Picturestones 700 - 900 AD Gotland

Eddalitteratur, farmän, Tor vige, ringens rike, Ringerike, återvändande goter, erile, herul, Valhall, övre världen, kropp, fylgia, ande, vikingatid, Trivalde, Elle, Tors fiskafänge, Loke, Völund, Valand, annan värld

Altogether they have found around 400 tombstones and 200 of them are decorated with pictures. Here I have selected some stones and comment the motifs that should illustrated the world of the "farmen" at Gotland. Farmen = travelling men and understood they were trading.

The enigma is the phase shift from the iconic stones during the Golden Age and the mythic picture stones. I do not have time and material to get pictures of all stones to see if there is a gradual change in style. We only see the heydays and the stones with the richest motif collection. The pictorial style lasts to 10^th century when they use the same style as in rest of Scandinavia. That is also an enigma that entire Scandinavia practice the same style in rune stones however with some luxurious ones especially in East Sweden and a small collection stones in Norway with pictures

We know of violence in middle of 5^th century with depositions in Illerup bog, burnt settlements on the coastland of South Sweden, Oeland and Gotland. It is hard to date such things exactly so we cannot tell if some hordes of Attila's men visited the North. In Widsith there is a verse

Next trouble is when Odoacar was killed and the Heruli and Rugi lost reputation to Theoderic 493 AD. Maybe that caused that Erils/ Heruli were driven from their mainland at the Danish isles around 500 as the Roman sources tells. They moved probably to East Sweden "outside the Gauts" but it could also be to Oeland and Gotland. In 512 AD some of the Heruli under Anastacius' reign moved to the same places, while others stay in Yugoslavia and become brothers with the Langobards.

We need to know the background when we ask from where came mythical motifs as for instance the idol Thor. Then West Europe is the nearest assumption. The upper class were traders and after the troubled time they surely reassembled their trade and reconciliated bonds with the Danes. Some of their relatives were in England and the Friesians were old brothers.

Bildstenar finns mer än 200 som varit utspridda över hela Gotland. I dessa avsnitt används de två dussin som numera visas upp liksom det alltid är med forntida föremål att "gröna sidan ska visas upp" I detta avsnitt behandlas ett urval som ska spegla symboliken. Stenarna i detta avsnitt dateras i allmänhet till 700 - 800 talet och ska kanske ses som en uppladdning till vikingatiden.

Överklassen har smält ned folkvandringstidens och eriltidens bravader och handelsmännen/ farmännen har skapat nya kontakter. Förmodligen var järnhandeln omfattande. Bildvärlden på dessa är något helt nytt som lever för en kort tid innan man på sätt och vis återgår till formalism på runstenarna över hela Norden. Bilderna föreställer då inte längre sagans personer utan iconer.

Gotlands bildstenar är ett unikt mellanspel som ger oss bevis för att de sagor som skrevs ned runt 1200-talet levde på 700-talet. För att kunna identifiera sagans personer behöver vi i regel en klar utformning och attribut och det är vad vi möter på Gotland på vissa stenar. Exempelvis ser vi Tor vige med hammare i en situation där han viger genom lyftad yxa/hammare. Samma situation ser vi exempelvis på Vitlyckes hällristning runt 1300 f.Kr.

Utbredningen av den korsformade fibulan antyder en anmärkningsvärd skillnad mellan angloskandinaviska området i västra Skandinavien plus Öland i motsats till Östgötland, Svealand och även Gotland där man inte har fynd att tala om. Men som vi sett de tidiga bildstenar, brakteaterna och den rituella halsringarna talar för medlemskap i "ringens rike" åtminstone för Gotlands del. Norge har i viken en tradition om "Ringerike" men jag känner inte till fynd av keltiska halsringar

Mot slutet av 700-talet blev Karl den Store ett hot mot såväl Norden som handeln i Östersjön. Vi vet hur det gick sen att så småningom tog Hansan och de teutoniska knektarna över för några hundra år. Jag tolkar Rökstenens budskap som en uppmaning att försvara sig mot frankerna som ville ta monopol på handeln i Norden. Gotland blev dock som en ö med frihandel på Östersjön och här samlades mycket rikedomar på en liten yta.

Gotland var en smältdegel och centrum för hela Sydskandinaviens kultur. Här möttes handelsmän och deras besättningar från Dorestad dvs. frankisk-saxiska området förutom alla länder runt Östersjön och Skagerak. Ofta glömmer man andra sidan av Östersjön där man exempelvis i Polen har hittade mer silverdenarer än på Gotland. Där låg förmodligen bärnsten bakom rikedomen.

Exempelvis Gutalagen har norska inslag som minne av att norska lagkunniga och kungar besökte ön. På Gotland blandades allt och fördes vidare. Det var förmodligen vanligt att man hade en "broder" på den ort man handlade så att man hade nånstans att bo. På Gotland kunne man "Prata sig samman". Det är kanske lite mycket spekulation, men på Rökstenen berättas om att man "satt i läger fyra vintrar i Siudlund" dvs. på 700-talet eller tidigare … var ligger detta och var det borgläger eller nån annan verksamhet? Allt detta var före man byggde handelsenklaver som Ribe, Birka och andra tidiga stadsliknande handelscentra

Ett exempel är de flätade bandornamenten som vikingarna förde med sig till England och Irland och fick tillbaka slingerornament man enligt min mening lite felaktigt kallar djurornament. I de keltiska ornamenten i klostren böcker finner vi ormen och dess huvud som senare ses på våra runstenar. Ormen eller ormarna är det mångtusenmåriga arvet som förs vidare. På Sigurdsristningen finns de i samma form som på Högsbyns Häll 1 som förmodligen är 4000 år gammal eller mer i den delen

Här gäller det att kunna sin Eddalitteratur och låta associationerna flöda. Jag är ingen expert även om jag har de vanligaste sagorna i minnet. Därför lånar jag Åke Ohlmarks fantasifulla tolkningar så långt jag är av samma åsikt. Han i sin tur hänvisar till Sune Lindqvist monografi "Gotlands Bildsteine" 1941. Men jag litar mest på hans ingående kunskap i fornlitteraturen vilket gör att jag kan använda mycket av hans tolkningar som sådan.

Tidigare forskare använder ofta uttrycket "återvändande goter" som upphov till all konst från "Guldåldern". Det förefaller fel definierat att säga att goterna (nordborna) reste till södern 267 och kom hem 553 efter Totila och goternas utplånande. Jag ser det som att under denna tid förekom ett ständigt flöde av kultur och kimbrer och eriler/ heruler levererade frivilliga till åtminstone två legioner plus kavalleri, vilket vi har bevis för i "Notitia dignitatum" förmodligen från början av 400-talet utan närmare årtal.

Under de sista striderna ca 552 nämns 3000 ryttare från herulerna som hade sin hemmabas i heruliska lotter i nuvarande Jugoslavien. Antalet i ryttare är stor efter dåtida mått där varje legion i allmänhet hade 120 ryttare. Rytteriet var i hög grad noblessen sak såsom det var fram till andra världskriget.

Svenska historiker prisar gärna östgoten Teoderik medan danskarna sjunger nidsånger om honom. Fynden i södra Skandinavien favoriserar nog danskerna i henna fråga. Herulerna/ erilerna kan inte ha gillat usurpatorn Teoderik särskillt mycket eftersom han klöv Odovaker 493 och man anser han hade danska rötter. I övrigt anser väl nutida forskningen att goterna ursprungligen kom från Pommern och Polen där vi finner rikedom på dinarer. Men det finns nog mycket att analysera där och fler fynd att göra. Förövrigt har Guldbrakteaternas bild- och symbolvärld mycket gemensamt med den tidiga gruppen bildsten från 400 - 600 AD.

Forskarna brukar hänga kvar vid heruler i södra Europa och är inte alls intresserade av banden till Norden och vem som stod för romerska importen och allt guld. Frågan är kanske för svår? Erilernas/ herulernas hemmavärld var nog att de levde på handel och med rötterna i bronsålderns metall och saltimport. I isländskan betyder i dag eril = tröttsam gårdfarihandlare. Det var kanske så man uppfattade farmännen som kom och våldgästade folk och packade på dem vara man inte absolut behövde.

Erilerna var ett förbund (halsringen) som omfattade södra Skandinavien och norra Tyskland och möjligen även Polen. De tidiga forskarna har inte varit pålästa på symbolik som har rötter i bronsåldern. Ohlmarks vill se symboliken som import från Ravenna, men den fanns nog i Grekland sen bronsåldern. Exempelvis virvelskölden finns också i grekisk-spansk symbolik i Leone i Spanien

Låt oss börja med en "enkel" sten där vi ser ritten till Valhall och farmannens vardag i livet på "färd"

Överst ser vi förmodligen den avlidne som rider på en bländad häst mot Valhall där han möts av en valkyria med det eviga efterlivets dryckeshorn. Hästen är bra mycket större än Gotlandsruss och så stora hästar fanns inte i sinnevärlden vid denna tid. Men i gudavärlden är det förstås annorlunda.. Skölden är samma typ virvelsköld som i den tidigare generationen bildstenar.

Där finns även treenighetssymbolen och tre stiliserade ormar för tiden i månkalendern. Himlahästen var vid denna tid början av säsongen/ vårdagjämningen i Pegasus och i sig egentligen symbol för återfödelsen. Kroppen är i graven. Under detta finns minnet av livet "på färd" och båttypen är ny i symboliken även om man kan se liknade på hällristningar.

Vidare finns en triadsymbol som inte säger mycket men kan betyda tre himmelshörn för månåret och vilka ibland symboliseras med en trehövdad figur varav "ledare" bär en öppen halsring. Öppningen symboliserar en skarv i året och början på den nya säsongen. Keltiska Cernunnos med hjorthorn och halsring var ursprungligen Perseus och var fixstjärna för vårdagjämningen runt1800 f.Kr. Bården kan vara två konstfullt omslingrande livsormar.

Även på sametrumman ser vi att den övre tredjedelen är den "övre världen" vilket på de flesta håll i världen var samhällets idéer, idoler och arketyper. Undre världen är oftast bara antydningar eller vi ser en gravhög. Keltiska språkbruket kan vara förvirrande speciellt när man "går ut och in i undervärlden". Det är inget märkvärdigare än att i vardagslivet använda minnet av avlidna personer och deras gärningar

För noblessen med underlydande bönder var jorden inte alls intressant. Samma gäller egentligen i våra dagar, där vi förstås också kan göra samma tredelning. I regel är vi bara intresserade av vad som händer på jordytan. Därför ses de andra världarna som mystiska … noblessen vill egentligen inte ha att folket ska ha insyn i "de eviga idéernas värld". Vad man inte känner till mystifieras.

Med den "nya stilen" kom även en ny form på stenen och det ska förmodligen vara en penis. De flesta religioner har sen urminnes makterna i övre sfären. Det är inte bara i Egypten den luftiga själen flyger till Osiris /Orion i himlen utan man finner redan i neandertalgravar en fågelvinge liksom i ett 8000 år gammalt fynd i Vedbäck vid Köpenhamn. En symbol för anden/ själen som flyger iväg.

Även vi sätter upp gravstenar såsom man gjort i några tusen år. Även vi går till gravarna och för kanske ett samtal med sin kära dvs. "fylgian" i jorden. Men så snart vi fördjupar oss i dåtiden träder vi in i "en annan värld" och sätter etiketter som fjärmar os från det allmänmänskliga.. Ofta blir vi fånge i våra förutfattade meningar om den "primitiva barbariska tiden" samtidigt som vi möter nya ord och begrepp och en annan syn på tillvaron. Vi kan överkomma detta bara likt i all annan vänskap genom att försöka se vad som förenar oss och känna igen oss i den annorlunda kulturen.

Den keltiska och nordiska kulturen sökte ofta tre aspekter på en sak, vilket står i motsats till Egyptens; den platoniska ock kyrkans världssyn i svart och vitt. Istället för kyrkans kropp och själ såg kelterna kropp, fylgia och ande. Ande är den del som "flyger iväg" medan fylgian väl närmast är att betrakta som ryktet/ minnesbilden av vederbörande. Detta om vi ser till hur fylgian uppträder i sagorna och som hålls vid liv långt efter personen dött. Fylgian är något omgivningen sett eller inbillat sig och den kunde uppträda som personens djur. Inte så konstigt i ett samhälle nära naturen där man fångade en persons väsende genom att ibland t.o.m. ge henne/honom namn efter ett djur.

Det är viktigt att komma ihåg att vår kunskap bygger på sagor och vad man sett, hört och trott sig se. Vidare är det överklassen som är bärare. Vi bibringas uppfattningen att Norden var kristnat som genom ett trollslag med Ansgar eller de senare kungarna som gjorde det till statsreligion. Men det var en process som inte ens var färdig vid reformationen. I själva verket mässade präster och benediktinare latin i flera hundra år utan att folk begrep nånting. Från folkets sida var det läpparnas bekännelser när man var tvungna att fållas in i en kyrka utan kontakt med naturen såsom i förfädernas utomhustempel.

Även i våra dagar är den förtunnade och bortflyende religionen en sak för en skara som känner sig utvalda att leda folket. Speciellt sekterna gör skillnad på sig själva som förment utvalda och hedningarna de vill omvända … inte mycket mänskliga rättigheter där. Vad folket gör och tänker är en helt annan sak. Vad vi ser är vad överklassen har beställt av sina konstnärer vilka i sin tur var påverkade av vad de lärt under sina år som gesäll och kanske under resor speciellt till södern.

Med vikingatiden skaffade man sig kopior av de iriska och brittiska klostrens illuminerade böcker och tog hem som modell. Vetenskapligt sett kan vi inte använda ordet "rövade" eftersom vi inte har bevis som skulle hålla i en domstol. I såna fall bör vi också nämna att vikingarna lämnade sin kultur istället. Ett praktisk exempel är att vikingarna införde skvaltkvarnen på Isle of Man. Vi måste använda ett exakt språk och bevisbara fakta så långt det går. Annars kommer vetenskapen att syssla med ryktesspridning och politiserade pamfletter om arkeologi och historia.

De dominerande figurerna är lika på båda stenar men inte ens Åke Ohlmarks vågar gissa vad det egentligen föreställer. För min del antar jag att motiven är från himmelssfären och myternas värld. Det finns inget attribut till ryttaren som i allmänhet är idol för överklassen. Odin betyder ledare eller "i spetsen" som vardagsidol för den funktionen i mannaförbundet. Vi vill ju alla gärna vara en ledare och identifierar oss med honom.

Den kristna eftervärlden vill gärna demoniseras ledaren. Michelangelo satte horn i pannan på Moses i Per i Vinkel-kapellet, Rom och menade väl att "makten har horn" … medan vi i vår tid har pensionsavtal på 900 000 000 kronor. Så det är förstås något demoniskt i ledarskapet.

Rutnätet i nedre vänster hörn är slarvigt kopierat. En del vill se det som ett fiskenät. Men nätet kan också syfta på när Tor håller i ena ändan av nätet och asarna i andra när de ska fånga Loke i Franangerforssen. Förmodligen ett omtyckt motiv som finns i annan form på Gosforthkorset. Det kan lika gärna vara "livets brädspel" man ser på flera bildstenar och på Gallehushornen från 400-talet.Se även Voluspa vers 7 och 8 om asarnas planerande vid brädspelet. Det är där man pratar om allt möjligt viktig för att förvilla motspelaren. Det passar bättre ihop med scenerna där vi har "fiskare med spjut", "man i bön framför fyrhövdad" och "fiskafänget med oxhuvud som agn"

Sen kan man fråga sig om fisket med spjut är verkligt eller mytiskt eftersom vi inte känner till något sagobrott. Det kan lika gärna vara fiske med harpun där narvalen var för fiskare vad drömälgen var för jägare vid denna tid. Man kanske for till Lofoten för fångst av denna dyrgrip där man använde narvalens spröt som "enhörningshorn" och förmodligen afrodisiakum också. På stenarna är det svårt att skilja mellan verklighet och saga.

Vi ser av båten att deras liv var havet och naturligtvis avbildar överklassen det som "nobel jakt". Man har funnet många björnklor på Gotland som en indikation på deras intresse för storvilt, där vi ej kan veta om de jagade själv och då var det knappast på Gotland utan på jaktfärder/ handelsresor till björnland.

Ohlmarks vill se Trivalde eller "trehövdade tursen" mellan fiskescenerna. Denne var en triad som symboliserade tid och förmodligen tingsordning eftersom vi fortfarande har tre tingsterminer där delningen bygger på månkalendern. Vi har fynd av trehövdad byst med öga i pannan. Det för tankarna till Indien där denne har ett fjärde "inre öga" … vi själva kan känna ibland som den inre viljan och domaren. I all symbolik är det frågan om individen eller kollektivets natur som kristalliseras i vardagstyper och motiv.

Detta är dock snarare en "fyrhövdad Elle" (danska aelde = ålder) vi ser. Utgårdaloke lurar Tor att brottas med Elle. Det är Åldern eller Tiden där hjälten ber om lite mer tid ... ingen har bråttom till graven. Denne är i släkt med indiska Vishnu som var världsordningen med fyra ansikten som såg i himmelsriktningarna dvs. också de fyra kvartalen.

Människan har ett behov att fylla hjärnans kaos med något så att det blir mindre kaotiskt. Dock får vi lägga in en brasklapp att denne kanske inte alltid hetat Tor på alla orter … vi kan förstås associera till sentida Hemingways bok/ film "Den gamla och Havet" i den sista kampen där det blir bara skelettet kvar av den stora fisken.

Tors fiske försiggår i jättarnas värld dvs. i myten och han använder huvudet på Hymers oxe som bete när han ska fånga Midgårdsormen som omspänner världen. Ormen är egentligen horisonten där man behöver något som begränsar Midgårds. Till de lustiga detaljerna hör att han stämmer med foten i bottnen på båten så att foten går igenom bordet. I myternas värld kan man ta sig till land även med hål i bottnen. Detta är den senaste versionen. Vem vet kanske Torälskare spinner vidare på myten vad det lider. Det är möjligt att man ser Hymers stall längst ned där Tor går in och vrider av ett oxhuvud som bete. Utanför finns ett hunddjur man ser även tillsammans med Valhallryttaren och är förmodligen Ulven som vaktar Hel.

Svårt att säga om Tor eller Loke eller nån annan arketyp var mästersmed under bronsåldern. Loke är förmodligen i släkt med Lugh Samildanach = mångkunniga Lugh utan sinne för vad man kan och inte kan även om "låset" var en av hans uppfinningar. Människan har svårt att säga nej till nånting även om det kan betyda undergång … eller att snodden i bungyjump kan brista. När det gäller gamlingar som Tor och Loke ska vi inte lita på Eddasagorna annat än att de är senaste versionen.

Völund / Valand är spridd över hela Västeuropa och finns exempelvis på Franks Skrin 700-talet i Northumberland. Han hör till hjältefigurerna även om han är smed. Han levererade de nog så viktiga svärden och kunne alla stålets hemligheter. Att som Nidud fängsla Völund är en sen parallell till att man fjättrar mångkunniga Loke. Att smeden finns på en gravsten kan förstås ge upphov till spekulationer, men det var kanske inte så märkvärdigt i en tid då smeden hade ett stort anseende och farmännen levde av dennes produkter.

Kanske det rent av är en smed som ligger här. Från Mästermyr har vi en unik verktygslåda för en smed där vi ser att de flesta av verktygen har inte förändrats ett dugg till våra dagar. Det har alltid funnits lite magi och mystik över järnhanteringen. Antagligen är det för att han är både elden och järnets mästare. Svärdsmidet har gamla anor i Norden att döma av fynden. 

Bilden ovan är kanske lite förskönad att passa tolkningen, men den är så sliten att man inte av originalet riktig kan se vänstra sidan motiv. På vänstra delen kommer det flesta delmotiven säkerligen från sagan och det kan finnas detaljer som inte finns i den version vi fått sagan. Ja detta var före Falcon Crest, Dynastin och alla de andra såporna. Naturligtvis behövde man sagor både för bordsnöten och för barnen. Det är inte säkert de tog lika allvarligt på dem som våra diggare av norröna kämpar och deras sagor. Ett är säkert man kunne nog inte odla och avla efter deras instruktioner.

I televisionens barndom minns jag en 10000-kronors-tävling med frågor om Eddan. Alltså skulle man kunna hänga upp frågan på Trivalde, som nog är en Elle "åldrarnas fader". Fast med akademiker skulle det bli ändlösa diskussioner eftersom de alltid ska ha sin egen åsikt och problematisera. I alla händelser tror jag inte att det fanns en version. Den som berättade vi eldens sken berättade sin egen version och skarvade och drog ifrån allt efter publikens reaktioner. Den version vi har nu är den sista även om berättar som Åke Ohlmarks gjort sitt för att de ska leva vidare. Vidare alltid när det gäller bilder finns alltid en viss osäkerhet när vi går in i detaljerna och det ger anledning till nya tolkningar och dispyter.

Völunds smedja finns i mitten. Hans fängelse är förmodligen kistan bakom Nidungarna. Nidud har stulit en ring ur smedjan och gett åt dottern Bödvild. Han fångar smeden och hans husfru föreslår att han ska skära av hälsenorna så att smeden inte kan fly och tvingar sen Völund att smida dyrgripar Ringen går sönder och Bödvild går till Völunds hydda … bilden till vänster om stäven på båten. Han förför henne som en del av sin hämnd.

Nidudsönerna är nyfikna och besöker Sävarholm där Völund hålls fängslad. Han hålls fången i kistan med ormen som vakt. Han lurar dem att lägga huvudet under svärdet. Sen tillverkar han skålar av deras skalle och provsmakar själv i kistan, men ger dem åt Nidud och husfrun. De halshuggna Nidungsönerna ses gömda bakom smedjan. Völunds bror Egil, bågskytten samlar örnfjädrar åt honom. Framför smedjan flyger Völund i örnhamn förbi den lurade Bödvild Nidungsdotter han gjort med barn för att hämnas att han fängslats. I slutändan kommer han tillbaka till Bödvild men det kan vara ett sent tillägg.

Det finns två delar med ett par. I ena fallet står de framför en "stav" eller kanske detta är hirdmannaeden.. I andra fallet är de inneslutna och ligger på knä, men det går inte att identifiera föremålet mellan dem. För utrymmets skuld kan det vara antydning till ett hov eller en sakral byggnad. Situationen associerar till när hövdingen/ ledaren ger väpnaren svärdet. I en av Olof den Heliges sagor berättas att ritualet varit detsamma när man svor ed till honom att vara kristen. Samma form brukar användas om tempel, men det är antagligen för långsökt att blanda in kristendom här. I övrigt får vi som i så många fall lämna öppet för framtida tolkningar och även av de delar vi inte för tillfället kan identifiera.

Här kan vi börja till vänster med kuren med två knäböjande. Eftersom det här är mer tydligt ett svärd kanske det är just hirdmannaeden som svärs. Det är antydningen om mannaförbundet som odlade Mithraskulten i de romerska legionerna och där man hade sina ritual i underjordstempel eller liknande. Det var symbol för att Mithras föddes ur berget … pojkar i alla åldra gillar hemliga sällskap och märkliga seder. Det skapar en viss gemenskap och enhet att gå igenom samma eklut.

Nedanför finns en blästrare och figuren från svärdet pekar emot smidande av svärdet som var något av en helig handling samt förstås ytterst en konst. De magiska svärden hör till legenden. Eftersom det finns fler figurer i hörnet kanske Ohlmarks tolkning är den rätta. Han ser det hela som brottstycken ur sagan Snorre berättar i Skaldeskaparmál om när Loke smider Sifs hår.

När han ändock var i gång med härd och städ passade han på att smida skeppet Skidbladner och spjutet Gungner. Sen slog han vad med dvärgarna Brokk och Sindre de kunne inte göra något bättre. De smidde då galten Gullinborste, ringen Dröpner och Tors hammare. Det är kanske skinkorna till galten som ligger på städet till vänster?

Sen gick de alla till gudarnas domarsäten under Yggdrasil med Mimersbrunnen vid Jotunheim där all visdom finns. Vi ser trädet med brunnen i högerkanten av bilden. Trädet helighet och ritualen i Lunden är förstås urgamla seder knutna till kunskap och vad man behövde i livet. Av trä gjorde man mycket av vad man behövde.

Jag lämnade godbiten till slutet, nämligen att vi ser en envig, holmgång eller duell med Tor som vigare av striden. Tor är förstås en arketyp dvs. en idé om hur man ska göra i vissa situationer. Många glömmer detta och ser honom som en existerande slagskämpe som for runt och hade ihjäl troll eller andra som var emot "egna laget"

Det har skett en stor glidning från de ursprungliga betydelserna och användningen när det gäller såkallade gudar. De flesta var ursprungligen vad man kallar "role model" eller på fackspråk arketyp och på svenska vardagsidol. Efter vad jag kan se var Tor bl.a. ceremonimästare. Han stod vid dörren till ett annat livsrum och hans hammare är förmodligen i sen tid Tvillingens stjärnbild. Hans släktingar är Janus i Rom, Utu/ Shamash i Mesopotamien. Man behövde en modell för sakrala handlingar som att viga i alla möjliga situationer och inte bara vigsel mellan par även om det var det vanligaste. Prästen har tagit över.

På denna sten ser vi honom i en "kur av prickar" i motsats till de andra scenerna med svärdet. I regel tecknar man "en annan värld" med prickfigurer se exempelvis Gallehushornens prickade djur och annat. Man vill visa att han hör till "idéernas värld" och inte till kämparna i envigen som är människor. Det har förstås varit svårt för dem att teckna sådant konsekvent och förmodligen är kvinnan till vänster framtidens norna Skuld.

De burleska sagorna om Tor har varit för små och stora pojkar. De Eddagudar vi har kvar var inte till någon vidare nytta i bondens vardag. Snarare tvärtom när unga pojkar ville ge sig av och göra om Tors bravader fast han var en uppdiktad figur.