl följen som ritual. Likaså är det en inkörsport till förståelsen av hällristningar och förfäder under stenålder och bronsålder för tre till sex tusen år sedan. Ja egentligen var det kanske inte så stor skillnad mellan dem och medeltiden fram till 1800-talet. Nästa del handlar om den tidigaste lagen på Dal. Men först ett avsnitt om Isis.

 Isis hymner

Här är det dock en blandning av de stora myterna och dateras till sista årtusendet f.Kr. på häll 6 i Högsbyn. Idolen bredvid är Björnväktaren dvs. ängeväktaren. Idolen till vänster med Stenbockens symbol på huvudet är en tidig Loke, färjkarl och väktare av ladan

Stenåldern tillhör Inanna och hennes myt i nordisk symbolism. Inannamyten och ritualet är om våren. Isis har inte lämnat några spår före hällkisttiden och hon tycks ha kommit på allvar under bronsåldern. I synnerhet under den yngre då vi ser den egyptiska tredelningen av året på hällarna. och Isismyten tycks handla om skörden i allt väsentligt. Det är den sörjande modern vilket senare ledde till Baldersmyten under folkvandringstiden. Men även den tycks ha inslag av Inanna.

I hällkistorna associerar dolken till Isis och i Alperna finner man en rik symbolik med dolkar före vår hällkisttid. Båda dessa stora gudinnor och förebilder har sin knytning till himlavalvet och det är inte stora skillnader i myter. I Egypten styrde Toth, månen från Kyndelsmässa till skörden. Vårritualet var begravning av Osiris och återuppståndelsen med resandet av djed-pelaren när kornet gror.

Den nya Osiris förlorade naturligtvis kampen mot Seth = Makterna vid skörden. Sonen Horus Tiden blir "hämnaren" och vi känner igen passusen från Voluspa där Odens son genom sin födsel hämnas fadern. Osiris lämnar kornet och en ny son föds och då är hämnden fullbordad genom att livet fortsätter. Om hösten var det den sörjande Isis när Osiris styckades och spriddes likt agnarna för vinden.

Inannamyten är ett äktenskap mellan henne som odlare och herden Dumuzi hon skickar till underjorden i en invecklad och föga sammanhängande myt. I Egypten är syskonen Isis och Osiris paret i myten … (I egyptiska kungahuset var äktenskap inom släkten vanliga och ibland bland syskon. Myt, ritual och verklighet smälter ofta samman.) Osiris skickas till underjorden och återuppstår för att sen spridas för vinden efter skörden. Det är då Isis reser land och rike runt och söker hans delar. Vi har några ortnamn i Danmark på temat "den frågande".

Man kan inte förvänta sig att de myter man hade då har sparats i sin helhet till oss. Lika lite kan man förvänta att vi ska kunna tillämpa vad grekerna berättat. Tyvärr förstörde den katolska kättarjakten biblioteket i Alexandria i slutet av 300-talet och bröt banden till det egyptiska språket som sen måste återupptäckas från 1800-talet och framåt. Hymnerna från pyramiderna 3dje årtusendet ger dock en liten fingervisning: 

Detta urval av såkallade pyramidtexter är från flera källor. Sammanställningen ska visa tankegångarna i deras hymner så väl som deras ritual knutna till året och fruktbarheten. För den som sysslat med växtlighet är det inte så svårt att se sambandet. Isis är den sörjande och sökande modergudinnan vi kan skönja även i nordiska ortnamn och kanske i Eddan.

I texten nämns farao Unas vars Ka-själ tänks flyga till Orion likt agnarna när man tröskar genom kastning av säden. Hans namn daterar texten till denna faraons tid ca 2330 f.Kr.

Det flesta av texterna är från Baring & Cashford "The myth of the Goddess" i min översättning.

Plutharkos om Isis

Greken Plutharkos levde ca 50 -- 125 AD i en tid då Isis var levande inte minst i Rom. Han kan berätta oss vad sentidens Isis stod för. Man kanske tänkte annorlunda 2000 år tidigare?

"Isis är faktiskt den kvinnliga principen i naturen. Hon är känslig för varje form av återfödande. Platon kallade henne den milda amman och mottaglig för allt. Folk har gett henne oräkneliga namn. Eftersom hon är förmågan att resonera förvandlar hon sig till det ena och det andra. Hon är mottaglig för alla skeende och former.

Hon har en naturlig kärlek till de första och mest utmärkande ting som kännetecknar det goda. Detta längtar hon efter och vårdar, men den delen som kommer från det onda undviker och stöter hon ifrån sig. Hon betjänar dem båda som en plats och ett medel för tillväxt, men strävar mot det bättre.

Så erbjuder hon en möjlighet att skapa från henne och fylla henne med tillflöde av det hon älskar. Hon är glad att man gör henne havande och kryllande av detta skapande. För skapandet är modellen materialet och det skapade tinget är en bild av verkligheten".

När man läser poem om de forna gudomliga är det lätt att glömma att de är inte människor utan idéer och analyser av verkligheten att använda som modell. I folkmun var hon antagligen sinnebilden för det bästa i den egyptiska kvinnan. Vi glömmer ochså att en annan aspekt den nedstigande Isis och en stjärnbild och att hennes make Osiris än var kornet man stoppade i jorden och än Orion. Enligt myten flög den luftiga KA-själen till denna stjärnbild vid döden.

Man kan vidare notera att för dåtiden var det naturligt att rymma såväl det goda som det onda som nödvändiga sidor av samma sak. Den som försöker odla bara det goda stöder förr eller senare på avfallet.