Heliga män

Lokala helgon, makten har horn, Bengt den gode, St. Hjälpare Kliplev, St.Gertrud, St. Lars, himlastege mot ljuset, kalkmålningar, St. Brynolf, Moses, Peterspeng, kyrkans frihet, äktenskap, vapenförbud, folkets frälsning, avlatshandel, kyrkvägar

Lokala helgon

I Norden fanns många lokala helgon och kyrkor som tjänade på dem. Men det räckte också om kyrkan skaffade sig en helig relik, som folk var villig att vallfärda till. Ett exempel är St. Hjälpares i Kliplev, Sönderjylland som nämns i stiftslitteraturen. Många nordbor och även dalbor valfärdade dit.

Enligt uppgift i medeltidslexikonet ska det ha funnits en kalkmålning på valv av St. Gertrud i Bolstads kyrka. Räkenskaperna tar upp en inkomster av testamenterade pengar till St. Gertruds 1451 och 1460 köper man en bild för 1 pund koppar. Antagligen har man då köpt en kalkmålning av helgonet som var populärt i slutet av 1400-talet. Helgonet en furstedotter som blev abbedissa. Hennes attribut är att hon håller en kyrka i handen. Vid denna tid var kyrkomålaren Nils Håkansson verksam i Skåne och Västergötland.

År 1454 tar man upp att man lagt ut 8 pund smör (68 kilo) för en bild av den heliga Jungfrun Maria. Senare tas upp att man köpt vax dvs. man har haft ljus framför Maria. Det talar för att det kan ha varit en skulptur. I övrigt nämns St. Peter på högaltaret. År 1475 nämns även inköp av relikskrin, varför man kan ana att man skaffat något att förvara där. Kan det vara att Jon Martensen på Sörum haft med sig en relik från pilgrimsfärden?

Tack vara brev på Jon Martensen gåvor innan pilgrimsfärden år 1400 vet vi att Bolstad var helgad St. Laurents eller St. Lars. Liksom flera andra kyrkor i socknar där han ägde gods fick Bolstad ett förgyllt "Guds Legemes Hus" värt en lödig mark.

Frågan är sen om man kan utläsa något ut av kyrkan var helgad åt St. Laurents, liksom Lunds, Visbys, Falkenbergs kyrkor samt Ås-kloster. Kalkmålningar kända i Gökhem, Södra Råda, Vilske-Kleva och Slöta samt Vedbo härads sigill. Han är förövrigt en av de mest förekommande helgonen och i Rom finns 34 kyrkor helgade St. Lorenzo.

Under medeltiden och i forntiden var symboliken mycket viktig och med den berättade man ett budskap. Om nu Bolstad haft ett helgon måste vi se på dess legend för att veta vad man eventuellt ville säga med valet av helgon. Enligt legenden gjorde påve Sixtus II den unge spanjoren till diakon. Men kristendomen var ny och år 258 dömde kejsar Valerianus Sixtus till döden.

Några dagar senare krävde kejsaren att diakonen skulle lämna ut "kyrkans skatter", men Lorenzo krävde tre dagars betänketid. Under dessa dagar delade han ut skatterna åt fattiga. Tredje dagen gick han till kejsaren följd av de fattiga och sa "Detta är kyrkans verkliga skatter".

En sådan uppkäftighet går inte hem vare sig hos kejsare eller annan överhet som inte vill förlora masken. Han blev dömd till döden genom tortyr ... en specialitet romarna var bra på. I slutskedet lades han på glödande järnhalster. Enligt legenden fortsatte uppkäftigheten och han rådde plågoandarna att äta honom vändstekt.

Han begravdes i den stensarkofag där den första martyren Stefan låg.

Frågan är om en kung skulle välja en sådan martyr som skyddshelgon i sin kyrka?

Biskop Ödgrim nämns som biskop 1145 … dvs. året före dateringen av ett stycke trä från kyrkan i Bolstad.

Den tidiga medeltidens kalkmålningar har dock för det mesta försvunnit genom att i kalla kyrkor med växlande klimat krävs ett ständigt underhåll. Att få ett konstnärlig bevarande är icke lätt. På den vägen är det bara knappt 40 tidigt medeltida kalkmålningar bevarade inom medeltida Skara Stift … inkluderande Värmland och Dal.

Vår reaktion på bilder i allmänhet är högst individuella och upp till vår djupa erfaring. För min del kommer jag omedelbart att tänka på min ortodoxa mormors förmaning i all välmening och upp till hennes lilla värld, när jag som bortbyting skickades ut i stora världen: Kom nu ihåg att be din aftonbön annars kommer Gud och slår ihjäl dig med en stor sten!

Numera inser jag att detta skapade skeptikern i mig. Det var inte alls roligt att ligga i en främmande säng hos människor man icke förstod och tankarna malde för att man skulle hinna analysera dagens händelser. Sen just när sömnen övermannade en föll den där förbannade stenen och ingen aftonbön den kvällen. Lika irriterande var religionens behov att skapa skuldkänsla för att man inte hinner med allt.

Min ortodoxa mormor hade redan tidigare satt igång tvivlet och fått mig att tänka ut motmedel mot makten. Av någon anledning ville hon testa björkrisets hållfasthet på min mjuka rumpa, varför jag ställde den kluriga frågan: "Om nu mummo säger att du älskar mig, varför slår du mig då?" Hon var ställt och det blev väl lite mer diskussion, där jag förklarade att jag är Stora Karln, det har farsan sagt, så om jag inte alltid begriper vad de stora vill, får de väl ge sig tid att förklara. Morsan var väl rätt så mjuk egentligen och menade att om man ler mot folk, ler de tillbaka och behandlar en vänligt … en mycket bra taktik att avväpna folk. Den går ju egentligen igen i min fråga till mormor.

Sen fick jag en lutheransk mormor som också ville pröva riset på mig och jag ställde samma fråga till henne. Som barn har vi flera källor till lärdom och självsäkerhet. Vi vill gärna tro de vuxna, men om de är för mycket på tvären av vad som känns bra och vad man annars ser börjar man tvivla. Ett annat sätt är när vi provar oss fram och ser vad som går hem och klarar våra besvärligheter. Det är bra att ha en farsa eller en omgivning som inser att man faktiskt är Stor Karl, fast fyra år och det här med att missa ibland är inte förbehållet barn. Den som lyfter handen mot någon avslöjar såväl lust till makt som bristande respekt för andra. En annan sanning är att det krävs mer styrka att hålla tillbaka handen än att låta den slå.

Ovanstående altartavla är som en slutpunkt på sammansmältning av kristendom och kungamakt och tillfredsställde säkerligen såväl den världsliga som andliga makten. Vad folket tänkte är en väl förborgad hemlighet.

Det är kanske inte så märkvärdigt att 1500-talets bönder i brev åkallar Gud fader, regerande Kungen och St. Erik eller St. Olof. Den sistnämnda väljs beroende på om man är nära Norge eller Stockholm. Svårt att hålla reda på kungarna där den Stora Kungen möjligen är Solen som får allt växa. Helgonet har man hört om och kanske någon har sett kungen livs levande på ting. Denne var ju tvungna att skruda upp sig för att skilja ut sig.

Nån undrar över riset i handen på St. Erik, men kanske associationerna sen går till de urgamla gudarna där Erik står för sådden om våren, medan Olof är skörden även om en sån där bila är opraktisk som lie. Likadant är det med kvinnornas mormor Anna och Maria med barnet. De är urgamla symboler för kvinnans vardag. Inom Bolstads kyrka har man därtill Gertrud som symbol för Vårfrun.

Vad man förstås undrar över är varför Brynolf ser ut att vandra över lik även om det är vällovligt att han försöker uppfostra barnen? Många helgonbilder av Olof visar dödade hedningar vid hans fötter och är i sig förstås ett förtäckt hot ... eller trollet Skalle antagligen från Dovrefjället. Kristus Smärteman är svårbegriplig för de flesta. Varför offra människor? Vem vill ta min skuld på sig frivilligt? … Fast i själva verket var det vad som hände när en överklass växte fram och lät andra betala sitt överflöd genom hårt arbete.

Madonnan och de kvinnliga helgonen var förstås kvinnors idoler. Här den s.k. apokalyptiska Madonnan enligt text ur Johannes Uppenbarelse kap. 19 "Och ett stort tecken visade sig i himmelen. Där syntes en kvinna som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud."

I vidare mening är det nog den urgamla fruktbarhetsgudinnan med hennes två aspekter ammandet och födandet.

Denna symbolik var på modet under 1400-talet med verkstäder i Norra Tyskland, Odense m.fl. Danska Säby har henne som stadsvapen. En enklare modell finns i Holms kyrka rätt nyligen restaurerad.

Ovanstående är från centrumskåpet på altaret i Rudskoga kyrka i väl bevarad version och en liknande finns i Gräsmarks kyrka båda i Värmland. Till skåpet hör sidoskåp och i vardera finns överst två manliga figurer med bok i handen. Det är de fyra evangelisterna. Under detta parvis fyra kvinnliga helgon St. Barbara med ett torn, St. Helena med ett avhugget finger och på andra sidan Birgitta med en bok och möjligen Katarina av Alexandria ofta förekommande i våra trakter. Hennes attribut är ett hjul.

I ett vidare perspektiv är helgon symboler för allmänskliga frågor. Oftast är de knutna till befolkningens storlek och klimatet och därtill hörande teknologi för att få brödfödan. I tätorternas gryning för femtusen år sen hade exempelvis sumererna sina idoler och samlade i ladorna till templen och stadens långsiktiga behov. Vissa blev rikare än andra. Men många var djupt religiösa, medan andra var det mer för skenets skuld. Precis som de olika bönderna i min barndoms by.

Sumererna riktade sina blickar mot himlen. Vi skulle säga mot solen, men stjärnbilderna var deras "ledstjärnor". Det var som symboliska manifestationer för att komma ihåg eller tänka runt det idolerna stod för. Man behöver sällan ideligen rikta sig mot idolerna fast prästerskapet normalt kräver det. En del sumerer löste det elegant genom att göra statyer av sig själva som kunne stå där och titta mot stjärnorna så vitt vi vet. Under medeltiden betalade men kyrkor och kloster för att utföra mässor.

Även medeltidens människor med resurser kunne exempelvis hyra pilgrimer som gjorde färder till St. Jacob i Santiago de Compostela i deras ställe. Det kunne vara som botgöring och t.o.m. i stället för straff för dråp.

I våra dagar är det mer uppenbart hur de med resurser låter andra jobba i deras ställe … medan de då själva sysslar med spel och dobbel på börsen. Det är det yppersta för överklassen medan det är lite omoraliskt om folk sysslar med det … staten är möjligen nöjd och skattar folkets spel, medan man är dum och man inte smiter från skatt på spelet på börsen.

 Omkring 1153 var den engelskfödda kardinalen Nicolaus Breakspear i Norden några år för att ordna bl.a. frågan om ärkestiften. Han blev sedermera påve Hadrianus IV och det gjorde att åtminstone nån en gång hade bildat sig en uppfattning om barbarerna i vilda Norden. Danmark hade sitt Lund och i Norge var det givet att den stora Nidarosdomen och St. Olof skulle bli centrum för kyrkligheten.

I Sverige fanns dock flera kraftfält med egna ambitioner och önskningar. Vi kan bara ana spänningen mellan kungar som ville ha egen kyrka och styra den. Munkarna var till en stor del invandrade och med exempelvis engelska munkar i Västergötland, kanske franska i Alvastra och Varnhem och därtill fanns vist också italienska benedektinare. Antagligen fanns också en viss spänning mellan de tre polerna Västergötland, Östergötland och Uppland och dess biskopar.

Det tycks ha varit en regel på svenska delen av skandinaviska halvön att biskopskyrkorna flyttades minst en gång. Dalby till Lund, Husby till Skara, Vreta till Linköping och slutligen Sigtuna till Väster Aros som sedermera kallades Uppsala. Av det lilla vi vet har antagligen kungarna velat att deras kyrka skulle bli biskopssäte, medan biskopar som Eskil och de flesta påvarna ville hålla kyrkan skilt från kungamakten. Endast av nöd och tvång upphöjde de kungar till helgon.

I Eskils fall fanns påven Innocentius III bakom och efter honom följde en period då påven t.o.m. skaffade sig egen krigsmakt för korståg. Till utvecklingen hörde även tempel- och svärdsriddare, vilket dock i ringa grad berörde Sverige.

Denna utveckling var förstås i vanlig ordning beroende av vad som rörde sig i tiden samt av de mänskliga kvaliteterna hos biskopar och kungar. Ett talande exempel är variationen hos de fem sönerna till Svens Estridsen, för att inte tala om de som kom efter och tog livet av varandra.

Det skulle ta ytterligare tio år innan Swaworum kommit överens om att placera biskopen i en ny stad i Uppland 1164.

Året efter hade påvestolen analyserat färdig och skickade ett brev 28 november, där man bekräftar vad man diskuterat om Peterspeng, kyrkans frihet, äktenskap, vapenförbud och folkets frälsning (från den barbariska vildheten. Inte roligt att bli nedvärderad).

Peterspengen var för att finansiera påvestolen och också dess extravaganser. Jag känner en viss tillfredsställelse när jag tänker att nordiska ryggar har arbetat ihop hornen i pannan på Moses i Per-i-vinkel-kapellet i Rom … kunne man ändå dirigera dagens EU-avgifter till något liknande vällovligt ändamål!

Skämt åsido, vi nordbor har förstås varit med att finansiera Vatikanens härligheter och har "aktier" i detta. Peterspengen var som en allmän skatt medan avlatshandeln gällde de som hade råd med det. Den samt tiondet är egentligen de första fasta skatterna i Norden. Den omfattade alla.

Tar i bilder det grälla exemplet med gravmonumentet på påve Julius II:s grav. Moses är i närmast dubbel mänsklig storlek och det är svårt att på bilden se proportionerna. Moses anses vara ett av Michelangelos bästa verk gjort omkring 1515.

Vi får aldrig veta säkert orsaken till att Moses fick horn. Klerkeriet försvarar sig med att det måste vara ett missförstånd, att nån läst fel och skrivit cornu istället för corona i instruktionerna till Mästaren. Konstkännare som kan sin Mästare menar att det är ett självporträtt av en som blivit för stor för sin värld … all personlig produktion är förstås självporträtt och spegel av samtiden.

Det finns brev exempelvis från 1511 där han beskriver sina problem att få pengar från påven för allt vad han och hans medhjälpare håller på med. Av detta kan man fråga sig om inte han såg rätt distanserat på Överheten. Slutligen finns möjligen den konstnärliga friheten att leva sig in i gestalten av en lagstiftare som skriver budord som "Öga för öga och tand för tand"

Enligt min livserfarenhet är nog den enväldiga fundamentalistiska makten det absolut värsta för människan att umgås med och klara av. Så Michelangelo hade nog rätt "Makten har horn" … jag minns som liten att jag för min blodsbroder Erik en gång förklarade vad jag menar med att språnget mellan ont och gott är så litet att man knappt ser det. Han gav mig rätt, efter min utläggning och han var ändå vanligen en snusförnuftig praktiker.

Kyrkorna fick frälsefrihet i brev av Johan Sverkersson 1219 och dethär med vapenförbud kom 1285 när Magnus Laduläs kände sig hotad av västgötarna. Västgötar väster Vänern fick den tid de behöver medan västgötarna hade två veckor på sig att ordna kungsfrid. Han kräver näpst och efterrättelse av påbuden. En ordvändning som kanske har retat en och annan västgöte i sin enväldighet bland västgötar som äga kung taga eller vräka.

Peterspengen gick inte alltid till Rom eller åtminstone inte 1397. Då gick hela penningen på Dal och i Värmland samt en tredjedel av resten av stiftet till domprosten. I Tössbo fick han också Nicolauspenningen. Vi vet ej dess omfång eller annat om den. Påven hade beviljat Edsleskog att sälja avlat med anledning av prästen Nils blev mördad. Ekonomiskt var det ungefär det samma som att bli helgon. Senare tycks det ha blivit en penning för hela stiftet?

Man kan spåna några rader ytterligare om Mose horn. Gustav Wasas "rikssvärd" är bara något decennium yngre än ovannämnda Moses. På guldsvärdet finns de bibliska berättelserna om Moses som ledare och där han då har horn i pannan. Kanske Gustav eller konstnären såg honom som en Moses som ledde sitt folk … dock utan att veta att de tidigast kända faraonerna kallades Stora Tjuren och kanske av och till bar tjurprydnader i rituella sammanhang. Även minoerna har nog fått maktens och tjurens symbolik från mycket tidigare generationer.

Kungliga Biblioteket förvarar en pergamenthandskrift bilagd Äldre Västgötalagen om biskop Bengt den Gode ca 1150–1190? Enligt en osäker biskopslängd var han tredje svenske biskopen efter ett tiotal utrikiska varav några missionerade medan andra inte ens kom till Sverige. En del var "auktoriserade" andra inte såsom i Bengts fall.

Benedektinerna i Odense var från Evesham nära Glastonbury. De skrev helgonet Torgers "Lidelsehistoria" för att motivera hand upphöjelse. En del munkar var engelska och liksom Torger eller Teodgar utlänning och skrev om den uppoffring det var att missionera bland (vilda) nordbor. Därtill skulle den hedervärda kandidatens förtjänster höjas till skyarna. Det var en merit att ömka fattiga och nödlidande, såsom det alltid senare har varit bland de högre stånden.

Vet ej om det var dåligt med latinet men det var ytterst vanligt att i latinska texter plagiera tidigare författare så långt tillbaka som från Antiken. Å andra sidan var det som säkra kort att använda meningar och motiv som lyckats förut. Helgonlegender kopierade man friskt där Erik den Heliga lär ha fått drag av ett par engelska helgon. Så användes exempelvis texterna om Torger för den senare Knud den Heliga av munkarna i Odense. Han var nog mer hök än en godhjärtad människa med lidelse efter vad vi kan förstå av vad vi i övrigt vet om honom.

Den allmänna folkviljan är att systemet ska vara sådant att alla får det bra. Det ska inte finnas svaga de rika kan göra sig förtjänster på, vare sig det är reda penningar eller en biljett till upphöjdhet. Skillnaden mellan vanligt folk och hökarna är att de förra går efter bokstaven medan de senare menar att regler är till för att kringgås. I ättesamhället var man icke utlämnad om man hörde till en ätt.

Vare sig Bengts vitbok är sann eller inte, så speglar den vad som pågick inom Skara stift under slutet av 1100-talet och vid uppbyggnaden av kristendomen. Handskriften är endast tre generationer yngre än Bengt varför vi nog bör tro att de flesta av händelserna är sanna.

Alltnog om den gode Bengt hade haft intresserade uppbackare hade han säkerligen kunnat upphöjas till helgon. I alla händelser skrev man en vitbok om hans goda gärningar och som i Harald Wideens översättning betitlas: "Den gode biskop Bengts gåvor och gärningar"

Första reflexionen är att man tydligen då som nu gärna räknade "det goda" i penningar. För kyrkan var säkerligen hans gärningar goda, men frågan är om de var goda för folket? Man samlar sällan rikedomar utan att nån måste lägga till ryggfläsket. Ibland tjänar denna någon på det och ibland inte. Tjugo lass lösöre och 170 kilo silver måste ha kommit nånstans ifrån. Vad han la ut under sina 30 år inte kan uppskattas.

Samhället är förstås inte jämlikt om man måste ge allmosor till fattiga.

Att han lämnade efter sig ungefär dubbelt så mycken fast egendom eller landbönder kan betyda att han tagit upp nyodlingar och skaffat landbönder. Lika väl kan det betyda att han köpt upp gårdar av folk som inte klarat sig själva och lagt dem under kyrkan och arrenderat ut dem.

Dimbo blev sedermera ett biskopens rättardöme med 12 biskopshemman i socknen. Samma storlek hade Skörstorp och därtill 3 klosterhemman.

För Södra Vings kyrka måste sättas ett frågetecken därför att enl. en opublicerad rapport har trävirke därifrån daterats till 1130. Inget hindrar att detta är återanvänt eller att kyrkan byggt på under Bengts tid. I genomgången av romansk stil har den dels bladornament på pelarfötterna och ovanlig hatt på tärningskapitälen.

För en del nutida Skarahistoriker är helgonet Nikolaus av Myra okänt och samma gäller kanske Nils av Edsleskog. Trots att man uppbördade Nikolauspeng och vi ej vet om det gällde båda. Vi ser att Nikolaus var viktig för Bengt och att han likt kungligheter och andra höjdare gick med i Nikolausgillet. Det var förmodligen ett ställe där man på ett otvunget sätt kunne mötas och prata affärer. Helgonets ikon behandlas i annat sammanhang.

Den lilla meningen om ett tillägg av strålkransar är en påminnelse om att man höll på att bygga på och förbättra genom århundradena. Här gäller det antagligen att lägga till dessa på kalkmålningarna och där dessa då antagligen varit förgyllda.

Broar och vägbyggen nämns på uppländska runstenar som inträdesbiljetter till en bättre hinsides avdelning. I Västgötalagarna nämns kyrkvägar som något av huvudvägar jämsides med tingsvägarna för höjdarnas framkomst. Naturligtvis var farbara vägar något av den breda vägen till kristendomen.

Vi vet ej vilka ord de använde då och om någon greps av budskapet och sökte leva ut det i praktiken. I nutidens texter finns en rad "Jag är sanningen, vägen och livet … " så kanske någon velat bereda vägen på ett mer ideellt plan i det rätt så väglösa Norden

… ett av romarnas knep för att skapa makt och kontroll var att bygga vägar så att så väl förkunnare som makt kunne övertyga barbarerna att romersk makt, cirkus och människooffer är civilisation.

Kar´ar hoppar naturligtvis över en bäck hur som helst. Men när flickerä kommer i sin bästa stass och helgdagsskor för att fånga kar´ar vid mässan kan det vara gott med en liten bro på kyrkstigen. Kvinnfolk i alla tider har varit de mest kyrksamma. Att gå i kyrka var att på ett sedesamt sätt komma ut och se folk. Med väg menade man då ofta bara en stig, som blev upptrampad till de olika ställen man skulle av och till. Det kunne vara kyrkvägar, kvarnvägar, hövägar osv. och behövde inte vara bredare att man kunne gå där med häst och släpa.

Vad som förbryllar är att han gav klockorna till Eriksbergs kyrka, när han var biskop vid kung Erik Jedvardssons tid. Kanske han fjäskade för Erik alternativ drottning Katarina? I annat fall kan man sätta frågetecken för om den kyrkan verkligen var en gårdskyrka för den erikska ätten? Men vi får bekräftat att åtminstone några kyrkor byggdes på biskoparnas tillskyndan och finansiering.

Rundkyrkor är lika sällsynta som korskyrkor från romansk tid före mitten av 1200-talet. Bengts kyrkor i Dimbo och Agnestad var två av tre kända rundkyrkor, men kvar finns bara ruiner av Bengts kyrkor. Det är förstås tänkvärt att det är samma byggherre till dessa. Man anser att typen har kommit från Danmark. Bornholm har 4 rundkyrkor, vilka med säkerhet var försvarskyrkor. Noterade på TV samma byggnadsstil i Österrike. I övrigt finns sparade en på vardera Själland, Fyn och Jylland.

Uppsala blev ärkestift 1164. Det var naturligt om man dessförinnan hade täta kontakter med Lund och vidare till kontinenten och de upphörde knappast med nyordningen. Vi vet även om stark engelsk påverkan och resvägen gick via Limfjorden.

Hans namne Bengt "med vapnen" i början av 1200-talet har inte fått något långt eftermäle. Han berättas att ha varit en hetssporre som samlade vapen. Om han hade en del av dem med sig på resa väckte han säkerligen respekt. Under de första århundradena var biskopar ofta importerade. Kanske rätt så klokt med utombys folk i Överheten man kunne kasta ut om det blev för mycket

Det var även en födkrok för de rika när väl svenska biskopar började väljas. Så var exempelvis två av Birger Jarls bröder Karl och Bengt efter varandra biskopar i Linköping. Bengt förde sin släktlinje vidare eftersom celibatet ej var krav än. Hans son och sonson blev lagmän i Östergötland under resten av 1200-talet