Folkminnet säger att han är begravd i en kohud … på känt vis från bronsåldern ... Det skulle passa för galghumorister i långbänk att kung Kåre ska befrias så småningom:

Man talar alltid om Kårehögen och glömmer att nämna en lite mindre "drottninghög" vid sidan om. Den kan kallas "lågmäktig" storhög, vilket är ett signum för Dal med låga högar och stor diameter 25 - 30 meter.

Till högen hör folkminnet att här vilar en kung Kåre, en elak herre. Han ska ha krävt ett huvud varje dag. Han ska ha blivit levande innebränt i sin borg … efter döden förmodligrn har han grävt en tunnel till Dalaborg. Men där ljög nog vittnet.

Han ägde säkerligen många kor och det var det mesta av hans värld. Denna typ av folkminnen finns på flera håll i Norden. Dethär med kohuden bekräftas av att man funnit en del begravda i kohudar under bronsåldern. Vi kan med stor säkerhet anta att högen rymmer åtminstone en herre från denna tid.

Kårebyn ligger vid Lillån som fortsätter upp till Bolstad och prästgården. Tidigaste namnet är Koffuerbyn, vilket låter danskt liksom mycket i äldre språket orienterat västerut. På nutidssvenska är det Kopparbyn och går förstås ihop med Tennladan och kanske centra för import av metall för bronsgjutning.

Likaså syns klart den lågmäktiga högen på toppen av den egentliga moränåsen och som är runt 30 meter i diameter. Om vi ska tro Lars Hesselgrens avhandling från 1717 fanns en hög just av denna storlek. Även om det kanske inte är rätt får man ändå anta man under bronsåldern använt den som en "tingshög" och sluppit att ranta runt med jord till en storhög. Annars skulle det fattas något på Nordal om nu inte storhögen på Nordals Olympos ska räknas dit?

Det är den normal storleken för ett fåtal "häradshögar" på Dal. Dessa finns likt Kårehögen på varje forntida större bebyggelse dvs. Nordal förutom denne på Östanå; Sundal Kårehögen med drottning samt en i Gestad; i Valbo finns en liknade i Vrine fältet samt en större i Ed Vedbo.

Dessa få högar måste anses vara rituella högar. Nästa storlek neråt är 12 -- 16 meter i diameter och även de är sparsamt förekommande och ibland i par och kan vara från järnåldern. Antalet kända högar på Dal är så litet att man kan inte tala om en pågående tradition dvs. under ett par tusen år sen bronsåldern dvs. ca 60 generationer

Man kan jämföra detta med min barndoms landskap på Västsjälland där vi hade tre i vår socken och grannsocknarna hade en och två. Även om det finns långa rader av bronsåldershögar på några ställen i landet och Skåne, måste man ändock dra slutsatsen att dessa gjordes under högst några generationer. Det medför också att man kan inte generalisera för mycket utifrån detta specialfall.

Man har grävt i Fornkullen i i slutet av 1800-talet och bestämt att den är en moränhög … även om jag tillåtit mig att tvivla med tanke på alla andra anläggningar på Nordals centrum det forna Råda. Det mer eller mindre kräver en bronsåldershög av större dimensioner.

Åsen Mellerud ligger på måste fordom ha hetat Råda och splittrades sedermera upp i tre gårdar. Detta område omfattar ett par kilometer på moränåsen som höjer sig drygt fem meter över slätten. Längs denna sträcka finns kända och mindre kända fornlämningar och fornåkrar.

Richard Dybeck hann under 1840-talet se några lämningar bl.a. en hög som var 21 meter i omkrets och 3 meter hög och ovanpå den fanns två kullerstenar. Därtill en 5,3, m lång 1,7 m skeppssättning och en fyrkantig 5,3 x 5,3 meter stensättning och synliga kullar 40 - 50 med rester av ytterligare ett antal. År 1842 konstaterar han i Runa att den stora högen är "alldeles utgrävt och förstörd" … av nån sniken?

Fornkullen skulle tvivelsutan vara Dalslands förnämsta fornminne om det fått bestå. A. Lignell räknade till 68 gravhögar eller liknande 1850. På hans skiss finns minst tre större högar med diametern 8 - 10 meter och höjd 1 - 2 meter.

Det behövs egentligen inte bevis för att Fornkullen skulle ha varit en mäktig rituell hög. Därtill kommer att vi ej vet om det funnits urngravar i ytan och samma gäller förstås Kårebyns högar och alla bronsålderns högar.

Det är inte enkelt att avgöra högar och skeppssättningars funktion i samhället. Samma gäller stenar och domarringar där man får lämna öppet för flera olika funktioner och behandla dem en och en utifrån om det finns något mer som kan ge vägledning.

De stora högarna är ej med automatik hövdingar och drottningars högar. Och att man inte finner kista, eller flera lämningar i högar är inte bevis för att det inte skulle vara en hög som ingått i samhällets ritual. Min slutsats är numera att vi ska hellre se att de flesta forntida folkland styrdes av sin årman som höll reda på ritualen. Den andra funktionen var lagmannen som kan ha varit gemensam för ett större område. Vi får ej utesluta ett starkt keltiskt inslag. Södra Skandinavien var en gren av den svebiska sfären i nordvästra Europa. I synnerhet norra Tysklands fornarv är mycket lik det nordiska.

Den mest kända "tomma högen" är Silbury Hill, Sydengland i Västeuropas rituella centrum vad det gäller mängden av anläggningar. Det enda man kan konstatera är att den är gjord av människan. Man kan möjligen skönja att högen plus omgivningen har formen av ett "jordöga". Med detta menas att högen omges av en vallgrav och det hela bildar ett öga likt symboliken vi Kräfta och Vattenorm i förenklade symboler.

Här kan man anta en rituell symbolik och möjligen en skenbegravning av tiden. Liksom att vissa högar kan ha gjort för att manifestera en övergång från en tid till en annan. Ena "kungshögen" i Jelling visade sig vara tom, men den ligger mitt i ett fornt Vi.

Högbronsåldern är en begränsad period på ett par hundra år. Den infaller när man i Egypten gjorde en kalenderjustering 1160 f.Kr. Det måtte ha varit en stor omvälvning för de som hade sina ledstjärnor på himlavalvet. Hela deras världsbild var knuten till rundan på himlavalvet. I våra hällristningar ser vi en period med inflöde av kultur från minoisk-grekiska sfären med enstaka egyptiska symboler. Kanske t.o.m. idéen till högarna kommit den vägen.

Vid denna tid ser vi en period med sädespollen i inlandet av Sverige dvs. en ny period med mission för jordbruk. Det är inget bevis för att man haft dessa seder vare sig tusen år före eller efter. Vi rör oss med långa tidsrymder där enstaka märkliga anläggningar är som utropstecken. Man kan dock inte generalisera utifrån dem, utom i de fall vi kan binda dem till kända ritual.

Enmansgravar med många gravgåvor är förstås ett bevis på att en välbärgad betydande människa har begravts. Men det bevisar på inget sätt att dessa fört herravälde över vare sig den lokala orten eller större folkland. Traditionen förmedlar att det keltiska samhället styrdes av druiderna som lärda och lagkloka. Aggressiva aktiviteter var för en mindre krigarklass. Allmänt var den germanska världen delad i lagrum, där det var fritt för grupper av folk att inom sitt område spela Allan eller syssla med vad de ville … till samma tradition hör lagman Lumber och västgötarnas lagmän

Den urbana kulturen har vi ärvt av främst sumerer och blev egentligen inte aktuell i Norden före tidig medeltid. Enligt sumeriska modellen skulle städerna vara ingärdade för att skydda sig mot "de vilda bergsfolken" … men också för att det var bekvämt att ta upp tullar i stadsportarna … en vanlig företeelse även i svensk medeltid. Det talas om att Dalbergsås marknadsplats var ingärdad i samma syfte.

De flesta av bilderna är från min hemsocken. Det behövs många turer till dessa anläggningar innan förfäderna liksom börjar tala om vad allt detta var bra för. Man kan inte alltid framkalla sin ingivelser genom logisk analys … ibland måste man se sakerna från nya vinklar och allt måste mogna. Det är hälsosamt att anta att i alla rimliga iakttagelser finns ett mönster nära sanningen om vad förfäderna tänkte.

På tal om det läste en rubrik att neantherthalarna gillade modern musik … men sen dog de ju ut också.

Dessa två högar på Västerråda är sannolikt högar från bronsåldern och av den typ som hade en kammare byggt av stock inuti högen. I bortre högen där en buske slagit rot finns stockarna kvar i kammaren. Denna typ högar är i släkt med liknande fast större hövdinggravar inom Centraleuropas kultur, men även mycket längre bort bland sarmater och skyter i det väldiga nuvarande Ryssland.

I Dejbjerg nära Ringkøping vid Vesterhavet finns fynd av en vagn av skytisk typ. Det är ej alls långsökt att anta att åtminstone några har lärt sig av skyterna … eller att nån skytisk storfamilj har hittat hit till Norden.

Nutida ryska arkeologer har grävt ut en större mängd sarmatiska gravar från sista årtusendet f.Kr. Man har kunnat bevisa att fram till grekernas glansperiod begravdes kvinnorna med vapen, medan männen hade krukor och speglar bl.a. Alltså "amazoner fanns/finns". Svärden och dolkarna är av en typ med ögla överst på handtaget och man kallar dem "ringsvärd". Man har antagit att det var bra att ha en rem i vapnet när man red.

Denna typ svärd har man funnit i relativt stora mängder från Elbe och norrut t.o.m. södra Danmark. Sen är det frågan var man gjort dessa? Tyska Järnbergen ligger ju nära, men de kan också vara importerade eller ha kommit med amazoner på "jakt". Varför ska nutida nordbor bara växla mellan krigiska hövdingar och primitiva schamaner i vår fantasi?

Såg ett program om en Pazarykgrav där en kvinna begravts. Där står vi med vår nytvättade hals och kan inte säga att det är vare sig hövdinge- eller krigargrav … nån enstaka "amazon" tycks ha funnits i alla tider. Istället menar lokalt folk att den unga kvinnan var en sagoberättarska … en poetisk tanke som rimmar väl med de ännu levande traditionerna i området …

Annars finns i den keltogermanska traditionen minnet av filosofiska druider och barder dvs. sångare som bevarade folkminnet i obegripliga snirklade sånger … å andra sidan var sången ett tidsfördriv runt brasan med dästa magar … mycket likt en vaggsång skulle jag tro. Men främst av alla var nog urgamla Nymånegudinnan eller hennes syster Morgonstjärnan från keltisk tid.

Därtill grips man av konsten såväl i föremålen som i Pazarykkvinnans tatueringar. Silket tycks ha kommit från Indien och där man sen undrar över den samtida tretalsymboliken med stenbock, hjort och häst. Även vi har något liknande här och var och dessa fanns på himlavalvet.

Hennes höga huvudbonad är ett kapitel för sig. Den finns i såväl Indiens som hettiternas symbolik och i Levanten …. Samt inte minst i några hällristningar i Norden. Annars blev det mode först under medeltiden i Europa.

Skeppsgrav

Gotlänningarna kallar den Tjelvars grav och det är förstås från Gutasagan om den första gotlänningen. Denna typ är med största sannolikhet en grav och eftersom det är på Gotland är det antagligen över en "farman". De ende som kunne generera betydande rikedomar och lyx var handelsmännen så långt vi kan spåra lyx och växande kultur. Som idé visar det att folkflertalet var med på att vissa höjde sig över mängden.

Det vore naturligt att farmannen "delade med sig" genom att erbjuda andra jobb och del i vinsterna. Sannolikt har det varit full jämlikhet i roddlaget. Utgångsläget har med säkerhet varit ett jämlikt samhälle vi ser mängder av spår av. Präster och prästkungar kunne tolereras under ritualets hägn, medan privat verksamhet var en fråga om att nån ville ha mer rätt än andra.

Från bronsåldern och framåt kan de större högarna tyda på att sporadiskt har en och annan tillåtits att bli småkung i sin värld. Senare kan vi se principen ornum och birke, där man i glesbygdens Norden tillät att somliga bildade sina egna öar i bondelandskapet som ett eget lagrum. Städerna blev naturliga skilda birk eller lagrum och med lite annorlunda lagar. Ordet lever kvar i danskans ord för stadslag "birkerätt".

Eftersom denna rapsodi handlar mest om idéer är det privata gravskicket inte särskilt intressant. Påkostade gravar hör genom historien till överklassens vanor och sätt att manifestera sin förmodade överlägsenhet.

Här må bara nämnas att skeppsformen användes från bronsåldern och framåt. Det är en naturlig form när vi ser alla våra hällristningar med några hundratal skepp och båtar seglande i evigheten. Det är en fråga om språkbruk där de beskrev livet som en färd såväl i tanken som i verkligheten. Deras världsbild var målad på himlavalvet, så det var naturligt om himmel och hav flöt ihop. Och även i inlandet kunne man med sina små skepp och båtar segla igenom landet. Båten nödvändig för långväga färder och det var noblessens verktyg.

Det är principen "det som fyller din värld blir din symbol"