Bildsten 700 - 800 Gotland

Eddalitteratur, farmän, Tor vige, ringens rike, Ringerike, återvändande goter, erile, herul, Valhall, övre världen, kropp, fylgia, ande, vikingatid, Trivalde, Elle, Tors fiskafänge, Loke, Völund, Valand, annan värld

Bildstenar finns mer än 200 som varit utspridda över hela Gotland. I dessa avsnitt används de två dussin som numera visas upp liksom det alltid är med forntida föremål att "gröna sidan ska visas upp" I detta avsnitt behandlas ett urval som ska spegla symboliken. Stenarna i detta avsnitt dateras i allmänhet till 700 - 800 talet och ska kanske ses som en uppladdning till vikingatiden.

Överklassen har smält ned folkvandringstidens och eriltidens bravader och handelsmännen/ farmännen har skapat nya kontakter. Förmodligen var järnhandeln omfattande. Bildvärlden på dessa är något helt nytt som lever för en kort tid innan man på sätt och vis återgår till formalism på runstenarna över hela Norden. Bilderna föreställer då inte längre sagans personer utan iconer.

Gotlands bildstenar är ett unikt mellanspel som ger oss bevis för att de sagor som skrevs ned runt 1200-talet levde på 700-talet. För att kunna identifiera sagans personer behöver vi i regel en klar utformning och attribut och det är vad vi möter på Gotland på vissa stenar. Exempelvis ser vi Tor vige med hammare i en situation där han viger genom lyftad yxa/hammare. Samma situation ser vi exempelvis på Vitlyckes hällristning runt 1300 f.Kr.

Utbredningen av den korsformade fibulan antyder en anmärkningsvärd skillnad mellan angloskandinaviska området i västra Skandinavien plus Öland i motsats till Östgötland, Svealand och även Gotland där man inte har fynd att tala om. Men som vi sett de tidiga bildstenar, brakteaterna och den rituella halsringarna talar för medlemskap i "ringens rike" åtminstone för Gotlands del. Norge har i viken en tradition om "Ringerike" men jag känner inte till fynd av keltiska halsringar

Den akademiska gåtan Tor är han bara finns i saxiska ortnamn i England och förekommer sparsamt i södra Skandinavien dvs. mest i Östsverige och Viken. Man kan spekulera i invandring till dessa områden under nån tid från det oroliga Germanien under såväl romare som franker. Det är namnet Tor vi ser och vi vet ej om arketypen fanns tidigare under annat namn i Norden. Det är lättare att använda begreppet arketyp och associera till attribut och fragment. Romarna associerade Wodan/ Wedne till handelsguden Mercurius som senare i Norden blev Odin/ Oden vilket egentligen betyder "Han som går i spetsen/ Ledaren". Även detta tycks vara en invandrad arketyp främmande för nordisk jämlik mentalitet egentligen.

Utbredningen av den korsformade fibulan antyder en anmärkningsvärd skillnad mellan angloskandinaviska området i västra Skandinavien plus Öland i motsats till Östgötland, Svealand och även Gotland där man inte har fynd att tala om. Men som vi sett de tidiga bildstenar, brakteaterna och den rituella halsringarna talar för gutarnas medlemskap i "ringens rike". Norge har i Viken/ Bouslän och Värmland en tradition om "Ringerike" och även södra Norge har fynd av identiska halsringar.

Gåtan om införseln av Tor och Odin ligger kanske i några runtexter bl. annat:

Arguel, Frankrike på en kiselsten "arbitag ? wodan ? lugohha› ? zej ? kim ?" … tolkade blir dessa gudanamn Odin, Loke,Tyr/ Tiw och Frö

Nordendorfspännet från Nidersachsen "loga ? ore ? wodan ? wigi donar ? awa leub wini. Här är det Loke, Ore? Odin och Vige-Tor

Kärlich Rheineland-Pfalz på bygelfibula "wodani ? hailag ?" Helgas åt Odin

Vi känner till att eriler varit bosatta i Frankrike och Rhenlandet samt förstås at de handlat med friserna. Vidare visar det dekorativa materialet från Birka att man fått in många frankiska inslag. Typiskt nog sammanfaller områdena Östsverige och Södra Norge i bruket av Edda-gudar och att göra Sigurdsristningar. En del av Sigurdssagan och Völundskvidet kommer säkerligen från frankiska (Frankrike - Tyskland) kulturen. Det svenska stålet gick till frankiska svärdsmeder där kejsaren försökte sig på monopol.

Gotland var en smältdegel och centrum för hela Sydskandinaviens kultur. Här möttes handelsmän och deras besättningar från Dorestad dvs. frankisk-saxiska området förutom alla länder runt Östersjön och Skagerak. Ofta glömmer man andra sidan av Östersjön där man exempelvis i Polen har hittade mer silverdenarer än på Gotland. Där låg förmodligen bärnsten bakom rikedomen. Det är omskrivet att man seglade på Bysans, medan det är mindre vanligt att man nämner kalifatet fr.o.m. 600-talet. Mynten från Gotland berättar en historia.

Exempelvis Gutalagen har norska inslag som minne av att norska lagkunniga och kungar besökte ön. På Gotland blandades allt och fördes vidare. Det var förmodligen vanligt att man hade en "broder" på den ort man handlade så att man hade nånstans att bo. På Gotland kunne man "Prata sig samman". Det är kanske lite mycket spekulation, men på Rökstenen berättas om att man "satt i läger fyra vintrar i Siudlund" dvs. på 700-talet eller tidigare … var ligger detta och var det borgläger eller nån annan verksamhet? Allt detta var före man byggde handelsenklaver som Ribe, Birka och andra tidiga stadsliknande handelscentra

Den tidigare periodens stenar är formade som ett yxblad mot himlen och det ansluter till bronsåldern motsvarande symbolik. Antagligen ska de senare bilstenars form vara en penis som symbol för den fallne stormannen. Allmänt har man den världsliga historien i stommen medan toppen handlar om det hinsides … Valhalla kanske

Här ser det mer ut som vänskapligt stridslek medan Valkyrian? tittar på. Övre och undre delen delas ofta av en oändlighetsslinga som sen gammalt användes för att symbolisera Tidsfloden. Skeppet symboliserar farmannens liv som ibland var en kamp med de nio vågarna i underkanten.

Detta är förstås en minnesramsa över hur sjön uppför sig vid olika väderlek

Lägg märke till att de har "järgarmästarbyxor"/knickerbockers. Ett mode som kanske har sitt ursprung i kalifaten i Irak och som kommit med handel och silvermynt från sassinider och abbasider. På myntens framsida har finns vanligen en byst medan baksidan har ett eldaltare flankerat av vakter i plufsiga byxor. På Gotland finns fynd av mynt från sassaniderna och byxorna finns på flera runstenar så man måste haft kontakt mes åtminstone ett par byxor på något sätt. Kanske man rent av gjorde färder till kalifens hov och exempelvis tillbringat en natt hos Harun El Rashid lyssnat på sagor i 700-talet … senare kom säkert bysantinskt inflytande såsom vi ser i mynt i Danmark med kungaparet enligt senaste mode

Ett exempel är de flätade bandornamenten som vikingarna förde med sig till England och Irland och fick tillbaka knut- och slingerornament man enligt min mening lite felaktigt kallar djurornament. Ormen/ ormhuvudet tycks var utvecklat ur evangelisten Johannes örn och senare "Djuret" är tillika en förvandling av Fenrisulven som stod för årets och livets slut. I de keltiska ornamenten i klostren böcker finner vi ormen/ örnen och dess huvud/ huvuden som också ses i våra bildstenar och runstenar. Ormen eller ormarna är det mångtusenmåriga arvet som förs vidare. På Sigurdsristningen finns ormarna i samma form som på Högsbyns Häll 1 som förmodligen är 4000 år gammal eller mer i den delen

Här gäller det att kunna sin Eddalitteratur och låta associationerna flöda. Jag är ingen expert även om jag har de vanligaste sagorna i minnet. Därför lånar jag Åke Ohlmarks fantasifulla tolkningar så långt jag är av samma åsikt. Han i sin tur hänvisar till Sune Lindqvist monografi "Gotlands Bildsteine" 1941. Men jag litar mest på hans ingående kunskap i fornlitteraturen vilket gör att jag kan använda mycket av hans tolkningar som sådan.

Överst ser vi förmodligen den avlidne som rider på en bländad häst mot Valhall där han möts av en valkyria med det eviga efterlivets dryckeshorn. Lägg märke till att han har knickers Hästen är bra mycket större än Gotlandsruss och så stora hästar fanns inte i sinnevärlden vid denna tid. Men i gudavärlden är det förstås annorlunda.. Skölden är samma typ virvelsköld som i den tidigare generationen bildstenar. I hörnet står förmodligen underjordens väktare eller kan sägas vara runristaren som "slår de döde i sten": Under finns en runtext det ej går att tyda.

Oftast glömmer man de små symbolerna. De är abstraktioner och betyder egentligen mer än bilden. Där finns även treenighetssymbolen och tre stiliserade ormar för tiden i månkalendern. Himlahästen var vid denna tid början av säsongen/ vårdagjämningen i Pegasus och i sig egentligen symbol för återfödelsen. Kroppen är i graven. Under detta finns minnet av livet "på färd" och båttypen är ny i symboliken även om man kan se liknade på hällristningar.

Vidare finns en triadsymbol som inte säger mycket men kan betyda tre himmelshörn för månåret och vilka ibland symboliseras med en trehövdad figur varav "ledare" bär en öppen halsring. Öppningen symboliserar en skarv i året och början på den nya säsongen. Keltiska Cernunnos med hjorthorn och halsring var ursprungligen Perseus och var fixstjärna för vårdagjämningen runt 1800 f.Kr. Bården kan vara två konstfullt omslingrande livsormar.

Även på sametrumman ser vi att den övre tredjedelen är den "övre världen" vilket på de flesta håll i världen var samhällets idéer, idoler och arketyper. Undre världen är oftast bara antydningar eller vi ser en gravhög. Keltiska språkbruket kan vara förvirrande speciellt när man "går ut och in i undervärlden". Det är inget märkvärdigare än att i vardagslivet använda minnet av avlidna personer och deras gärningar dvs. omskrivning av imperfektum/ förfluten tid.

För noblessen med underlydande bönder var jorden inte alls intressant. Samma gäller egentligen i våra dagar, där vi förstås också kan göra samma tredelning. I regel är vi bara intresserade av vad som händer på jordytan. Därför ses de andra världarna som mystiska … noblessen vill egentligen inte ha att folket ska ha insyn i "de eviga idéernas värld". Vad man inte känner till mystifieras.

Med den "nya stilen" kom även en ny form på stenen och det ska förmodligen vara en penis. De flesta religioner har sen urminnes makterna i övre sfären. Det är inte bara i Egypten den luftiga själen flyger till Osiris /Orion i himlen utan man finner redan i neandertalgravar en fågelvinge liksom i ett 8000 år gammalt fynd i Vedbäck vid Köpenhamn. En symbol för anden/ själen som flyger iväg.

Även vi sätter upp gravstenar såsom man gjort i några tusen år. Även vi går till gravarna och för kanske ett samtal med sin kära dvs. "fylgian" i jorden. Men så snart vi fördjupar oss i dåtiden träder vi in i "en annan värld" och sätter etiketter som fjärmar os från det allmänmänskliga. Ofta blir vi fånge i våra förutfattade meningar om den "primitiva barbariska tiden" samtidigt som vi möter nya ord och begrepp och en annan syn på tillvaron. Vi kan överkomma detta bara likt i all annan vänskap genom att försöka se vad som förenar oss och känna igen oss i den annorlunda kulturen. Man kan börja med att använda samma språkbruka i liknande situationer.

Den keltiska och nordiska kulturen sökte ofta tre aspekter på en sak, vilket står i motsats till Egyptens; den platoniska ock kyrkans världssyn i svart och vitt. Istället för kyrkans kropp och själ såg kelterna kropp, fylgia och ande. Ande är den del som "flyger iväg" medan fylgian väl närmast är att betrakta som ryktet/ minnesbilden av vederbörande. Människan får en vidare existens än den kroppsliga och det ger en helhetsbild. Detta om vi ser till hur fylgian uppträder i sagorna och som hålls vid liv långt efter personen dött. Fylgian är något omgivningen sett eller inbillat sig och den kunde uppträda som personens djur. Inte så konstigt i ett samhälle nära naturen där man fångade en persons väsende genom att ibland t.o.m. ge henne/honom namn efter ett djur … jag är en björn för det mesta.

Tidigare forskare använder ofta uttrycket "återvändande goter" som upphov till all konst från "Guldåldern". Det förefaller fel definierat att säga att goterna (nordborna) reste till södern 267 och kom hem 553 efter Totila och goternas utplånande. Jag ser det som att under denna tid förekom ett ständigt flöde av kultur och kimbrer och eriler/ heruler levererade frivilliga till åtminstone två legioner plus kavalleri, vilket vi har bevis för i "Notitia dignitatum" förmodligen från början av 400-talet utan närmare årtal.

Under de sista striderna ca 552 nämns 3000 ryttare från herulerna som hade sin hemmabas i heruliska lotter i nuvarande Jugoslavien. Antalet i ryttare är stor efter dåtida mått där varje legion i allmänhet hade 120 ryttare. Rytteriet var i hög grad noblessen sak såsom det var fram till andra världskriget.

Svenska historiker prisar gärna östgoten Teoderik medan danskarna sjunger nidsånger om honom. Fynden i södra Skandinavien favoriserar nog danskerna i henna fråga. Herulerna/ erilerna kan inte ha gillat usurpatorn Teoderik särskilt mycket eftersom han klöv Odovaker 493 och man anser han hade danska rötter. I övrigt anser väl nutida forskningen att goterna ursprungligen kom från Pommern och Polen där vi finner rikedom på dinarer. Men det finns nog mycket att analysera där och fler fynd att göra. Förövrigt har Guldbrakteaternas bild- och symbolvärld mycket gemensamt med den tidiga gruppen bildsten från 400 - 600 AD.

Forskarna brukar hänga kvar vid heruler i södra Europa och är inte alls intresserade av banden till Norden och vem som stod för romerska importen och allt guld. Frågan är kanske för svår? Erilernas/ herulernas hemmavärld var nog att de levde på handel och med rötterna i bronsålderns metall och saltimport. I isländskan betyder i dag eril = tröttsam gårdfarihandlare. Det var kanske så man uppfattade farmännen som kom och våldgästade folk och packade på dem vara man inte absolut behövde.

Erilerna var ett förbund (halsringen) som omfattade södra Skandinavien och norra Tyskland och möjligen även Polen. De tidiga forskarna har inte varit pålästa på symbolik som har rötter i bronsåldern. Ohlmarks vill se symboliken som import från Ravenna, men den fanns nog i Grekland sen bronsåldern. Exempelvis virvelskölden finns också i grekisk-spansk symbolik i Leone i Spanien

Det är viktigt att komma ihåg att vår kunskap bygger på sagor och vad man sett, hört och trott sig se. Vidare är det överklassen som är bärare. Vi bibringas uppfattningen att Norden var kristnat som genom ett trollslag med Ansgar eller de senare kungarna som gjorde det till statsreligion. Men det var en process som inte ens var färdig vid reformationen. I själva verket mässade präster och benediktinare latin i flera hundra år utan att folk begrep nånting. Från folkets sida var det läpparnas bekännelser när man var tvungna att fållas in i en kyrka utan kontakt med naturen såsom i förfädernas utomhustempel.

Även i våra dagar är den förtunnade och bortflyende religionen en sak för en skara som känner sig utvalda att leda folket. Speciellt sekterna gör skillnad på sig själva som förment utvalda och hedningarna de vill omvända … inte mycket mänskliga rättigheter där. Vad folket gör och tänker är en helt annan sak. Vad vi ser är vad överklassen har beställt av sina konstnärer vilka i sin tur var påverkade av vad de lärt under sina år som gesäll och kanske under resor speciellt till södern.

Med vikingatiden skaffade man sig kopior av de iriska och brittiska klostrens illuminerade böcker och tog hem som modell. Vetenskapligt sett kan vi inte använda ordet "rövade" eftersom vi inte har bevis som skulle hålla i en domstol. I såna fall bör vi också nämna att vikingarna lämnade sin kultur istället. Ett praktisk exempel är att vikingarna införde skvaltkvarnen på Isle of Man. Vi måste använda ett exakt språk och bevisbara fakta så långt det går. Annars kommer vetenskapen att syssla med ryktesspridning och politiserade pamfletter om arkeologi och historia.

Ser vi noga på denna amulett ser vi 2 + bit av orm vilket är vanlig symbolism för månårets halvor plus 11 dagar. Fyra fågelhuvuden är solårets delning och fyra himmelsriktningar. Tre spiraler i sadeln är tredelning av månåret och där en del är "ledare". Benen är förstås åttadelning av året.

Den kristna eftervärlden vill gärna demoniseras ledaren Odin. Michelangelo satte horn i pannan på ledaren Moses i Per i Vinkel-kapellet, Rom och menade väl att "makten har horn" … medan vi i vår tid har pensionsavtal på mer än 100 000 000 kronor. Så det är förstås något demoniskt i ledarskapet.

De dominerande figurerna är lika på båda stenar men inte ens Åke Ohlmarks vågar gissa vad det egentligen föreställer. För min del antar jag att motiven är från himmelssfären och myternas värld. Det finns inget attribut till ryttaren som i allmänhet är idol för överklassen. Odin betyder ledare eller "i spetsen" som vardagsidol för den funktionen i mannaförbundet. Vi vill ju alla gärna vara en ledare och identifierar oss med honom.

Den kristna eftervärlden vill gärna demoniseras ledaren. Michelangelo satte horn i pannan på Moses i Per i Vinkel-kapellet, Rom och menade väl att "makten har horn" … medan vi i vår tid har pensionsavtal på 900 000 000 kronor. Så det är förstås något demoniskt i ledarskapet.

Rutnätet i nedre vänster hörn är slarvigt kopierat. En del vill se det som ett fiskenät. Men nätet kan också syfta på när Tor håller i ena ändan av nätet och asarna i andra när de ska fånga Loke i Franangerforssen. Förmodligen ett omtyckt motiv som finns i annan form på Gosforthkorset. Det kan lika gärna vara "livets brädspel" man ser på flera bildstenar och på Gallehushornen från 400-talet.Se även Voluspa vers 7 och 8 om asarnas planerande vid brädspelet. Det är där man pratar om allt möjligt viktig för att förvilla motspelaren. Det passar bättre ihop med scenerna där vi har "fiskare med spjut", "man i bön framför fyrhövdad" och "fiskafänget med oxhuvud som agn"

Sen kan man fråga sig om fisket med spjut är verkligt eller mytiskt eftersom vi inte känner till något sagobrott. Det kan lika gärna vara fiske med harpun där narvalen var för fiskare vad drömälgen var för jägare vid denna tid. Man kanske for till Lofoten för fångst av denna dyrgrip där man använde narvalens spröt som "enhörningshorn" och förmodligen afrodisiakum också. På stenarna är det svårt att skilja mellan verklighet och saga.

Vi ser av båten att deras liv var havet och naturligtvis avbildar överklassen det som "nobel jakt". Man har funnet många björnklor på Gotland som en indikation på deras intresse för storvilt, där vi ej kan veta om de jagade själv och då var det knappast på Gotland utan på jaktfärder/ handelsresor till björnland.

Ohlmarks vill se Trivalde eller "trehövdade tursen" mellan fiskescenerna. Denne var en triad som symboliserade tid och förmodligen tingsordning eftersom vi fortfarande har tre tingsterminer där delningen bygger på månkalendern. Vi har fynd av trehövdad byst med öga i pannan. Det för tankarna till Indien där denne har ett fjärde "inre öga" … vi själva kan känna ibland som den inre viljan och domaren. I all symbolik är det frågan om individen eller kollektivets natur som kristalliseras i vardagstyper och motiv.

Detta är dock snarare en "fyrhövdad Elle" (danska aelde = ålder) vi ser. Utgårdaloke lurar Tor att brottas med Elle. Det är Åldern eller Tiden där hjälten ber om lite mer tid ... ingen har bråttom till graven. Denne är i släkt med indiska Vishnu som var världsordningen med fyra ansikten som såg i himmelsriktningarna dvs. också de fyra kvartalen.

När biskop Absalon 1169 på sitt korståg till Arkona Rügen var en av bravaderna att riva ned både Svantevit och Triglav = trehövdad och fortsatte till Garz på södra Rügen och nackade en sjuhövdad staty. Förmodligen symboliserade den de sju sommarmånaderna. Det var pelare med fyra respektive tre huvuden som representerade solår och månår. Kyrkans folk var så långt från sina rötter att de kanske inte förstod enkla sanningar eller så ville man visa sin makt och hjärntvätta venderna att känna sig underlägsna. Helt vanlig maktpolitik. Här också en påminnelse om hur kultur flödade över Östersjön till danska och svenska kusterna genom tiderna. Lokalt folk har av ren pietet gjort moderna statyer förfäderna i åminnelse.

Människan har ett behov att fylla hjärnans kaos med något så att det blir mindre kaotiskt. Å andra sidan är det lättare att minnas ovanliga beskrivningar av något man måste minnas. Sen behöver vi en världsförklaring till barnen … jag vill minnas jag i en viss ålder fantiserade om Tor. Dock får vi lägga in en brasklapp att denne arketyp kanske inte alltid hetat Tor på alla orter … vi kan förstås också associera till sentida Hemingways bok/ film "Den gamla och Havet" i den sista kampen där det blir bara skelettet kvar av den stora fisken.

Tors fiske försiggår i jättarnas värld dvs. i myten och han använder huvudet på Hymers oxe som bete när han ska fånga Midgårdsormen som omspänner världen. Ormen är egentligen horisonten där man behöver något som begränsar Midgård. Till de lustiga detaljerna hör att han stämmer med foten i bottnen på båten så att foten går igenom bordet. I myternas värld kan man ta sig till land även med hål i bottnen. Detta är den senaste versionen. Vem vet kanske Torälskare spinner vidare på myten vad det lider. Det är möjligt att man ser Hymers stall längst ned på stenen där Tor går in och vrider av ett oxhuvud som bete. Utanför finns ett hunddjur man ser även tillsammans med Valhallryttaren och är förmodligen Garm- Ulven som vaktar Hel.

Svårt att säga om Tor eller Loke eller nån annan arketyp var mästersmed under bronsåldern. Loke är förmodligen i släkt med keltiska Lugh Samildanach = mångkunniga Lugh utan sinne för vad man kan och inte kan även om "låset" var en av hans uppfinningar. Människan har svårt att säga nej till nånting även om det kan betyda undergång … eller att snodden i bungyjump kan brista. När det gäller gamlingar som Tor och Loke ska vi inte lita på Eddasagorna annat än att de är senaste versionen. Odin tyck ha ett tjockt lager av kristenfernissa när man i en del versioner gjort honom en sträng Moses. Knappast enligt nordiskt kynne, men folk skulle väl indoktrineras till auktoriteter

Völund / Valand är spridd över hela Västeuropa och finns exempelvis på Franks Skrin 700-talet i Northumberland. Han hör till hjältefigurerna även om han är smed jmf. Hefaistos. Han levererade de nog så viktiga svärden och kunne alla stålets hemligheter och guldsmeden sen. Att som Nidud fängsla Völund är en sen parallell till att man fjättrar mångkunniga Loke. Att smeden finns på en gravsten kan förstås ge upphov till spekulationer, men det var kanske inte så märkvärdigt i en tid då smeden hade ett stort anseende och farmännen levde av dennes produkter.

Kanske det rent av är en smed som ligger här i denna grav. Från Mästermyr har vi en unik verktygslåda för en smed där vi ser att de flesta av verktygen har inte förändrats ett dugg till våra dagar. Det har alltid funnits lite magi och mystik över järnhanteringen. Antagligen är det för att han är både elden och järnets mästare. Svärdsmidet har gamla anor i Norden att döma av fynden. 

Völunds smedja finns i mitten. Hans fängelse är förmodligen kistan bakom Nidungarna. Nidud har stulit en ring ur smedjan och gett åt dottern Bödvild. Han fångar smeden och hans husfru föreslår att han ska skära av hälsenorna så att smeden inte kan fly och tvingar sen Völund att smida dyrgripar. Ringen går sönder och Bödvild går till Völunds hydda … bilden till vänster om stäven på båten. Han förför henne som en del av sin hämnd.

Nidudsönerna är nyfikna och besöker Sävarholm där Völund hålls fängslad. Han hålls fången i kistan med ormen som vakt. Han lurar dem att lägga huvudet under svärdet. Sen tillverkar han skålar av deras skalle och provsmakar själv i kistan, men ger dem åt Nidud och husfrun. De halshuggna Nidungsönerna ses gömda bakom smedjan. Völunds bror Egil, bågskytten samlar örnfjädrar åt honom. Framför smedjan flyger Völund i örnhamn förbi den lurade Bödvild Nidungsdotter han gjort med barn för att hämnas att han fängslats. I slutändan kommer han tillbaka till Bödvild men det kan vara ett sent tillägg.

Det finns två små kurar med ett par. I ena fallet står de framför en "stav" och kanske detta är när man svär hirdmannaeden. Situationen är likadan som på en brakteat för Valdemar. Trohetsed har säkerligen gamla anor och fortsatte in i medeltiden. Sankt Birgitta ville absolut att hennes formulerade ed skulle användas och att "antvarta ett svärd = slå till riddare skulle ske i kyrkan.

I den andra kuren är de inneslutna och ligger på knä, men det går inte att identifiera föremålet mellan dem. Liknande detalj finns på Alskog nedan.

För utrymmets skuld kan det vara antydning till ett hov eller en sakral byggnad eller det är möjligen inre rummet i hallen. Situationen associerar till när hövdingen/ ledaren ger väpnaren svärdet. I en av Olof den Heliges sagor berättas att ritualet varit detsamma när man svor ed till honom att vara kristen. Samma form brukar användas om tempel, men det är antagligen för långsökt att blanda in kristendom här. I övrigt får vi som i så många fall lämna öppet för framtida tolkningar och även av de delar vi inte för tillfället kan identifiera.

Bilden ovan är kanske lite förskönad att passa tolkningen, men den är så sliten att man inte av originalet riktig kan se vänstra sidan motiv. På vänstra delen kommer det flesta delmotiven säkerligen från sagan och det kan finnas detaljer som inte finns i den version vi fått sagan. Ja detta var före Falcon Crest, Dynastin och alla de andra såporna. Naturligtvis behövde man sagor både för bordsnöten och för barnen. Det är inte säkert de tog lika allvarligt på dem som våra diggare av norröna kämpar och deras sagor. Ett är säkert man kunne nog inte odla och avla efter Eddamyterna instruktioner.

I televisionens barndom minns jag en 10000-kronors-tävling med frågor om Eddan. Alltså skulle man kunna hänga upp sig på frågan Trivalde, som nog är en Elle "åldrarnas fader". Vid den tiden fanns bara en sann Edda annars skulle man förstås inte kunna ordna frågetävling. Fast med akademiker skulle det bli ändlösa diskussioner eftersom de alltid ska ha sin egen åsikt och problematisera. I alla händelser tror jag inte att det fanns bara en version. Den som berättade vi eldens sken berättade sin egen version och skarvade och drog ifrån allt efter publikens reaktioner. Den version vi har nu är den sista även om berättare som Åke Ohlmarks gjort sitt för att de ska leva vidare. Vidare alltid när det gäller bilder finns alltid en viss osäkerhet när vi går in i detaljerna och det ger anledning till nya tolkningar och dispyter.

Begravning

Till höger ser vi följet med mannen i spetsen som bär Fylgia/ Skuggan och officianten viger kroppen till graven alternativt till likbålet. Bakom stenen huggs den avlidne i sten i Treenighetens namn. Bautasten betyder väl "slå i sten" och det kan vara gammal sed att man vill binda den avlidna i sten. Vill minnas det finns en norsk text om att "sätta sten och resa stavar". De flesta resta stenar har nog försvunnit och än värre är det med stavarna som förmodligen var ett stängsel runt graven. I våra dagar sätter en del upp stenstängsel runt graven.

Örnen ovanför är kanske elden som ska tända bålet. Även i våra dagar har man 40 dagars sörjande, vilket kanske hänger ihop med en forntida period för återfödelse. Det fanns en viktig säd som var färdig att skörda och återfödas å den tiden och man använde samma symbolik för odling och begravning. Scenen med kroppen som tydligen svischas iväg förstår jag icke.

Här kan vi börja till vänster med kuren med två knäböjande som liknar ovanstående. Eftersom det här är mer tydligt ett svärd kanske det är just hirdmannaeden som svärs. Får kanske anmärkas att dessa stenar inklusive sagor var inte bruk bland vanligt folk utan det var herremän och storbönder som behövde en andlig överbyggnad men samtidigt är nog samhällets seder invävda.

Hirdmannaeden är antydningen om mannaförbundet som odlade Mithraskulten i de romerska legionerna och förmodligen också i Norden. Maskar finns i Guldålderns symbolism och dessa användes när man hade sina ritual i underjordstempel eller liknande. Det var symbol för att Mithras föddes ur berget … pojkar i alla åldra gillar hemliga sällskap och märkliga seder. Det skapar en viss gemenskap och enhet att gå igenom samma eklut. Man kan väl nästan säga att seden fortsatte med katolska kyrkan som hade St. Nils-gillen för sjöfarare och farmän/ handelsmän. Numera är det Rotary och andra.

Nedanför finns en blästrare och figuren från svärdet pekar emot smidande av svärdet som var något av en helig handling samt förstås ytterst en konst. De magiska svärden hör till legenden. Eftersom det finns fler figurer i hörnet kanske Ohlmarks tolkning är den rätta. Han ser det hela som brottstycken ur sagan Snorre berättar i Skaldeskaparmál om när Loke smider Sifs hår.

När Völund ändock var i gång med härd och städ passade han på att smida skeppet Skidbladner och spjutet Gungner. Sen slog han vad med dvärgarna Brokk och Sindre de kunne inte göra något bättre. De smidde då galten Gullinborste, ringen Dröpner och Tors hammare. Det är kanske skinkorna till galten som ligger på städet till vänster?

Längst upp i mitten finns en ingärdad figur jag först såg som "ormgropen". Det var ett mycket spritt motiv vi ser som brakteater och även på Gosforthkorset. Ett sent fragment är när Gunnar i Ormgropen spelar luta med tårna för att undvika döden. Men just nu är jag osäker. Sen är frågan vilket sagobrott är det med "Flickan och de fyra fåglarna" i mitten? Närmast tänker man på de tre valkyriorna Alrun, Svantevit och Alvid som hade svanhamn och för nio år gifte sig med finnkungens söner Slagfinn, Egil och Völund. Man ska kanske inte hänga sig upp på att de är fyra här.

Längst ned finns underjorden med Hel och där ormen Nidhögg genom taket suger blod ur de döda: Här tycks Hel kolla nykomlingen. Längst ned till vänster finns likföljet där man använder vagn och vintertid använde man kanske släde. Hjulet blev känt i Norden för mer än 5000 år sen. Svårt att veta om det är liket eller fylgian som finns ovanpå hästen.

Jag lämnade godbiten till slutet, nämligen att vi ser envig, holmgång eller duell med Tor som vigare av striden. Tor är förstås en arketyp dvs. en idé om hur man ska göra i vissa situationer. Många glömmer detta och ser honom som en existerande slagskämpe som for runt och hade ihjäl troll eller andra som var emot "egna laget"

Det har skett en stor glidning från de ursprungliga betydelserna och användningen när det gäller såkallade gudar. De flesta var ursprungligen vad man kallar "role model" eller på fackspråk arketyp och på svenska vardagsidol. Efter vad jag kan se var Tor bl.a. ceremonimästare. Han stod vid dörren till ett annat livsrum och hans hammare är förmodligen i sen tid Tvillingens stjärnbild. Hans släktingar är Janus i Rom, Utu/ Shamash i Mesopotamien. Man behövde en modell för sakrala handlingar som att viga i alla möjliga situationer och inte bara vigsel mellan par även om det var det vanligaste. Prästen har tagit över.

På denna sten ser vi honom i en "kur av prickar" i motsats till de andra scenerna med svärdet. I regel tecknar man "en annan värld" med prickfigurer se exempelvis Gallehushornens prickade djur och annat. Man vill visa att han hör till "idéernas värld" och inte till kämparna i envigen som är människor. Det har förstås varit svårt för dem att teckna sådant konsekvent och förmodligen är kvinnan till vänster framtidens norna Skuld. Observera att hammaren ser ut som en dubbelyxa. Den ska/ skulle symboliserar att man viger/ helgar i två riktningar och här ska vara lika rättvis mot båda duellanter.

De burleska sagorna om Tor har varit för små och stora pojkar. De Eddagudar vi har kvar var inte till någon vidare nytta i bondens vardag. Snarare tvärtom när unga pojkar ville ge sig av och göra om Tors bravader fast han var en uppdiktad figur.

Genomgången av dessa få stenar rymmer en stor del av det mytiska innehållet i Gotlands bildstenar 700 - 900-talet. På fastlandet finns inte många stenar med bildinnehåll men några bekräftar användandet av sagobrott. I övrigt kan man säga att man gick tillbaka till de iconiska illustrationerna med många urgamla motiv såsom tids- och livsormar. De är allmängiltiga och blir inte sämre av att okunniga kristna fördömer dem. Oftast är det frågan om att kunna skilja på karta och terräng.