Bol, bryte, torp, Västgötalagen, cuppa med liljeornament, Ribe katedralskola, Kinnekulle, Östgötalagen, Sverkers kyrka i Kaga, Fornsigtuna, Kungsgården Hallebo vi Dalbergså

Sannolikheten är liten att det skulle dölja sig ett namn (kvinno) i förleden till medeltida språkbrukets Byrstad. Däremot lär det vara sydnorsk dialekt utvecklat ur ordet bujar dvs. egentligen kogård.

Förövrigt finns flera gårdar i socknen med ändelsen -bol. Beteckningen har fler betydelser och i ursprunget betyder det ett stycke definierad mark. På Dal förekommer det även i ordet höbol, som beräknades efter dess avkastning. I Danmark var det ett fiskalt ord med samma betydelse. Senare kom det även att betyda gård/torp.

Snorre Sturlasson fläktade förbi Dal på 1220-talet och säger sig ha lärt i Västergötland att där fanns 1100 kyrkor vid det laget. Enligt västgötarna själva fanns i slutet av seklet och antagligen fullt utbyggt runt 500 på västgötasidan och runt 100 på Dal och i Värmland. I vanlig ordning passar det inte att räkna med Dal och Värmland i detta sammanhang trots att det tidiga Skara stift omfattade även landen "väster om Vänern".

Vi vet att Uppsverige var tveksamma till kyrkan fram till och med kung Inge. Södermanlands apostel Botvid var verksam vi samma tid som Inge d.y. Finlands apostel Henrik behövde hjälp av den sista östvikingen Erik Jedvarsson med svärdet. Hur det var på Dal vet vi ej. Däremot vet vi att när man väl tänt på den nya religionen byggde man nästan samtidigt fler kyrkor än nån annanstans. Det blev tillsammans 44 och 95 % av dopfuntarna finns kvar.

Skulle det ha funnits stavkyrkor hade man varit tvungna att riva dem. En välgjord stavkyrka står i flera århundraden som vi vet från Norge! Nog är bönder sparsamma och naturligt lata och hade nog inte byggt ny kyrka förrän det var nödvändigt. Från hela medeltiden fram till 1660-talet ser vi att vården av kyrkan växlade i tiden liksom kyrkligheten och utsmyckningen av gravarna.

Det viktigaste inventariet dopfunten visar på inköp senast under tolvhundratalet till de flesta kyrkorna, medan klockorna är yngre. Dock vet vi ej mycket eftersom många klockor gick åt till klockskatten under Gustav Wasa. Ödskölt kyrkas klocka är äldst a bevarade på Dal och dateras till tidig medeltid.

Ett annat folkminne som möjligen måste revideras är att dalborna skulle ha använt Skalunda med trä daterat 1148 och samtida Gösslunda kyrka i brist på egna. Dateringen av Bolstad 1146 och Gestad visar att dessa kan vara äldre?

En annan förklaring är möjligen fördelningen av tingslotter från början av 1200-talet och förmodligen samtidigt med antagandet av landskapslagen. Dal var så glest befolkat att Sundal hade gemensamt ting med Skalunda bo och Nordal med Viste och Åse härad. Detta innebär att man samlades till ting vid exempelvis Skalunda kyrka … folkminnet är bedrägligt eftersom det ej bryr sig om kronologi. Kanske man helt enkelt ville binda Dal till Västergötland? Är det slump att vi under 1600-talet har en adelssläkt på Nordal som har mycket gemensamt med Viste härad?

De tre orterna har gemensamt att de ett par hundra år senare är kända som "stormäns" socknar om vi antar att Bolstad med sin onormalt stora 12 x 26 meter kyrka är byggt av en kung eller biskop ... om det nu är de ursprungliga måtten. Storleken är nära "kungahallen" i Fornsigtuna.

Enbart av kyrktornet hade man fått ett par normala sockenkyrkor och total kanske 4 av hela stenmaterialet. Slutsatsen blir att de kungliga, biskopen och stormännen föregick med exempel när stenkyrkorna etablerades. Portalrelieferna i Forshem, Skälvum, Härja ställer frågan om byggherren vara Skarabiskopen eller självaste kungen.?

Gestad och Holm är kända som folkungarnas socknar. Dessa gemensamt att de har haft två kyrkor nära varandra under 1200-talet. Gestads ena kyrka är på Lövås vars första version byggdes ungefär samtidigt med Bolstad, men sen byggdes om och stod kortvarigt som gårdskyrka 10 x 18 meter medan socknen byggde en ny under 1200-talet. Holm och Östanå kyrkor är ej så väl dokumenterade under detta tidiga skede.

Till detta kommer frågan om privatiserade kyrkor eller möjligen en annan organisation innan landskapslagen i början av 1200-talet. I anslutning till Lövås finns Stora och Lilla Kyrkbyn som fastigheter varav Kyrkbyn hörde till Bolstads kyrka = pastorat 1491 men var har dess kyrka funnits och fanns det en tidig träkyrka?.

Namnet innebär då att det från början kan ha varit en kyrklig höjdare som ägt Lövås med privatkyrka och drivit ett antal gårdar runt om. En teori skulle kunne vara att det varit domprostens prebende, men detta låg i Edsleskog och till detta hörande fastigheter låg i Tössbo förutom ett par gårdar i Vassända och Korseberg.

På Nordal finns motsvarande närmast i Gunnarsnäs där kyrkans fastighet kallades Kyrkbyn och kan ha anslutit sig till en större gård på udden vid Ekholmen. Nutida Ekholmen bildades först med Gustav Wasa som gav kronogods Kyrkbyn och Ekholmen till sedermera häradshövdingen Nils Foburg gift med änkan Holmfrid Stake. En gemensam nämnare är att det finns en fastighet "Brytens torp" nära i Gestad och Holm. Holms Bröttorp kan lika väl ha gällt Näsborgen vid Ekholmen som Västerråda och andra senare kända frälsegårdar. Erik av Pommerns skattebok 1413 nämner "2 tjänare" på Nordal, dvs. två adelsmän. På Hela Dal fanns ett dussintal som kan räknas till lågadel dvs. väpnare/ rusthållare

Under 1600-talet kallades bryten gårdsfogde och hade ett torp på livstid, såsom exempelvis på Lövås. Detta innebar att de hade uppgiften att få huvudgården att avkasta mer än normalt hos bönder. Dessa levde i en nollbalans och hade ej större verksamhet än att allt var betalt. Man hade därtill landbor som arrendatorer på torpen och betalade en tredjedel av avkastnigen till ägaren. Några av dem kunne vara hantverkare eller annars ha en specialitet som främst "herrgården" utnyttjade. Den tidens "månskinsbönder".

Man kan skissa följande vardag för stormännen, medan lågadeln levde på gårdar modell större:

Begränsningen för stormännen var förstås tillgången till arbetskraft. Dragare kunne de nog själva avla fram, men folk till åker och äng var svårare. Att man hade bryte tyder på att man antingen inte själv bodde kontinuerligt eller att man var helt avkopplade från att sköta sin gård. Detta blev förstås aktuellt för gårdar biskop, rådsadel alternativt kungen drev som kronans och likaså "arv och eget".

Adeln kunne då resa runt och äta årets skörd eller låta nån släkting vara på gården. Kung Valdemar bodde i tag på faster Hafrids Agnatorp men han tycks också ha varit på Dal och då möjligen Löfås som stod i sin blomning vid denna tid. Arvet sågs som hela släktens så att de kollade egentligen sitt arv när de besökte underlydande gårdar. Man hade inte så många gårdar i Västergötland Dal som i Östsverige

Stormännens gårdar skulle ge vinst och betala lyxen såväl som den dagliga födan för ett följe. Följet kunne vara litet såsom kung Nils med mindre än tio i hirden och adeln fick bara ha några stycken. Lokalt kunne kungen eller dennes representant kräva gästning dvs. att bönderna betalade sin "skatt" genom att arbeta och ge kungen mat och husrum när denne var på besök. Gästning hör till de första riktade skatterna.

Ordet torp användes enligt Västgötalagen som beteckning på gods man tog upp ur skogsroten dvs. oftast kungens regalier utanför bondebyarna. Vid ytlig påseende av Västergötland tycks stormännen inkluderande biskopen och domprostarna ha varit ivrigast att ta upp torp utanför de egentliga kyrkbyarna tidigt i medeltiden. Längs Vänerns kust finns många "torp" som blev stormäns gårdar/ slott. Om de behövde bryte var det lämpligt att denne själv fick jobba upp det. Man använde även ordet för ¼ mantal och det kom till användning på Dal in på 1600-talet. Gustav Wasas jordbok av 1540 upptar nästan enbart hela och halva skatte/kyrko/land/kronobönder.

Bolstad kyrkas tidiga godsinnehav kan ha bestått av kyrkohemmanet plus närliggande Stora och Lilla Borgen vilket väcker associationer och därtill Töran/Törenne granne till denna dubbelgård. Den fjärde store dubbelfastigheten var Holmen på udden mellan de två åarna. Kungens gårdar låg vid Vänern där Dalaborg byggdes på "krono". Namnet Hallebol tycks vittna om tidig ordnig med hallar som säte för länsherren. Det finns ett Halle- även i Tösse. … se mer nedan under Senare kyrklig ordning …

Gestad har numera en "dyr" cuppa med liljeornament och det kan förstås lika gärna vara att socknen har tagit över gårdskyrkans dopfunt. Man kan spekulera i orsakerna till att en eventuell äldre cuppa kan ha försvunnit. En orsak kan vara ändrat dopritual i början av 1200-talet. Enligt det ursprungliga doppades barnet tre gånger. En annan att dekoren på den äldre cuppan ej passat. I Gestads fall kanske en herreman skänkt den vackert ornerade nya cuppan. Liljestenarna är ej tillfredsställande daterade än.

I Holm är foten en udda lämning som naturligtvis kommer från socknens äldsta kyrka. Bolstad fot och täljstenscuppa tycks vara av olika ålder. Gunnarsnäs dopfunt består av två cuppor.

Ett ytterligare faktum att beakta är att Bolstads stora kyrka har krävt en finansiering dels vid byggandet och dels vid underhållet och lönen till Dals största prelat vid tiden. Vi vet från 1491 att kyrkan ägde inom socknen fastigheter motsvarande ett 1600-tals säteri på 6 mantal och därtill ett par mantal utanför socknen eller total motsvarande ca 30 gårdar för en kärnfamilj.

Det är sannolikt att ett antal av dessa 13 gårdar har tillförts kyrkan redan vid grundandet. Observera Saxos uppgift att Margareta skänkte bl.a. mark åt kyrkorna. Det fanns säkerligen gott om jord vid den tiden.

Sammantaget får vi indicier på att Holm, Grindstad, Bolstad och Gestad har byggts av stormän och blivit exempel för andra socknar. Endast Bolstads träverk är någorlunda exakt daterat till 1146. Ende tidiga stilelementet är foten till dopfunten och dess bladornament kan dateras till 1130–1150 genom att jämföra med Södra Ving med trävirke från 1130. Den kyrkan har portalpelare med såväl bladfot som tärningshuvuden i en stil som har sitt ursprung i Ravenna Italien. Valstad är bättre proportionerad och Härja har bildelement men dessa är odaterade. Tärningshuvuden ungefär samtida med Bolstad finns i Skalunda och Häggeled. I Norden torde stilen ha utövats av mästare från Saxen och kan kallas Königslutterstilen

Som en påminnelse om tiden runt 1146 invigdes Lunds domkyrka 1145 av ärkebiskop Eskil, som även var Skara stifts invigd vid samma tid och han var Sveriges ärkebiskop. Samma år invigde han Ribe katedralskola till vilken även pojkar från Dal i princip kunne söka sig. Ett par år efter 1147 for Eskil på korståg till venderna och Rûgen. Hemma igen fortsatte han fram till 1177 med att vara en nagel i ögat på kungamakten. Han förfäktade kungariket ska vara underställd kyrkan helt i linje med dåvarande påven..

Man kan säga att svenska kyrkan gjorde sig fri från Lund 1164, när väl de danska tronpretendenterna hade försvunnit och Karls Sverkersson var kvar … tillbaka till arbetet med Bolstads kyrka.

Träverket har rimligen tillkommet i allra sista skedet. Men kyrkor av den storleken och som förstlingar i provinsen kan nog ha tagit upp till 20 år att besluta och bygga är en rimlig första gissning.

Vid samma tid höll man på att bygga Lundadomen i över 40 år och ungefär likadant var det med Nidarosdomen, Skaradomen, Husaby och andra stora kyrkor. Dessa fortsatte sen med att bygga om för gotiken och tillväxtens krav.

På Dal tillkommer att byggnadsmaterial skulle till del hämtas från Kinnekulle och sten har det nog ej funnits i överflöd heller. Järn köptes förmodligen från Vadsbo. Bolstad har gemensamt med åtminstone Husaby och Nidarosdomen att den har ett triforiefönster som var högsta mode vid denna tid. Gotiken har senare tre fönster i rad därav namnet på typen.

I och med att vi vet om en senare kungsgård Hallebo plus Kambol, Bregården och Nygården vid Dalbergså samt traditionen av en rik ort längre bort än vikingatidens fynd vid Tillhagen. Förmodligen har Tillhagen, Lånstorp och Lefors kvarn i ett paket varit kronogårdar. Kyrkan kom att äga ett flertal gårdar varför det blir ett naturligt centrum för såväl kyrkan som kronan = Kungen. Men kanske biskopen var den vanligaste besökaren och kun e boi tornet under visitation. Senare under medeltiden vet att han kom vart fjärde år, men i början tillkallades han vid bygge av kyrkor och han skulle även ge sakramenten och utföra andra viktiga kyrkliga handlingar. Bakom låg att han fick inkomsterna av dessa

Utöver dessa finns då "plats" för tre stormän på Dal i respektive Gestad, Holm, Grindstad och Färgelanda i ett tidigt skede. Dal var glest befolkat och där vi då enligt Västgötalagens kyrkobalk får minst 250 mantal vid tiden då kyrkorna byggdes att jämföra med under 300 skattebetalande bönder enligt 1413 års skattebok.

Olofskyrkan i Sigtuna är av grekisk likarmad korsform. Forskarna menar att det är påverkan från öster. Byggmästare och byggherre har förmodligen klokt nog avstått från att försöka bygga tornet i mitten. Nutida Bolstad hör till de ombyggda (1759) med sin grekiska korsform. Dock känner vi inte den ursprungliga formen. Inte omöjligt att det ligger en korsform under vad vet jag.

För att spegla tiden har medtagits exempel på en ytterst vanlig Fontenay. Några korskyrkor fanns redan då och där jag föreslår Ravennas Placido Gallicia som inspiration man möjligen finner även i Vreta. Liksom att förutom lombardisk stilpåverkan synes även element vi ser i Bari, vilket var helgonet Nils kyrka. Danska kung Erik Ejegod var som pilgrim i Bari 1098 och har säkerligen haft sällskap som förde stilintrycken vidare såväl till Ribe som till exempelvis Vreta kloster och kung Inges hov.

Vanliga bondbyggande i trä skedde i regel i fack på högst sex meter ... medan stormännen hade tillgång till trä som kunne ge spann på 10 meter. Antagligen har tillgången på byggnadsvirke varit normgivande och där då takbjälkarna har varit högst tio meter långa. Grövre virke var tidigt förbehållet kungen. Därför blir Bolstadkyrkan något ovanligt som krävt en skicklig byggmästare och även kapital och arbetskraft. Det mesta har tagits från orten och i den takt man har hunnit med vid sidan om arbetet på gårdarna. På Dal var det säkerligen mest skattebönder som inte lät sig hunsas.

När man åren efter 1510 byggde spiran på tornet tog det några år och arbetet delades upp på de alla i socknen. Framställnigen av ekspån skedde lite hela tiden för att ha på lager. I landskapslagarna står att vid bygge av sockenkyrka ska alla dela på jobben efter mantal och lägga till dragare och arbetskraft till varje jobb. I praktiken hade kanske inte alla dragare och man delade jobben efter det man var bäst på.

Västgötalagens kyrkobalk förutsätter att en by eller ett halvt dussin bönder bygger kyrka och man ska söka biskopens godkännande i förväg. Storman får bygga kyrka under förutsättning att det finns 6 bofasta bönder.

Östgötalagen "Kungen låter kyrkobygge börja, bönderna föra det till slut" … en liten skillnad i demokrati. Tanken kommer förstås då att östgötakungen Sverker satt igång Bolstads kyrka enligt Östgötalagen. Men lagen är yngre liksom Upplands, Södermanlands och Västmanlands kyrkobalkar där biskopen är tillståndsgivare. Enligt Smålandslagen bygger bönderna gemensamt och fördelar efter ägande arbete och utgifter. Om nu inte en storman skänker förstås. Dalkarlarna byggde kyrka och for sen till biskopen och bad om präst, vilket skulle effektueras efter sex månader. Paragraferna är en fingervisning om att landskapen varit självständiga även under tiden kyrkorna byggdes.

Vidare i analysen gör paragrafen det naturligt att kung Sverker startat åtminstone ett antal kyrkobyggen på för honom strategiska orter och kanske där han haft "Sigridslev eller kungalev" att disponera. Från legenden om Bengt den Gode vet vi att även biskoparna hade initiativrätt, men det var förstås begränsat hur många en biskop kunne finansiera. Han hann med fyra kyrkor i hemtrakterna? Och 2,5 i biskopsstaden Skara under sina 30 år som biskop.

Man menar att Sverkers kyrka i Kaga skulle ha byggts på ett år 1130. Den ansluter sig i stil till de andra med rejält västtorn. Dateringen av virket från Bolstad ger Sverker företräde jämfört med Margareta och det kan antas att han lät bygga Bolstads stenkyrka. Men det vore kanske naturligt att det funnits kyrka där från kristendomens införande på Dal kanske i början av 1000-talet.

Å andra sidan talar helgonet St. Lars för en biskopskyrka om man går efter dennes symbolik som är emot kungamakten. Ytterligare ett alternativ är om det varit privatkyrkor i Bolstad, Gestad och Holm/Gunnarsnäs. Dessa stycken kan verka förvirrande men det beror på att vi har dessa möjliga svar.

Vist var Sverker och hans drottning kyrkliga och stod bakom importen av cistercienserna som byggde Alvastra kloster runt 1145. Man kan säga att de fortsätter väl den kyrkliga traditionen vi ser hos Erik Ejegod, paret Nils och Margareta, kung Inge och vilka alla bidrog till den första vågen av kyrkbygge och kyrklighet vi någorlunda kan beskriva.

Vi vet ej om deras motiv utan får ta det som det är. Antagligen är det som alltid att andliga motiv blandas med ekonomiska, realistiska och pragmatiska. Vi vet i varje fall för lite för att kunna döma dem i något som helst avseende. Det får väl nämnas här att utvecklingen var likadan överallt i Europa under tiden 1050 till 1250 då kyrkan och byggandet var en motor i ländernas ekonomi. I anslutning till de stora kyrkorna fanns en bygghytta och verksamheten där strålade ut i omlandet. Exempelvis hade man byggt 10 år på Bari-domen när Erik Ejegod var där 1098. Den liksom många andra kyrkor såg till att få ett äkta helgon som drog folk till kyrkan och stan.

Uppländska rojalister skulle gärna göra upplänning av Sverker. Sanningen är väl den att han kanske genom möderne/ giftermål varit närmare till tronen än nån av de andra så tidigt i seklet. Även kungavärdighet kom att knytas till arvet rätt tidigt. Senare brakade det loss såväl i Danmark som Sverige där kungamorden avlöste varandra. Och där ärftlighetens avigsidor kom i dagen när det fanns fler arvslinjer med lika stor arvsrätt. Våld föder våld och tvistefrågan återstår att lösa efter våldet.

De nordiska kungahusen var så invävda i varandra att det är svårt att hålla reda på turerna. Kanske Sverkers gifte med norsk/danska Ulfhild gav honom en viss rätt. Enligt sagan skulle hon första ha varit gift med Inge den yngre till ungefär 1125 och sen med kung Nils till 1134 och därefter med Sverker. Hon viste i varje fall vad som rörde sig i kungahusen.

Äldre forskare berättar att Magnus Nielsen och även kusin Magnus Henriksson likt andra tidigare och senare vistades i Sverige hos aktuell kung. Det vore väl naturligt eftersom sonen Knud var gift med Sverkers dotter? En annan sak är att vi vet ej med säkerhet var svenska kungen bodde i tiden före de kungliga slotten. Det kan lika gärna vara Lödöse, Kaga som Sigtuna eller nån annan plats där det fanns rum för ett större följe.

… Uppsvearna tycks ha ett behov av att glömma obekväma fakta. I övrigt är det förödande för svensk historieskrivning med rivaliteterna mellan landskapen och även uteslutande av Norden, eftersom vår historia är så sammanvävd.

Här antas att kungasläkten har rötter t.o.m. bortom Erik Segersäll och att de skaffat sig gårdar i hela Sydsverige under tidens lopp. Antingen genom giftermål eller vikingatidens silverskatter som kom stormännen och deras roddare till del. Det fanns gott om land och den var billig om vi jämför med att man talar om markland (helgård) dvs. 1 mark = ca 210 gram i guld och tre gånger mer i silver. För detta fick man land som kunne föda fyra kärnfamiljer.

Ätteledandet är dokumenterat till senast runt år 800 och varför ätteledar man om inte för att härleda sin rätt till jorden inom släkten. Tolkningsföreträdet ges åt den som har de starkaste argumenten och den vassaste tungan. Sparlösa- och Malmastenen är ägomarkeringar där Malmastenen är senare men räknar man bakåt enligt ätteledningen hamnar man runt år 800.

Stormännen hade ett behov av att hålla reda på sin ätt och sitt ägande medan vanliga bönder levde generation efter generation i storhushåll på sina relativt stora ägor. Odaljord skiftades icke. Från mellersta medeltiden vet vi att stormännen ägde gårdar på många håll i Sverige och även utanför landet. På samma sätt har de tidiga kungarna befäst sin ställning inom landet genom ägande och genom att bygga upp större kungsgårdar.

Återigen måste vi sätta oss in i dåtiden och ej döma efter vår tid. Sen 1600-talet har vi blivit vana med att befolkningen ständigt ökar. Under tiden dessförinnan var det oftast naturens ordning att folkmängden var i det närmaste konstant över en längre tid. På samma sätt är det förstås överallt i naturen där det finns en nollbalans över tiden.

Det är möjligt exempelvis att folkmängden ökade från 1100 till 1350 i stora delar av Norden eftersom konjunkturerna var goda för jordbruk och handel åtminstone i kustområdena. Det var en följd av framväxten av städer i Östersjöområdet. Danmarks Nils och Margareta hade turen att leva i denna tid och då var det också lättare att få bönderna att betala såväl skatt som tionde eftersom det var en god tid. Men sen kom digerdöden och rev bort en tredjedel av befolkningen på många håll såsom på Dal.

Av dessa skäl bl.a. kan vi anta att Dalboslättens befolkning var rätt konstant och liten under dessa århundraden. Det var vanligt att hela gårdar låg långa perioder för fäfot. Man levde i sitt självhushåll och av vikingatidens tillfälliga rikedom på silver finns fynden i Färgelanda, Ed och från Dalbergsåtrakten. Det ger os en aning om var de rikare bodde och som sen bekräftas av mer kända epoker senare.

Senaste årens forskning har visat att Birka var antagligen en internationell handelsplats med enklaver av handelsmän och hantverkare från runt hela Östersjön och även från frisiska kusten och Ribe. Det är inte ens sagt att de bodde där hela året. Antagligen har man haft en lokal kung och kanske en garnison likt andra samtida städer. Det var ett värn mot sjörövare snarare än makt riktat inåt landet.

Enligt Rimberts krönika om Ansgar hade man ting en gång i veckan i Birka. Men staden hörde förstås under sin landskapslag och där även om man talar om land gällde det inte hela Sverige utan enbart det egna landskapet. Antagligen menas marknad som även kallades messe. Även Skara kallade sin marknad ting.

Fornsigtuna kallas även Fodersigtuna i de tidiga benämningarna och speglar kanske att dessa kungsgårdar odlade foder för kungens hästar och vad annat som behövdes. Å andra sidan finns spår av en hall och där kungen kan ha vistats åtminstone av och till. Någon med lust till makt kan ha anlagt den samtidigt som Birka blomstrade utan att vara intresserade av makt. När Birka förlorade sin ställning var det lämpligt att bygga en lokal stad Sigtuna i dess ställe och där det då inte finns spår av samma internationella handel. En intressant fråga är förstås vad som hände inom handeln vid denna tid. Vi vet att Englandstågen började.

Språkforskarna är ibland opraktiska. Fornsigtuna ligger på ett näs och en kulle och namnet kan då knappast komma av sig i betydelsen sankmark. Samma invändning gäller nog också Sigtuna. Däremot är det en gammal benämning på det cirkumpolära fältet på himlavalvet och underförstått att det hade att göra med symboler för tideräkningen och där en kungs rituella funktion var att leda "blotet". Det var förmodligen inte märkvärdigare än när judarna offrar lam eller de kristna äter Kristi lekamen och dricker Kristi blod. Sistnämnda allt enligt nattvardstexten.

I Gutasagan finns ett kort stycke om tiden mellan det gamla och det nya. En Botair från Akebäck byggde den första kyrka, men folket envisades med att hålla blot i Vi. Förmodligen ingen märklig anläggning. Kanske ett par stensträngar i 22,5 graders vinkel och några stenar att syfta efter.

De som stod bredvid och såg på fattade inte ett jota. Men hur det nu var bestämdes tiden och ritualen efter detta. Man drack till ars och äring dvs. för fruktbarhet eller efter fruktbarhet. Det kristna ritualet är i grunden också ett fruktbarhetsritual, men egentligen efter klimatet och förhållandena i Palestina förstås. Folk var mest intresserade av "blotet" och festen. Vi karelare brukar doppa i grytan när vi har blot. För nutida betraktare låter ordet blot vilt och hedenskt och kanske blodigt, eftersom fantasirika förfäder har trumfat i oss att det var något hemskt.

Bönderna levde i sina byar i en kontinuerlig följd utan skifte av jord och vare sig gav eller sålde bort den. I början räknades arvsrätten fem led bakåt och det var hart när omöjligt för utomstående att köpa eller för släkten att sälja bort fast egendom.

Ett mantal eller ett markland kom att bestå av 200–1000 hektar beroende på bördighet. Skönsmässigt var jorden mycket billig dvs. marknadskrafterna rådde redan då eftersom det fanns gott om ödemark. Däremot kunne det vara svårare att få ihop 210 gram guld för att köpa ett markland.

Den odlade arealen var dock mycket mindre. I vissa delar av landet räknade man attungar och de bestod av ca 24 tunnland för en hel by dvs. ett markland. Då förutsättas då att byn hade en gemensam odling. Den sorts byar var nog få på Dal där den största gemensamma byn under 1600-talet hade 7 familjer. Annars var 2 till 4 familjer det normala och de odlade bara i medeltal 3 tunnland till husbehov. Eftersom man hade lika mycket träda kommer vi upp till 24 tunnland med 4 bönder på ett helt mantal.

Det kallades också en by eller bol och hyste under tidig medeltid en storfamilj på 20 - 30 personer. På Dal fanns då färre än 300 sådana storfamiljer. Man har analyserat att i Västergötland och på Dal gick ca 8 familjer per kyrka och på Dal antagligen färre. Det stämmer väl överens med Erik av Pommerns skattebok då det fanns mindre än 300 skattebetalande bönder.

Detta ger lite proportioner. Vidare att det med Dals 44 socknar fanns ett par tre högadliga och ett dussin lågadliga. Om vi tillämpar det på Västergötland med dess ca 500 kyrkor skulle det då bli ett 30-tal högadliga och dryga hundratalet storbönder och lågadliga. Det torde stämma rätt väl med fakta under tidiga medeltiden. När kung Erik XIV inventerade adligheten fanns ca 120 gamla adelssläkter i hela landet. Århundradet därefter hade 72 högadliga släkter de flesta höga positionerna i samhället. Befolkningen under 1600-tale uppgick antagligen till drygt miljonen i egentliga Sverige.

Slutligen må anmärkas att min analys förstås har varit beroende av det material jag haft tillgång till och där jag helst går efter substantiella bevis av sen datum. För mig är det oväsentligt vad människan bakom har hetat eller av vilken släkt de kommer även om jag har försökt att tolka sagor och andras uppgifter om de konkreta människorna bakom. Här tas inte ställning till striden mellan göter och uppsvear, eftersom det inte fanns kriterier för ett kungarike i vår bemärkelse. Däremot ser vi en strävan mot att en släkt och dess parti ville ha rätten att administrera det mesta.

Som en tidsbild vet vi att Bolstad kyrka tillkommit i början av 1100-talet och det innebär dels finansiärerna bakom och vad de kan ha haft för syften, dels de för tiden väldiga arbetet att bygga och inreda kyrkan. Tornet och absiden är ihopfasade och absiden är inte mer än sju meter bred så det kan knappast ha varit ett långhus som fortsatt. Koret har antagligen varit fyrkantig med rakt avslut, men i synnerhet i en kyrka med långhus på tvären kan det bli problem med akustiken.

Enligt handlingarna byggde kyrkoherden Petri Gyllenius om koret på ett märkligt sätt. Vi vet ej orsaken till den skeva ombyggnaden, men akustiken har säkerligen förbättrats. Sista förändringen var på 1750-talet då sakristian byggdes och möjligen revs ett vapenhus och långhuset utvidgades. Det finns dock ingen dokumentation på det. Så vi vet ej de exakta proportionerna på långhuset, men tornet har ingen flyttat på. Vid något tillfälle måste de stora fönstren ha tagits upp.

Till grundandet kom att ordna ständiga inkomster för kyrkan i inledningsskedet eftersom tionde kom tidigast under biskop Järpulv i början av 1200-talet. Kyrkan blev en prostkyrka och en central institution på södra Dal. Den kyrkliga hierakin utvecklades så att biskopen visiterade prostkyrkorna medan prosten visiterade pastoratets kyrkor. Möjligheten finns att Bolstads kyrka är byggt av en biskop eller lokal storman även om det tydligen inte syns i Skara stifts handlingar. Skillnaden är inte så stor, men vi brukar vilja ha fulla namn på herrarna medan det räcker med förnamn på byggarna.

Vi kan anta att kungsgården Hallebo vid Dalbergså har tillkommit senast vid Margaretas tid för att befästa kungens ställning i landskapet. Ett krono Hallebol fanns även i Tössbo och vi kan fråga om inte HALL var en tidig benämning på kungens hall men förmodligen mycket tidigare där man numera hittat runt 30 hallar lite varstans i Norden från 200 - 900 AD. Ordet låter som byggt i trä medan ordet "hus" i medeltida betydning var något i sten och detta hör till 1200-talet.

I övrigt noteras att i svenska ortnamn finns flera gånger fler ortnamn med Hall som rot än det finns med Hus. De senare är knutna främst till Uppland - Södermanland I sammanhanget brukar man tala om Uppsala öd, men den kan knappast ha funnits förrän ortnamnet är säkert dokumenterat och i första hand en företeelse lokalt över Uppland. Det leder oftast fel om man tillämpar en yngre benämning på äldre företeelser. En annan sak är att beskattning infördes så sent som 1247 vilket betyder att det inte funnits skäl att lagra naturaskatt före det. Det verkar vara i synnerhet Svea-romantik att man velat skapa ett mäktigt Svearike.

Sen har vi inga indikationer på att kungarna skulle ha lagrat för "ledung" där den första kända skatten är "wapentak". Men en del talar för att det ofta bestod i att var och en stod för sina egna förnödenheter på samma sätt som skeppslagen.

På en terrass i bakgrunden syns hirdens hall och där det även fanns spår av kvinnosysslor. Hallen är ca 10 x 40 och byggt i en stil som är känt från och med järnåldern i nordvästra Europa. Nedanför stora terrassen fanns byggnader för service och möjligen produktion av vissa varor. På terrassen är största hallen samlingshallen 9,5 x 28 meter och antagligen med väggfasta bänkar där kanske ett trettiotal herrar har kunnat inreda för sig under en kortare vistelse. I ändan av hallen har funnits ett avskilt rum kanske för högsta hönset eller förråd av något slag. Huset med det toppiga taket antas ha varit matbod/ fatabur. En lokal fogde eller bryte har kunnat samla förnödenheter och bevakat dem för herrarnas besök och överläggningar.

Fornsigtuna övergavs före år 1000 och troligen till förmån för den nya staden Sigtuna. En intressant frågeställning är om det fanns "hallar" lite varstans och inspirerade av tidigare samlingsplatser där man samlade sina varor för marknad. Det behöver inte ha varit så stora anläggningar som denna, där en del av det kan ha funnits i bygden runt om. Ståndsmän/stormän var då kunderna som kanske ochså behövde avhandla andra ting under detta slags nobel marknad där dessa vistades en tid för rådslag. Ett sent exempel är när Magnus Ladulås runt 1280 samlade rikets stormän för flera år på Alsnö för att veta var han har dem och för att utarbeta de nya feodallagarna.

Redan tidigare har nämnts manifesteringarna i ortnamn. En del kan ha varit samlingsplatser, medan andra kan ha varit ett tidigt kronogods. De behöver inte ha varit bebodda hela året. En lokal kungsgård och befolkning kan ha varit tjänstefolk när det behövdes. Alternativ betalat sin "skatt" genom detta. Vi ser av Bengt den Godes vitbok att nog fann herrarna på sätt att motivera avgifter för bestämda ändamål. På samma sätt motiverar regering och riksdag i dag när nya projekt ska finansieras … och många tillfälliga skatter blir fortfarande "sekelgammal orättvisa" som bönderna uttryckte det under medeltiden.