I början av 1100-talrt i tidens anda och i kristendomens skrev påven till Danmarks kung Nils: Kungens makt är av Gud.

Det var ett första steg bort från valkungen … (slutsteget blev när Valdemarerna kröntes i kyrkan i slutet av seklet.) Nils svarade med att ge kyrkan privilegiet att ha egen andlig domstol. Det innebar inkomster och frihet för kyrkan och biskopen. För gift folk var det som om biskopen låg med i sängen och vaktade äktenskapet och fick böterna vid äktenskapsbrott … och det kom att hålla fram till sen tid.

Till samma kategori av fjäskande för påven hör väl att Nils på biskop Asser i Lunds förslag planerade ett korståg mot smålänningarna. St. Siegfrids mission i början av 1000-talet hade tydligen inte satt djupare spår! Det var korstågstid. Första europeiska korståget var 1096 och Sigurd Jorsalafarare var i Jerusalem 1108.

Tillsamman med Sigurd skulle korståget ske. Men när Nils väntar med sin flotta i Öresund på sölkorvarna som aldrig kommer avlyser han till slut företaget. När Sigurd senare kommer blir denne förgrymmad och beslutar sig att bara för det plundra Skåne och ensam lära smålänningarna katekesen. För detta tog han "betalt" 1500 oxar enligt en källa och 1800 enligt en annan. Hans flotta blev tungt lastad för hemfärden kan man förmoda. Händelsen säger nånting om metoderna och att respekten för landskap utanför den egna sfären var inte stor.

Fråga karelarna som en gång jagade hem svensken som kom med vapen för att lära ut ortodoxi. Kanske de redan fått budskapet från Ryssland i alla händelser är många karelare fortfarande ryskt ortodoxa.

Svårt att veta om rovet egentligen var det primära. Ofta är det så att i ett beslut ingår många skäl. En del goda andra spektakulära. Kanske Nils egentligen hade velat utvidga Danmark?

... eller att tanken var att sonen Magnus skulle ha Småland i medgift och begära åtminstone Västergötlands krona. Den hade han en bit arvsrätt i efter sin mor. Det indikerar att västgöterna hade inte lagt ned möda på att lära smålänningarna kristligt vett. Eller kanske götarna redan hade lärt sig att det är lönlöst ... den senare historien visar ju att smålänningar har ett sinne för sig … fråga Gustav Wasa.

I alla händelser visar detta att något enhetligt stort Svearike fanns inte vid denna tid och svärfar Inge hade tydligen inget emot det heller? Dvs. ej heller han hade lyckats tämja de sturska smålänningarna.

Om Margareta berättar Saxo:

Av hennes kända gåvor är en kalk till Lunds domkyrka. Saxo antyder att deras ene son Inges tidiga död under en hästritt bidrog till givmildheten mot kyrkan. Nils "som den välmenande ocb obetydliga" man han var fick inviga kryptan i Lunds domkyrka år 1123. Den italienska byggmästaren Donatus hann dö i mitten av 1030-talet innan huvudkyrkan blev färdig år 1045. Den helgades till St Laurentius som blev halstrad när han skyddade kyrkans egendom. Vanligt folk menade han kunde vara en hjälp in för den sista elden hinsides.

Egentligen pågick de stora domkyrkornas byggande kontinuerligt från mitten av 1000-talet och 200–300 år framåt. Århus och Odense kyrka hade invigningar runt 1100 medan de övriga vet vi ungefär året Ribe 1125, Viborg 1130 och Lund 1145. I Roskilde pågick arbeten på flera kyrkor såsom Maria, Ib och Jörgens kyrkor. Roskilde blev för många kungar deras sista viloställe men även andra kyrkor på Själland har kungliga gravar.

Införandet av tiondet gav det finansiella underlaget för landsbygden att bygga stenkyrkor. I städerna kallade man det byggfond och man kunne skänka eller testamentera till denne. Exempelvis Ribe kyrkas stenhuggarhytta skolade säkerligen stenhuggare för landsbygden. Sönderjyllands stenkyrkor är i regel från senromansk tid, vilket kan bero på att man i det skogrika landskapet haft tidiga träkyrkor.

De danska kyrkorna på landsbygden kan karakteriseras med "romansk skepp och rakt kor eventuellt rund absid. I nästa steg torn och absid gotiskt, medan vapenhus och sakristia är än senare." De tidiga kyrkorna var granit- eller turfkvader och möjligen med bildstenar.

Valdemar den Store införde troligen tegelslagningen till Norden när han runt 1160 till 1180 förbättrade Dannevirke med tegelmurar. Ungefär samtidigt började han med hjälp av benedektinerna bygga en tegelkyrka helgad St Bendt i Ringsted för hans mördade fars Knud Lavards reliker en del stod färdig 1170. Av hans övriga försvarsverk må nämnas Sönderborg och Vordingborgs slott det första är kvar på det senare dog han 1182, men där finns endast Gåsetornet kvar. Dessa verk var antagligen startskottet för borgbyggandet i Norden.

Kyrkan ville gärna stärka sin ställning med lokala helgon och där kyrkan helst upphöjde friska förkunnare med märklig förmåga eller som kunne göra underverk.

Danska kungahuset hade under första hälften av 1000-talet arbetat for att få Harald Blåtand helgonförklarad … Den Harald som kristnade danerna säger runtexten. Påven Alexander II var emot att kungar skulle få använda kyrkan som direkt medel att nå makt och flera generationer påvar ville att kyrkan skulle ha all makt.

Ärkebiskopen i Hamburg hade planer på att själv bli en ny nordlig påve och det hade lagt hinder i vägen. Svend Estridsen i sin tur hade öppet arbetat för att Norden skulle få egen ärkebiskop. Därför var det lämpligt för påven att hellre upphöja en förkunnare än stödja kungamakten under Svend Estridsens tid. Man undrar om det är en kompromiss när det blev ett helgon för de handikappade och som var låghalt, eftersom Svend själv var halt beroende på ett ärftligt fel i knäna.

Förkunnaren Torger/ Thøger/ Theodgar av Västervig blev helgonet. Den år 1060 nytillträdda biskopen gjorde grovjobbet att få Torger upphöjt ur graven till altaret år 1067. Ungefär samtidigt byggde han en biskopskyrka i sten istället för Torgers av flätverk. Det är möjligt att man i motiveringen till Torgers mirakulösa sida har kunnat använda kometen Haley som syntes år 1066. Ett av de tidiga kraven på helgon var den mirakulösa gåvan. Den skulle dupera folk att tillbedja helgonen. Säkerligen har kometen använts som järtecken på många håll i världen.

När kung Knud mördades i St. Albans kyrka 1086 var det en annan påve och måttet var väl rågat, när man mördade en kung som därtill skänkt grundplåten till Lunds domkyrka. Han gjordes helig för kyrkskändningen

... senare fick även Sverige St. Erik så att de nordiska länderna hade kungliga helgon och Finland sin biskop Henrik som helgon. Efter vad vi vet använde Norges kung Olav mycket våld för att omvände de sturska stormännen till den nya tron. Antagligen var det också deras självständighet det gällde.

Många av de kända helgonen valdes av sin tid att representera något som kunne främja kyrkans och kungens makt. Om det sen var överensstämmande med historisk sanning var inte så noga. Helgonlegenderna är propaganda och ej historieskrivning. Även vår tid upprepar aningslöst forntidens propaganda för de båda maktpolarna.

Sen visade det sig att det här med kungliga helgon var en god idé ... och att många av folket gärna tillbad ett helgon som var kung . För dem var det kanske inte så stor skillnad och man hade på många håll haft en ledare som stod för ritualet och det andliga. En del hade svårt att skilja på kungar och helgon. På det viset blev forntidens kungar för en del nånting mellan gud och människa ... i våra dagar är många i tvivel om: Lever Elvis eller inte? ... och andra märkliga inbillningar även bland fint folk.

Historikern Gunnar Iversen, Thy i Vendsyssel menar att Margareta låg bakom en ny upphöjning av helgonet Torger till Västervik år 1117. Anledningen torde vara att augustiner-munkarna började bygga kloster några hundra meter från den gamla kyrkan. Det som skett har varit att man flyttat relikerna till klosterkyrkan och invigt klostret. Den mäktiga kyrkan står än och hör till de första treskeppiga kyrkorna i Norden. En byggnadsstil munkarna förde med sig från Frankrike. Möjligen går den igen i de enkla sockenkyrkorna genom det proportionellt höga kyrkorummet i många kyrkor.

Valet av Vestervig hör antagligen ihop med att den delen av Limfjorden var samlingsplats för ledungen med vad där tillhör av möjligheter till handel och utveckling vid denna tid. Danska västkusten ändrar sig ständigt och det är möjligt det legat nån lämplig plats för skepp vid Vestervig vid den tiden. Sist kända utskrivningen till viking var den som inte blev av och sen blev upphov till Knud blev helig 1085.

Ordet vik har sin grundbetydelse av något V-format. De äldsta skrivtecknen har därtill utmärkt att nånting flödar ur V-et. Så som det är i de flesta vikar att det finns åtminstone en bäck som flödar ut. I handelns bemärkelse blir det förstås ochså varor och annat som flödar ut. Frågetecknet är hur det kommer sig att byn fått namn på vik trots att det ligger en och en halv kilometer från den forna viken? Det kan då antas att man tänkt sig att det skulle bli en handelsplats 29 km nordväst Toftum och en kilometer från Västerhavet.

Alltnog den egentliga vikingatida handelsplatsen torde ha legat vid Toftumviken drygt 2 kilometer söder om Oddesund. Sundet nämns i kejserliga annaler från mitten av 900-talet att Otto I:s trupper hade nått dit. Här samlade Olav Tryggvasson från Norge och Torkel den Höga från Venden den flotta som sedermera härjade i Friesland och belägrade Canterbury och brände ned domkyrkan.

Ärkebiskopen som en gång konfirmerat Olav togs till fånga och man begärde lösensumma. Men folket var fattigt så prelaten fick plikta med livet … En annan norsk härjare var Harald Hårdingen. Han skövlade bl.a. Hedeby … tja, makt är ofta trolös. Sen har förstås Toste från Uppland legat här innan de for att samla danegäld med Knud den Store.

Helgonet St.Torger

Vendel är egentligen som en ö. Enligt Mäster Adam var den "Än mer skräckinjagande än andra trakter i Germanien ... knappt odlat alls ocb knappt ägnad som mänsklig boning"

Enligt Torgerlegenden byggde han själv den första kyrkan med samma metod som exempelvis husen i Birka. De var byggda i flätverk och klinade väggar. Antagligen hade man redan brist på virke. Därtill var skogarna tidigt kungens regalier. Och allmänt sett var bra virke en bristvara och man använde det som fanns till stommen. Förmodligen var det likadant på Dal och Västgötaslätten på sina håll där träkyrkorna ligger i skogslandet och stenkyrkorna på slätterna. Kungen behövde virket till sin flottor och sina egna gårdar.

De första kyrkorna var ofta gjorda på frivillig väg och genom donationer och testamenten. Dock sägs att Torger lyckats få bönderna att betala tionde ... mer än halvseklet innan övriga landet. Det måtte ha varit ljuv musik i ett biskopsöra när han fick säte där. Biskopen flyttade efter några årtionde till Børglum kloster i norra Vendel några kilometer från Løkken vid kusten. Klostret nämns i Florens-dokumentet från ca 1120.

Den nya helgonkyrkan byggdes av grunden att döma i kvadersten. Det är fyrkantiga sten i granit eller kalktuff. Normalt behövdes ca. 2000 till en bykyrka med kor. Stenfattiga Danmark fick antagligen importera eller åtminstone frakta dem från stenbrott där granit eller tuff fanns. Till domkyrkorna importerade man sedermera bl.a. från Tyskland och Namur i Brabant.

Bildstenarna ger en påminnelse om att den kristna bildvärlden låg mycket nära den hedna. Många av de märkliga djuren är egentligen stjärnbilder. De fabeldjur vi ser på den senare riddartidens sköldar är enstaka zodiakbilder och annars av sagokaraktär. Omskrivningar av när riddarna likt engelsmännens St. Göran eller fransmännens Mikael kämpade mot Draken. Draken fanns på himlavalvet, men riddarnas leda Fi fanns lite varstans på jorden ... kanske mest inom oss själva.

Den nya kyrkan i Vestervig avvek från sockenkyrkorna genom att vara en korskyrka. Planen kallas Fontenay (i Frankrike) efter orten där benedektinerna först använde den. En motor var klostret i Cluny, Burgund och därifrån spriddes det över Västeuropa. Ibland gick impulserna via England och Norge till Västergötland.

Kanske det var för att hedra helgonet eller visa att det var biskopskyrka. I övrigt är det en rätt unik företeelse i Norden. Ett tecken på att kyrkan var märkvärdigt bevisas av att i Salling kyrka vid Limfjorden finns en kalkmålning av St. Torgers korskyrka med mittorn.

I Sigtuna byggdes ungefär samtidigt en korskyrka även om den ena armen aldrig byggdes färdig. Gunnar Iversen jämför båda kyrkorna och menar att det finns likhet. Dock skiljer de sig såtillvida att Västervikkyrkan möjligen har latinsk korsform och en del anser att St. Olofkyrkan i Sigtuna är influerad kanske av Galla Placidia i Ravenna eller varför inte via Ryssland och Bysans.

När man spekulerar vidare är frågan om Torger missionerat på Dal i början av 1000-talet. Han föddes i Tyskland och antas ha flyttat till Canterbury efter sin första prästgrad. Från England antas han ha kommit till Norden med kung Olav den helige. Det finns skäl att tro han var av ädel börd, vilket brukar ge smörjobb eller lättare väg till framgång. Det förutsätter att man har lika ädla beskyddare. Om de dör i förtid ändras livets gång och man upptäcker att "Själv är sin bästa lyckas smed".

Värmland hörde under Danmark och Viken under Knud den Stores tid i början av 1000-talet och det är naturligt om missionen kom från Viken. Torgers frivilliga eller påtvungna mission till Värmland efter Olofs den helige Haraldssons död 1030 slutade med att han kom till Västervig.

Därtill var han knuten till benedektinerna och hans liturgi torde ha utarbetats av benedektinema i Odense, vilka i sin tur kom från Evesham i Närheten av Glastonbury. De var den första munkorden som kom till Norden förmodligen kallade av Knut den Store. Engelska språket låg säkerligen rätt nära det skandinaviska och det var inget problem … för fransosen var det värre. Fransosen finns inte upptagen i Västgötalagen som någorlunda godkänt granne ens.

På pilgrimsleden till Nidaros vid Ränkenedet mellan Glafsfjorden och sjön Ränken i Värmland finns en källa helgat till Torger. Det är rimligt att anta att han varit och missionerat i trakterna. Om han sen kommit från Norge eller från Vestervig som blev hans hemförsamling är svårt att direkt bevisa. Eftersom vi vet att han existerat är det honom man ska bygga på som första alternativ.

… etnologen Richard Dybeck menade under 1840-talet att värmlänningarna har en särskild syn och ser munkar överallt.

Bland Lödösefynden finns en kalendersticka man daterat till omkring 1150. På den finns Torgertecknet en lysesticka vid den 30 okt. Tecken för att det var dags att ha lyse i hus. Förövrigt hörde Torger till de helgon som fick mässa i Lödöse.

En annan fråga är om han rest via Dal och predikat. Närmast till ligger Östanå kyrka och Toras källa där ju namnet har hälften av bokstäverna i Torger. Eller kanske Sigurd Jorsalafars hustru Tora har inspirerat. Södra Dal har en tendens att slita ned namn och varför har folkmun helgat en källa om inte det fanns religiöst bakom det?

Enligt gammal folkmun finns en del "munkaltarstenar" där man underförstår att det skulle ha funnits munkar på Dal. Dessa stenar är sannolikt minst ett par tusen år äldre och finns även i folkminnet i Västergötland. Där kallas de "majestenar" bl.a. i Hornborga och har antagligen använts i vårens ritual. I Ringsted, Sydsjälland har man sparat ett par flata tingsstenar fram för St. Bendts kyrka.

Allt detta hindrar förstås inte att predikande benedektinare tagit över gamla altarplatser. Påven Gregorius rekommenderade i början av 600-talet att munkarna skulle vara varsamma och ansluta sig till gamla seder.

Det närmaste munkar Dal kommer är nog Nilskyrkan i Edsleskog. Tössbo häradssigill torde ha St Nils i sigillet och hans attribut är en biskopsstav. Dessa attribut är egentligen St. Nicolaus attribut ... andra tre kulor, tre penningpungar eller/och ett skepp. Samma skönjas i Nordals sigill.

Förklaringen till Nordalssigillets korsning mellan St. Nicolaus och St. Olof är kanske att man haft en förlaga likt teckningen eller att man under medeltiden bytt helgon. Olof håller något i handen och det är förmodligen en kaka. På Nordalssigillet finns 3 plus 4 runda symboler. Det är kanske kakorna eller är det Nils tre penningpungar? Å andra sidan är inte en enda helgonbild av Olof känt på Dal enligt Oloph Odenius.

Inom Karlstad stift har historikerna ej funnit nån Olofsbild vid reformationstidens början. Däremot omtalas en Olofsbild i Åmål efter nedbränningen 1645. Åmålsborna ville tydligen bevara det gamla. Även om Dal ej hörde till Karlstadstiftet då var man sannolikt rätt lika. Likaväl att man fortsatte med katolska bruk långt in på 1600-talet. En revision kom säkerligen under perioden runt 1660 när man restaurerade kyrkorna.

Sen må övriga Sverige ha levt bäst de gitter. Någorlunda likadant är det med Eddagudarna Oden, Tor, Frej att det nog mest var lokala fenomen och mest kanske i Uppsala, Viken och på Skarholt. Legender växer av sig själv med tiden och även 1900-talet har velat öka på legenderna. Det förvånar ej att man blandar ihop sagobrott från Eddan med kung Olofs kyrkbyggen.

St. Olof blev kanoniserad först 1894, men har bevisligen ihågkommits av bönder eftersom det var en lämplig påminnelse om skördetid. Hansans köpmän och seglare hade St. Nicolaus i hågen på sjön, men fann det lämpligt att ha St. Olof i talet när de handlade på Norge och kanske även på Sverige eftersom de kanske inte hade så noga reda på gränser och länder.

Larsmässosupandet lär man också ha talat om. En lämplig slutpunkt att släcka halsbranden efter skördandet. Annars åkallade man Lars mot eldsvådor och även mot den allra sista skärselden. Kyrkans män hade något helt annat i hågen eftersom Lars lidit martyrdöden för att ha försvarat sin kyrkas egendom. Det finns sällan nån enkel förklaring eller en ende orsak till folks beteende.

Den tidiga ikonografin för St. Nicolaus av Myra visar honom enbart som biskop med stav. Ibland med en bok i handen och ibland med en välsignande hand. Under senmedeltiden kom fler attribut såsom tre (guld)kulor som ett minne av att han hjälpte tre jungfrur som annars skulle ha sålts till prostitution. Han kastade in en guldklump genom fönstret åt var och en så att de skulle ha hemgift att bli ordentligt gifta.

Överhuvudtaget spelar tretalet stor roll i hans legender. Allehanda nödställda från fältherrar till folk i sjönöd kunne vända sig till honom. Prästerna hade en särskild bön för att föra skeppet i hamn:

Det är säkerligen honom man ser i portalernas reliefer på kyrkor som Forshem och Härja i Västergötland. I Forshems portal är ristat ett skepp ovanför biskopsfiguren, så det är tvivelsutan St. Nikolaus.

Under namnet Nils som en folklig förkortning blev han ett mycket populärt helgon i Norden åtminstone under 1000 till 1200. Särskilt i Danmark där man vid rätt tidpunkt fick en kung Nils som "gav goda skördar och fred i landet". I Danmark tillskrivs ett hundratal kyrkor under Nils beskydd. Norge har 13 och Island hela 44 medan det är okänt hur många av de svenska kyrkorna är eller har varit under hans beskydd. Även Tössbo härads sigill visar en biskop.

Det kan se ut som en gåta hur en liten socken som Edsleskog haft råd med så stor kyrka. Men ser man på andra kyrkor som haft ett lokalt helgon eller skaffat sig en helig relik och blivit valfartskyrka är det inte så märkligt. En möjlig förklaring är inkomster av pilgrimer. En annan är att man felspekulerat i att låta det bli säte för kyrklig höjdare dvs. domprost. Det år samma fråga man i dag omedelbart ställer när man ovetande ser den stora forna klosterkyrkan i Vestervig.

Edsleskogs kyrka fick ge avlat till prästen Nils minne som en helig person. Den har möjligen varit rastkyrka för pilgrimerna som kan ha kommit via Lödöse och fortsatte mot Värmland och anslutet till leden via Västergötland, Lurö och Värmlandsnäs. Det är något av en omväg, men eftersom man tillskrev kyrkan en helig person och hade en Nilskälla där vore det en naturlig rastplats. Från Lödöse torde dock en sjöresa ha varit att föredra om man tålt sjön förstås. Sen är det en annan sak att Skarastiftet fick in pengar genom att kräva en särskild Nikolauspeng av bönderna i hela stiftet.

Pilgrimsfärderna blev först aktuella in på 1100-talet och framåt. Det här med pilgrimsleder torde dock vara förenat med mycken spekulation. Påtagliga artefakter saknas. Kanske vi ska ta Richard Dybeck på allvar när han i mitten av 1800-talet sa "Om man skulle tro på dalbornas tal om munkar, blev man frestad att anta att hela Dal var bebodd med bara munkar".

Å andra sidan fanns augustinermunkar och benedektinare som korherrar respektive medhjälpare till prästen i de stora och större kyrkorna.

I ett följande kapitel ställs frågan om Margareta med Dal i förläning satte igång bygget av Bolstads unika kyrka.

Det förmodas att kvinnfolket ofta varit kungamakare vid hoven. Margareta har kanske haft ett finger med i spelet när två av hennes niècer från Västergötland blev gifta med Estridsens store släkt … se en kort ättartavla. En blev gift med Henrik Skadelår. Hon var så mån om sina niècer att de fick var sin tredjedel av hennes arv. Medan sonen Magnus fick en tredjedel. Därtill låg han närmast till att bli kung i Västgötland och var det några år.

Uppsvearna tycker kanske illa vara att man skriver att han var kung enbart i Västergötland, men enligt annalerna var det så i just hans generation. Men det vart ju sen så att Ragnvald Knaphövde från östra Sverige ville bli kung även i Västergötland.

Men han hade inte läst på Västgötalagen. Det här med att de äga rätt att kung taga eller vräka ... eldprovet var att utväxla gisslan innan han tog sig över Junabäck som ett tecken art tronpretendenten respekterade Gambla Wästgötalagen och folket. Svenskan är ett tvetungat språk och kan ofta tolkas på två sätt eller förstås på två sätt.

Rätten att taga kung hade förstås både götar och svear. Det man möjligen stred om var i vilken landsända man skulle börja … ibland blir det långbänken i Sverige så som när man stred i mer än ett decennium var ärkebiskopen skulle få stav och stol.

... den sturskheten kostade den Knaphövde huvudet och utan det är livet intet värd. Själva händelsen säger ju att Sveariket var en rätt så 1öselig federation vid den tiden. Samt att den byggde på likställdhet mellan landskap och inte något välde från Mälardalen, vilket den Knaphövde förmodligen trodde.

Kung Nils hade närt en orm vid sin barm när han skickade bror Eriks son Knud kallad Lavard "brödgivaren" till Slesvig. Hans uppgift var att neutralisera de kejserliga. Det gjorde han allt för väl och köpte en hertigkrona som furste över obotriterna ett slavisk folk vid Östersjökusten. Därtill blev han medlem i handelsskrået i Slesvig och tjänade mycket pengar och hade råd art vara brödgivare och köpa vänner. Det gav visserligen fred, men Knud var ärftligt lika nära kronan som Magnus Nilsen. Därtill kommer att Danmark är litet omän det då var relativt tätt befolkat och var större än i dag.

Nils närmade sig 70 och Magnus fick sköta det mesta. Antagligen skulle en strid ha blossat upp ändå vid Nils död och där Knud och Magnus hade ställts mot varandra. Magnus hade kyrkan och folket genom Nils goda rykte och mot detta Knud, obotritema och Kejsar Lothar.

Ur nationell synvinkel var förstås Knud förrädaren, men redan då skedde maktkamperna för det mesta över folks huvuden och där vapenmakt och pengar täljer. Magnus valde det skenbart tryggaste sättet att säkra tronföljden. Han mördade Knud efter julfesten i Roskilde. Det visade sig fort att det var helt fel lösning. Magnus hade utmanat stormännen anförda av "Själlands kung" Skjalm Hvide. Han hade varit Knuds fosterfar Till detta kom förstås obotriter, Slesvigborgarna och kejsar Lothar. Tillfälligt lugnade han Lothar genom att erkänna sig vara länsherre under tyska kejsaren. Men lavinen var igång och ledde till slaget vid Fotevik.

På Magnus sida stod hans släkt och biskoparna och vad de hade kunnat uppbåda. Mot dem Knuds bror Erik Emune och vad han uppbådat bland sin släkt och från söder. Henrik Skadelår, Magnus, fem biskopar och sextio präster stupade. Nils lyckades smita men åt fel håll. Han blev dräpt på öppen gata i Slesvig 71 år gammal 1034.

Efter Erik Emune och Erik Lam lyckas Magnus son Knud för ett tag att bli samkung med Knud Lavards son Valdemar och Erik Ejegods sonson Svend. Det ledde så småningom till att Knud mördades vid ett gästabud i Roskilde av Svend. Han i sin tur mötte sitt öde mot Valdemar. Den Store hade vunnit striden och blev ensam kung 1157. Han blev den första att krönas av kyrkan.

Det får väl räknas som efterstädning att han tar livet av Prins Buris några år senare. Buris var Henrik Skadelårs son och den sista av utmanarna. Folkminnet har skrivit folkvisa om Lille Kirsten och Prins Buris förbjudna kärlek som Valdemar avslutar med att ta livet av dem.

På Vestervigs kyrkokogård finns en grav man tillskriver de unga tu. Det är nästan helgerån när forskningen avslöjat att det är bror och syster som ligger i graven. Folkminnet har ju rätt och hade hellre sett en romantisk kärlek med lyckligt slut.

Förövrigt gav prins Buris 31 år gammal 1163 grundplåten till det första cistercienserklostret i egentliga Danmark i Tvis vid Holstebro ... lika illa lönad som helige Knud som gav grundplåten till Lund domkyrka. Ytterligare en Nils av fel Estridsengren blev dödad i Århus, så att Valdemar kunne sitta lugnt. Men Margareta dog några år innan det absurda dramat sköt fart.

Danska källor säger sig veta vad det blev av Fredkulla-arvet. Hon lär ha delat det i tre lika delar allt enligt principen om likadelning. Det förvånar svenska feodala historiker eftersom bara en tredjedel gick till sonen Magnus. En tredjedel gick till den Ragvalddtr som gifte sig med Henrik Skadelår Svendsen. Hans son Magnus Henriksen gjorde anspråk på svenska kronan och mördade Erik Jedvarsson senare förklarad helig ... att bli mördad var meriten för att bli nationalhelgon. Erik var gift med en dotterdotter till Inge d.ä. och i stort lika långt från att ärva kronan som Magnus Henriksen.

Margaretas sonson Knud Magnusen lär ha avyttrat en del av sitt arv under sin landsflykt i Lödöse. Men avyttring var i allmänhet ensbetydande med uppbud till närmaste arvingar inom fem led. Knud var gift med Sverker I:s dotter så det är rimligt att det gick till Kagapatronen.

Sonen Valdemar Knudsen blev biskop i Slesvig och sista notisen om honom är att han 1187 fick fly till Sverige. Andra sonen Nils Knudsen dog 1180 och blev nästan helgon, men blev aldrig kanoniserad. Det lär ha varit mer en folklig kult. Hans namn vägde tungt bland folk och fick dem att donera pengar till bygget av domkyrkan i Århus. Fyra av Knuds döttrar gifte sig med slaviska och nordtyska furstar.

Vi finner den kungsgården Hallebo med "slottet" eller det senare Dalaborg som arv efter hertigarna Erik och Valdemar knappt 200 år efter Margaretas död. Margaretas syster Katarina Ingesdtr och hennes dotter Kristina för oss vidare till Erik den helige och därmed till folkungarna. Det betyder att arvslinjen åtminstone den manliga fortsätter till Olof Håkansson som dog 1397.

Det är sannolikt att arvet gått vidare genom Kristina och Erik den Helige Jedvarsson och vidare över Knut Eriksson, Erik Knutsson, Ingeborg Eriksson, Valdemar Birgersson till hertigarna. Dessa kunne bygga Dalaborg på kunglig arvejord och använda Dal som utgångspunkt för räder mot Viken eller som fäste även om det tydligen var lätt att inta. I själva verket tycks det ha varit en rätt beskedlig borg.

Dalaborg är den direkt synliga delen av ett Margareta-arv. Men till detta hörde en avelsgård Hallebo, vilken sedermera utvecklades till tre gårdar Kambol, Bredgården, Nygården. Mest bekant är Kambol där Karl IX ville bygga en kungsgård och eventuellt en stad runt om.

Hertiginnan Ingeborg sålde sedermera gården Högstorp i samma grannskap. Men den tillhörde en annan så hon fick ge kompensation. Händelsen visar dock att hon sannolikt har haft arv i trakterna. Förövrigt cirkulerade flera av gårdarna längs Dalbergså som kronogods och förläningar, medan Bolstadskyrkan hade några stycken..

Observera ändelsen i Kambol, vilken då går bortåt 900-talet. Likaså egentligen Hallebo. Det namnet kan återgå på nån organisation med hallar på strategiska ställen. Namnet förekommer även i Tössbo. Det är inget ovanligt att underliggande gårdar legat för fäfot men behållit gamla namn. I trakten finns mycket äldre namn såsom Tennladan och Kopparbyn … med möjlighet att spekulera i ett handels och hantverkscentrum bortåt bronsåldern. Det vikingatida fyndet över hundra år innan Margareta talar också för detta antagande.

Margaretas ätt kan vi inte följa längre än till sonen Magnus Nilsson. Niecen Ingeborg blev gift med Knud Lavard Eriksen och blev mor till Valdemar I. Dennes dotter Ingeborg gifte sig 1193 med Filip II av Frankrike. Kanske det var för att han inte förstod det danska gröt-målet? Men i varje fall fattade han en oövervinnelig avsmak för den vackra bruden när de stod in för brudsängen. Han stängde in henne i ett bostads- och försvarstorn i Etampes ca 5 mil söder om Paris. En ort som senare blev känt som tillhåll för franska kungens mätresser.

Han gifte om sig 1196 med Agnes av Merano. Men ärkebiskopen i Reims lyste honom i band och han tvingades skilja sig från Agnes. Ingeborg friades dock först 1213 ur sin donjon dvs. torn. Giftermålet är ett exempel på att kungadöttrarna bortgiftades åt olika håll i Europa och var en del av de kontinentala kontakterna. Såsom alltid med äktenskap vare sig det är småfolk eller kungliga … ibland lyckas de …. ibland inte.

En andra niece Ingerid blev gift med Henrik Skadelår där ena sonen Magnus Henriksen blev kung i Sverige för några månader. Två bröder Ragvald och Johan känner vi genom att Magnus donerar jord för deras själar till Vreta kloster 3 ottungar och ger själv 6. Den fjärde brodern Buris blev förkortad 1167 av Valdemar I som inte ville ha medtävlare.