Kulturstenar

Guds Hus, seit, röde sten, vitsten, stenlille, frösten, edsten, hovsten, Maiden Stone, obelisk, stående sten, baetyl, jordfast sten, hult, lund, harg, stavgård, uppallad sten, manipulerad sten, Sommen, Fjärrkarelen, gudabord, Kolahalvön, inuiternas tingsplats, rå och rör, frihetsmil, herm

Bilden säger egentligen allt om resta kulturstenar. Denna sentida bild av en sibirisk man framför sin heliga sten har samma dignitet och värdighet som när Moses reste en sten Exodus. 28:22 "Denna sten har jag satt som en pelare, vilken är Guds Hus … eller när en präst i kyrkan står framför altaret … eller när påven i Rom förrättar gudstjänst framför ett beläte ... eller varför inte när krökta gummor går till kyrkgården för en liten stund med de kära. Det är något personligt vi inte bör blanda oss i.

Nyligen installerades en ny påve med uråldrig liturgi där varje detalj är förutbestämd med symboliskt värde. Hela omgivningen är dekorerad med helgon ur katolska kyrkans skara på många tiotal tusen heliga personer. Redan 1354 tillhörde runt 30000 benediktinerna och hälften var biskopar. Fortfarande kanoniseras helgon främst inom kyrkan men man talar i nämnda statistik också om 20 kejsare, 10 kejsarinnor, 47 kungar, 50 drottningar och många andra kungliga och adliga personer vilka kyrkan valde som förebild åt folket. Men för att bli riktigt helgon krävdes att man gjort åtminstone två mirakel. Kyrkans värld är icke rationell utan ordets makt. Nuvarande påven valde Bendiktus, ordensgrundaren som förebild.

Detta är ändan på en lång process som började i de små samhällena likt föregående med naturbruk och som behövde fånga sin verklighet i arketyper och abstraherade naturkrafter. I stadssamhällena blev istället mänskliga relationer huvudsakliga intresset att föreskriva och reglera samlivet. Redan Greklands och Roms gudar speglade i högsta grad kvaliteter och dygder med Roms stora samling som slutpunkt. Det var förbjudet att avbilda gud men det gick väl att idolisera vissa personer som bärare av förebilden och då skapade kyrkan helgonen.

Det är oftast udda omgivningar och utstyr som ger ett första intryck som släpper loss våra förutfattade meningar. Sen har alla religioner en obegriplig mystik och logik man måste ha lärt sig. Minns min första och ende nattvard vid konfirmationen. Jag hade svårt att få ned den när jag började tänka på orden i litanian om "… att vinet är Kristi blod och oblaten Kristi lekamen" … jag tänkte "jag vill inte vara kannibal". Då var den saken förstört för all framtid.

Göran Dottemar från Ånge i Medelpad skickade mig några foton och vill höra min åsikt om motiven. Eftersom det är inom det forna Lappmarken kan man förstås fråga sig om inte det är en seit från samisk tid. För att man ska kunna bestämma en sten eller formations kulturella status krävs antingen andra artefakter eller att det lokala folkminnet ger stenen/platsen namn som kan ge vägledning.

För att kultur ska bestå krävs att man håller i minnet vad dessa monument står för och vilken betydelse de hade i det förgångna. De är våra synliga rötter. I angelsaxiska krönikan räknar de första ledarna sina rötter tillbaka till Oden och tre namn är sannolikt barnsbördens gudinnor. Men de går ännu ett steg längre och nämner en lång rad som visar sig vara kulturbegrepp. Ett exempel är Fodepald. Deras sätt att se är förstås rätt. Vi är alla produkter av vår kultur som borde ingår i vår ättartavla … Edda, Kalevala, Strindberg, Newton, Darwin………

Stenen ovan har knappast hamnat där av sig själv. Om nu inte någon skämtat och masat med stenen måste vi anta att det är en kultursten. Forntiden har lagt ett värde i stenen. I hela Europa finns lokalt manifesterat en och annan sten av något slag, såsom röde sten, vitsten, stenlille, frösten, edsten, hovsten osv. Maiden Stone och liknande är en påminnelse om att samma sed förekom på flera ställen i Europa. Om det är en tätbygd bevaras namnet, medan i glesa bygder är det beroende av folkunderlaget

I vetenskapligt mening är förstås även seiten en rest sten i klass med obelisk och stående sten i Europa. Det är en annan vetenskap om översittare i södra Skandinavien börjar klassa samiska stenstoder som mer magiska och primitiva än allehanda stenar i jordbruksområdena eller i s.k. högkulturer. Såväl renskötsel, jakt/fiske som åkerbruk är helt enkelt naturbruk där metoderna och klimatet skiljer. Den som har ett begrepp om de vida markerna i norr inser förstås att man behövde landmärken för att hitta sina heliga platser och där även platsen måste märkas ut på ett varaktigt sätt.

Platser för dessa stenar var förstås inmutade av samfälligheten och vi brukar kalla dessa platser heliga … även om de kanske inte är heliga just för oss. Är vi riktigt ärliga förekommer ofta hos oss att vi förandligar ting och animerar på precis samma sätt som man gjorde förr. Det är ett sätt att greppa en helhet vi inte kan beskriva enkelt.

Man kan jämföra ordet 'seit! Med keltiska "ceide" som man menar betyder en större boplats. Man har från under mossen i Mayo, Irland grävt fram en ceide från ca 3500 f.Kr och vilket då tyder på organiserad ordning vid denna tid. Vi kan också jämför med fornnordiska "säte/ säti" vilket vi fortfarande använder om sätesgård och i synnerhet om adligt säteri … inom Internet är det förstås "site". Man behöver inte göra det mer shamanistiskt än nödvändigt. En seit markerar väl numera ett område för en forntida sameby

Många av de tidigaste baetyler kännetecknas av att det finns inget på ytan som avslöjar den inbyggda meningen. Det blir frågan om en konvention inom den kontinuerliga befolkningen. I templen hade man särskilda pelare som symboliserade olika gudomar. Vi använder även i vårt samhälle manifestationer i något fast och det blir ikoner som rymmer många underförstådda meningar liksom förstås våra gravstenar och i kyrkan har vi väl ett och annat helgon kvar. Även om man inte är katolsk påverkas man ändock av det vi vet om helgon vi känner igen. … när jag vill komma ihåg nånting gör jag en knut på näsduken eller sätter en gummisnodd runt örat. Det är också en baetyl.

I vår tid får man kanske ha en vidare definition att baetyl är den betydelsebärande meningen hos rest/ placerad sten, stenrad eller del, stencirkel eller del, pelare eller del osv. som har en känt eller underförstådd mening som överförs som konvention från genration till generation. Även begreppet gudom blir vidare eftersom en gudom kan vara mer än en animerad människolik abstraktion som symboliserar en process. Exempelvis månens stigande och fallande nod får ibland gudalik status som Rahu och Ketu och man har missförstått namnen som planeter. I sen tiden är det Draköga och Drakens Svans som manifestation.

Folket i trakten av Röda Sten nära Linköping fortsätter en gammal tradition och målar vid behov om dess stenar i svart, vit och rött. En vacker sed och en god omvårdnad av folkminnet även om man kanske inte vet exakt vad det handlar om.

Kanske det är en "minnesanteckning" för tre årstider. Från iriska legender och även det skandinaviska materialet vet vi att man använde "färgmärkning" av landsdelar. Själlänningar var "de vita", skåningar "de svarta", blekingar "de blåa", Viken och Bohuslän "de röda". Man har säkerligen använt färger för andra ändamål, såsom att exempelvis en gud = himmelssymbol kallas Den Vita eller Den Bleka och var förmodligen fullmånen.

Att måla stenen eller att göra inskriptioner gör stenen helig. Det utsäger att samfälligheten har denna konvention och att man respekterar den rent allmänt. I vår tid vill vi gärna ha lite guldkant och ett perfekt utförande. Gärna större än på andra håll. Det är den mänskliga naturen.

Västerlänningen har under några århundraden åkt världen runt och satt byxor på folk med sin kulturimperialism och allmänna översittarfasoner ärvda från romarna. Numera börja man komma till insikt om att västerlänningen i allt för stor utsträckning har medfört sjukdomar och i längden en teknologi som utarmar och förorenar naturen.

Det finns inte den ödmjukhet som behövs för att inse att lokalbefolkningen överallt i världen har varit bärare av kulturer som utvecklats att passa lokala förhållanden oavsett vad som händer. Den beskäftiga västerlänningen förstör ofta mer än Han bygger upp.

Görans fråga om en sten av denna typ kräver att man känner till de lokala folkminnet. Har man gett stenen ett namn? Naturen sätter förmodligen inte stort värde på en sten, men i människans värld står den för något som är oföränderligt. Man svor eder vid jordfast sten just för att tillägna sin utfästelse till evigheten och det heliga. Det var en symbolhandling in för folket och in för naturen.

Vårt keltiska förflutna berättar om att man helst hade sina tempel i det fria. Det kallades hult eller lund förr men har motsvarighet i heliga träd och tempel på höjder i Levanten. Vi har enstaka stenformationer som tydligen har varit tempel och oftast är de fyrkantiga med stenflisor som gärdat in platsen … Numera ser vi det i att många kyrkor har en stengärdesgård och vi har även enstaka gamla tingsplatser med rester av stengärden. Som idé är detta för att avskilja från det allmänna och göra det till ett heligt lagrum.

Harg är ett annat namn men som man även kan förbinda med ordet stavgård dvs. ett staket av trä. I norska sagor berättas om att man ingärdade tingsplatsen med hasselkäppar eftersom det var en gammal helig sed. I landskapslagarna berättas att man satte upp en avbarkad hasselkäpp om det var tvist om en åker. En symbolhandling med urgamla anor.

S. Råda kyrka i Värmland har rejäla "bolkar" dvs. liggande stockar som omgärdar området med kyrkan. Det är ju uppenbart att det fanns en visdom i att förfäderna valde stenen som symbol för det eviga och helgade. Det är det enda som står sig in i evigheten.

I tidiga runtexter finns fragment som berättar att man "satte stavar och slog i sten". Me vårt språkbruk är det att resa en gravsten med inslagen text och med något som gärde runt om. Många stenformationer såsom båtar, treuddar, fyrkanter, rektanglar och runda ringar har tydligen gärdat in en gravplats. Vi kan anta ju större desto märkvärdigare person i samtiden.

… Dock är det kanske nog senromantiken som finner kungagravar lite varstans. Alla vill ha en doft av härligheten. Runt om i Sverige finns många minnesmärken om att "kungen var här" och Oden är begravt på många ställen. Man kan ju också säga att en tidsepok är begravt med denne och andra gudar.

Såväl folket som den enskilde behöver ofta symbolhandlingar för att prägla in något i minnet och medvetandet. Eviga ting kan också bli som ett bollplanke eller en symbolisk yttre kropp som fäster människans tankar och principer till evigheten … eller kanske bara är en låtsaskompis för att man ska åtminstone någon att prata med … och som inte har åsikter.

En sten eller bergsformation har kanske medvetet getts namn som landmärke i omgivningen. Vare sig det gäller naturen eller himlavalvet är namngivandet ett sätt att göra det kaotiska mindre kaotiskt. Det gör det möjligt att navigera och ett namn gör att andra människor kan ange "platsen med en viss sten eller berg". Det är exempel på landmärken.

Jag tror att du och jag lägger märke till alla märkliga ting och formationer när vi vandrar i naturen. Så har det nog alltid varit ... om vi lever i området lägger vi än mer betydelse i det. Jag har frågat runt i min närmaste omgivning för att höra hur mycket folkminnet sparat. Tyvärr dör de gamla bort, bygden avfolkas och skogen tar det mesta.

Uppallad/ manipulerad sten

Min vän Kenneth Gustavsson från Hässelby frågade min åsikt om uppallade block. En noggrannare titt på blocket visar att det finns 15 synliga skålgropar uppe på stenen. Inte nog med det så upptäckte han att det gick två parallella stensträngar där dösen ligger mitt emellan. Två meter från finns en mindre sten med en slingrande ristning. Vid den norra stensträngen finns två runda stensättningar 2 m i diametern) och vid den södra stensträngen en fyrkantig stensättning 3 x 2 m. Detta är ett exempel på att man bör titta på omgivningarna och den arkeologiska kontexten för att se om det enskilda monumentet ingår i ett större sammanhang.

Kenneth nämnde Bo Westlings bok om blocken runt sjön Sommen. På den vägen blev detta avsnitt till. Jag känner inte till topografin, historien och naturen vid Sommen, men jag ska försöka skissa några kommentarer till Bo Westlings häfte.

Om man finner en ensam uppallad sten i naturen eller inom ett forntida helgat område kan man i regel tolka det som ett altare/ dös. Om det finns ristningar ökar förstås sannolikheten till 100%. I vissa fall kan det vara en fotpall/ talarstol. Dessa skiljer sig från seiten genom att de direkt använts i en ceremoni med offer på stenen eller annan handling. Medan seit och vissa bautasten är symboliska stoder - se bild - efter vad det verkar och kallas baetyl på akademiskt språk. Egentligen har de i praktiken funktionen i Exodus 28:22. Vissa "stenblock på tre ben" är nog egentligen en dös. I östra Sverige ska inte finnas dös ,-) sägs det

Bo Westling har gjort kategorier av stensättningens form. Men låt oss dock börja med domarringarna han registrerat nummerna 1, 13, 17,, 18, 28, 34, 40, 47, och 88. Domarringarna kan ha varit centrum för byar och byalag och vi har härmed spjälkat upp området i mindre delar. På västra sidan har vi två par 40, 88 och 1, 47 där man kan fråga sig om man haft liknande par bildning som på Dal?

En annan egenhet med Västsidan är att det finns bara en horisontell triangelkomposition av totalt 14 som om det funnits en lite olikhet i tradition. Det är 12, 14, 15, 17, 18, 19, 21, 24, 27, 36, 61, 63, 68, 78 där man har kompositionerna triangel med sten i mitten eller triangel i triangel. Triangel/ trepunkt kom på modet under sista årtusendet och det var främst en delning av månåret.

Det påverkade annat såsom att man exempelvis i Östgötaland räknade tredingar enligt talserien 3,6, 9, 12 där geometrisk räkning var det normala. Om man ska mäta land gäller trigonometri dvs. man skär en orgelbunden form i trianglar som kan beräknas med vad vi kallar Pythagoras sats. I Västgötaland räknar man däremot fjärdingar vars ide kommer från solåret förmodligen.

Dock kan förklaringen till Sommens trianglar också vara att man avbildar stjärnbilden Triangeln som ligger ovanför Väduren/ Aries. En uppallad sten bildar också en triangel i silhuett. Assyrierna övertog kassiternas sed att avbilda hela zodiaken på gränsstelarna ca 1157 BC. På en del av deras bildstenar ser vi att de börjar kalendern med Triangeln exempelvis Nebukadnezars gränssten ca 1000 BC med "Skopionman" och även framåt 700-talet finner vi denna symbolik. I följd något senare får vi då Cassiopeja nedan som fixstjärna för vårdagjämningen ...se nedan

Dessa trianglar är ett obegripligt mode för oss, men under hela forntiden använde man åskådliga manifestationer och symbolhandlingar för att förklara saker för folket. I ett fåtal hällristningar ser vi såväl hävstång som balans(våg) vilka illustrerar såväl algebra som handelns princip och förstås också teknik att manipulera med tyngdpunkter. Vi har ju Himmelstadlund och bronsålderns hällristningar bara 4 mil bort.

Trakten runt sjön Sommen skiljer sig från allt annat genom att det finns ett hundratal stenar vilka möjligen ska ses som uppallad sten/ manipulerad sten. Upptäckaren vill gärna se att alla han hittat har blivit upplyfta på något sätt. Kanske en kritisk granskning skulle minska antalet men ändock blir kvar att ett märkligt mode måste ha uppstått på trakten. Hittills är det inte daterat och det ger vida möjligheter till spekulation. Bos kategorier är:

Den gamla gumman på första bilden står framför en baetyl på experternas språk. Det är en boplatsidol eller kanske mans kulle säga lokal helgonsymbol. På nordisk språk är det bautasten och i Danmark tycks de ha kommit i bruk runt 1000 BC och står då vid sidan av en hög. Men de förekommer också mycket senare. Genom historien nämner de flesta kulturer några kulturhjältar speciellt såsom exempelvis i Sumer Eanna och Gilgamesh. Om man satte upp en stele höll man det i minnet på samma sätt som att vissa storhögar bär äkta forntida namn exempelvis lagman Lumbers hög i Västergötland … jag har en bild av salig Einstein på min vägg -;)

Vid 12. Fiskarp finns typ 1,2, 5. 6 och T (triangel). 14. Gökakullen typ 1,2,3 ,T. 16. Brännön typ 1,2,3. 18. Äggeberget typ 1,2,3,6,T och D (domarring). 20. Bodaberget typ 2 Pelaren. 21. Utsikten typ 1,2,3,6 T. 28. Dämshult 2 Pelaren. 36. Typ 1,2,T. 61. Pukagölen 2,3, T. 70. Torsudden 1,2,3,4,5,6 och i närheten vid Ella Kajsas stenar ytterligare en pelare. Dessa förekommer på "östra sidan" mellan Torsudden i norr och Äggeberget i söder. Vi kan se en tendens till ordnade bosättningar med Pelare, altare, triangel och den pekande sten typ 1

Formerna 4, 5, 6 är nästan försumbara eller sammanlagt 9% och kan vara att man använt en befintlig form där vi som antagande får utgå från att det finns en rationell mening bakom varje sten. Det är vi som är de dumma (okunniga). Egentligen är det bara alternativ 3 man kan tro på som manipulerat naturligt altare. Det är 9, 10, 13, 14, 16, 17, 18, 21, 26, 34, 41, 61, 68, 70, 78, 86, 100 och vi kan notera att i häften av fallen finns de vid en triangel. Det betyder då altare och astrosymbol på samma plats.

Tre stöd är det lägsta antal ben man kan ha normalt om man vill ha en stabil konstruktion av tillfälliga stenar och även fyra stenar förekommer. Enligt Bo ger denna form bästa ljud om man vill använda den som trumma. Jag känner inte till områdets arkeologi som skulle styrka att det är frågan om altare/ offersten. Arkeologerna talar ofta om offer, men jag undrar hur många dokumenterade bevis man har? Vi kan bara dra paralleller till kända kulturer där faktiskt vattenoffer förstås var vanligt om man åkallade Mångudinnan som representerade vattnets kretslopp.

Kejsar Konstantin föreskrev att altaret ska bestå av platta och fyra ben, men förmodligen gick det bra med ett block som altare. Antikens eldaltare och tjur/ hornaltare var blockformade. En edsten däremot ska vara jordbunden eller som det heter "svära ed vid jordfast sten", vilket symboliserar att man svär till beständiga evigheten och den förstenade Jordmodern.

Ju mer jag ser på "stenar med fötter" anser jag att man simpelt hän ska kalla dem dös/ dolmen eller altare/ Gudinnans Bord även om de inte passar in i "västeuropeiska standarden". I en sumerisk sång från fjärde årtusendet berättas att Inanna sitter vid sitt bord och dricker öl i Lejonets ansikte. Detta betyder skördefest vid midsommar när månen är i Lejonet och allt efter sumeriskt klimat. Då kanske man gjorde ett försteoffer av den nyskördade säden … Vi har ett talesätt om Olofs kaka som antyder ny skörd.

Bo Westling, Sofia Dahlbergs gata 4, 573 37 Tranås. Han har vist en del exemplar kvar. Fina bilder 8 hel och halvsidor

Området Vottovaara nära Kem vid Vita Havet liknar på sätt och vis Sommenområdet genom sin höga koncentration av stenformationer. Där kan man finna några fler typer än vid Sommen. Men där är det förmodligen frågan om en samlingsplats för ett större område med folk nog att ranta med stenar. Medan en del förstås kan vara landmärken i ursprunget.

Även i Högsbyn har Tommy på senare år hittat fler fällt där man "klottrat" i motsats till de rituella ristningarna. Han har i det närmaste fördubblat antalet "kända" och Länsmuseets bok framstår allt mer som en bok med bara ritualristningar. Det har blivit en lokal vana och man har ansett symbolhandlingen som betydelsefull. En del sysslar med sånt även i våra dagar.

Sliprännor/ -skårar är ett annat exempel på lokalt mode och bara en del kan ges rationell förklaring. Även 300 gånggrifter i Västgötland kan räknas till ett uppflammande mode. Jag har allt mer blivit av åsikten att en del ska nog kallas "tempel". Dals hällkistor ligger spridda som i "socknar" och har varit såväl tempel som krypta. De förekommer allmänt över ett större område med Småland som tätast. Ej heller de kan ges en enda förklaring

Kollade på Internet där fler stenar under "offersten" och "uppallad sten". Min vän Kjell nämner att "Något liknande finns i min hemtrakt mellan Hällefors och Grythyttan".
Stefan Agorelius i Saxhyttan utgav ett häfte om detta för många år sedan. när han ritade in dessa stenar på en karta och förband dem med linjer möttes dessa på ett berg!" Liksom Bo Westling tycks Stefan vilja söka mer invecklade förklaringar än vad materialet kan ge enligt min mening. Jag har funnit att förfäderna tänkte rationellt och med samma logik vi använder

Argument av mytisk karaktär kan inte bevisa och i våra landskap är argumentet "berg" dåligt eftersom de finns överallt. Samma gäller forntida vatten. Rent vatten var livsnödvändigt speciellt under månaderna runt midvintern när vattnet är syrefattigt. Av naturliga skäl låg väldigt mycket av dåtida samhället/ samhällena vid dåtida vatten och samtidigt husen helst högt.(Kyrkan viger fortfarande med vatten!) Arkeologerna vill gärna använda ordet "kult" men vatten och källsprång är "eau de vie"/ livet självt. I synnerhet under den tid på året då det inte finns naturligt syrsatt vatten. Vattnets cirkulation var kärnan i den forntida "ideologin"/ Världsordningen och Tiden var som en osynlig bärare.

Resta stenar i vildmarken

Det går inte än att dra slutsatser från dokumenteringen, som bör kompletteras med undersökning av riktningar och om en del hör ihop. Det är klart att bumlingarna har kunnat användas som en lokal trumma om den rätta akustiken finns. Som idé representerar sten/ berg evigheten och att åkalla är att åkalla det beständiga … i vårt folkminne "svor man ed vid jordfast sten" och vi har fotpallen som ett fredat ställe.

Det värsta med Kolahalvöns stenar är kanhända att man automatiskt vill förknippa shamanism med dessa. Men de finns på andra ställen än "ovanför shamanbältet" som nog är en akademisk teori. Man får inte glömma att samerna på en del trummor har bevarat bevis för att de praktiserade en gren av den keltiska kulturen där "tre jordemödrar" är en del. Miljön är så annorlunda i norr och man behöver icke ett stort panteon. Förutom inbillningsbarriären finns det en språkbarriär där människan av naturen vill tro det värsta om det man inte förstår.

Bland bilderna finns liknande monument som ovan vid Somme, altare, fotpall, stenringar, festplats/ tingsplats, seit eller kort sagt sammantaget med hällristningar binds Fjärrkarelen till skandinaviska kulturen. Runt Onegasjön simmar svanorna evigt på hällarna och man har en volador/ karusell (jmf. Gerum-voladoren) med tre svanor som förmodligen kan dateras till sista årtusendet och månräkningen.

Vid Kolahalvön jagade man val med större båt för över 5000 år sen, medan norrmännen vid Drammen tecknade valar på hällarna. Naturligtvis måste det sättas i relation till glesbygdens kultur. Överallt i Skandinavien har säkerligen de flesta av de små lokala monumenten försvunnit. Endast på platser med hög koncentration kan man fortfarande finna dessa.

Inuiterna en inkörsport

Canadian Museum of Civilization Corporation har en bildserie gjort av Norman Hallendy. Det är en bra inkörsport till förståelsen av glesbygdens samhällen som manifesterade sina viktiga begrepp i sten. Det var såväl minne som plats för att utföra ritual och hålla fest under årets gång. Samtidigt var det förstås en inmutning av platsen.

I samlingen ser vi landmärken och angivelse av riktning eller exakt riktning. Ritualplatsen är ofta fyrkantig medan de runda förmodligen användes för astronomi och tidsbestämning.

En annan uppsättning visar att man genom porten kunne sikta på ett annat monument långt borta. Kanske ta ut en exakt riktning för ett himlafenomen. I sumerernas begreppsvärld var porten viktigt och då speciellt den som ledde till Undervärlden: Men man hade också en symbolisk port vid nyår där stod solen Utu som ser åt båda håll. Det är den sentida Janus

I indisk symbolism betyder tre stenar "elden" eller eldstad. Kanske översta stenen symboliserar flamman. En liknande uppsättning har tre stenar ovanpå varandra och man förbinder dem med invigning av prästen/ shamanen. Denna skulle "färdas" mellan de tre begreppen för värld och som en äldre vis man kunna se det fördolda. Intuition av större mått får man först genom att kunna mycket och att kunna se mönster i en mängd fakta för att lösa oväntade problem. I nordisk tradition var tegnen/ goden "en äldre vis man" och den lokala ledaren. Den mytiska idolen var Tyr som mist armen och "viste vad smärta är"

Att resa en sten som symbol för platsens idol "man kunne tala med" (såsom många gör vid sina gravvårdar). Kanske man ville offra som symbolhandling. Heliga platser är ofta ingärdade med sten på samma sätt som våra kyrkor. För mig är det viktigt att jämföra med de seder vi praktiserar i dag. Om man talar om initiering av unga och präster/ shamaner så har vi fortfarande vår konfirmation och prästerna invigs med pompa och ståt. Vi har inte ändrats särskilt mycket … men de som beskriver forntiden vill gärna mystifiera och göra den mer andlig än vår är.

Femstena rör

Den medeltida gränsen mellan Dal och Värmland har som landmärken bl.a. följande stenar: Åpensten/Öpensten eller Dalsten, Brudesten, Sedasten och Klöfvesten. Man kan undra hur många "stain digra" = stora stenen man kan finna i gamla handlingar. Dessa användes som gränsmärken för allt från riksgränser till gränser mellan socknar.

En speciell formation var femstenarör som i detta fall vid den gamla landsvägen och där det inte fanns något annat landmärke.

Rå och rör är ett uttryck från medeltiden. Det innebar kanske inte alltid fysiska markeringar med uppsatta "rå" dvs. trästolpe eller ett "stenrör". I brist på stenar på platsen kastade man upp en hög av stenar för att utmärka platsen. I laglig mening betydde det att man inom en mil från ett herresäte hade full näringsfrihet och skattefrihet. Det användas även för gästgiverier och brännvinsbrännare vilka hade sin frihetsmil

Seden är i släkt med herm vilka var ställen folkminnet ville bevara och där vägfarande brukade öka på med stenar. Guden Hermes dvs. de vägfarandes skyddsidol står för namnet. Sen kanske man la mer betydelse till högen genom att man gjorde det på en mordplats. Kanske det bara var folkhumorn som gav namn utan förbindelse med nånting. Vid vägar kunne dessa vara lämpliga landmärken och rastställen. Milsten är en sentida sed från 1700-talet för det mesta även om man började tidigare vid vissa vägar.

Sen kan man undra om inte rå och rör är ett mycket äldre legalt uttryck för att man inmutade ett vist område för jordbruk "från rå till rör". Med detta menas den rituella rån eller kvisten man satte upp som tecken på att odlingen börjat gro. Den ser man i bronsålderns rituella ristningar.

Kanske man efter skörden kastade en sten på en stenhög och räknade år och skördar. Från början var landskapet inmutat av näringar som på ett naturligt sätt skördade naturen dvs. allt från jägare, fiskare, samlare till får och andra djuravlare. Nykomlingen odlaren fick inmuta sin del för den tid han behövde.